Redbergsgården

69.6

Redbergsgården byggdes som ett Folkets hus 1931 vid Danska vägen 110. En sal med 243 platser på övervåningen gjordes om till biograf som från hyrdes av AB Cosmorama med filmvisningar lördagar och söndagar, helgdagsaftnar och helgdagar kl 7 och 9.

Den första filmen 30 oktober 1943 var Det brinner en eld med Inga Tidblad, Lars Hanson och Victor Sjöström. Den sista filmen 25 april 1971 blev Fästningen i Ardennerna. Principen var att man delade på samma repris- eller nedflyttningsfilmer som Olympia i andra ändan av staden.

69.3

Hyresvärden, Arbetarföreningen, hade tagit över Redbergsgården 1935. När Cosmoramabolaget hyrde lokalen 1943 slöts en cirkel. I bolagets barndom hade man hyrt C-salen (Folkbiografen) i Arbetarföreningens hus vid Järntorget, som komplement till Kronan och Cosmorama.

69.2

1959 bekräftade Arbetarföreningen i ett brev av den 14 december Cosmoramas uppsägning av hyresavtalet gällande Redbergsgården:

Har emottagit Eder uppsägning av hyresavtalet med Redbergsgården. Beklagar samtidigt förlusten av en sådan utomordentlig hyresgäst. Vi ha med Eder alltid haft det bästa samarbete och hoppas att det skall återkomma när TV-flugan gått över.

Huset står kvar. TV-apparaten också.

69.569.4

Med nedflyttningsfilm menas en film som flyttar från en större biograf till en mindre när publikunderlaget inte längre är tillräckligt stort. På det sättet kan filmen vandra till flera olika biografer och hålla sig kvar en längre tid än om den bara visades på den största biografen. Den här principen gjorde att biografägarna kunde programsätta filmerna för att ge en maximal inkomst åt varje biograf.

I dag styrs programsättningen av de amerikanska distributörerna efter modellen att få varje film att spela in så mycket pengar som möjligt på kortaste tid. Det innebär att filmerna samtidigt ska visas på så många biografer/salonger som möjligt, som på så sätt konkurrerar inbördes med varandra. En singelbiograf får i regel mindre publik än en filmstad för samma film. Resultatet blir att singeln dör. Distributörens krav gör det omöjligt för biografägaren att driva sina biografer maximalt, och har bidragit stort till biografdöden efter 1970-talet

Om en storfilm hade visats enbart på den största singelbiografen i en stad, så skulle det inte ha varit så svårt att hålla biograferna vid liv. I dag har kravet på intensiv och bred lansering ökat, eftersom DVD-intäkterna överstiger biografinkomsterna.  Ingen är längre intresserad av att en film går så många veckor som möjligt på bio.

69.1

En tanke på “Redbergsgården

  1. 1943 – Göteborgs biografer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s