Lorensbergs-Bio

LORENSBERG-003

Lorensbergsteatern i Lorensbergsparken kom till som en muta. När gaturegleringen 1915 hotade att riva restaurang Lorensberg lovade ägaren Sophus Petersen att han skulle bygga en teater om restaurangen fick stå kvar. Han beviljades uppskov till 1930, och göteborgarna fick en ny teater.

1916 invigdes teatern i en byggnad av betong, på grund av brandrisken, och med landets första elektriskt drivna vridscen. Salongen var uppdelad i två avdelningar med totalt ca 980 platser. Vid öppnandet spelades Strindbergs Ett drömspel i regi av Mauritz Stiller och med Inez Lundmark som Indras dotter. Victor Sjöström läste en prolog skriven av Bertil Malmberg.

Stiller slutade efter ett par månader och dramatenregissören Gustaf Kinden kom i hans ställe, men göteborgarna ville inte ha någon ny teater. Intäkterna sinade och redan 1917 funderade Petersen att börja spela varieté.

Tio rika göteborgare ställde upp med 100 000 kr vardera för att köpa teatern och “rädda den åt konsten”. Och så bildades AB Göteborgs Teater – Stadsteatern i januari 1918. En uppsättning från den här perioden var Sankta Johanna med Harriet Bosse, 1926.

51.3Lorensbergs-Teaterns sista annons 30/4 1934 innan det blev biograf.

51.1

1934 blev Stadsteaterns nya byggnad vid Götaplatsen färdig, och Lorensbergsteatern köptes av skåningen och advokaten Sture Persson. Det blev början till Biograf AB Centrum, Göteborgs tredje biografkedja (efter AB Cosmorama och Palladiumbiograferna). Lillan, Skansen, Göta, Gnistan, Aveny och Saga skulle följa. I teaterns gamla scenutrymmen och loger installerades Teaterhistoriska museet.

51.2LORENSBERG-00251.6

Arkitekterna R.O Svensson och H E Widlund ansvarade för ombyggnaden av Lorensberg medan konstnären Paul Källström bidrog med utsmyckning. Färgerna var genomgående ljusa och fåtöljerna röda. Den övre foajén stängdes av med järndörrar.

Premiärfilm den 19 september 1934 var Frank Capras Det hände en natt med Clark Gable och Claudette Colbert, och Victor Sjöström kom tillbaka för att läsa en invigningsprolog, författad av Martin Strömberg. Invigningspubliken bestod av “hela Göteborg” och förbluffelsen var stor över den festliga interiören med bekväma fåtöljer istället för de traditionella biostolarna. Lorensberg ansågs höra till stadens mest ansedda biografer och var med sina 856 platser näst störst efter Palladium. Senare blev det 746.

1933.14

51.751.85/9 (ovan) och 17/10 (nedan) 1938

51.951.5
Lorensberg hade en särskild anordning som kunde påverka bildens storlek på duken under visningens gång. Vid stora scenupptåg eller landskap vidgades bildytan medan intimare scener var i ett mindre format.

Ett markant första intryck vid ett biobesök utgjorde portvakten Larsson som var 2,15 lång och skytt på dagtid. Göteborgarna menade att han hade skjutit i höjden, medan smågrabbarna starkt misstänkte att han hade styltor under den långa rocken.

Nils Holm (född 11/9 1894 i Filipstad) började i biobranschen redan 1907. Efter studier vid Radio City Music Hall i New York och arbete som biografmaskinist vid olika biografer på landsorten kom han till Centrumbio som maskinmästare när bolaget startade.

Handelstidningen intervjuade stadens biografstäderskor i april 1947:

Palladiums städerskor sedan 10 år, fru Olsson och fröken Karlsson, har alltid varit särskilt glada åt de lättstädade musikfilmerna. Men vissa av kortfilmsbiografernas besökare tycks tillhöra ett särdeles släkte, och på de hårdkokta detektiv- och äventyrsfilmerna kommer bössen riktigt fram.

Värst bär de sig åt i början av månaden, så länge spriten räcker – man få en särdeles avsmak för dem, när man hör vad städerskorna kan få gå och torka upp efter dem. Naturligtvis blir de första bänkraderna [de med lägre biljettpriser] i regel svårast åtgångna. Men fru Jansson på Lorensbergsbio bidrar med en lustig bild av hur högkonjunkturen avspeglas på biogolven. Apelsinskal, chokladaskar och allt sådant – “man skulle tro att folk inte åt någonting hemma!” – hittade man tidigare huvudsakligen under de billigaste bänkarna. Men nu när det har blivit bättre tider och även vårdslösa ungdomar har fått god råd, ligger det skräp strött mest överallt.

Det är antagligen en felskrivning i artikeln – om man byter ut “billigaste” mot “dyraste” blir det mer mening i meningen.

Ett annat kapitel är vad folk glömmer eller tappar. Det är inte bara handskar, halsdukar och paraplyer utan snart sagt allting från damhattar till smycken och plånböcker. Rekordet i glömska slog väl ändå den som en kväll gick ifrån en bordslampa på Lorensberg! Också ett körkort hittades där en gång och fick länge och väl ligga i kassan, tills fru Jansson slutligen letade rätt på ägaren. Han blev glatt överraskad – han hade inte haft en aning om att han någonsin varit av med kortet.

Sommaren 1946 var det biografstrejk. När visningarna kom igång igen den 3 september blev det kö vid alla biografer från klockan tolv. Allra tidigast var studenten Ulf Tilander som satt med en bok på Lorensbergs trappa och väntade från klockan nio. Vid elvatiden stod 50 människor i kö och klockan tolv minst 250. Vad filmen hette? Trollbunden av Hitchcock och med Ingrid Bergman.

1950.111950.12

Inför teaterns 50-årsjubileum 1966 berättade Sten Persson (som tagit över företaget efter sin far 1952) för Arbetet om biografens största långkörare genom åren:

Disneys Askungen (1950) och Snövit och de sju dvärgarna (1938).
William Wylers De bästa åren (1947) med Myrna Loy.
Chaplins Rampljus (1952) och Moderna tider (1936).
John Hustons Målaren på Moulin Rouge (1953) med José Ferrer som Toulouse-Lautrec.
Elia Kazans Storstadshamn (1954) med Marlon Brando.
Billy Wilders I hetaste laget (1959) med Marilyn Monroe.
Krigsfilmerna Kanonerna på Navarone (1961) och Bron över floden Kwai (1960).
James Bond-filmerna Åskbollen och Goldfinger (båda 1965).
Beatles-filmen A hard day’s night (1964) som på klingande svenska hette Yeah! Yeah! Yeah!
Ingrid Bergman-filmerna Casablanca (1944) och Klockorna i S:t Mary (1946) med Humphrey Bogart, resp. Bing Crosby.
Top Hat (1936) med Fred Astaire och Ginger Rogers.
Härifrån till evigheten (1953).

Våld i mörkret (1949) om våldtäkten på en dövstum flicka (Jane Wyman) gick så dåligt efter Annandags-premiären att den flyttades redan efter en vecka till Skansen där den fortsatte att dra publik under ett helt år.

Jubileumsåret 1966 var det vid ett tillfälle mer dramatik i salongen än på duken när en visning av Moreau-Bardot-filmen Viva Maria avbröts av polisen. Man var på jakt efter en bankrånare, Clark Olofsson. Elva år senare upprepades incidenten, nu för en scen i danska filmen Clark. Många unga göteborgare klippte håret och ansade skägget för att passa som statister i biopubliken.

I slutet av 60-talet var Lorensbergsteatern hotad av rivning. Det visade sig att när planerna på att Cirkus, som låg vägg-i-vägg, skulle rivas, så hade man även räknat in teatern. I detta osäkra läge tog Centrum över Rex i Gamlestaden, eftersom nybyggnad inte var att tänka på.

1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Den 13 september 1987 upphörde filmvisningarna.

Byggnaden, salongen och vridscenen är till stor del bevarade. Teater och revy har återvänt. Maskinrummet har blivit en del av Lorens Bar i den gamla övre foajén. Projektorerna hänger fritt i luften ovanför bardisken. Tydligen går det att köra film i dem fortfarande. Teaterhistoriska museets samlingar flyttades till Stadsmuseet.

Lunda Bio

52.1

Ture Schön hittade en enda liten bioannons från 1934, som berättade om filmvisningar mellan den 3 och 9 september på Lunda bio, Lundgatan 8. Det är nästan det enda spåret av den här biografen, som inte finns i Uno Asplunds listor.

I Biografägareförteckningen från 1936 är biografen med och som ägare anges veteranen August Carlsson, som förestod Stora Biografen redan 1912 och senare både Biorama och Intima. Det är inte säkert att Lunda bio existerade ända till 1936, det bör ha varit en viss eftersläpning. I nästa tillgängliga förteckning, den från 1939, finns inte biografen med.

En av Augusts söner, Ejnar (född 18/3 1901 i Halmstad), står 1933 som biografägare i Adresskalendern med bostadsadress Norra Ågatan 8, inte långt från Lunda Bio. Han hade tidigare arbetat som kontorist och köpman och blev senare korrespondent.

Lundby Bio

49.19/12 1933

Invigningsfilmen den 5 november 1932 på Lundby Bio vid Jägaregatan 6 hette Trötte Teodor. Den första tiden fick publiken ta sig in via landgångar till de 288 platserna eftersom gatan inte var färdigbyggd.

1960.5

1939 var det dags för renovering. Det tycks vid den tiden ha varit en allmän trend att förvandla mörka, dystra biolokaler till ljusa, trevliga, trots att det för filmprojektionens skull är bättre om väggarna inte konkurrerar för mycket med duken.

Den gamla brun-svarta färgen byttes ut mot

glada nyanser i gult och gulgrönt, taket är likaså skimrande ljust och de gamla trästolarna ha ersatts med eleganta och bekväma fåtöljer klädda med tyg i en varmt rödbrun färgton. Hela scenen har byggts om och mot gatan har man fått dubbeldörrar som göra att ljud utifrån inte behöva störa föreställningarna längre. Ett par extra dörrar ha också satts igen, vilket verksamt bidrager till samman ändamål, att utestänga gatubullret. Tack vare en större modern bioduk kan man hädanefter projicera större bilder än förr.

Fru Asta Linden-Buchman svarade för den lyckliga färgsättningen.

Intressant är att man klätt väggarna med tyg. Inte helt och hållet, längst ned är beklädnaden trä. Men för övrigt och ända upp till taket är det tygbeklädnad av ett slags ljust kläde, som gör att salen är fullkomligt fri från eko, vilket naturligtvis har sin ofantliga betydelse just för en biograf.

Eleganta mattor på gångarna i terrakottaton bidraga till att ge lokalen ett mycket pregnant intryck av att vara vacker och luftig och ljus och trivsam.

Lundby bio har också 2 projiceringsapparater, vilket gör att man har 100-procentig säkerhet för att ljud och bild inte skall klicka. Det är förmodligen inte alls vanligt att en bio av den storleksklass som Lundby bio representerar har en så pass duktig utrustning, 2 maskiner och 2 högtalare. Citaten är ifrån GT 5/8 -39.

Senare installerades Phillips Delrama-projektorer, som använde sig av speglar istället för anamorfiskt objektiv för att sprida ut Cinemascope-bilden, den enda biografen i Göteborg som brukade den här metoden.

Återinvigningsfilmen den 7 augusti hette Den stora valsen. Repertoaren bestod mest av repriser. Nu fanns det 276 platser.

49.215/1 1939

Tjugo år senare var optimismen borta. Den stora biodöden hade börjat och mördaren hette televisionen. Rune Engelbrektson förklarade för Ny Tid varför han måste stänga:

Under 1959 minskade besökarantalet med över 50 procent och så kan det inte fortsätta. Då jag är delägare i biografen Gnistan tänker jag flytta över de bästa filmerna dit i fortsättningen. Hela byggnationen har gått andra vägar på Hisingen och Lundby bio befinner sig nu i utkanten av stadsdelen.

Spökskeppet med Gary Cooper och Charlton Heston blev den sista filmen den 27 mars 1960. Nu har det blivit lägenheter.

P.9

Rune Engelbrektson (född 22/1 1910) inträdde i biobranschen 1927 efter att ha genomgått utbildning till ritare vid Chalmers Tekniska Instituts lägre avdelning. Lundby Bio blev hans första egna biograf, 1938 öppnade han Gnistan (som han drev tillsammans med Centrumbio) och 1941 tog han över Roxy på Östra Hamngatan och döpte om den till Boulevard. Han ägde också Mölnlycke Bio. Från 1938 titulerar han sig som biografägare, men från 1942 står han som direktör i Adresskalendern. Hans företag AB BEA låg vid Vasagatan 34.

Majornas Biografteater

32.132.6

Bilden visar Stigbergstorget mot söder. Maxim/Majornas Biografteater låg i det stora bostadshuset (“skandalhuset”) till höger om Gathenhielmska huset. Det uppfördes kring 1900 och ritningar visar att det var en restaurang i den vänstra delen av bottenvåningen. I den andra halvan fanns ett rum som var tillräckligt stort för att rymma en biograf.

De låga byggnader som sticker ut på torget framför revs när Kaparen byggdes 1940 och tvärs över torget från Gathenhielmska huset kom ett nytt bostadshus med egen biograf, Fyren, tre år senare.

Debatten och protesterna kring ofoget att bygga ett så högt hus så nära ett kulturminnesmärke ledde inte bara till att den omfattande stadsplaneändringen i början av 30-talet kom av sig, utan också att huset revs. Denna tidiga miljöpolitiska åtgärd uppmärksammades internationellt. I dag står Oceanografens byggnad på platsen, men på ett behörigt avstånd.

Efter ett år som Maxim-Biografen bytte biografen namn till Majornas Biografteater och öppnade den 28 november 1916. Nu var Harry Blomberg ägare. Den 8 maj blev August Carlsson delägare. Sommaren 1922 renoverades biografen. Den hade 133 platser. Från senast 1930 blev Ernst Ekelöf istället partner till Blomberg

Det finns två tänkbara alternativ till när det sista ägarbytet kan ha ägt rum. Stockholmaren John (Jan) Bergendahl tog över Metropol i januari 1927. Den biografen gick över till Cosmorama hösten 1929. Och Bergendahl såg sig kanske om efter en ny biograf och blev ägare till Majornas.

I oktober 1936 tog Harry Blomberg över Maxim på Östra Hamngatan i samband med namnbytet till Roxy – det ligger lite av poetisk rättvisa i detta, eftersom det var den biografen som tvingat Stigbergstorgets Maxim att byta namn till Majornas bio. Denna tidpunkt är antagligen den senast tänkbara för Bergendahls övertagande av Majornas bio.

1918.11

1918 (ovan), 1919 (nedan)

1919.4

32.31921.71921

P.8

Harry Blomberg (född 5/9 1898) började i biobranschen redan 1915 och var verksam som musiker fram till 1931. I biografägareförteckningen står han som ägare till Majornas Bio från 1916, så det är väl troligt att det var där han spelade. 1936 tog han med Paul Lindberg över Maxim  på Östra Hamngatan och döpte om biografen till Roxy. Ett år efter att de öppnat Rio 1940 sålde de Roxy.

För Ernst Ekelöf, se Eldorado; och för August Carlsson, se Stora Biografen

1923.7

Nu har biografen adressen Stigbergstorget 3. Den enklaste förklaringen är att man har gjort en omnumrering av husen kring torget.

32.5

Majornas Kinematograf

Gottfrid Smith var en handlande som 1895 hade bostad och butik på Linnégatan 1 och filial vid Husargatan 14. Enligt Adresskalendern fanns det en stor mängd Smith på Linnégatan 1. De var rimligen släkt och de var alla handlande eller bokhållare på något sätt.

A T Smith öppnade 1900 en butik vid Stigbergsgatan 20, som 1903 övertogs som filial av Gottfrid. Gottfrid var också fastighetsägare till Stigbergsgatan 9, från åtminstone 1902. Så det är inte så konstigt att han hänger på 1904 års stora biorusch. Den 17 december fick han polistillstånd och den 5 januari 1905 öppnade Majornas Kinematograf med ett okänt antal platser.

Det gick inte så bra. Enligt Hans Sidéns På bio i Göteborg upphörde bion 1906; i Uno Asplunds anteckningar finns bara kommentaren “efter några år”. I dag finns inga spår.

I premiärprogrammet den 5 januari visades:

Lefvande bilder: Komiskt tafvelgalleri
Serenad till månen
Intermezzo i barbersalongen
Baron Kockenhausens bröllopsresa
Kavalleriridt öfver ett vadställe
Kortspelare och öfverrumpling i järnvägsvagn
Lady Pemptons
Pojken i tunnan

(Nytt intressant program hvarje vecka. Förstklassig musik)

Entréavgifterna var för “1:a plats 35 öre, 2:a plats 25 öre, barn 10 öre”.

Den 24 januari visades: Den förtrollade bondflickan, åsnehuden och den förälskade prinsen (sagospel i 7 avd.) och Från Vilda Västern: Röfvare plundra en diligens i skogen.

13.1

13.2Enligt Asplund är det här en av de tidigaste svenska bioaffischerna, från 24/11 1905

13.3

Maxim-Biografen

[32.1

Bilden visar Stigbergstorget mot söder. Maxim/Majornas Biografteater låg i det stora bostadshuset (“skandalhuset”) till höger om Gathenhielmska huset. Det uppfördes kring 1900 och ritningar visar att det var en restaurang i den vänstra delen av bottenvåningen. I den andra halvan fanns ett rum som var tillräckligt stort för att rymma en biograf.

32.6

Trots den nya trenden med storbiografer fortsatte etableringen av småbiografer utanför centrum. De två äldsta biograferna vid Stigbergstorget – Eldorado och Majornas Kinematograf – hade inte klarat sig länge.

Den 30 november 1915 var det dags för ett nytt försök när Maxim vid Stigbergstorget startade med Alfred Lundvall som ägare. Filmerna ackompanjerades av fiol och piano. Det fanns 133 platser.

32.221/11 1916

Man tycks inte ha haft några fasta föreställningstider, utan varierat dem beroende på filmens längd. Djävulsklockan, ett “Fantasmagoriskt drama”, den 25 augusti, började kl 8, 9 och 10, medan Ärofull förlåtelse/Upprättelse den 21 november startade 7.30, 8.40 och 9.50.

I båda fallen hade man särskilda föreställningar med program tillåtet för barn mellan 5 och 7. Den 28 augusti sa annonsen: “I dag nytt gediget program!” Barnet som skyddsängel med Gabrielle Robinnes, “hela världens gunstling”, i huvudrollen.

Ett år efter starten, den 28 november, tyckte den nya ägaren att det var säkrast att byta namn till Majornas Biografteater eftersom en biograf på Östra Hamngatan hade öppnat med namnet Maxim-Teatern.

Maxim-Teatern

36.1036.936.3

I november 1916 fick Göteborg en andra biograf med namnet Maxim. Man kan tänka sig att den sedan förra hösten verksamma biografen med samma namn på Stigbergstorget kände sig nonchalerad; innan månaden var slut tyckte Maxim 1 att det var bäst att byta namn, till Majornas Biografteater.

Maxim 2 låg i ett hus från 1825, flera gånger ombyggt. Under 20-talet fanns musikkaféet Continental, senare Ritz, på övervåningen.

Den nya bion presenterades i en stor annons:
Maxim-Teatern … börjar sina föreställningar Fredagen den 3 Nov. kl. 5 e.m. i sin efter modernaste mönster inredda teater.

Maxim-Teatern kommer att lägga sig vinn om att framföra de mest gedigna program som kan erhållas och i orkestern medverka värdefulla krafter vilka borga för förstklassig musik.

Maxim-Teatern tillåter sig därför vördsamt innesluta sig i en intresserad publiks välvilja.
Som premiärprogram gives ett skådespel i 5 akter med titeln: Fjäriln som flög vilse. I huvudrollerna medverka den verkligt storstilade dramatikern Holbrook Blinn och den förnäma konstnärinnan miss Vivian Martin.

1917.51919.1536.5

Biografmaskinist Hugo Malmborg flyttade över gatan från Cosmorama därför att lönen var en tia högre, 130 kr i månaden.

Strax efter att 5-föreställningen den 4 maj 1922 börjat tog det eld i Maxims maskinrum. Brandkår och ambulans tillkallades. Salongen utrymdes utan panik. Publiken visste inte ens vad det var frågan om när ordern kom. Musiken spelade upp “Bröder, viljen i gå med oss” och publiken marscherade ut, stampande takten.

Elden begränsades till maskinrummet, som blev svårt ramponerat. Resten av kvällens föreställningar ställdes in, men redan två dagar senare räknade man med att återuppta visningarna.

Några år tidigare hade Malmborg experimenterat med falluckor, som automatiskt skulle falla ned framför gluggarna vid minsta mankemang, och hindra eventuell eld från att sprida sig till salongen. Han hade tagit ut patent på sin uppfinning, och nu fick han en praktisk demonstration på att den fungerande.

Den brandfarliga nitratfilmen kunde vara dödlig. Filmhistorien har flera exempel på biografbränder, från Paris och Torino – och från Tammerfors. 1927 omkom 21 personer i den finska biografen genom att elden spred sig till salongen, en panikslagen maskinist glömde stänga dörren efter sig när han flydde

36.2a36.2b36Simg984

ÄGARMYSTERIER
Om den förste ägaren, Isak Astrinsky, är inte mycket känt. 1921-22 är han listad som kontorist i Adresskalendern, med bostad på Nordenskjöldsgatan 30. Uno Asplund menar att han var direktör när han den 31 oktober 1916 fick poliskammarens tillstånd att visa film på Maxim-Teatern. Fastigheten ägdes 1916-1950 av handlanden Otto Salomon, och det finns ingen anledning att tro att denne varit inblandad på något sätt.

Så vilka slutsatser ska man dra: En direktör som blev kontorist på grund av dåliga biografaffärer? Eller en kontorist som hade resurser att starta en biograf på Östra Hamngatan, för att så småningom bli direktör.

Biograf AB Maxim låter som en konstruktion för att driva biografen med samma namn, men bolaget förvärvade biografen först den 1 oktober 1918. Stora Biografen var den första i den växande biografkedjan, någon gång under hösten 1917, och Biorama lär ha lagts till gruppen under 1918. Till sist fick man Intima-Biografen den 13 november samma år.

Så varför döper man ett bolag efter en biograf ett år innan man förvärvar den? Det finns förstås många tänkbara förklaringar, men utan mer forskning kan det bara bli frågan om spekulationer. Bolaget kan ha hetat något annat i början. Eller man kan ha arbetat med långsiktiga planer och döpt bolaget redan från börjar efter den finaste och nyaste av de fyra biograferna.

AB Maxim finns med i Adresskalendern 1919-1924 med kontor vid Östra Hamngatan 44. Styrelsen bestod av Orvar Frodi, Erik Forsblad, kapten Ivar Westerberg och Sven Hedberg.
Orvar Frodis karriär som advokat kan följas i kalendern, notarie (1917), e.o. notarie (1918), e.o. hofrättsnotarie (1919-1922). Han flyttade under den här perioden från Vasa Kyrkogata 1 till Vallgatan 15. Roland Frodi var en tid ägare till fastigheten Kungsgatan 15 där Intima-Biografen låg.

Erik Forsblad hade en agenturaffär i Skandias hus. Ivar Westerberg var även med i styrelserna till Palladiumbolaget och Fastighets AB Orion, som ägde fastigheterna där Palladiums biografer låg.

Alla Maxims biografer avyttrades under en lika kort period som de anskaffats; först Intima och Biorama under 1921, och året därpå stängde Stora Biografen för gott den 15 februari. Den framtida ägarbilden för biografen Maxim är dunkel. Bolaget tycks ha upphört, och 1926 dyker Palladiumbiograferna upp en kort tid som ägare, men vem som  var det fram till stängningen den 21 september 1936 är oklart. Efter en ombyggnad öppnade biografen igen, nu med namnet Roxy.

Metropol

30.4

Södra Allégatan 6 var en träbyggnad i två våningar från 1853. 1898 blev hela bottenvåningen en butik med tre stora fönster. I maj 1913 ritades en ombyggnadsplan för fastigheten. Bottenvåningen skulle bli foajé, gården innanför biosalong med en läktare på tre sidor. Trappan dit planerades att gå upp i tre sektioner från foajén, längsmed ytterväggen mot gatan, den högra väggen och slutligen den mot salongen. Kassan var tänkt att ligga under trappan med salongsentrén rakt fram, mellan kassa och apparatrum.

Salongen skulle ha en mittgång med 117 platser på vänstra sidan och på den högra, som delades av en passage fram till nödutgångarna, 48 i den främre och 66 i den bakre sektionen. Duken var placerad något till vänster för att komma mitt för maskinrummet.
Läktaren, som skulle gå längsmed tre sidor, hade man fyllt med platser. Det såg kanske effektivt ut i teorin, men i verkligheten var det inte många som skulle se hela duken.

30.3

Redan efter två månader kom en ny ritning, som tog hänsyn till både säkerhetskrav och siktlinjer. Tidigare var kontor inritade på övervåningen, men nu sköts hela läktaren in i huskroppen med bara en liten del utstickande på “innergården”, det blev en brantare lutning. Läktaren mot den högra väggen förlorade de flesta av stolarna för att passagen mot nödutgångstrapphuset i det bortre högra hörnet ska bli lättare. Trappan upp är flyttad till vänster sida av foajén, med ett avskilt trapphus. Hur många platser det blev i det andra förslaget är okänt

30.11

EMIL OLSSON
Kino-Olle (Kinne-Olle) var enligt Asplund ett original som söp, men han byggde också Metropol. 1909-15 står han som verkmästare i Adresskalendern, med bostad på Chalmersgatan 29. 1916-31 titulerar han sig som biografägare, utom 1918 då han för ett år är direktör. Från 1931 är han fastighetsägare. 1915 flyttade han till Haga Kyrkogata 12b och året därpå till Hvitfeldtsplatsen 1a; från 1929 blev det Linnégatan 1.

I april 1909 trädde Olsson in i biografbranschen när han tillsammans med J A Quicklund tog över Göteborgs Kinematograf. 1914 förvärvade han Södra Allégatan 6 och öppnade Metropol. 1917 började han visa film i Folkbiografen (dvs B-salen i Arbetarföreningens hus). I november 1918 avyttrade han Göteborgs Kinematograf till Maxim och den 1 januari 1927 tog stockholmaren Jan Bergendahl över Metropol.

När filmvisningarna i Folkbiografen upphörde är osäkert, men det bör ha varit någon gång under 20-talet. Så det verkar som om Olsson lämnat biografbranschen, men ändå hänger titeln biografägare med på lagfarten till hans död 1936. Fastigheten (med Röda Lyktan, som biografen hette från 1929) var registrerad i Emil Olssons sterbhus till åtminstone 1940.
30.5a1915 (framsida ovan, mittuppslag nedan)

30.5b30.6Framsidan från 1919 speglar bättre biografens repertoar.

Metropols öppningsfilm den 28 mars 1914 blev den danska Under klubban (Hammerslaget) av Robert Dinesen och med Betty Nansen. Det var en biograf i samma stil som Svea,men med “gott anseende” (Asplund), med mycket stark betoning av västernfilmer, seriefilmer (följetonger) och liknande okultiverade genrer i programmet. 1920 annonserade man stolt i programbladet: “västra stadsdelarnes ledande biografteater”.

30.723/8 1915 Den första Chaplin-annonsen i Sverige

Att de första Chaplinfilmerna i Sverige, Charlie som boxare (The Champion) och ytterligare tre titlar, visades här den 23 augusti 1915 säger något om biografens status. Hans låga, burleska humor i de tidigaste filmerna ansågs inte rumsren, flera blev censurförbjudna och det fanns biografer som av princip vägrade visa hans filmer.

Även för Charlie i parken (16/9), Charlie på motortävlingen (15/11) och Tango (17/1) var den svenska urpremiären förlagd till Metropol, men Chaplins berömmelse växte snabbt, och när Göteborg någon gång i framtiden lyckades knycka en urpremiär från Stockholm, så hamnade den på de stora, fina biograferna: Äventyraren (26/12 1918) på Cosmorama och Klockan 1 på natten (25/8 1919) på Palladium.

1919.181919

Efter fem år på Östra Bio kom veteranmaskinisten Sven Hultén till Scala för en kort sejour innan han flyttade vidare till Metropol. Efter tjänst på Victoria och Cosmorama avgick han i pension 1967 efter 38 år som biografmaskinist. I en tidningsintervju (GP 11/2 73) berättade han om sina favoriter på bio:

Den elegante detektiven Max Landa var en, Mary Pickford – oj, vad hon var söt! – en annan. Likaså Douglas Fairbanks! Jag glömmer aldrig hans Zorros märke.Inte heller glömmer jag Gösta Ekman – en makalös skådespelare. Men Chaplin förstod jag mig aldrig på trots att han var så enormt populär.

Mignon

MIGNON-001

I november 1941 öppnade två biografer i Göteborg, som låg varandra märkligt nära i tid och rum. På månadens första dag kom Mignon på Linnégatan 64. Tre veckor senare var det dags för Capitol, bara några kvarter därifrån vid Skanstorget. Och året innan hade Rio på Landsvägsgatan invigts.

Alla var privatägda och alla hade för avsikt att köra goda repriser, det var nog det enda sättet att få en repertoar om man inte tillhörde någon av Göteborgs fyra biografkedjor, Cosmorama (senare SF), Centrum, Palladium eller Royal (senare Sandrews). De urgamla Östra Bio (1918) och Svea (1909) levde vidare med rika reprisprogram.

Både Mignon och Capitol öppnade med samma film, Cobra, med djungeldrottningen på modet, Dorothy Lamour och Robert Preston. Den hade haft premiär fyra veckor tidigare på Palladium och Röda Sten. Söndagsmatinéer var en viktig del av biografernas verksamhet vid den här tiden och redan dagen efter invigningskvällen visade Mignon En bengalisk lanciär med Gary Cooper.

65.2

Göteborgs-Posten rapporterade om den nya biografen söndagen den 2 november:

Över entrén har byggts en baldakin med namnet i neonljus och tre stora fönster ger goda reklammöjligheter. Hallen med biljettluckan är enkelt men trevligt inredd och salongen är ljus och luftig. Ena sidoväggen är helt i björkpanel liksom inramningen till projektionsduken; taket, ena långväggen och en rund bärpelare äro kalkbehandlade och väggen i bakgrunden är hållen i blå färg. Bänkarna äro bekväma och klädda med rött tyg. Vidare kan tilläggas att ridån är en vit s.k. färgspelsridå och lokalen är försedd med modern ventilationsanläggning. Maskinutrustningen är också fullt modern med två Erko-apparater för ljud och bild samt Gelosoförstärkare.

Pelaren blev med tiden berömd, för den skymde delvis sikten från ett par platser. I biografer som hade sådana lite sämre platser fanns det ofta instruktioner till kassörskan att bara sälja dessa till mindre nogräknade besökare som såg ut som om de inte vågade klaga – upprörda klagomål vid kassan var ingen bra reklam, men kunde man hitta folk som led i tysthet, så var det en biljett såld. Det fanns 182 platser.

När biografstrejken slog till den 17 juni 1946 stängde stans alla biografer, utom just Mignon. Ägaren, Ottar Edorson (AB ATA), körde själv filmen och hans fru satt i kassan, men man kunde inte få någon ny, så de fortsatte att visa Badflickan med Esther Williams.
1 juli var det stopp även för Mignon. Antagligen kunde inte badflickan Esther locka hur länge som helst, och trycket från de fackligt anslutna biograferna måste ha varit stort.

Strejken slutade måndagen den 2 september, men Mignon slog upp portarna redan på söndagen, två dagar före alla andra biografer. Det uppdämda biobegäret var stort, folk slogs för att komma in. Långt före öppningstid tryckte en kompakt folkmassa på, och det blev så oroligt att vaktmästarna var tvungna att kalla på polis. Och ändå var det bara Badflickan som gick i repris.

65.315/12 1946 (ovan); 4/10 1947 (nedan)

65.4

Ottar Edorsons exakta funktion vid Mignon är svår att fastslå från den information som finns, möjligen var han bara föreståndare. Eller också var han delägare tillsammans med stockholmaren direktör Gösta Håkansson i AB ATA. Det är detta företag som anges som ägare till biografen i biografägareförteckningarna mellan 1942 och 1947 och figurerar i Adresskalendern 1942-1956.

Från den 13 juni 1948 tar Carl Nelson vid Royal Film över biografen. Edorson verkar ha fortsatt på någon sätt, för när Royal Film drar sig tillbaka den 31 december 1960 tar han över driften tillsammans med hyresvärden Richard Ahlgren innan Svensk Filmindustri blir den siste ägaren från den 4 juni 1968.

Efter att Kronan döpts om till Smultronstället och börjat visa art-cinema saknade SF en riktigt bra nedflyttningsbiograf för sin vanliga repertoar. Därför fyllde Mignon ett tomrum. När huset rivningshotades i början av 80-talet drev personalen på Mignon en kampanj för att en ersättningsbiograf skulle byggas istället. Överraskande nog gick SF med på det, samtidigt som man stängde två andra biografer utanför centrum, Kaparen vid Stigbergstorget och Flamman vid Redbergsplatsen. Antagligen såg man en ny trippel lite utanför centrum som ett ekonomiskt försvarbart alternativ till de två enorma singelbiograferna. Personalen fick inte igenom sitt krav att den nya biografen skulle kallas Mignon. I stället blev det Klappan, på andra sidan kvarteret vid Sveaplan.
65.5Mignon

Mitt-Göta

56.2

Göta vid Götaplatsen 9 öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. En del av foajén blev 1977 Lill-Göta och ett par år senare, den 28 september 1979, blev den bakre biten av den stora salongen Mitt-Göta, en mycket brant, bred och kort salong med bra projektion, utom för CinemaScope-filmer, då bilden slokade markant på vänster sida.

Antalet platser var 114 och den stora salongen minskade från 669 till 308.
1980 blev Europafilm ensam ägare, bara för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som stängde biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.
56 S1