Göta

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

14/11 1938

15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.