Olympia

Före detta Olympia bakom trädet till vänster och före detta Oden till höger.

Ägaren Johan Gustaf Bengtsson hade tidigare drivit Oden, som låg snett över gatan. Han skulle knappast ha startat Olympia borta på Långedragsvägen 22 utanför Stadsgränsen, om inte soldaterna från Nya Varvet fortfarande utgjorde ett tillräckligt stort publikunderlag.

Biografbladet nr 23 (1/12 1927) ger en antydan om traktens förvandling:

En av de få kvarvarande gamla gårdarna vid Långedragsvägen i Göteborg, den Bohmanska vid Stadsgränsen, får nu också skatta åt förgängelsen, för att ge plats åt något så modernt som en biografbyggnad. Den lilla stugan med sin oansenliga ladugård såg ju inte mycket ut för världen där den låg bland de nyare villorna, och den kommer heller inte att saknas. Den håller nu på att rivas och framåt vårsidan skall den nya byggnaden stå färdig.

Arkitekt var Elon Bernhard. Biografentrén blir både rymlig och modern, den får utvändigt ett skyddstak med ljusramper och på vardera sidan ett stort skyltfönster. Flygelbyggnaden för biografen blir liksom huvudbyggnaden av trä, medan maskinrummet uppföres av sten. Salongen, som blir utan läktare, rymmer enligt artikeln 225 platser.

Huvudbyggnaden uppfördes i två våningar med två lägenheter på den övre våningen till vilka man kom genom en trappa på höger kortsida. Bottenvåningen hade en förhall med en butik på vardera sidan. Nöjds konditori flyttade 1963 in i den högra.

Rakt fram i foajén stod kassan med ingång till salongen på båda sidor om den via små förrum. Maskinrummet var bakom kassan och den enda möjligheten att uppfylla säkerhetskraven på separat entré bestod i att bygga en trappa ned till källaren.

Salongen låg i en byggnad som var vinkelställd mot huvudbyggnaden. Den hade 76 platser på främre parkett och 154 på bakre med sidogångar och nödutgångar mitt på båda långsidorna. Det fanns ett orkesterdike.

Öppningsfilmen den 19 augusti 1929 var Den mystiska kvinnan och Den stora semestern blev den sista den 31 januari 1971. När Cosmorama-bolaget (från januari 1964 Svensk Filmindustri) tog över hösten 1955 installerades CinemaScope-duk.

Johan Gustaf Bengtsson (10/10 1884 – 1970), folkskola i Millesvik 1891-1899, Säffle Handelsinstitut 1905, biografägare sedan 1922, Olympia vid Nya Varvet och Saga i Kungsbacka. “En av Göteborgs stora biomän på senare tid, länge ordföranden i 5:e kretsen” enligt Uno Asplund.

Gösta Hultén (född 7/8 1898), som börjat i biobranschen 1917, arbetade som maskinist på Olympia och som maskintekniker vid andra biografer.

Under en lång tid kunde man se spår av foajén i Nöjds konditori, men efter en ombyggnad finns inte mycket kvar. Och försök inte hitta biosalongen. Den bakre delen av huset revs när spårvagnen behövde komma fram. Här har vi alltså en förortsbiograf som överlevde den stora biodöden på 60-talet, bara för att bli överkörd av Spårvägen under 70-talets första år.

Palladium

När Palladium, Lilla Nygatan 2, invigdes den 14 augusti 1919 var biografen med sina 1028 platser den största i Göteborg. I början hade man olika telefonnummer till kassan för parkett (2720) och balkong (2739).  Vid en ombyggnad 1928 blev det 1050 platser och entrén på hörnet gjordes bekvämare och rymligare. Fortfarande i början av 50-talet var biografen näst störst i Sverige, men upprepade ombyggnader har naggat på platserna:ca 850 (1960), 805 (1970) tills de 1990 var nere i 770.

Att filmvisandet gick framåt i slutet på 1910-talet kan man förstå av en recensent den 9 september 1919: “Icke minst till det goda helhetsintrycket bidrog anordningen att köra hela den 6 akter långa filmen med endast ett uppehåll.”

Men det var ju inget som inte kunde bli bättre: “Inom parentes bör påpekas, att denna förstklassiga biograf borde skaffa hatthängare i bänkarna i likhet med övriga biografer.” (Handelstidningen 1/10) Cosmorama hade tidigare annonserat om att det nu fanns en hattkrok intill varje reserverad plats.

Palladium: Film-Bengt

Som flera andra göteborgsbiografer på stumfilmstiden hade Palladium en egen filmfotograf, Film-Bengt, som filmade inte bara göteborgshändelser, utan till och med skickades till Amerika. Gustaf Bengtson (född 26/9 1868 i Borås) utbildade sig vid Borås Tekniska Elementarskola och vid Chalmers Tekniska Institut. Han började i biografbranschen 1904 och var verksam som elektriker i Varberg, och, från 1906, som biografinstallatör. Från 1912 arbetade han som filmfotograf, 1915-19 vid Hasselblads i Göteborg, 1918 vid Skandiafilm och från 1919 vid Palladiumbolaget, där han också var förste biografmaskinist. Han har medverkat i otaliga svenska lustspel och journalfilmer. Han var gift med Ellen Svensson, kassörska i Palladium, och hade en egen ateljé på vinden där han klippte journalfilmerna.

Kinematograf Oriental

Bilden är tagen av Hartman 1901. Till vänster står Saluhallen med öppna bodar på sidorna, och i Torghallen till höger startade Kinematograf Oriental 1904 med adressen Stora Salutorget 7. Det var den stora festsalen som användes. Den låg på tredje våningen, ovanför Fröhandeln, men i den delen av byggnaden som vette mot Vallgatan.

Den långa fastigheten har haft en lång och brokig historia. 1899 fick bottenvåningen elva butiker och basarer med ingångar både från Kungstorget och Vallgatan, samt, i den västra delen, en restauration. På den andra våningen fanns affärslokaler, ett pantlånekontor och övre delen av restaurationen. Den tredje våningen innehöll affärslokaler och Kafé Novilla med en inglasad balkong i venetiansk stil.

En fasadritning från 1921 visar en skylt med orden “Oriental” på högkant vid balkongen. Kaféet tog över namnet, men inte biograflokalen. Filmverksamheten låg i den andra ändan av huset

1926 kom Göteborgssystemets utminuteringshandel i bottenvåningen, senare Ölhallen 7:an. 1933 försvann balkongerna och stora skyltar förkunnade Oriental kafé och Oriental biljard. Ännu större skyltar på taket skrek ut Bowling, Badminton, Tennis; vindsvåningen hade blivit sporthall.

Torghallens stora festsal låg i den botre delen av tredje våningen, mot Vallgatan. Det var här det blev biograf den 16 januari 1904. Kinematograf Oriental är antagligen det äldsta exemplet på hur en redan fungerande samlingssal anpassas för filmvisning.

Rummet var ca 20 x 10 meter med tre dörrar längs ena långsidan ut till en korridor. I den östra delen av lokalen fanns en 4 meter djup scen. Antalet platser är okänt. Senare ritningar visar ett kapprum bortom rummets andra ände, där projektorn kan ha funnits innan, om den inte bara stod längst bak i salen, vilket var vanligare så här tidigt.

Den förste ägaren, Anders Skog, hade bara en vecka innan öppnat Olympia i Arkaden. Vad fick honom att den 27 februari, bara en dryg månad senare, lämna över Oriental till Otto Montgomery? Skogs lagerchef Anders Bengtsson mindes att Oriental flyttade till Södra Allégatan samma höst, men det stämmer inte, för den nye ägaren J H Kullander sökte nytt tillstånd den 27 september och annonseringen för biografen fortsatte under 1905. Oriental stängde våren 1906.

Det var en helt ny biograf, Haga Kinematograph, som öppnades av Otto Montgomery till hösten vid Allégatan. Han startade ännu en biograf, Stora Biografen, under våren i samma kvarter i Haga. Montgomery var på väg att bygga upp en kedja och det kan mycket väl vara så att han fortfarande ägde Oriental, och att Kullander var föreståndare.

Efter att visningarna i Oriental upphört våren 1906 användes lokalen från den 7 september som varieté- och konsertsalong. 1943 slogs väggen ut till ett angränsande rum, så att den nya L-formade lokalen nådde fram till torgsidan. Nu blev det danssalong.

I dag, efter brand och ombyggnad, torde det inte finnas några spår kvar, varken av salen eller bioverksamheten.

• 12/1 1904, Orientals första annons

I en annons från den 10 mars 1904, kort efter övertagandet, undertecknade Otto Montgomery med sitt namn och angav fru Malmqvist som ansvarig för kapellmusiken, en unik uppgift så tidigt i biografhistorien. Båda åtgärderna var ägnade att göra biografbesöket mer anständigt.

Av en annons från den 10 oktober 1904 kan man se att några platser har fått ett dubbelt så högt entrépris. Efter källarlokalerna i Arkaden och tivoliatmosfären kring Colosseum måste det nästan ha känts som att kliva upp till himlen när man besökte Oriental på tredje våningen.

Införandet av 1:a plats pekade på att det var ett finare etablissemang. Detta underströks även i fortsättningen. En annons från den 17 januari 1905  berättar om “Göteborgs största och trefligaste biografteater”. Och när man öppnade efter sommaren den 1 september förklarade annonsen “Ett charmant program. Är fortfarande den största och trefligaste Biograf-Teatern i Gbg”

Otto Montgomery (1850-1921) var maskinist på atlantångare innan han bosatte sig vid Ottosro på Hisingen. Han började syssla med film redan 1902, bedrev en journalfilmsproduktion och debuterade som biografägare med Oriental för att så småningom driva biografer på flera ställen i landet, och en filial i Oslo, Norsk Kinematograf-Aktiesellskap (1904). I Göteborg kom han att äga Oriental (1904-1906), Haga Kinematograf (1904-11), Stora Biografen (1906-08), Biorama (1911-1918?) och, tillsammans med sonen Erik, Stjärnan (1904-09).

I Adresskalendern står han som kinematografägare 1906-1911, antagligen första gången som titeln förekom. 1912 är det moderniserat till biografägare. Bostaden låg vid Södra Allégatan 5, samma adress som Haga Kinematograf.

Kring 1907 säljer han en egen uppfinning, en grammofon som kan synkroniseras med filmprojektorn för att få sjungande bilder. Från 1916 titulerar han sig direktör och bor i samma hus som Biorama, Södra Allégatan 2. 1918 har han flyttat till Erikshill vid Långedrag, till en villa uppkallad efter sonen.

Från en av Ottos söner, K. O. E. Montgomery, finns bara ett spår. 1907 bodde han hemma, det vill säga på Södra Allégatan 5, och han var kinematografmaskinist. Erik däremot var aktiv på många sätt i flera städer, vilket berättas under Nya Kinematografen.

Palladium: Exteriör och interiör

Ingen biograf i Sverige var större och maffigare än den nya Palladium-biografen i Göteborg, utom Palladium-biografen i Stockholm:

Genom den imponerande portalen, som i sin arkitektoriska anläggning påminner om Royal eller bankpalatset vid Kungsgatan i Stockholm, leda dubbla debattanger till parkettens stora hall, där man genast blir slagen av den gedigna och smakfulla inredningen. Väggarna äro utförda i äkta italiensk stuck, vilket arbete varit anförtrodt åt den kände italienske konstnären Liva, som har lagt ytterligare ett prof på sin kunglighet till de många med vilka han smyckat lyxpalats i vårt land.
Hallens fondvägg pryds af en i muren infälld skulptur, en kvinnnofigur i den nu modärna, orientaliserande stilen, utförd av skulptören Bange. (Nya Dagligt Allehanda 1919)

I början hade Palladium en mittgång och större läktare. Två entréer leda in till parkettlogerna [60 stycken, för “hemligt” förlovade par], och här får man ett imponerande intryck af den väldiga biografsalens interiör … Salsinteriörens stora prydnad är en plafondmålning, som upptager största delen af den väldiga takytan. Den är utförd af den unge lovande målaren Gunnar Ström, som i något futuristiskt stiliserade, effektiva bildserier symboliserat filmens segertåg genom all världen. (Nya Dagligt Allehanda 1919)

Ström skulle fortsätta sin verksamhet som betydelsefull biografkonstnär ända fram till Draken på 50-talet.

Den 15 augusti 1921 öppnade Palladium för säsongen efter att ha genomgått en genomgripande restaurering. 1936 renoverades salongen igen, nu av arkitekt Gustaf Alde. Det blev ljusare, i gult och grönt, med röda färgklickar i balkongräcket och mattorna. En del av kanterna på takmålningen målades senare över. Orkesterdiket behövdes inte längre och ersattes med ett podium där gästande stjärnor kunde presenteras.

Palladium: Palladiumbolaget

Karamellbröderna Anton och Fred Kanold och deras fastighetsaffärer utgör grunden för Göteborgs andra biografkedja. 1917 bildades Fastighets AB Orion med Fred Karnold som verkställande direktör och en styrelse bestående av direktör Carl Jönson, landfiskal Carl Rhodin, Ivar Westerberg och Anton Karnold.

I huset vid Lilla Nygatan 2/Östra Larmgatan 22 från 1850 fanns från början bara bostäder. 1917 köptes det av Orion från handlanden Knut Lindstrand. En fjärde våning byggdes på och lägenheterna ersattes med kontor och biografen Palladium. Arkitekter var O. Dymling och P. Nilsson.

Styrelsen för Palladiumbolaget bestod av N. Y. E. Christensen (direktör), Fred och Anton Kanold, Westerberg, Rhodin, Jönsson och Viktor Skånberg.

På 1970-talet stod Palladiumbiograferna som fastighetsägare, men när Europafilm 1980 tog över kedjan följde inte fastigheten med. Efter ett par år sålde AB Kanold huset till Trygg Ömsesidig Livförsäkring, som är den nuvarande ägaren.

På samma sätt var kedjans övriga biografer uppdelade i olika fastighetsägare, samtliga med kontor i Palladiumhuset. Här fanns också Skandinavisk filmcentral (1920-22) och Svenska Musikerförbundets göteborgsavdelning (1923-1939). Än i dag tillhör biografpersonalen musikerförbundet, en tradition som går tillbaka till stumfilmens dagar när musikerna var en viktig del av filmupplevelsen.

Järntorgsbiografen, som snart döptes om till Rialto, tillkom via krokiga vägar. Kedjans tredje biograf, Röda Sten, kom 1934, med Byggnadsföreningen Mariaplan 3 u.p.a. som fastighetsägare. Föreningen tecknades under olika perioder av Christensen, Orion och direktör Frans Hausl (Palladiumbolagets chef från 1941). För själva bion svarade AB Röda Sten.

PALLADIUMBOLAGETS BIOGRAFER
Palladium 1919
Rialto 1923, från 1969 Prisma
Maxim 1926
Odéon 1927-1928
Scala 1928-1933
Röda Sten 1934-1963
Carolus 1935; från 1973 Star
Fyren 1943 (Fyren samägdes av Palladium, Centrumbio och Europafilm i Biograf AB Fyren.)
Biorama 1965
Biograferna gick 1980 över till Europafilm, som köptes av SF 1984.

Palladium: Program

Palladiums första bioprogram var påkostade häften med ett runt hål i omslaget som avslöjade en “närbild” av fotografiet på första sidan. Detta är från öppningsprogrammet 14/8 1919. Man gick snart över till de traditionella dubbelvikta A4-bladen.

Premiärprogrammet inleddes med ett förspel, Nocturne i F-dur av Chopin. Palladiums 12-mannaorkester spelade under ledning av kapellmästare Francesco Asti. På den här tiden var förspelen alltid musikaliska. De korta och långa filmerna i programmet utgjorde en helhet, och det var inte alltid som den längsta filmen visades sist. Den levande musiken skulle bli särskilt viktig på Palladium, och man underströk det genom att ingen släpptes in under förspelet. Först så småningom blev “förspel” ett uttyck för kortfilmer som visades före huvudfilmen.
Huvudattraktionen var Mary Pickfords En piga bland pigor, som startade Pickford-febern i Sverige. En film med henne hade visats året innan på Cosmorama, men nu kom Palladium med hela fem under en kort tid.
Tiden var mogen för den riktigt stora filmidoldyrkan att ta sin början. Det var ingen slump att Filmjournalen kom med sitt första nummer just 1919. Nu släpptes lavinen lös: Rudolph Valentino, Greta Garbo, Buster Keaton, Milton Sills, Douglas Fairbanks, Wallace Beery, Viola Dana, Anna Q. Nilson, Lionel Barrymore och många, många fler. De flesta av 1920-talets stora filmstjärnor är i dag bortglömda.

Palladium: Från repertoaren 1919

• 18/8 Kvinnan Gud glömde (regi Cecil B. de Mille)
• 25/8 Förspel: Siegmunds kärlekssång ur Valkyrian (Wagner) + Tragedien på rum 103 + Klockan 1 på natten/One A.M. (Chaplin – sverigepremiär)
• 1/9 Violinsolo av Asti + Bland sjölejon och sjöjungfrur (Mack Sennett) + I sjunde himlen (med John Barrymore – svensk premiär)
• 8/9 En docka till hustru (med Elsie Ferguson – filmdrama eft Ibsens “Ett dockhem” -“Icke minst till det goda helhetsintrycket bidrog anordningen att köra hela den 6 akter långa filmen med endast ett uppehåll”)
• 15/9 Minnesfästen VID 200-års på Nya Älvsborg + Lögnernas paradis (med Mary Pickford)
• 29/9 Kommanditbolaget Tre skälmar (med Wallace Reid – Obs.! Från 1 okt. komma nya biljettpriser att tillämpas på grund av den denna dag begynnande nöjesskatten)
• 13/10 Vid Sylfjället + Den sista av sin ätt (med Mary Pickford)
• 20/10 Jefthas/Jeftas dotter (Danser: Sven & Oscar Tropp – med Signe Kolthoff – “Det är betecknande, att man för att få klarhet över handlingen måste studera ett tio sidor starkt programhäfte.”)
• 29/10 Brandsoldaten/The fireman (med Chaplin – gbgpremiär) + De tusen lyktornas Téhus (Cecil B. deMille – med Sessue Hayakawa)
• 17/11 Västerns fågelfrie son (Cecil B. de Mille – med Mary Pickford)
• 24/11 Chaplin på filmateljén/Behind the screen (gbgpremiär) + Maskeraden på Grand (med Max Landa)
• 1/12 Den tyska minsvepningsflottiljen i Göteborgs hamn + Dramat vid Nippon Street (med Sessue Hayakawa)
• 8/12 Ett amerikanskt Åre + En ung mans väg (Carl Barklind – med Axel Hultman –  “En sak, som man knappast kan underlåta att anmärka på, är de stora närbilderna, de borde egentligen alldeles uteslutas, utom då det gäller särdeles stora mimiska förmågor.”)
• 26/12 Brottarturneringen å Lorensberg +  Lillebrors födelsedag (En liten barnstudie inspelad av Göteborgsbarn å Hindås sommaren 1919 – Foto: A. Bjurman) + Flickan från stadsgården med Mary Pickford.

Palladium: Nya programblad

Redan det andra året övergav Palladium sina programhäften för de enklare traditionella bioprogrammen. (till vänster och nedan till vänster)

1921 var det dags för en ändring på programbladen igen. De blev smalare och mindre, vilket antagligen hänger ihop med de kostnadsbesparingar man ansåg sig
behöva ta till när publiksiffrorna svek i början av 20-talet (nedan).

annons BT: 6/11 1933

Palladium: Musiken

Palladium blev under 20-talet en omtyckt konsertsal vid sidan av filmvisningarna, med gäster som Mischa Elman, Leo Slézak, Martin Öhman och Naima Wifstrand. Den 5 december 1921 gavs en särskild föreställning till Christina Nilssons minne där direktör Otto Eliason höll anförande, bilder från vår frejdade konstnärinnas bortgång visades och operasångerskan Hortensia Ohlson-Hedström sjöng, innan bilder från begravningen i Växjö och W. Peterson-Bergers Vid Frösö kyrka avslutade.

Den 15 januari 1922 arrangerades en välgörenhetsmatiné till förmån för arbetslösa med operasångerskan Hortensia Ohlson-Hedström. Till höstsäsongen 1927 utökades orkestern. 1925 blev ryssen David Hait kapellmästare i orkestern och hösten 1928 tog Knut V. Esbjörnson över.