KFUM

48.1

Nästa alla biografer i Göteborg var av klass I, det vill säga de gav minst två föreställningar om dagen. Den mest dominerande typen i Sverige var klass IV, de som visade film 1-3 gånger i veckan, på lördagar och söndagar.

I Göteborg visade Svea oftast film bara onsdag-söndag, men tre föreställningar per dag; Lindholmens bio körde bara vid veckosluten; möjligen gjorde efterföljaren Stjärnan det också på 40-talet.

KFUM Kulturfilm visade film på lördagskvällar kl 7.30 mellan 1929 och 1947, vissa år nästan varje helg, i Stora samlingssalen i föreningens byggnad (arkitekt Hans Hedlund, 1898) vid Parkgatan 11. Lokalen låg på våning två och tre i den östra delen av fastigheten och hade 650 platser. Entrén och trapphuset med kapprum var mot Storgatan.

48.2

En plan över lokalen visar svängda bänkrader på parkett, med mitt- och sidogångar och totalt 456 platser. Läktaren, som gick längsmed tre sidor, rymde 198 platser, men en del hade så dålig sikt att de inte användes och flera försvann när maskinrummet kom till. Bakom estraden/duken mot Parkgatan låg på båda våningarna några smårum som antagligen användes som loger.

1932 togs en del av läktarens kapprum och byggdes om till ett brandsäkert maskinrum för en filmprojektor och en “schioptikonapp.”. Man fick dispens från regeln om att det skulle finnas en separat ingång. Branddörrarna mot trapphuset och läktaren måste vara självstängande. Vid filmvisningar fick den resterande delen av kapprummet inte användas av säkerhetsskäl.

48.3

Redan 1929 hade man haft sin första filmafton, men det var 1931 som visningsverksamheten tog fart, vilket bör ha varit den direkta orsaken till ombyggnaden. 1939 blev det största året med 23 visningar. Man satsade i det längsta på stumfilmsvisningar, med orkester vid högtidligare tillfällen, annars en kvinnlig pianist.

Under kriget fick militär och flyktingar fri entré. Vid visningen av Onkel Toms stuga, den 29 mars 1941, uppgick publiken till 525, varav 110 militärer och 28 flyktingar. Se kronologin för repertoaren år för år.

SF försökte 1931 sälja en AGA ljudutrustning med hänvisning till att det snart inte skulle finnas så många stumma kulturfilmer. Vid den här tiden togs det ut 10 öres nöjesskatt på en biljett som kostade mellan 50 öre och 1 krona.

Att föreningar använde filmvisning internt bekräftas av KFUM:s polistillstånd för att köra film i de flesta av lokalerna på Storgatan. Tillståndet gällde för 525 personer i Stora salen, 150 i Lilla, 100 i Göteborg, 75 i Småland, Västergötland och andra.

Möjligen ska inte denna räknas som en biograf, men var går gränsen. Långt senare fick både Stadsbibliotekets hörsal och Studentkåren på Götabergsgatan fullt utrustade lokaler för biofilm, och tidvis har verksamheten varit livlig. Det visas film i både Frölunda och Angered. Av de 82 biograferna är KFUM:s den mest tveksamma. Det är mest därför att den ligger så långt bak i tiden som den ändå kommit med.

Klappan

80.1

Efter 60-talets stora biografdöd stabiliserades läget något under det följande decenniet. Olympia och Redbergsgården stängde 1971, Rex i Gamlestaden 1973, samma år som Carolus byggdes om till Star och Capitol förvandlades till porrbion Nya Boulevard.

70-talets nya biografer blev Sandrews I-II-III 1972 samt Pornorama och gamla Hagabion, båda 1973. Smultronstället bytte 1971 namn tillbaka till Kronan.

Trippeln i Nordstaden ledde till att gamla biografer började byggas om för att öka lönsamheten genom fler salonger: Lilla Palladium öppnade 1975. Lill-Göta invigdes 1977, följt av Mitt-Göta 1979.

80-talet skulle bli nästa stora nedläggningsperiod, men när Klappan öppnade den 24 augusti 1984 hade bara SF:s Flamman och Kaparen varit stängda sedan 1982. Rio upphörde  för att lämna plats åt ett parkeringshus två månader efter Klappans invigning. Folkets Bio slog igen den gamla Hagabion 1983 och öppnade den nya biografen 1984. Och så stängde förstås Mignon.

Hela kvarteret Bäcken mellan Linnégatan och Sveaplan revs våren 1982. SF:s personal på Mignon kämpade för att det skulle byggas en ersättningsbio i fastigheten. SF gick med på det, men den fick inte kallas för Mignon, och den hamnade på andra sidan kvarteret, vid Sveaplan. Här hade en av Göteborgs tidigaste biografer, Biograph-Teatern legat mellan 1904 och 1908 i ett numera rivet hus vid Sveaplan, antagligen där Gyllene Prag nu är.

80.2Stig Lavén, platschef för Svensk Filmindustri

Arkitekt Lennart Clemens, som är ansvarig för ombyggnaden av Victoria 1975 och Göteborgs första filmstad, Downtown, 1986, ritade Klappans tre salonger i hans typiska källarstil med karamellfärgerna neonturkos, chockrosa, svart, blåblått, orange, illgrönt och klargult. Det var 66 + 79 + 93 = 238 platser.

Luftkonditionering och rör låg öppna i taket och på golvet fanns en specialdesignad matta med motiv av älskande par eller nå’t sån’t. Med undantag av mattan påminner det betänkligt om den allra första tidens källarbiografer i Arkaden.

Märkligt nog var man stolta över skapelsen, till och med de för högt uppsatta biodukarna ansågs vara något positivt. Hur långt från verkligheten man var, kan man ana av ett uttalande från SF:s Lennart Frankzén som tyckte att biografen skulle bli bra för frölundaborna, som nu får relativt nära. Inte ens frölundabor är så dumma att de skulle hoppa av spårvagnen vid Linnéplatsen för att gå på bio i karamellfärgade källarskrubbar när de kan åka fem minuter till och gå på riktig bio.

Trots det så gick Klappan riktigt hyggligt, men Downtown hade öppnat på Kungsgatan och man ville hellre satsa på det större komplexet. I årsredovisningen slog man ut intäkterna över årets alla månader, trots att biografen var stängd 3,5 månader under sommaren. Det blev lättare att motivera stängningen då. I maj 1993 tog det slut. I november året därpå öppnade nya ägare biografen under namnet Svea.

Konserthus-Teatern

45.1

I annonsen till öppningsfilmen Rivalerna kunde man läsa: “Solistorkester 15 man ur Göteborgs orkesterfören. Dir. Carl Garaguly. Varje föreställn. en konsert.”  Det var logiskt att betona musiken när filmen den 1 september 1927 gjorde intåg i det stora vita, kupolprydda konserthuset på Heden.

Man sa också att det bara var det riktigt stora filmerna som skulle visas i den väldiga lokalen, som med sina 1 400 platser var den största filmvisningslokalen i Sverige. I Biografbladet nr 15 (1/8) berättas att Konserthuset gjort en överenskommelse med Baltic Film AB i Stockholm, att ett eldfast maskinrum byggts längst bort på läktaren där kinematografapparaten inmonteras; filmvisningarna ska inte påverka Konserthusets verksamhet som musikinstitution. Edward Bergendahl ansvarade för visningarna.

45.2

Rivalerna levde upp till kraven. Den regisserades av Raoul Walsh med Victor McLaglen, Edmund Lowe och Dolores Del Rio och manus efter den pacifistiska pjäsen What price glory?, som hade varit en stor succé i mitten av 20-talet. Filmen koncentrerade sig mer på kärlekstriangeln och de komiska scenerna från intrigerna bakom fronten stod i en obalanserad kontrast till krigsscenerna i skyttegravarna.

Rivalerna var en av de första filmer som fick ett synkroniserat ljudspår med musik och ljudeffekter, och två ledmotiv, “Mon Homme” och “Charmaine”, blev oerhört populära, särskilt den senare höll på att driva många till vanvett genom sin enerverande melodi. Det skulle förstås dröja ytterligare ett par år innan någon biograf i Göteborg kunde kicka ut den levande musiken och ersätta den med en ljudanläggning.

Det finns flera orsaker som är tänkbara förklaringar till varför filmvisningarna upphörde redan den 30 november: brist på stora filmer eller olämplig lokal för film eller symfoniorkestern ville ha tillbaka sin scen eller utfrysning från Göteborgs andra biografägare, som knappast kunde ha gillat att en biograf med så många platser plötsligt konkurrerade om publiken. (Stockholms största biograf, Palladium, hade 1 240 platser.) Eller den pågående bojkotten mot amerikansk film.

Byggnaden brann upp den 13 januari 1928.

45.3

Kronan

20.5

Innan Kronan blev Kronan låg biografen inne på  gården vid Kungsgatan 31-33.. Byggnadsritningarna innehåller bara en lokal som kan ha varit tillräckligt stor för att göras om till biograf och som stämmer in på Idestam-Almquists beskrivning i När filmen kom till Sverige: “en lång, smal lokal” med “200 platser”.
20.8

.Charles Magnusson ville öppna en biograf med en anständig repertoar. Efter skandalerna vid Göteborgs Kinematograf (där det berättas mer om Magnusson) och andra biografer vägrade Handelstidningen att ta in bioannonser.Magnusson övertalade sin svåger, vinhandlaren Otto Stendahl, att teckna kontrakt för lokalen innanför gården.

Enligt Idestam-Almquist lyckades Magnusson få in premiärannonsen för Kronan i Handelstidningen och bröt därmed tidningens blockad. Annonsen var grafiskt modern med mycket luft i stora vita ytor kring texten. Det här var en biograf med finess.

Idestam-Almquist menade att Kronan öppnade den 17 december, men då hade biografen redan visat film i en och halv vecka. Den första annonsen från den 5 december var betydligt mer traditionell.

20.7

Signaturen “Codac” upptäckte nyheten och rapporterade i GT 8 december:

Göteborg har fått en ny kinematograf. Den kallar sig ‘Kronan’ och har lokal i glashuset midt emot Domkyrkan vid Kungsgatan. Det skulle vara orätt att icke konstatera att starten i anseende till programmet är god. Det upptager nämligen en bild, som är i hög grad sevärd och som, då den blott blir bekant säkerligen kommer att locka folk till lokalen.

Filmen, som är mycket lång, visar Niagarafallen och trakten däromkring. Flera af dess olika afdelningar äro mycket värkningsfulla och fotografierna i sin helhet äro så skarpa, att man knappast kan begära mera. Det är precis, som om man gjort en resa till världens största vattenfall, och då kan man ju anse sig ha fått valuta för sin 25-öring.

Dessutom visas en bild af sentimental art: En styfmoder. Den handlar om huru en gosse blir slagen och misshandlad af sin styfmor. Det gör ett pinsamt intryck att bevittna denna upprepade barnmisshandel och man finner icke saken gladare, då gossens far till sist under häftig vrede kör den omänskliga styfmodern på dörren.

Ett par roliga bilder: ‘åkning på rullsskridskor’ och ‘negerns hämnd’ äro oförargliga. Däremot är det nummer som heter ‘den skyddande melonen’ i mitt tycke uteslutande osmakligt. Det är knappast ‘komiskt’ att se hur ett par bofvar ränna knifven i magen på en man så att han stupar, äfven om han händelsevis skulle under västen bära en melon, som får taga stöten. Det numret kan saklöst slopas från programmet, som afgjort vinner på en sådan åtgärd.

Publiktillströmningen under det första året måste ha varit god, annars skulle man inte ha vågat sig på en total ombyggnad, som bör ha skett under sommarmånaderna, för i september kom visningarna igång i den nya Kronan.

Kronan

20.6

Egentligen fanns det två Kronor vid Kungsgatan 31-33. Den första som öppnade i december 1906 låg i en befintligt lokal inne på gården, medan den andra Kronan den 26 september 1907 flyttade in i helt ombyggda lokaler med ingång direkt från Kungsgatan. Till vänster alldeles inför dörrarna låg kassan. “Väntrummet” var uppdelat i två lika stora delar, från det inre gick en trappa längst bort på den vänstra väggen upp till “mörkrummet” (dvs maskinrummet).

Vid den högra delen av väggen rakt fram ledde dörrarna in till salongen. Bänkarna stod till vänster, utan mittgång på ett golv som sluttade längst bak, dit nådde man via små trappsteg från sidogången. Några korta bänkrader fanns till höger om gången, som avskildes från huvudrummet genom pelare förbundna med bågar (dessa kan man fortfarande se i dag i affären). Salongen med utnyttjade större delen av den överbyggda innergården, kvar blev bara en smal gång för nödutrymningen. Rektangeln längst upp motsvarar det rum som den första biografen använde.

KRONAN-001

Signaturen Codac skrev i GT den 12 oktober:

Biografen Kronan har efter sin flyttning fått den obestridligen elegantaste lokalen i staden. Man har icke nekat sig någonting i dekorativt och belysningshänseende. Resultatet är också godt. Lokalen är ett mellanting mellan konserthuset i tiondels skala och Kontinentals kafé. Det mäst epokgörande av allt: pianisten sitter icke bakom en skärm, utan synligt för allt folket.

Programmet lät sig se. ‘Laterna magica’ var för en gångs skull något nytt. Man får så sällan intrycken uppfriskade med nya idéer, att man är tacksam till och med för något så anspråkslöst som numret i fråga.

Isupptagning vid Djurgårdsbrunnsviken är ett bra nummer. Sådant är alltid roligt att se, och vi hörde flera uttryck af belåtenhet rundt om i salen.

‘En hjältinna’ är en hjärtnupen liten äfventyrsroman. Den kan godt ses af hvem som hälst, men till barnens upplysning må det sägas, att det inte är passande att skratta, när den lilla flickan ramlar i vattnet och är nära att drunkna, äfven om det ser litet lustigt ut. Det lustiga hör nämligen inte till pjäsen.

Den ursinniga cykelfärden är tämligen rolig. Särskilt hade man omåttligt roligt, då cyklisten före och hela det förföljande sällskapet efter hoppar i vattnet från den höga bron. Bilden skulle varit roligare ändå om det sparats något på sparkarne. Det ser så illa ut att karlar slå och sparka en kvinna, äfven om denna ställt till något litet spektakel.

Nå, man får ju ännu icke vara allt för granntyckt. Det ena först och det andra sedan.
Det är angenämnt att konstatera att på två hela kinematografprogram icke funnits något som värkat direkt osmaklingt. Det tyder på utveckling.

20.12

De två arkitekterna Otto Fahlström och Oscar W Nilsson (med arkitektbyrån Fahlström & Nilsson på samma adress som biografen) var fastighetsägare från 1907 (dvs samma år som den andra Kronan öppnade) till 1915. (Nilsson bodde i villa Solhyddan på Danska vägen, medan Fahlströms hem låg vid Öfvre Husargatan 25.)

Nilsson fortsatte ensam äga fastigheten till 1917 då handlanden Gustaf Löfmark tog över; 1920 var AB Nordiska Kompaniet ägare och från 1922 Fastighets AB Kungsgatan 31 och 33.
20.1ny

Interiör från Kronans salong med personal, troligen 1910-tal. Det välvda taket, armaturen och pelarna till höger kan ses än i dag i butiken. En normal biograf vid tiden för Kronans öppnande hade 75-150 platser, men det fanns de som var större, t ex Blanchs i Stockholm (325) och Success i Trollhättan (500).Kronan hade 222 platser.
1913.10

Kronan visade helst bilder från verkligheten, och i första hand då egna filmreportage, framkallade av Sven Persson i det egna laboratoriet. Magnusson importerade också film från London och hyrde ut den, efter visningen på Kronan, till andra biografer i Sverige.

När Cosmorama öppnade 1908 blev den en stor konkurrent till Kronan och den 1 september 1910 gick Kronan upp i AB Cosmorama, som skulle bli Göteborgs största biografkedja, men Charles Magnusson (AB Biokronan) hade redan den 2 mars 1909 lämnat sin biograf till fastighetsägaren Oscar W Nilsson och åkt till Kristianstad och startat den svenska filmindustrin på riktigt. AB Cosmorama var ett dotterbolag till Svensk Filmindustri fram till 1973 då det gick upp i moderbolaget.

1918.7b1918

Under 1910-talet dominerades den svenska biografrepertoaren av danska och tyska filmer och Kronan blev ett hem för Nordisk Films produktion. I en notis i Göteborgs Aftonblad den 30 juli förklarades att Kronan, efter en mindre reparation under sommaren, kommer att fortsätta med “samma arbetsmetoder” som föregående säsong och presentera “en omväxlande och modärn produktion på såväl dramats som komediens gebit”. Publiken kunde återse de gamla danska filmfavoriterna Psilander, Anton de Verdier, Olaf Fönns, Carl Alstrup, Busch, Stribolt och de tyska Joe Deebs- och Stuart Webbsfilmerna. Från den hösten ansvarade kapellmästare Gustaf Octabec och hans kapell för musiken.

Varje vecka kommenterades biorepertoaren på Cosmorama och Kronan i Göteborgs Aftonblad och Göteborgs Morgontidning under rubriker som Biografronden eller Films (som ett tag var den svenska pluralformen).
20.9a 20.9b

Kronans återinvigningsprogram hösten 1916. Det typiska biografprogrammet under 10-talet var ett vikt A4-blad med biografens namn och någon logo på framsidan, reklam på baksidan och filmprogrammet på insidan.
1917.620.10

Det kom nya motiv på programbladets framsida, ovan från 1917 respektive 1921.

20.2

På ritningarna från 1917 har kassan flyttats till det bortre högra hörnet i den yttre halvan av foajén. I det gamla utrymmet till vänster, som utökats till 5 m djupt, installerades Göteborgs antagligen minsta tobaksaffär, blott 1,5 m bred. På 20-talet drevs den av revystjärnan Zarah Backman. Senare kallades den för Cigarrlådan. Bilden är antagligen från 1917-18 eftersom den publicerades i ett häfte som gavs ut till Cosmoramas tio-årsjubileum i september 1918.

Chaplins tidiga filmer var för grova för att vara riktigt rumsrena, men i slutet av november 1917 kunde inte Kronan värja sig längre: Anmälaren har aldrig tillhört beundrarne av Chaplinfilmerna och ej häller har direktionen känt sig hågad att upptaga någon av dem på ‘Kronans’ repertoar. Nu har emellertid ett undantag måst göras.
20.14

Redan efter branden på Ideal 1908 ställdes det krav på att biografernas maskinrum skulle ha en separat entré, skild från publikutrymmena. Kronan var antagligen den enda göteborgsbiograf som bröt mot den bestämmelsen, det gick inte att hitta någon lösning.

1934 byggdes vid väggen utanför maskinrummet en slussanordning med två små rum och självstängande dörrar som skulle hindra elden att sprida sig ut i foajén. Kassan flyttades till det överblivna utrymmet på vänster sida. Senast 1936 blev platsantalet 275.

1947 flyttade kassan tillbaka till 1917 års läge och i dess ställe byggdes en toalett. Fram tills nu hade man fått gå på torrtoa på innergården. Så småningom fick kassan sin slutliga position på höger sida strax innan ingången till salongen.

Kronan var länge Göteborgs äldsta fungerande biograf med i stort sett oförändrad inredning. 1963-1971 bytte man tillfälligt namn till Smultronstället. Stora ansträngningar gjordes för att K-märka lokalen, men beslutet kom för sent. Stängningen den 18 september 1986 blev inledningen till den sista stora biografdöden i Göteborg.

I dag är Kronan affärslokal. Den smalare passagen innanför entrén motsvarar biografens foajé. Mellanväggen till salongen är utslagen. Kvar i salongen finns de bärande pelare och arkadbågar som delar den i en större och mindre del. I takvalven sitter fortfarande biografens gamla armatur.

20.13

Lill-Göta

56.2

Göta öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. När en del av foajén den 29 december 1977 blev salongen Lill-Göta var det första gången en biograf i Göteborg byggdes om till multibiograf – många sa att det var Sveriges sämsta bio.

Den långsmala salongen med 64 platser och extremt liten duk gjorde att flera människor gick tillbaka ut och bad om pengarna tillbaka. Man försökte ge en bredare känsla genom att fylla den ena långväggen med speglar. När filmen började gick ridån för – framför speglarna. 1990 kortades salongen och förseddes med 38 bekvämare fåtöljer.

I huvudsalongen minskade antalet platser från 700 till 669. 1980 blev Europafilm egen ägare för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som lade ned biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.

56.5

Lilla Palladium

39.2

1975 försvann den övre foajén när Palladium vid Lilla Nygatan 2 /Kungsportsplatsen följde trenden och byggde Lilla Palladium efter en design av Nisse Skoog. Den första filmen den 21 augusti blev Alice bor inte längre här. 1980 gick alla Palladiumbiograferna över till Europafilm som köptes upp av Svensk Filmindustri 1984 SF visste inte vad man skulle göra med Lilla Palladiums sina 69 platser och stängde salongen den 5 december 1996.

Lillan

53.8

1926 byggdes Scania-Vabis verkstad (från 1915) vid Kyrkogatan 19 om till en teater och Viran Rydqvist kunde på hösten flytta Lilla Teatern från Kungsgatan, där filmvisningar återupptogs under det gamla namnet Intima-Biografen. Den nya adressen hade en lokal som bättre kunde anpassas till teaterns krav på scentekniska anordningar. Arkitekten var Karl M Bengtsson.
53.3

Sven Gulin menar i Göteborgs hjärta att teatern hade 200 sittplatser och att läktaren kom till när biografen flyttade in. Det finns en plan bevarad, som bör vara från teaterns tid – den har rubriken Lilla teatern, biografen hette Lillan, 1:a parkett har högre biljettpriser, på biografer var dessa platser billigare (utom de allra första åren). Planen visar att det fanns 145 platser på 1:sta parkett, 81 på andra och 82 på balkongen, alltså sammanlagt 308.
Under våren 1935 spelade teatern sina sista föreställningar: Styrman Karlssons flammor, Hennes stora chans och revyer.

53.1

Centrumbio (tillsammans med Europafilm) tog över lokalen 1935, som ett komplement till Lorensberg, och enligt ett samtida reportage gjordes inte särskilt många förändringar, den viktigaste var ett hål i väggen bakom läktaren, så att ljuset från projektorerna lättare skulle kunna nå ut till duken. “Allt är dock ommålat och funkisbetonat. Taket t.ex. är rött med en stor rund och platt armatur.”

53S153.2

Stor förändring har emellertid vänthallen genomgått. Den lilla teaterkassan till vänster innanför dörrarna har försvunnit. I stället finns en modern biokassa rakt fram i hallen, som går i blått och gult.

När biosalongen renoverades 1945 rapporterade GP (28/12) att antalet platser minskades från 310 till 282 “och på läktaren har antalet platser minskats från 75 till 32.”.  Av det här kan man få intrycket att biografen hade 385 platser från början, men det verkar inte vara rimligt att man fått in så många nya platser, särskilt som sju försvann på läktaren. Ekvationen går inte bättre ut om man tolkar 310 som totalsiffra inklusive läktarens 75 platser.

Salongen har genomgått en fullständig renovering och de gamla hårda bänkarna ha utbytts mot bekväma sittplatser i röd manchestersammet. Den gamla armaturen har ersatts av en modern takbelysning, väggarna ha målats om och prosceniet och fondväggen bilda nu en enhetlig yta i päronträ och rödbok, som ger ett tilltalande intryck. Väggarna ha målats om i ljus crèmefärg och taket har fått en varm tegelfärg. Läktaren har fått en ny barriär och väggen i bakgrunden har fått en blå färgton. Salongen verkar nu ljus och inbjudande…

Under 30-talet var man noga med att ange vilket ljudsystem som installerats på varje biograf. På Lillan fanns det tyska Klangfilm. Tyska filmer var mycket populära på Göteborgs biografer mellan krigen och öppningsfilmen på Lillan, Natten är vår med Lilian Harvey, bekräftar detta.

53.430/7 1937

Den 2 augusti 1937 blev Lillan kortfilmsbiograf, den första i Göteborg (om man bortser från stumfilmstidens början, då ju alla filmer var korta). Föreställningar utan avbrott mellan kl. 1-11. Ni kan komma och gå när Ni önskar. 1 kr. på alla platser. Till föreställn. 1-6 barnbilj à 50 öre. Programmet var en blandning av journalfilmer, tecknat och musikfilmer. Inom ett par veckor insåg man att det gick bättre med långfilmer på kvällstid.

53.73/10 1938

Den 12 augusti 1940 flyttades kortfilmsvisningarna över till Aveny, som då hade varit öppen ett drygt halvår. I december 1945 minskades antalet platser till 282 (eller 314 om man räknar med den högre siffran ovan).

53.524/11 1947

Nils-Axel Nilson (född 13/10 1920) kom 1938 till Lillan som maskinist från Folkets Hus-biografen i Krokslätt.

Det minskade besöksantalet på 60-talet skylldes på televisionen och nöjesskatten, och det var mindre biografer som Lillan som drabbades i första hand. Den 15 maj 1960 stängde biografen. Gillblads, ägaren till huset, blev glada eftersom de en längre tid hade varit ute efter biografen för att göra om den till lastkaj. 50 000 kr betalade Gillblads.

53.6

Lindholmens Biograf

33.1

Den 9 september 1893 beslutade ett tiotal ungdomar i nykterhetslogen på Lindholmen att bilda en klubb för att samla ungdomen kring idrotten och så tändes Aftonstjärnan. Man lånade pengar för att bygga ett klubbhus. Byggmästaren Olsson (“Noremobon”) lovade att det skulle stå färdigt på ettårsdagen av klubbens bildande. Huset brann ned fredagen den 5 augusti 1902. Planering inleddes genast för vad som skulle bli den nuvarande byggnaden. Redan den 22 november hölls taklagsfest och B-salen var klar så att man kunde hålla nyårsvaka i den.

Den 1 mars 1903 invigdes huset med 500 personer närvarande i A-salen när redaktör A C Lindblad förundrades över att fattiga arbetare på Lindholmen kunnat åstadkomma detta. Men de flesta av områdets bostadshus i slutet av 1800-talet byggdes på det här sättet, som lagarbete mellan 4-8 varvsarbetare. I början av 1900-talet tillkom landshövdingehus och när Lindholmen 1920 var fullt utbyggt hade stadsdelen drygt 4 000 innevånare.

Aftonstjärnan, Lindholmens “Folkets hus”, blev ett hem för olika föreningars aktiviteter och möten, men även fester och danstillställningar. 1910 blev man först på Lindholmen med att installera el, samtidigt drogs vatten in i de två lägenheterna. Enligt Länsstyrelsens dokumentationsskrift inför byggnadsminnesförklaringen (nr 37, 1994), så började man hyra ut stora salen (A-salen) på andra våningen till biografföreställningar 1915.

Arne Andersson, född och uppväxt i föreningshuset, och antagligen son till vaktmästaren Karl Andersson räknar i Gamla Lindhomspojkars Jultidning 1970 upp aktiviteter som kunde förekomma:

…Arbetareinstitutets föreläsningar med ljusbilder om upptäcktsfärder, kurserna i linjal- och maskinritning, nykterhetslogerna med barntemplet om söndagarna, andliga väckelsemöten av Frälsningsarmén och Smyrna, schacktävlingar … föredrag om riks- och kommunalpolitik, teater, sång och musik … bio, dans, dragspelskonserter, bordtennis, trollkonstnärer, brottning…

Uppgiften i Länsstyrelsens skrift om att A-salen rymmer 400 personer avser antagligen andra aktiviteter än filmvisning. De 260 bioplatserna var fasta träbänkar. En vedeldad träkamin utgjorde den enda värmekällan på vintern. Trots det så lär det ha funnits skäl för smeknamnet “Loppis” säger vissa som minns, andra menar att det bara var enklare att säga “Ska vi gå på Loppis?” än “Ska vi gå på Lindholmsbiografen?” Några lär ha sagt “Loppan”.

Man gjorde ett projektorrum av trappans burspråk, men det visade sig att projektionsvinkeln blev för brant, och småningom togs ett av lägenhetsrummen i anspråk för maskinrum. Förutom A- och B-salen rymde huset ett biblioteksrum och i bostadsdelen fem lägenheter.

Informationen om när bioverksamheten startade och vem som drev den är motsägelsefull i olika källor. Uno Asplund och Hans Sidén menar att det var 1918, och det kan vara så att en mer permanent verksamhet tog sin början då, men mycket talar för att någon form av filmvisning förekom redan från 1915.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) hade Karl Andersson (“Kalle Lalli” – född 5/8 1872) innehaft och drivit bio i alla år sedan 1915. De uppgifterna lämnade han säkert själv, och det är väl troligt att han tog i lite i överkant, för andra källor motsäger honom. Andersson var plåtslagare och förman vid Lindholmens varv sedan 1921. Han var också medlem i föreningen Aftonstjärnan och under en lång period ordförande.

Så varför är Anderssons uppgifter felaktiga? I en minnesskrift anges mölndalsbon herr Karlström som ägare till biografen 1916 med visningar enbart lördagar och söndagar. Han klagade på att förtjänsten var dålig eftersom man samtidigt anordnade dans i B-salen (som tillsammans med C-salen låg på första våningen) och funderade på om han skulle fortsätta med biografen under 1917.

Av detta kan man dra slutsatsen att den som ansvarade för biografen var utomstående, och att han var orolig för sina intäkter. Länsstyrelsens skrift påstår att husets vaktmästare stod för driften av biografen under någon period, men det måste i så fall gälla under tider när inte någon av de namngivna ägarna skötte den, till exempel om Karlström gav upp.

Andersson blev den siste vaktmästaren och han flyttade med sin familj från huset 1936.
Enligt Porträttgalleri utgivet av Sveriges biografägareförbund 1920 “äger och leder f.n.” Oscar Brune Lindholmens biografteater. Han inträdde i biografbranschen 1915, men troligen på ett annat ställe.

Namnet Lindholmens Biograf började användas i och med att han tog över verksamheten 1918 och utökade visningarna till fredagar. Han var född den 1 april 1881 i Öxabäck, revisor i Göteborgs biografägareförening och ogift. Några få bevarade bioprogram från 1919 visar att verksamheten då var regelbunden, 30 000 besökare lär ha kommit under året.

33.3

1/9 1918 (ovan), 27/4 1919 (nedan)

1919.11

1921.6

33.5

Barnprogram kl 6:

Penrods olycksdag
Chaplin som filmskådespelare
Skeppsbrutna bland kannibaler: Första avdelningen: Två slags människoätare
(Vid Nya Guineas kust led expeditionen skeppsbrott och expeditionens medlemmar kunde med knapp nöd rädda sig och det viktigaste av sina förråd i land. De fingo ett ganska kyligt mottagande av infödingarna, vilka ha den tråkiga vanan, att när det faller lägligt, äta upp sina medmänniskor.)

I början av 1921 gick Brune med 460 kr förlust under årets första sex veckor. Han bad om att få hyran sänkt, men istället annullerades hans kontrakt. Föreningen Aftonstjärnan tog själv över driften, och som vaktmästare är det troligt att Karl Andersson blev ansvarig. I biografägareförteckningen från 1936 står John Hvarvenius, hemmahörande på Haga Östergata 20, som ägare och i förteckningen från 1939 Karl Andersson.

Med de fakta som står till buds är den troliga händelsekedjan att Andersson slutar driva biografen när han flyttar från huset och Hvarvenius tar över, men ger upp efter ett tag och Andersson kommer tillbaka. Med tanke på att det hinner förflyta en viss tid från uppgiftslämningen tills förteckningen kom ut är det troligt att ägarbytena skedde åtminstone året innan publiceringsåret.1936 hade biografen 230 platser och 1939 228.

Jörgen Jarkvist har för uppsatsen Hisingens Biografer (Filmvetenskap vid Göteborgs universitet, 1996) intervjuat Erik Bohlin, som minns en hel del från verksamheten i Aftonstjärnans lokaler, bland annat att pianisten 1924 råkade spelade Här dansar Fridolin till bilder från Hjalmar Brantings begravning – och om det blev tyst, berodde det på att han tog sig en klunk ur pilsnerflaskan.

1941 upplöstes föreningen Aftonstjärnan och fastigheten köptes av Hugo Hammarin som inrättade en karamellfabrik, A Göransson & Co,  i B- och C-salarna.

I förteckningen från 1942 finns en överraskning. Där står Royal Film (blivande Sandrew) som ägare till Lindholmens Bio. Bolaget började etablera sig i Göteborg med Royal 1940 och Plaza 1941, så vad vore mer naturligt än att muta in en biograf på Hisingen också, men det är osäkert om det kom igång några visningar.

Det finns inga tidningsannonser för Lindholmens Bio från den här tiden som skulle kunna bekräfta att verksamhet pågick. Kan det ha varit så att man ångrade sig, att lokalen inte var tillräckligt ståndsmässig (karamellfabrik i undervåningen) för det nya företaget, och att det var orsaken till att visningarna på biografen dog ut under en period 1943 tills de återuppstod under namnet Stjärnan den 25 september? Royal Film förvärvade istället den två år gamla Capitol-biografen 1943.