Svea-Biografen

Svea var en legendarisk göteborgsbiograf som besökarna hade ett personligt förhållande till och som många fortfarande minns. Det var en typisk pojkbiograf där västern- och äventyrsfilmer med William S. Hart och Tom Mix visades.

Biografen låg inne på gården vid Hvitfeldsplatsen 1 B. Affischen i skylten vid porten mot gatan föreställer Rödskinn och råskinn (Indian Agent), en amerikansk film från 1948, som hade premiär i Sverige 1949 och återkom i en nedklippt, barntillåten version 1951. Det var en västernfilm med Tim Holt, en riktig Svea-film med andra ord.

En man ringde och  berättade att han som tonåring alltid var där på 20-talet. För att komma till själva salongen gick man gick in genom en port från Hvitfeldtsplatsen, ungefär mitt emot Engelska kyrkan. Aktuella och kommande program affischerades i porten och i glasskåp mot gatan. När man passerat den ganska långa och trånga gången måste man fortsätta över en ordinär bakgård och gå uppför en liten trappa till en biljettkur som vaktade ingången till biografen. Det var alltid kö och ofta fullsatt. En sträng yngling kallad “Döven” höll koll på vilka som för tillfället var portade på grund av dåligt uppförande.

Svea hade bara träbänkar och en ensam pianist, på de andra biograferna var det ofta orkestrar; och flickor gick sällan dit, vilket var skönt. Toaletten fanns nere på gården, så ett trick för att ta sig in var att försöka se ut som om man bara varit ute för att slå en snabb drill. Vad som hände med Svea senare visste inte mannen, för han slutade gå på bio och gick till sjöss.

Olle Edström berättar i Göteborgs rika musikliv om att tanten som spelade piano också fungerade som godisförsäljare innan filmen och i pauserna när projektorn laddades om. Det lär också ha hänt att barn kom fram till henne för att handla kola medan hon spelade. I mitten av 1920-talet ska biljetterna ha kostat 25 öre, vilket motsvarade de billigaste platserna på finare biografer.

Gamäng i GP (4/12 1960) tror att det var kassörskan som spelade piano, till höger om duken. Första bänk var populärast och på läktaren kunde man sitta, stå eller ligga. Att sitta på bänkraden närmast under läktarkanten var ett misstag, allt möjligt kunde komma nedramlande.. När ljuset släcktes blev det busliv och ibland slagsmål, så att man var tvungen att tända igen; var det en spännande film kunde det bli konstant oroligt och man fick tända flera gånger.

När hjälten var hotad ropade man:

– Hets, skurken är bakom dig.

Och man slängde allt man kom åt, grannens mössa, äppelskruttar och snus på boven.
Sven Hultén (död 1973) intervjuades av Big Ben (dvs Uno Asplund) i Göteborgs-Posten den 11 februari 1973. Hulténs far, C. B. Hultén spelade piano på Grand Kinematograf 1908 och det blev sonens första möten med filmen när han kom till biografen för att hälsa på. Ibland fick han hjälpa till med ljudeffekter, pistolskott för västernfilmer och allmänt buller genom att slänga saker på golvet.

Sven fick sitt första jobb på Svea vid nyåret 1911. Han kom in i ett riktigt familjeföretag. Ägaren, Carl-Otto Andersson, körde filmerna själv, och han hade inte långt till sitt dagjobb som urmakare vid Magasinsgatan 5. Hans fru satt i kassabåset ovanför trappan medan dottern Signe spelade piano. Hon kunde bara spela med höger hand och det hon spelade hade inte så mycket att göra med det som hände på duken. Sven föreslog en gång att man skulle släppa deras katt på tangenterna, det skulle låta lika bra. Man var tvungen att veva filmen särskilt långsamt för att Signe skulle hinna med. Familjen bodde vid Pilgatan 18.

Artikeln i GT den 10 oktober 1943 om 60-årsfirande Signe Andersson är betydligt snällare i omdömet. Hon hade spelat både på Stora Biografen och Olympia tidigare och på Svea skulle hon stanna i 30 år. Från 1913 drev hon också biografen.

Hon har spelat för sådana stumfilmsstjärnor som Douglas Fairbanks i Zorros märke, Tom Mix och William Hart, samtliga nämnda i den ordning som publiken gillade dem. Hjärter Ess var en seriefilm – de var moderna då – och åskådarna kunde under 7 veckor undan för undan följa händelsernas utveckling. Och så bör väl filmhunden Rin-Tin-Tin också nämnas som en av de stora favoriterna.

Man förstår att det inte varit lätt alla gånger att lägga musiken till rätta för den skiftande filmrepertoaren. Men fröken Andersson hade väderkorn för vad som gjorde sig och biopubliken torde i allra högsta grad varit belåten med ackompanjemanget.

Signe lämnade antagligen biografen när ljudfilmen kom, och var kanske bidragande till att den kom allra sist till Svea bland Göteborgs biografer, först 18 april 1934, med Harold Lloyd i Fötterna först. I biografägareförteckningen från 1936 står Karl Lönner som ägare.

Tillbaka till Sven Hulténs minnen. Han var en allmän hjälpreda för 12 kr i veckan, bland annat klippte han filmerna enligt polisens anvisningar. Men det hände nog ibland att han satt tillbaka det han hade tagit bort. Det fanns en överkonstapel som var en entusiastisk rökare, så man hade en låda cigarrer till hands för att lättare få igenom filmerna.

Så småningom fick filmerna fraktas till polisen innan visning. En som minns i Folkminnesarkivet (IFGH 6449) har berättat om att han hjälpte dottern (Signe) att dra filmkassetterna på kälke en vinter till polisens högkvarter vid Spannmålsgatan för att de skulle godkänna dem. Han fick 2 fribiljetter varje gång.

Längst fram under duken stod ett podium där småpojkarna fick lägga sig på rygg och titta upp på duken när det var fullt. Så värst mycket lär de inte ha sett. På läktaren var det en sådan trängsel ibland att Sven knappt fick plats med projektorn och bilden delvis skymdes.

John Rydén från Bromma var på Svea som barn på 30-talet, och skrev en prisbelönt berättelse om sina biominnen i samband med att Sergelteatern i Stockholm invigdes.
Här är några detaljer från den: Pissekuren stod ute på gården och det hände att pojkar försökte smita in genom att låtsas att de varit där. Vaktmästaren stod alltid och löste korsord i luckan. “En unken doft slog emot en – men så hade det alltid luktat på Svea – det liksom hörde till Tom Mix, Harold Lloyd och Chaplin.”

Svea kom in genom sin köksdörr och hade hemlagade klubbor och knäck för 5 öre styck. “Ja, hon hette inte Svea, men det var ju praktiskt att kalla henne så.” Hon började med att peta ner snusmobborna som satt på duken från föregående förställning, någon ridå fanns inte. När visningen skulle börja kom filmgubben i kubb och överrock och gick in i en utbyggnad på läktaren. Efter tre akter (vilket motsvarar ungefär 30 minuter) tändes allt ljuset för omladdning av projektorn.  Man kunde sitta kvar och se nästa föreställning utan att det kostade extra.

Svea hade också en stor vevgrammofon som omväxling till pianomusiken. När ljudfilmen kom satt man upp en svart avlång skiva på vänsterkanten av duken, för att inte ljudspåret skulle synas. (Normalt maskas det i projektorn.)

Innan bioverksamheten startade 1909 hade lokalen använts av fackföreningar och nykterhetsloger. I början satt publiken på träbänkar med plats för sex vuxna eller tio barn, men de ersattes med klaffstolar som slamrade. Ture Schön såg sin första film på Svea på 30-talet, men blev så förskräckt över stöket att han inte återvände förrän i slutet av 40-talet. Den förste ägaren hette Fritiof Olsson, 18 mars 1910 tog Carl-Otto Andersson och i december 1913 Signe Andersson.

Karl Lönner, den siste ägaren (från senast 1936) förbättrade ordningen genom att portförbjuda de värsta oroselementen. Han försökte också höja kvalitén på repertoaren, men filmbolagen svarade “sådana filmer var reserverade för större biografer”. (Ny Tid 29/3 1953).

Från början fanns det 187 platser (varav 20 på läktaren), senast 1930 blev det 200, senast 1936 260 och senast 1939 175.

Både gatu- och gårdsbyggnaden är från 1905, arkitekt Einar Ohlsson. De båda husen stod parallella och man nådde Svea genom att gå rakt fram från porten över gården till en dörr i högra hörnet som ledde via ett vindfång in i en samlingssal, som hade sin kortsida mot gården. Där fanns bänkar i tre sektioner och ett litet podium vid den botre något vinklade väggen. I det främre vänstra hörnet ledde en dörr ut till det runda trapphuset med en motsvarande dörr på första våningen ut till salens läktare där det fanns plats för fem bänkrader

De första två våningarna i husets vänstra del innehöll en mindre samlingslokal och förvaringsutrymmen. De två översta våningarna bestod av lägenheter. Tre latriner stod längst till vänster på gården.

Det finns inga ombyggnadsritningar från 1909 när samlingslokalen blev biograf, och alla muntliga berättelser bekräftar att mycket lite förändringar gjordes. Flera människor tycker sig minnas att man gick uppför en trappa för att komma till biografen, och att trappan till och med gick på utsidan. Det är ett litet mysterium. Det var ett mysterium tills en teckning dök upp, som visar en trappa innanför dörren. Det stämmer inte med ritningen, och det tycks betyda att man kom in på läktaren.

1928 byggdes en trappa utanpå huset, men den gick från det nedersta fönstret (som blev dörr) i trapphuset till det vänstra fönstret (som också blev dörr) på första våningen. Det var säkerhetskraven som gjorde att maskinisten i fortsättningen fick ta denna omväg.
Det finns ingen information om vad Svea visade de första åren efter öppnandet 29 september 1909. Den första tidningsannonsen dök upp den 21 januari 1910, men uttryck som “Nytt storartat program” ger ingen större information om vilka filmer som visades. Tre föreställningar per kväll, men stängt måndag och tisdag, var Sveas typiska modell.

De filmer som gick bäst de sista tio åren var: Blixt Gordon, King Kong, Robin Hood, Kapten Blod, Gunga Din, Greven av Monte Cristo, En bengalisk lansiär, Marco Polo, Anthony Adverse, Trader Horn och Tarzanfilmerna. Indianfilmer gick inte alls lika bra som tidigare och William Boyd och Tom Mix hade ersatts av Johnny Weismuller.

Vid nedläggningen 29 mars 1953 blev Svea lagerlokal för en elektrisk firma. I dag är kvarteret rivet.

Svea

När SF stängde Klappan vid Sveaplan i maj 1993 ville Clas Gunnarsson och Ulf Berggren överta biografen, men SF tackade snabbt nej och tömde sedan för säkerhets skull lokalen på maskiner och stolar – den brända markens teknik. Men bostadsrättsföreningen, som äger huset, ville fortsätta med bio. Det fanns flera intressenter, bland andra Folkets Bio och Rolf Magnusson som drivit Rio och Fyren det sista året. Det blev Gunnarsson och Berggren (från Polfilm) som fortsatte driften under namnet Svea.

Med hjälp av reducerad hyra det första året, billig utrustning, delvist ideellt arbetande personal, och begagnade stolar från Downtown lyckades Gunnarsson-Berggren få ihop en fungerande biograf. SF övertalades att sälja filmdukar, ljus- och högtalaranläggning.
1988 hade de båda tagit över Bio Capitol, men från 1997 var Gunnarsson ensam ansvarig för båda biograferna. Svea hade något färre platser än Klappan i de tre salongerna: 60 + 61 + 90 = 211.

Öppningsfilmen 11 november 1994 blev Ladybird, Ladybird av Ken Loach. 2008 stängde trippeln.

Victoria-Teatern

GT 24/12 1914

BAKGRUND OCH INVIGNING
Den 2 februari 1914 kunde man i en notis i GT läsa att det Lindströmska huset vid Kungsgatan 46 skulle rivas och ersättas med en ny biograf för 850-900 personer i ett modernt affärshus ritat av arkitekt Sven Stéen; kostnad 600.000-650.000 kr.

Redan 1910 hade Biograf AB Victoria i Stockholm skickat ett ombud till Göteborg för att leta efter en lämplig fastighet. När firman Herman Meeths gick upp i varuhuset Vollmers-Meeths dök en sådan upp. I väntan på rivningen öppnade Göteborgs första danssalong i lokalerna. Byggandet av Victoria i Göteborg ansågs som det första stora biobygget i Sverige.

Göteborgs Biograf AB Victoria grundades 31 januari 1914 med ett minimikapital på 150.000 kr. I styrelsen satt direktör Gösta Lindström som ordförande, direktör Lars Bergström vid Brunkebergsteatern i Stockholm, direktör Nils Bouveng vid Hasselblads fotografiska AB med suppleanterna rektor E. Hallgren, hovrättsnotarie Axel Hagberg. Revisorer var grosshandlare Rolf Lindén och notarie Torsten Hasselrot; revisorssuppleanter grosshandlare Carl Blidberg och assuransdirektör Axel Rinman. Direktör Gunnar Wimnell blev ansvarig för biografen.

GT 28/12 1914

Annandag jul 1914 invigdes Göteborgs nyaste och modernaste biograf vid en visning kl 13.30 för särskilt inbjudna. Bland de som Lars Bergström hälsade välkomna märktes landshövdingen friherre Lagerbring. Salongen ansågs som den vackraste och elegantaste i Skandinavien. Vid de ordinarie föreställningarna, 5, 6.15 och 7.30, räckte köerna till domkyrkan.

JACOB VELT
För musikkapellet på cirka 10 man ansvarade dirigent Jacob M. Velt som ursprungligen kom från operan i Amsterdam, men i Göteborg var han känd som kapellmästare vid Nya Teaterns sommarrevyer. Enligt Olle Edström i Göteborgs Rika Musikliv hade Velt en skada, från ett pistolskott, som gjorde att han höll huvudet snett. Detta räckte för att en göteborgsvits skulle födas: “Velt kunde spela två instrument, fiol och så luta’ me’ huvet.”

I samband med Victorias 50-årsjubileum 1964 mindes signaturen Gamäng i GT Jacob Velts “berömda 13-mannaorkester”: När jag vill kan jag se Jacob Velt framför mig. Han ser ut över publiken, ler sitt vänliga, lite vemodiga maestroleende mot någon bekant. Sakta släckes ljuset i Victorias brunsidenklädda takkronor, ridån delar sig och mot oss rider Athos, Porthos, Aramis och gascognaren d’Artagnan.

SALONGEN
GT skrev dagen före julafton 1914:

Viktoria-biografen. Den nya kinoteatern vid Kungsgatan…. Nybyggnaden består av två huvuddelar, dels en kontorsbyggnad mot Kungsgatan, som i bottenvåningen hyser även två butiker, entré till biografen samt två vänthallar, kapprum m.m., dels själva biografsalen mot Kyrkogatan.

De båda vänthallarna – en större och en mindre – ge genast bevis för hur frikostigt man tillmätt utrymmet och hur trevligt och bekvämt man sökt inrätta det hela. Invid vänthallarna finnes kapprum och därifrån leda två trappor till i källaren belägna herr- och damtoaletter. Från stora hallen leder trappan till läktarens förrum. Lilla vänthallen har 1 meter hög marmorpanel nedtill, där ovan tunnvalv, som är helt dekorerat. Stora vänthallen har 2,5 m. högt ekpanel och kassett tak i gul kalkmålning.

Själva biografsalen [med 756 platser] lämnar intrycket av en verklig teatersalong… Den höga salen med sitt tunnvalv är målad i en mörkgrön ton; med ornamentering i mörkviolett med gula isättningar. Läktaren skjuter fram från tre sidor, bred och rymlig. All träinredning, stolar o. dyl., är av ek. Från salongen och läktaren leda flera reservutgångar ut till Kyrkogatan. För säkerheten är dessutom sörjt genom apparatrummets fullständiga inbyggande med stenväggar….

…åt Kungsgatan visar fasad helt utförd av granit med skyltfält av porfyrit, medan fasaden åt Kyrkogatan är putsad i en rödaktig ton.

Alla som besökte Victoria under de sista åren vet att denna beskrivning inte alls stämmer. Det beror på att biografen sett flera ombyggnader. Den första kom 1935 då entré, foajé och salong fick en upprustning ritad av arkitekt N. Olsson för att skapa en “tidsenlig prägel” med bl a färgspelsapparat som ljussatte ridån.

I en inventarieförteckning från året därpå listar man bland annat 756 biografstolar, reostater för salongs- och scenbelysning, magnoskop (för att förstora bilden i spektakulära sekvenser), en Westme filmduk, två ridåer, en av plysch och en av siden, två Ernemann-projektorer och Western-adapter (för ljudet).

Under och efter andra världskriget gjordes en del smärre förändringar, som skyddsrum i källaren, ny kassa och en godisdisk; den nedre och övre foyern fick nya möbler och ny armatur installerades på parkett och i en passage, ridån omfärgades.

Ingenjör Birger Bengtsson och en av de nya projektorerna för 70 mm film

Stumfilmstidens duk var i regel målad direkt på väggen. Särskild duk krävdes från ljudfilmens början eftersom högtalaren – en enda – måste få plats bakom. När CinemaScope kom till Victoria 9 augusti 1954 placerades fem högtalare bakom den 6,60 x 4,60 m stora duken, fyra på parkettens sidoväggar och sex på läktarens.

1960 var det meningen att man skulle bygga ut maskinrummet och installera Cinemiracle (en variant av Cinerama), men de större utrymmen som krävdes för duk och maskinrum gjorde att utrymningsvägarna blev lidande och brandmyndigheterna satte stopp. I stället byggdes maskinrummet till med en övervåning dit de gamla 35 mm-projektorerna flyttades, medan maskiner för Todd-AO (de första i Göteborg) i det nya storformatet 70 mm installerades på bottenvåningen.

Läktarna avsmalnades till halva sin bredd och prosceniet byggdes om för att den 15 m breda och 7 m höga, svängda duken skulle få plats. Den ursprungliga normalbildsduken var nästan kvadratisk, något som speglades i mönstret i de sista årens genomskinliga ridå. Spår av den målade duken och omgivande gipsdekor fann man vid utvidgningen 1960. Nu var det bara 465 platser kvar.

70 mm var ett system som skulle visa sig bli betydligt mer långlivat än Cinerama med den tidens stora långkörare, South Pacific (31 veckor), Sound of Music och Doktor Zjivago. Med 88 veckor och 325 000 besökare slog Sound of Music det gamla göteborgsrekordet, som innehades av Borta med vinden, 275 000 besök.

1965 fick Victoria sin sista baldakin och en långsmal skylt med klocka och SF-märke på toppen. Från början snurrade klockan med tre varv i minuten, men den stannade så småningom. Fler förändringar kom 1975 då arkitekt Lennart Clemens’ popfilosofi (känd från Downtown och Klappan) klädde in allt i brandgult i ett missriktat försök att föra biografen närmare hans originella källarlådor. Den senaste, smärre förändringen, skedde 1992.

REPERTOAR
Anders Karlsson minns i HT 8/11 1968 att han kom till Victoria (från Alhambra och Göteborgs Kinematograf) redan 1917:

Jag glömmer aldrig när Greven av Monte Cristo hade premiär på Skandia-bolagets Victoria 1919 – dit jag flyttade över ett par år tidigare och där jag fick Gunnar Wimnell som chef – en hjärtesnäll chef f.ö.
(Göteborgs Biograf AB Victoria var ett dotterbolag till Filmindustri AB Skandia.)

– Jo, den där Monte Cristo skulle alla se, det blev långa köer utanför biografen och folk trängde på, så det vara fara att de skulle riva ner skyddsstaketet vid entrén.

– Stumfilmstidens biopublik var över huvud taget mycket mer entusiastisk än senare tiders, den hade sina stora idoler, och på den tiden fanns det verkligen idoler. Alla fruntimmer sprang för att se Valentino. Och på Victoria länsades skyltfönster på alla bilder av Enid Bennett. När polisen sen fick upp ett spår och kom hem till den skyldige ynglingen, hade han ett helt bildgalleri av sin favorit. William Hart får jag inte heller glömma, det var västernhjälten det, som kunde få bukt med skurkarna!

– Färgfilmen? Jo, den är nog, bra… men så fina och granna färger som de handmålade bilderna i början av seklet, det har de inte nu. Jag kan än i dag inte fatta hur de bar sej åt

Victoria hade egen journalfilmsproduktion och vid flera tillfällen urpremiär på de i Göteborg inspelade Hasselbladsfilmerna. En före detta Konstakademi-elev, Nils Bouveng, blev chef Hasselblads Fotografiska AB redan 1902. Sommaren 1915 drog han igång filminspelningar på Victoriabiografens bakgård.

Lars Bergström hade planer på att slå ihop Victoras journalfilmsproduktion med Hasselblads och på så sätt skapa ett bolag som skulle kunna konkurera med Svenska Bio. Därav blev intet. Den livliga inspelningsverksamheten i Göteborg räckte bara några somrar.

Idestam-Almquist skrev: Hela denna produktion är glömd, man kan ej yttra sig om kvaliteten. Ett par negativ finns i Filmhistoriska samlingarna, men i sådant skick att de tills vidare ej går att köra. Långt senare skulle man upptäcka att nästan alla  Hasselbladsfilmer var bevarade.

Den första Hasselbladsfilmen, Minnenas band med löjtnant af Klercker och fröken Elsa Carlsson vid Nya Teatern i huvudrollerna, hade svensk urpremiär 3 januari 1916. Den var inspelad i  Göteborg och Kungälv med omgivningar.

Kring 1920 kom seriefilmerna med bland andra Greven av Monte Cristo (Biljetterna tog slut på mindre än två timmar, och kön var sådan, att gamle kommissarie Ringkvist i polisen sa till sina mannar, att om de inte kunde få folk att cirkulera, så skulle konstaplarna bara ta dem till Vallgatans finka – ?GP 24/12 -39) och De tre musketörerna i vardera fem avdelningar med en avdelning varje vecka.

Det kom “mer kulturella” inslag, 1922 visades Othello med Emil Jannings och Werner Krauss, men också enklare alster med Douglas Fairbanks, Mary Pickford, Norma Talmadge, Clara Bow, Rudolf Valentino, Lilian Gish, Ben Turpin, Buster Keaton, Eddie Cantor, Chaplin och Harold Lloyd.

Andra viktiga stumfilmer: Robert Flahertys dokumentärfilm Nanook 1922, Mauritz Stillers Gösta Berlings saga 1924 där Greta Garbo fick sitt genombrott, Emil Jannings i Sista skrattet 1925. Hasse Z:s Anna-Clara och hennes bröder med manus av Hjalmar Bergman och regi av Per Lindberg.

Bland de svenska filmerna fanns också Anderssonskans Kalle från 1922 med Dagmar Ebbesen, Julia Caesar, Stina Berg och Maja Cassel. Samma år kom Gösta Ekman och Pauline Brunius i Kärlekens ögon. Fridolf Rhudin dök upp i en biroll i Närkingarna, men blev snart stjärna och kom efter ljudfilmens genombrott i Kronans kavaljerer och drog köer i sju-åtta veckor.

Den första ljudfilmen på Victoria och i Göteborg var Den sjungande narren med Al Jolson 1929. Den första svenska ljudfilmen kom samma år, Säg det i toner, med titelmelodin sjungen av Karl Gerhard. 1931 kom den utomordentligt populära Wien dansar och ler med Willy Fritsch och Lilian Harvey.

Bland ljudfilmerna märks: King Vidors Hallelujah, Sigurd Walléns Röda dagen, Fritz Langs M med Peter Lorre, tyska komedier med Renate Müller och Felix Bressart, amerikanska med Clark Gable och Joan Crawford, Gustav Marchatys Extas med Hedy Lamarr, Söderkåkar med Edvard Persson, Angivaren med Victor MacLaglen, Ariane med Elisabeth Bergner, Vi Masthuggspojkar (1940) med Ludde Gentzel, Åke Söderblom och Lasse Dahlqvist.

Borta med vinden blev 1941 den första helaftonsfilmen och den som samlat mest publik. Biljetterna började säljas en vecka före premiären och klockan 1.05 på natten dök en yngling upp, först i kön. Klockan 5 hade den vuxit till ett hundratal personer och klockan 8 fortsatte kön med tusentalet människor ner längs Kungsgatan till Korsgatan.

Ryktet om kön spred sig till Cosmoramabolaget och direktör och personal kom vid 6-tiden för att öppna dörrarna, så att ett hundratal personer kunde komma in ifrån vinterkylan tills kassan öppnade 9.

Dagens Bilder började visas 6 september 1937. Det var ett kortfilmsprogram på dagtid, som upphörde i juli 1960 för att ersättas med Veckans aktuella film, det vill säga middagsbio med reprisfilmer som gick non-stop. De lades ner sommaren 1970, men fortsatte ännu några år på Cosmorama och Palladium. Maskinist Nyrik Öhrlund från Flamman körde i början kortfilmerna på Victoria med Erik Andersson och A. Carlsson som ersättare.

Den 26 december 1964 firade biografen 50-årsjubileum med en specialföreställning kl 13.30, vilket GP rapporterade om dagen efter. Unga damer delade ut blommor vid entrén och i foajén, trumpetfanfarer ljöd framför ridån, en prolog författad av Uno Asplund lästes av Kolbjörn Knudsen. Huvudprogrammet var en repris på Borta med vinden. I pausen bjöds på kaffe och kakor.

Så växte nöjestempel upp om ännu ej så tätt,
Victoria blev barn av Cosmorama,
en välartad familjemedlem av fru Filmias ätt,
som skänkte både muntration och drama.
Och över duken vandrade en stjärnors kavalkad,
först Douglas Fairbanks, William Hart och Mary.
Sen vampades var karl av Clara Bow, som han tillbad,
och Valentinos shejk var tös blev kär i.

Här fäktat musketörer inför jublande publik
och skräcken spred Lon Chaney med sitt monster.
Åt Gösta Berlings saga skänkte Garbo romantik
i en epok av mindre konst än konster.

Ack, minns ni pionjärerna på Otterhällans krön,
som en gång bidrog till repertoaren!
Victorias gård blev ateljé för deras kamerarön,
som skänkt historisk glans åt jubilaren.

Från Jacob Velts orkester alla filmer fick musik,
men så en dag blev plötsligt ljud i skällan
och talet kom och stjärnor föll för ljudfilmens teknik,
som till en början klaffade rätt sällan.

Men liksom alla andra såg Victoria om sitt bo.
Cinemascope gav rymd åt illusionen
och South Pacific slog rekord med hjälp av Todd-AO
med bakgrunds-ljudförstärkning åt passionen.

Det gamla – det är borta nu med vinden, men i dag
skall Scarlett åter vandra i sin söder.
Borta med vinden! – filmen som själv firar med behag
de tjugofem och ständigt känslor föder.
(Uno Asplund)

Victoria firade 80-årsjubileum 23/12-27/12 1994 trots rykten om nedläggning. GP 23/12 -94: Biografen bjöd på pepparkakor och ballonger, popcorn och dricka kostade halva priset och de som svarade rätt på 13 frågor kunde vinna 52 biljetter. Ett kortfilmsprogram visades under dagarna med Bröderna Marx, Charlie Chaplin, Snurre Sprätt, SF-journalen och Kalles nya kläder av George af Klercker

Den 2 juni 2002 stängde Victoria. I dag finns själva lokalen med foajé, läktare, väggar och trappor finns kvar. Den nuvarande affären har lagt sin inredning varsamt ovanpå. Foajéns trappa upp till läktaren leder till det lilla förrummet med den ursprungliga takmålningen.

PERSONAL
När Svensk Filmindustri bildades i Stockholm i början av 20-talet genom sammanslagningar av olika bolag hamnade Victoria från 1 januari 1922 hos dotterbolaget AB Cosmorama, från 1973 SF.

En tjänstgöringslista från 1926 visar att det var 30 anställda för att driva Victoria, 1931 hade antalet anställda sjunkit till ungefär hälften. Datumet anger första anställningsår, inte nödvändigtvis i den funktion som de innehade 1926.

Föreståndare     Hjalmar Peders
Kassörskor    Gerda Schånberg (26/12 1914),  Anna Nilsson (1916)
Extra kass.    Emy Larsson (14/8 1920)
Maskinist    Anders Carlsson (1/1 1917)
Extra mask.    Malcolm Karlsson (26/12 1914), Arvid Olsson (22/1 1923)
Kapellmästare Jacob M. Velt (26/12 1914)
Flöjtist    Franz Fischer (augusti 1915)
Pianist    Robert Gille (1916)
Violinister    Enoc Nath. Larsson (1920-1921 och från 1/10 1924), C. F. Voss (18/8 1919),   Walborg Broström (18/8 1919)
Cellist        Elin Broström-Larsson (augusti 1920)
Trumpetare    Ernst Carlsson (18/8 1919)
Bassist    Josef Novy (6/10 1918)
Klarinettist    Nils Nettelbladt (september 1917)
Trumslagare    Axel Ahlvin (augusti 1922)
Vaktmästare    Olof Jonsén (förste 26/12 1914), Emil Rådqvist (27/12 1914), A. G. Jansson (12/8 1920), Emil F. Dahlgren (24/8 1918), Hjalmar Cederqvist (extra från 1916, ordinarie från 1/2 1919), John Andersson (augusti 1922), August V. Persson (26/12 1914)
Vaktm.pojke    Arvid Olsson (22/1 1922)
Garderobiär    Hildur Jonsson (26/12 1914)
Städerskor    Beda Andersson (26/12 1914), Hildur Olsson (1/1 1918)

En bild i GP 24/12 1939 visar personal på Victoria: konfektpojken Kurt Karlsson, 14 år, tillsammans med några som varit anställda i 25 år: Beda Andersson, städerska, Hildur Johnson, garderobiär, Gerda Schånberg, kassörska, Olof Jonsén, A.V. Persson, Emil Rådkvist, samtliga vaktmästare. Persson berättade:

– Ja, publiken har blivit mycket bättre uppfostrad… För 25 år sedan fick man regelbundet slänga ut en 8-10 fulla eller bråkiga personer, och så fick man vara rädd att få stryk på hemvägen. Numera händer det inte en gång om året, att någon måste avlägsnas ur salongen eller vägras tillträde. Men i gengäld har man fått större pretentioner både på lokalen och programmen. Dock är det ju bättre än då förhållandena voro sådana, att en biovaktmästare nere i Haga fick gå omkring med en stor piska för att kunna upprätthålla ordningen! — Velt var förresten en populär figur på sin tid. Det hände t.o.m. att utsocknes kom in och frågade, om det var här man hade ‘den där berömda fina musiken’.

August Persson var vaktmästare på Victoria sedan starten. Han kom från Biograph-Teatern på Torggatan och innan dess från Alhambra. I mars 1948 firades han av sina kollegor när han slutade.

Efter 9-föreställningen samlades kassörskor, August Perssons kolleger, städerskor m. fl. av Victorias personal vid en kopp kaffe och tårta, och i de lokaler, där August Persson så länge gjort sin tjänst, hyllades han. Kamraterna hade samlat till en snusdosa av äkta silver med “AP:s” monogram på, och föreståndare Lundquist talade vackra ord om en varmhjärtad, bra’ kamrat, som man med saknad skiljes från.  (GP 7/3 1948)

Vingen

12/6 1961

När Vingen öppnade 19 december 1957 på Gamla Björlandavägen 145/Toleredsgatan inleddes Hisingens biograftätaste period. Under ett knappt år var fyra biografer verksamma samtidigt, innan Rex i Tingstad stängde i juni 1958. Vingen var den enda privata av de fyra förortsbiografer som kom runtom Göteborg i slutet av 1950-talet. Det blev också den som stängde snabbast, den 2 januari 1962, efter bara fyra år och några dagar.

Om någon råkade se biografen rakt uppifrån, så skulle hon upptäcka att den hade formen av en gigantisk likkista. Salongen med 347 platser i det nybyggda huset hade ljusa färger med ett blått tak och stolar i rostfritt stål klädda i röd galon. Invigningsfilmen 19 december 1957 hette Destination Okänd.

Precis som Roxy på Kyrkbytorget bytte Vingen program två gånger per vecka. Och det var uteslutande repriser och nedflyttningar. De stora biografkedjorna hade avtal med de stora amerikanska bolagen, så det var praktiskt taget omöjligt för privata biografer och andra “utomstående” att få några bra premiärfilmer. En starkt bidragande orsak till de fyra förortsbiografernas snabba död måste ha varit att deras program helt enkelt inte var lockande nog. Man gick inte längre på bio bara för att gå på bio.

Vingens föreställningar började 6 och 8 på söndagar och 8 övriga dagar. Man valde att ha bara en föreställning på vardagar eftersom man tyckte att sju var för tidigt för att folk skulle hinna hem från jobbet och nio blev för sent. Trots det, och trots att matinéerna gick bra, så höll inte verksamheten så länge. Den enda av förortsbiograferna från slutet av 50-talet som överlevde 60-talets stora biodöd skulle bli Rex i Gamlestaden.

Byggmästare Leif Winqvist stod själv som biografägare de första två åren men lämnade 1960 över till Rolf Magnusson, som har berättat att han vid den här tiden var alldeles för oerfaren när det gällde att driva biograf. Det skulle bli ändring på det. Han fick senare igång Rio, som hade urartat till spelhåla, och förvandlade den till “Göteborgs trevligaste porrbio”.

I dag är ett gatukök inrymt i före detta entrén, medan det är fullt med blommor i den gamla salongen.

Världsteatern

Lorensbergsparken 1947

Från det första värdshuset i Lorensbergsparken 1823 utvecklades ett helt nöjesetablissement, och i början av 1900-talet var parken ett populärt besöksmål med restaurang, cirkus och folklig teater. Under några somrar från 1899 ingick film som ett inslag i varietéprogrammet.

Bilden är från 1947. Cirkus (den runda byggnaden) uppfördes 1900 efter att den gamla från 1884 hade brunnit ned. Här visades film under flera korta perioder. Cirkus revs 1969. Huset till vänster är Lorensbergsteatern, invigd 1916 och använd som biograf 1934-1987. Restaurangen ovanför försvann när Park Avenue hotell (invigt 8/6 1950) behövde expandera 1956.

Folkteatern saknas på bilden eftersom den brann den 19 januari 1942. Den byggnaden hade uppförts som en extra matsal till utställningen 1891, blev sedan varieté under namnet Alhambra och från 1896 teater. Axel Engdahl arrenderade den 1903 och senare spelade Karl Gerhard revy här.:

Bilden, tagen av K Utgård, är från 1936

Om Cirkus vid Lorensberg har det skrivits en hel del, men man har sällan nämnt att det förekom filmvisningar under olika perioder. Det var nog inte helt lätt att bedriva  bio i den enorma cirkusbyggnaden med cirka 1500 platser. Flera försök gjordes, men de blev alla kortvariga.

Den första visningen ägde rum 15 februari 1911 med okänt program.  Från 20 februari visades

Den indiska staden Rangoon och dess omgivningar
En ung mans väg till ena pigo
Konung Lear
När man har alltför gott hjärta
En flodfärd i Japans bärgtrakter

Tillsammans en timme.

Den 24 februari kom En tapper kvinna i vilda västern, en amerikansk nyhet.

Visningarna tycks ha varit sporadiska, men man annonserade stolt: “Göteborgs största, luftigaste, modernaste kinematograf.” Loge 50 öre vuxna, 35 öre barn. Parkett och amfiteater 30 öre resp. 20 öre. 1:a och 2:a plats 20 öre resp. 10 öre. Galleri 15 öre resp. 5 öre. Föreställn 6, 7.30 och 9.

Men det var inte bara “enastående vackra kolorerade bilder gjorda av förnämsta fabrikat”, utan skådespelerskan Hildur Malmberg berättade sagor i pausen, och det rumänska kapellet gav konsert.

Möjligen var Sophus Petersen inblandad i verksamheten, som antagligen dog ut innan året var slut. Det skulle komma fler försök att visa film, då under namnet Cirkus-Biografen.

Wasa-Teatern

Wasa-Teatern öppnade 19 november 1920 i samma lokaler på Viktoriagatan 2a som Pariser-Biograf-Teatern hade använt en kort period 1906, inte i huset mitt emot som vissa källor anger, där fanns däremot ett av stadens många badhus under det förra seklets första decennier.

Entrén var, som för den tidigare biografen, från Viktoriagatan genom “tornet” i byggnadens hörn. Kassan låg omedelbart till höger innanför dörren. Maskinrummet var byggt i den inre vänstra halvan av foyern, vilket lämnade plats till höger för en trappa som ledde upp till salongen. På grund av säkerhetsbestämmelserna fick det inte finnas någon förbindelse mellan maskinrum och publika utrymmen. En ny liten dörr hade tagits upp direkt utifrån igenom den korta vägg som gjorde att husets hörnpartier såg ut som torn.

Ritning 1920

Salongens bakre publiksektion lutade 1:3 medan den främre fortsatte in i “tornrummet” i den andra ändan, där lokalen alltså vidgade sig en aning framför duken. På mitten av långsidorna fanns nödutgångar, dels till Parkgatan, dels genom en gång till innergården.

Längsmed salongen åt gårdssidan fanns tre väntrum (som man gärna kallade foyér vid den här tiden). Det saknas uppgifter om antalet platser, men biografägare var Gustaf Smith.
Vilken film som inledde Wasa-Teaterns period med filmvisningar i november 1920 saknas det upplysningar om, men under den andra veckan visades Rena rama lögnen. Precis innan nedläggningen 9 januari 1922 gick Chaplin som den nye vaktmästaren och Ned med spriten – skål!

Programblad för Intolerance av Griffith, många år efter filmens premiär.

Efter bioverksamheten hyrde Py Sörman och Nils Lyberg lokalen för att spela folklustpel och annan lätt teater. De hade premiär på Baldevins bröllop 30 september 1922. Efter tre uppsättningar var det över även för teatern.

1923 blev det café i salongens mittdel med ingång från Parkgatan och kallskänk/kök i de tidigare väntrummen. De båda hörnrummen förvandlades till butiker. 1942 hade kaféet stängt och hörnrummen byggts ihop med mittdelen till en sammanhängande butik.

Senare har flera olika kaféer hållit till i den del som är närmast Viktoriagatan.
Det finns i dag inga spår av varken bio- eller teaterverksamhet, men en pensionerad tapetserare ringde en dag och undrade om det hade funnits en biograf vid Viktoriagatan 2. Han hade nämligen 1937 rivit ned en mellanvägg och upptäckt en filmduk bakom den, målad direkt på väggen.

Huset står kvar, men det enda tänkbara spåret av biograf är sprickor i det smala väggparti som förbinder huvudfasaden med det utskjutande hörnpartiet, spår av dörren till maskinrummet.

25/5 1921

Östra Bio

Borgaregatan/Redbergsvägen 1941. Biografentré t h, salong med nödutgångar t v.

Östra Bio, Redbergsvägen 14, öppnade 5 september 1921. Det hade funnits en biograf här sedan 1918 under namnet Quo Vadis, men religiösa människor lär ha klagat på att namnets bibliska association inte passade. Biografen hade 209 platser.

Veteranen Sven Hultén blev kvar som maskinist och minns den nye ägaren, stuverifirmaägare Konrad J. Nilsson, som “en bra och duktig karl”. Hultén berättade för  Big Ben (Uno Asplund) i en GP-intervju 17 februari 1973:

Mycket västern körde vi, Tom Mix och William Hart var mina guldgossar, och seriefilmerna med cirkus-motiv slog nog alla publikrekord. En gång blev det en sån trängsel på Quo Vadis av folk som ville in och se en cirkus-seriefilm att hela den stora ytterdörren brakade ihop. Det var tider det!

1930 byggdes maskinrummet ut och en baldakin av plåt med biografens namn sattes upp ovanför entrén. 1931 kom två toaletter bakom kassan och på andra våningen inrättades en lässal.

Enar Nilsson (född 4/6 1901), möjligen släkt till ägaren Konrad Nilsson, var föreståndare på biografen från 1925. Han började i branschen 1921. Sven Gullholm (född 1/3 1911) var vaktmästare från 1934.

Fasadritning 1954

1945 flyttades entré och baldakin ut, närmare gatan. Man stod emot det nya filmformatet CinemaScope ett par år, men hösten 1956 inleddes säsongen med Den tatuerade rosen på bredare duk. Den sista film som visades 16 juni 1963 på Östra bio blev Guldfeber med Chaplin.

Året efter stängningen använde Epa på Avenyn bion som lagerlokal. I dag är huset rivet.

REPERTOAR 1921
5/9 Engelska kapplöpningshästar (Den engelske hästspecialisten Persse. Första lektionen) +  Svensson i Amerikat (amerikansk)

3/10 Visby, rosornas och ruinernas stad + Si, senor (med Harold Lloyd) + Varg-Tropper (med W.S. Hart)

10/10 Jämtländsk fjällbygd + Kapten Grogg badar (tecknat av Victor Bergdahl) + Vild och galen (med Douglas Fairbanks)

17/10 Chaplin som gentlemannachaufför

14/11 Det osar bränt + Klostret i Sendomir (Victor Sjöström)

21/11 Herr Arnes pengar (Mauritz Stiller)

28/11 Kring Kolmården och Motalaström + De röda artisterna (dansk)

12/12 Från gränden till lyckan (engelsk)

19/12 Filmens Venus + Don Juan från Småland (en svensk-amerikans öden och äventyr)