Fågel Blå

15.1

Huset byggdes 1898 och hade flera butiksfönster i källaren mot Övre Husargatan och ett mot Risåsgatan. Eftersom huset stod i en backe, så var det källarvåningen som låg i gatuplanet mot Husargatan. Dörren på hörnet (Övre Husargatan 11b) ledde in till tre ihopslagna butiksutrymmen där både kaféet och Fågel Blå låg, om det var samtidigt går inte att fastställa. Den ena vinkeln är 11 m lång, den andra 9 m, bredden 5 m.

15.2

Ingen av Göteborgs första femton biografer bedrev sin verksamhet i specialbyggda lokaler, det skulle ha inneburit en alldeles för stor investering för pionjärerna. Ingen visste på den här tiden att film skulle bli framtidens stora nöje, filmstjärnor existerade ännu inte och tillgången på film var osäker.

Fågel Blå öppnade den 23 februari 1905. Ägare var E Johansson. Antalet platser är okänt. Enligt Uno Asplund var biografen “verksam en säsong”. Om man ska tolka det som att man slog igen till sommaren, så innebär det att biografen har äran att vara den första nedlagda göteborgsbiografen.

Fler stängningar kom under 1905 och 1906. Det är tydligt att verksamheten var överetablerad i Göteborg, men ändå fortsatte de att föröka sig. Den 29 april 1916 blev det avslag på en begäran från Robert A Nilsson om återupplivning av filmverksamheten. Från 1923 användes flera av källarutrymmena som mjöllager och 1925 blev det kontor i just de tre rum som tillhört biografen. I dag är det ett nytt hus på platsen.

Gnistan

58.1

Arkitekt Nernst Hansson ritade huset som byggdes med anpassning till biografen:

Biljettavdelningen i hallen har inrymts i en funkisbur. En dubbeltrappa leder upp till salongen, vars väggar klätts med flexwood och sammet. [Golvet var lagt med Tile-Tex, en blandning av asbest och asfalt.] Ljuskällorna i salongen ha placerats i tre intag i takets mitt. Någon läktare finnes inte…

Anläggningen är försedd med högtalarsystem [Aga-Baltic], som återger alla tonfrekvenser från 60 till 10 000 perioder per sekund. Vissa delar av den s.k. tontillsatsen måste tillverkas med en precision av 0.002 mm. och kontrolleras under mikroskop.

Det hörde till tiden att man såg vetenskaplig exakthet som garanti för kvalité. Salongen var hållen i ljusa och delikata färger med de mörkblå stolarna som en vacker kontrast, enligt Biografbladet.

Invigningen av Hisingens enda premiärbiograf den 25 februari 1938 försenades på grund av en viktig detalj: det saknades 435 stolar. De som anlände passade inte. När de rätta väl kommit och skruvats fast fick publiken se den svenska militärfarsen Kamrater i vapenrocken.

Innan filmen läste Ludde Gentzel den vid biograföppningar obligatoriska prologen, författad av Fritz Scheel:

Blott dövörat mött våra klagande låtar,
men när det krävts hamnar upplag och båtar,
jo, då vill jag mena att stadsborna minns
så säkert som amen var Hisingen finns.
Ja, mörkt har det varit kring önskemålslistan,
men nu skall det ljusna – nu ha vi fått Gnistan.

58.5a
58.5b28/11 1938 (ovan) – 26/1 1939 (nedan).

58.658.21/12 1939 (ovan) – 1/5 1950 (nedan).

58.3

Gnistans sista film, Django skjuter alltid först, visades den 5 maj 1968. Solveig Ericsson, kassörskan de senaste fyra åren, berättade i GP dagen därpå, att Anna Larsson, som varit med sedan starten, fortfarande kunde hoppa in när det behövdes extrahjälp. Orsaken till nedläggningen den 5 maj 1968 var inte dålig publiktillströmning, utan att Frälsningsarmén hade köpt fastigheten och ville använda biografen för högre ändamål.

gnistan 1gnistan 2

Huset hade under 30- och 40-talen tillhört Fastighetsföreningen Älven. Rune Engelbrektssons andra bio på Hisingen, Lundby Bio (mer om Engelbrektsson där), låg bara ett par kvarter bort, och hans båda företag Lundby Bios AB och Göteborgs Biograf AB var registrerade på Kvilletorgsadressen. Gnistan drevs i samarbete med Centrumbio.

Endast bitar av det ursprungliga Kvilletorget finns kvar. Frälsningsarmén använder den gamla biografen, det sluttande golvet och stolarna finns kvar även om de mest slitna har kasserats. Det V-formade maskinrummet är kontor. Under en lång tid kunde man se en typisk bioentré med baldakin, men den försvann vid en renovering.

58.4

Grand Kinematograf

7.1Centralen, Östra Hamngatan 52. 1900-talets början. Foto: Aron Jonasson

Grand Kinematograf låg i Centralenhuset, i hörnet mot Östra Hamngatan och Kungsgatan. Den drevs av Göteborgs första kvinnliga biografägare Signe Ljungkvist, som den 21 maj 1904 fick tillstånd att starta verksamheten den 23 maj. Oscar Wennersten, en före detta kringresande filmförevisare, var föreståndare, och Carl Bernhard Hultén spelade piano till filmerna, åtminstone under 1908. Hans son Sven blev senare en legendarisk biografmaskinist vid flera av stadens biografer. Ernst Wadell tog den 12 mars 1907 över biografen, som stängde 1910. Antalet platser är okänt.

7.2

Som så många andra hus fick Centralen kring sekelskiftet större fönster i bottenvåningen, när rummen innanför gjordes om till butikslokaler. Fasadens tre entréer är också från den här tiden. När en av butikerna förvandlades till biograf uppstod en lokal som var ca 18 m lång, 7 m bred i den yttre delen och 5 m bred i den inre.

7.322/5 1904. Grands första annons (ovan) – 29/5 1904 (nedan)

7.4

GT:s “Codac” var inte så nöjd i sin rapport den 17 oktober 1906: …de dyraste platserna äro de sämsta. Första plats ligger nämligen längst bort i salen och stolarna äro icke häller så bekväma där som på andra plats.

Han såg Klockarens dotter (= Ringaren i Notre Damekyrkan), Trav i Derby, En oväntad hundutställning och Den skicklige porslinskrossaren.

Panorama International hade tidigare visat stereoskopiska ljusbilder i samma lokal som biografen, och senare flyttade Hasselblads berömda smörgåsaffär in. Centralen revs 1935-36 och ersattes med Centrumhuset 1937-38 och följaktligen finns det inte det minsta spår av biografen.

Gårda Kinematograf

Gårda Kinematograph låg mitt emot gamla spårvagnsstallarna. Uno Asplund, som en gång i tiden forskade på Göteborgs biografer, har antecknat på ett ställe att den var “inrymd i f.d. gamla spårvagnsstallarna vid Mölndalsån”. Karl Emil Pörschman fick polistillståndet den 4 november 1904 att driva verksamheten från 2 december. Hur länge den pågick är okänt. Vid Stampgatan 64 fanns ett hus från 1902, som ägdes av handlanden Carl A Wockatz, med tre butiker i bottenvåningen. Biografen med sina 35 platser var inte särskilt stor och bör ha använt en av butikerna. I dag finns inte det minsta spår, allt är rivet.

Göta

56.1

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

56.8

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

56.714/11 1938

56.6

56.3a15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

56.3b

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

GÖTA-016 GÖTA-013

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.

56.4

Göteborgs Kinematograf

17.2

Kungsgatan (på bilden från 1900) är den gata i staden som längst varit biogata. Från när Göteborgs Kinematograf öppnade 9 september 1905 (vid nr 15) till Victorias stängning 2002 har här alltid legat minst två biografer.

Huset med butiksskyltarna på höger sida byggdes om 1904. I den bortre tredjedelen av fastigheten låg Göteborgs Kinematograf (senare Intima-Biografen, Lilla Teatern och Facklan).

I mitten av nästa kvarter på höger sida fanns Favorit en kort tid. Längst bort i bilden skymtar träden kring Domkyrkan; här låg Kronan och här var Filmstaden Downtown fortfarande verksam en bit in på 2000-talet. I kvarteret bortom kyrkan, på vänster sida fanns Victoria och i korsningen med Östra Hamngatan låg Grand.

Göteborgs Kinematograf är den äldsta biograf som kom att fortsätta sin verksamhet ända fram i “modern tid”. Det var också den biograf som längst behöll uttrycket “Kinematograf”. Efter att ha bytt namn två gånger, 1918 till Intima-Biografen och 1944 till Facklan, drogs den slutligen med i det stora bionedläggningsraseriet på 1960-talet.

Göteborgs Kinematograf blev stadens ledande biograf efter Olympia i Arkaden. För att möta konkurrensen från de många biograferna satsade man på egna reportage med hjälp av fotograferna Charles Magnusson, Robert Olsson och Nils Thomasson; man spelade in ljudfilmer och man hade en programsättning av sensationsfilmer som ledde till de första föräldraprotesterna mot filmfördärvet. 1905-06 var en tumultartad tid i stadens biografhistoria.

17.5

Ombyggnaden 1904 av fyravåningshuset är ritad av arkitekten A. Westerlind, som också, tillsammans med fabrikör Anton Almquist, var fastighetsägare (1911-17 var Almquist ensam ägare).

Huset bestod av två parallella kroppar som förenades innanför en långsmal gård. Alla fasader täcktes nästan helt av fönster, de mot gatan var stora, medan de mot gården var långsmala.

På båda sidorna om porten fanns en butik med två skyltfönster vardera och lagerlokal innanför. Porten var tvådelad, den högra ledde genom en gång in till gården. I gången till vänster fanns en butik, följt av vaktstuga och hiss; ovanför ledde en brygga över från hissen till den högra huskroppen. Innanför gården låg en strykinrättning till vänster och tvätt till höger, mellan dem en trappa upp till övriga våningar.

Den vänstra delen av porten mot gatan ledde till ett trapphus. Den främre delen av första våningen var utställningslokal i båda huskropparna, en smal förbindelse fanns mellan trapphuset och ytterväggen. Innanför i den vänstra delen låg ett sockerbageri och ett konditori, i den högra matsalar och kafé. Den andra våningen upptogs helt av utställningsutrymmen medan den tredje var vind.

Det finns inga ritningar från den första biografens tid, men ombyggnadsritningar från tiden för namnbytet till Intima-Biografen visar att biografen låg i den vänstra huskroppens bottenvåning. Göteborgs Kinematograf kom till på det klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. Antalet platser är okänt.

I husets högra butik fanns under olika perioder mellan 1906 och 1913 Bröderna Ekmans Kappaffär, cykel- och sportaffären G. R. Johansson & Co samt Café Tua. Den första pingstförsamlingen, Smyrna bildad 1914, inrättade en predikolokal längre upp i huset. Långt senare hade scenskolan sina lokaler här innan den flyttade ut till Bö.
17.9

Den tidigaste annonsen för Göteborgs Kinematograf är från lördagen den 9/9 1905 (HT). Texten betonar programbytet två gånger i veckan och visningstiderna framhålls, typisk information som presenterar en ny biograf. Men det hindrar inte att biografen kan ha öppnat någon vecka tidigare.

Polisens tillstånd är daterat den 11 augusti och biografernas säsongstart efter sommaruppehållet låg gärna i slutet av augusti. Att Oriental den 1 september inledde säsongen med att markera: “Ett charmant program. Är fortfarande den största och trefligaste Biograf-Teatern i Gbg” kan förstås vara en släng åt Göteborgs Kinematograf.
Priserna, 35 och 25 öre, och öppningstiderna, 5-10.30, sön 1-5, 6-10.30, var de normala för tiden.
17.16

Basen i alla biografers program vid den här tiden utgjordes av korta farser och dramer, som ofta varierade samma tema. Skådespelarna och regissörerna och alla andra var anonyma. Det enda som skilde en film från en annan var en säljande titel eller en lustig beskrivning. Oftast nämndes bara ett eller två huvudnummer i annonsen, och ibland inget alls. Göteborgs Kinematograf verkar ge upp oftare än andra biografer när man inte har något att slå på:

“Två gånger i veckan bjuder Göteborgs Kinematograf på totalt nytt program. I dag nytt” och “I dag trefliga komiska vackra lärorika nyheter” (6/12 1905), “Vår lokal har den bästa ventilationen af alla lokaler i hela staden” (9/12), “Vårt enormt komiska program väcker stormande munterhet” (27/4 1906), “Ny Odödlig Nyhet och ett stort nytt charmant och särdeles roande Kinematograf-Program” (2/5), “Önskar Ni ett godt skratt? Det i dag uppsatta Programmet är Makalöst skrattretande” (22/9) och  “Folket jublar över det i dag uppsatta nya programmet” (14/11).

Men man hade också svensk premiär på filmer som i dag är en del av filmhistorien: Edvin Porters Hur Mr Jones förlorade sina kläder /How Jones lost his roll (25/10 1905), Hönan med guldägget /La poule aux oeufs d’or “Vacker, Vackrare än någonting förut, Vackrast af allt som kanske kan uppnås” konstnärligt kolorerad – OBS! 14 000 fotografier (23/11), Hepworths Alice i Undrens Land /Alice in Wonderland (9/12), Alice Guys De två små vilsnegångna /Les petits coupeurs de bois vert  (23/12), Charles Magnussons Sillfiske i Bohuslän (19/1 1906) och En flickas hjältedåd /The little train robbery med Marie (Mae) Murray (gemensam premiär med Olympia 14/2).

Den 19 mars 1908 meddelade en annons: “Dagens nettoinkomst afsättes till förmån för de arbetslösa i Göteborg. Intressant program, däribland de arbetslösas demonstration.” Samma år kunde man se Olympiska spelen på bio, från den 20 augusti.
17.17ny

1910 hade Värmländingarna premiär på Göteborgs Kinematograf. Den var längre än andra filmer och förebådade, tillsammans med den ännu längre Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf på Cosmorama (28/11), långfilmens intåg i filmprogrammen.

Den 22 maj 1916 visades en vision av milleniumskiftet. Filmen År 2.000 var ett sensationsdrama i 4 akter. “Iscensättningen visar än en gång över vilka fenomenala möjligheter filmkonsten förfogar.” Den 4 september samma år ingick  Metropol och Göteborgs Kinematograf konsortieavtal och började samannonsera.

STERNER vs POLISEN & CODAC
I äldre svenska filmhistorier (Idestam-Almquist) och i Uno Asplunds anteckningar anges Charles Magnusson som ägare till Göteborgs Kinematograf. Att det är fel bekräftas av en notis i GT den 24 januari 1906 där polisen klagat på en av filmerna:

Anmärkningarne framställdes till vaktmästaren å lokalen, men med så ringa påföljd att numret gafs två dagar därefter. Då polisen efterhörde anledningen till detta svarade vaktmästaren, att ingenting kunde göras af personalen på kinematografen, då anmärkningen ej var ställd direkt till kinematografens ägare hr Nils Einar Sterner.
Med anledning häraf var hr Sterner i går kallad till inställelse inför poliskammaren och meddelade därvid att han ej hade kännedom om, hurudant det klandrade numret vore.
Poliskammaren erinrade hr Sterner om dennes skyldighet att ställa sig polisens order till efterrättelse och att denna skyldighet jämväl gälde de å kinematografen anställda personerna.

Hr Sterner har en gång förut erhållit en privat påminnelse i samma riktning af polisintendenten.

Tre månader senare är det Sterner som går till angrepp. Han har tröttnat på signaturen Codacs spydigheter och försöker utröna om det är den anonyme skribenten eller tidningen som har ansvaret eftersom han tänker vidtaga rättsliga åtgärder. Han vänder sig särskilt mot en artikel, “Odödligheten på kinematograf”  i GT den 23 mars.

Efter en del tjatande, redaktionen menar att det “knappast har något annat syfte än att göra reklam för ifråga varande kinematograf”, lyckas han den 11 april få in ett “Beriktigande” där han menar att den tidigare publicerade “artikeln syntes mig vara tendentiös, gående ut på en ovederhäftig kritik af våra bilder för att därmed understryka ett beröm för en annan kinematograf.”

I december 1906 startade Magnusson Kronan med en uttalad målsättning att bara visa rumsrena kvalitetsfilmer, en reaktion mot den skandal som Göteborgs Kinematograf hade orsakat med sin programsättning i slutet av 1905. Det kan bekräfta att han inte hade något att säga till om vad det gäller driften av Göteborgs Kinematograf, men det kan också vara så att han bara utnyttjade skandalen för att ställa sin egen biograf i bättre dager.

Asplund menar att Sven Pettersson, som var fotograf och Magnussons medarbetare i deras gemensamma fotolaboratorium, övertog biografen 1906. Det här är antagligen ett av flera exempel på hur svårt det kan vara att hålla isär ägare och föreståndare. Pettersson fungerade nog som biografföreståndare.

När Svensk Kinematograf upplöstes i april 1909 blev Emil Olsson och J.A. Qvicklund biografens ägare. Förre konduktören Qvicklund har inte satt några andra spår i Göteborgs filmliv, men Olsson blev känd som “Kinne-Olle” när han 1914 byggde Metropol.

Göteborgs Kinematograf: En lyckad konkurs

AB Svenska Kinematografteatern bildades i januari 1905 men övertogs inom ett år av AB Svensk Kinematograf. Likheten i namnen har gjort att bland andra Idestam-Almquist blandat ihop de två.

Bolagsordningen beskriver företagets verksamhet: att tillverka, försälja och uthyra kinematografutensilier ävensom att förevisa kinematografbilder. Den är undertecknad av Johny Barthold Schuback, Claes Hansson och Axel W Larsson samt bevittnad av Hugo Wikström och E F Ljungström. En kopia av registreringen finns vid Kungl Patent- & Registreringsverket den 13 februari 1905.

Enligt en notis i GT (22/11 1905) konstituerades Svensk Kinematograf dagen innan med ändamål att från den 1 Jan. 1906 öfvertaga aktiebolaget Svensk kinematografteaters affärsrörelse, utvidga denna samt driva tillvärkning af kinematograffilms.

De större aktieägarna i det nya bolaget var Wilhelm Ranch (150 aktier), Carl G Boisen (64) och Axel V Larsson (60). Övriga 60 fanns hos Martin Rydell, Charles Palmqvist och Hjalmar Krusell.

Verksamheten låg vid Kungsgatan 15 med kontor, direktörsbostad och Göteborgs Kinematograf samlat på samma adress. Nils Einar Sterner hade varit administrativ chef  i Norsk Kinematograf-Aktiesellskap, som i november 1904 öppnade Norges första biograf i Kristiania.

Erik Montgomery och Johny Schuback var också inblandade i det norska äventyret, men nu var de ute ur leken. Riktigt hur det gick till är inte utrett, men Montgomery-koncernen tycks ha tappat inflytandet i Göteborgs filmliv i samband med att Kinematografteatern upphörde, man förlorade också sina landsortsbiografer till den nya bolagsbildningen.

I november 1905 var Sterner mantalsskriven på Östra Hamngatan 30, Kinematografteaterns ena kontorsadress, med en hänvisning till Kristinelundsgatan 3 som hemadress. I Adresskalendern för 1907 (som avser förhållandet 1906) står han som verkställande direktör för Svensk Kinematograf med samma hemadress som tidigare. I kalendern för 1908 är disponent Vilhelm Ranch (hemadress Färgaregatan 4) direktör. Bolaget är listat i kalendern till och med 1909, det år som en annan ägare övertog Göteborgs Kinematograf.

Jan Olsson är den som mest rotat i de gamla bolagspapperen. I Från filmljud till ljudfilm redovisar han turerna som bakgrund till sin genomgång av de svenskinspelade ljudfilmerna. Adresskalenders uppgifter om byte av direktör får sin förklaring i 1907 års utdragna bolagsstämma med stadgeändringar och nya aktieägare som följd. Bolaget upplöstes den 8 april 1909 och inom två veckor hade Göteborgs Kinematograf fått nya ägare.

Den konkurs som följde blev lyckad. När samtliga skulder betalats med ränta, så delade aktieägarna på resten. (GT 16/3 1910).

Göteborgs Kinematograf: Charles Magnusson

17.1

Charles Magnusson (26/1 1878 – 18/1 1948) bodde under skoltiden på Viktoriagatan 4 i Göteborg. Efter Carlstedts förberedande skola flyttade han till andra klass i Göteborgs Real-Läroverk (senare Vasa Högre Allmänna Läroverk), men han var ingen större begåvning. Efter femte klass (och två år i tredje) slutade han våren 1894 med dåliga betyg i allt utom Naturlära där fysik och kemi ingick.

Hans intresse för fotografi ledde till internationella priser redan i gymnasiet och för att ha råd att ägna sig åt sin hobby tog han jobb i olika firmor som kontorist och bokhållare. Året för när Magnusson köpte sin första filmkamera varierar i olika källor mellan 1903 och 1905. Innan de många biograferna öppnade runt om i staden under 1904 och Olympia börjat spela in egna filmer (tidigaste dokumenterade är från 16 februari 1904)  är det knappast troligt att Magnusson började tänka på att skaffa sig kamera.

Magnusson berättade i Filmbladet 1916:2 att han 1905 träffade Nils Sterner på gatan och blev erbjuden anställning som fotograf och kontorist vid nyöppnade Göteborgs Kinematograf. Redan dagen därpå, den 16 september, tog han sin första film, på Heden, där Barnens dag för första gången firades i Göteborg i dagarna två. Filmen, som är bevarad med 1 minut och 48 sekunder, visades den 20 september på Göteborgs Kinematograf.

Magnusson bör rimligen ha haft en del erfarenhet av filmande innan. Debuten kan ha ägt rum redan vid Holmenkollendagen den 13 mars. Han låg antagligen bakom de filmer som visats på nyrenoverade Stjärnan i augusti: Tyska pansarfartygens besök i Göteborg i Juli 1905, Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm, Ett eldsläckningsprof å Heden i Göteborg i Juli, 1905 med Kolsyresprutan KOSTOS, Kungl. Kortègen å Djurgården i Stockholm. Det skulle förklara hans snabba anställning vid Göteborgs Kinematograf. Sterners tidigare associationer med Montgomery, som ägde Stjärnan, bör ha gjort att han kände till Magnusson när de två träffades på gatan.

1908.7

De första filmerna framkallades i det egna badrummet, men snart hade han inrättat ett laboratorium. Under hösten levererades en rad filmer till Göteborgs Kinematograf: Hvalfångarnes lif, Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11) och enligt en annons införd dagen efter premiären den 29 december: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma.

När Haakon VII, Norges förste kung efter unionsupplösningen, kom till Kristiania den 25 november, tilläts bara en fotograf ombord på båten. Det var Charles Magnusson.

1908.6

Svensk Kinematograf, som formellt bildades den 23 oktober 1905, drev Göteborgs Kinematograf. Idestam-Almquist menade att biografen var Magnussons, men han ingick inte bland aktieägarna, annat än en kort period under själva bolagsbildningen, antagligen av taktiska skäl. Och det kan knappast ha varit förenligt med arbetet som filmfotograf. Tillsammans med fotografkollegan Robert Olsson dokumenterade de allt från galoschfabrikation i Skåne via sillfiske i Bohuslän och timmerhuggning i Värmland till sameliv i Jämtland.

Charles Magnusson hade under många år sällskap med Emma Wilhelmina, född i Haga 1884 och dotter till handlanden August Nordblom på Snickaregatan, som drev ett smörstånd i Saluhallen, så dottern kallades för Smör-Emma. Hon blev senare kassörska vid Kronan och bytte namn till Bio-Emma.

Magnusson tänkte gifta sig, men tyckte att han borde ha en tryggad ekonomi först, och ville därför starta en biograf med kvalitetsprogram till skillnad från de spekulativa filmer som föräldrar och lärare hade protesterat mot på andra biografer. Han gick till sin svåger Otto Stendahl som drev vinkällare vid Vallgatan, där man kunde få portvin för 20 öre glaset; Georg Blickingberg och Gösta Ekman tillhörde stamgästerna. Stendahl hjälpte honom hitta en lämplig lokal i närheten, på Kungsgatan mittemot Domkyrkan.

Den 31 juli 1907 bildades AB Biokronan med Magnusson som chef och Stendahl som styrelsemedlem. Året därpå vidgades ambitionerna när han tillsammans med Karl Oskar Krantz, en filmuthyrare i Lund, bildade Biografaktiebolaget Kronan. Och 1909 blev Charles Magnusson direktör för Svenska Bio i Kristianstad och lämnade därmed Göteborgs biografvärld.

Göteborgs Kinematograf: Egen produktion

Ingen biograf av klass kunde klara sig utan en egen filmproduktion. Med fler än tio biografer i Göteborg 1905 hårdnade konkurrensen. Annonseringen speglar kampen om publiken.

På biograferna kunde man se världshändelser: Strider kring Port Arthur, En färd med en engelsk expedition till Nordpolen med ångaren “Arctic”, Engelska militäröfningar under boerkriget i Afrika och Jordgubbsskörd i England. Kändisreportage var också populära, vid den här tiden begränsade de sig till kungligheter: Kejsar Wilhelms Medelhafsresa, Vicekonungens kröning i Indien, Originalbilder från fursteparets bröllop i Windsor och Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm.

17.10

Men det var de lokala verklighetsbilderna som väckte störst intresse. Även här blev öppnandet av Göteborgs Kinetmatograf i september 1905 en tändande gnista. En annons i HT förkunnade: Spårvagnsolyckan i Göteborg den 9 sept. 1905/Obs! Eget tagna/Obs! Enda existerande. Inför det första firandet av Barnens dag i staden lovade man den 12/9 Hela bruttoinkomsten … öfverlämnas till kommitterade för ‘Barnens dag’. och den 20/9 kunde man bjuda på ett reportage från firandet, upptaget av Svensk Kinematografs egen fotograf, Charles Magnusson.
17.11

Från premiärannonserna kan man se att Magnusson inte stannade i Göteborg: Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11). Även Olympia uppmärksammade den norske kungens återkomst efter unionsupplösningen: Konung Haakon VII:s intåg i Kristiania (28/11) från “Anders Skogs ateljé”.

Att ha unika bilder var viktigt. Göteborgs Kinematograf sparade inte på orden i annonsen den 29 november:

17.8

Att komma först var också viktigt: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma (annons 30/12, dagen efter premiären).
Magnusson fortsatte kringresandet under 1906: Kristian IX:s begravningståg från Köpenhamn till Roskilde (februari). Anders Skog kunde berätta att man hade egna “biografister” både i Roskilde och Sundsvall söndagen den 18/2. Redan den 19/2 visade båda biograferna filmen från begravningen och den 21/2 annonserade Olympia om Traftäflingarne och skidtäflingarne i Sundsvall.

Den 24 februari inledde Göteborgs Kinematograf serien Svenska bilder med ett avsnitt om Värmland. Den 8 mars visade Olympia Norrlandsbilder från “egen utsänd Bioscopist” och den 15 mars Skidtäflingarne vid Holmenkollen den 12 dennes. Efter “tre veckors oerhörda strapatser” kunde  Göteborgs Kinematograf den 31 mars presentera Lappbilder fotograferade av  Robert Olsson och Nils Thomasson.

Höstsäsongen öppnade Kinematograf med en liten clou. I en trespaltsannons den 25 augusti utlovade man: hela det för Hans Majestät Konungen förevisade utfvalda program, som vann Hans  Majestäts särskildt uttalade fulla och nödiga bifall. Dagen innan hade man visat film för kungen i Marstrand, bland andra den från invigningen av industriutställningen i Norrköping på sommaren. Antagligen ägde visningarna rum i Societetssalongen.

Om filmen Lika mot lika ingick i programmet är osäkert, hela dess existens är osäker. Men om filmen fanns, så var den regisserad av Svensk Kinematografs chef N.E. Sterner och Knut Lambert och hade Knut Lambert, Helfrid Lambert och Tollie Zellman i rollerna.

Charles Magnussons film från Göta Elf-katastrofen i april 1908 blev den mest kända av verklighetsfilmerna från den här perioden. Den visades på Kronan och såldes till hela Europa. Även Göteborgs Kinematograf hade en film från olyckan på programmet.
Veckojournaler med lokalt filmade inslag fortsatte att vara ett viktigt inslag i filmprogrammen på alla större göteborgsbiografer under hela stumfilmsperioden.

Haga Kinematograph

10.1

Bilden är från ca 1910. Haga Kinematograph låg i byggnaden längst till höger (men strax utanför bilden) i hörnet av Södra Allégatan och Östra Skansgatan. Öppnandet den 26 november 1904 blev början till ett nytt biografcentrum i Göteborg. I maj 1905 kom den första grannen, Stora Biografen, den vänstra byggnaden på bilden. Huset i mitten blev också biograf, Metropol, men först i mars 1914. Närmare Järntorget etablerades Biorama och, norr om Allén, Allébiografen, båda på 1910-talet. Det är alltså ett ansenligt antal tidiga biografer som har legat inom ett litet område i utkanten av Haga. I dag är alla husen rivna, utom det Biorama låg i.

10.2

I hörnet Södra Allégatan byggdes ett flervånings bostadshus med affärer på gatuplanet i slutet av 1800-talet. De tre affärerna längs med Skansgatan slogs ihop 1904 för att skapa en biograflokal med ett okänt antal platser på ca 15 x 5 m med ingång på hörnet.

Ägaren till Haga Kinematograph, Otto Montgomery, bodde själv en tid i huset. Uno Asplund menade att biografen fick en ny ägare 1 november 1907, men Nordisk Filmtidning 1909:5 anger fortfarande Montgomery som ägare med kontor på Östra Skansgatan 2. När nybyggda Biorama öppnade 1911 flyttade Montgomery sina visningar och senare även sin bostad dit.

Carl August Nilsson (född 4/4 1881 i Grimeton) debuterade 20 februari 1905 som maskinist vid Haga Kinematograf. Han kom senare att visa film på flera ställen i Sverige och starta en biograf i Jönköping-

10.326/11 1904, Haga Kinematografs första annons.

Efter ett besök på biografen skrev GT:s “Codac” den 1/12:

I Haga-kinematografen bjöds först på ett nummer ‘förstklassig musik’, piano och trumma, och sedan en bild som kallades Pariserlif. Jag undrar om polisen har sett den bilden. Inte precis därför att det vore så säkert, att den kunde förmå vederbörande att stryka den, hvilket emellertid vore det behagligaste, utan därför, att det skulle vara intressant att veta hvar gränserna för det enligt polisens mening anstötliga går. En nybakad students äfventyr i Paris skall bilden framställa. En flock halfvuxna pojkar sutto längst fram och hade roligt åt fånigheterna, mest åt en cancan som t. o. m. på vår s. k. varieté skulle ansetts tvifvelaktig, så mycket mer som dess omständighet särskilt markeras af , att den ‘nybakade studentens’ stackars föräldrar komma in i orgien.
De två öfvriga bilderna nämner jag icke, därför att så länge programmet upptar ett nummer, som gör det så osmakligt som detta, anser jag mig förhindrad att säga ett enda förmildrande ord.

BIOGRAFELÄNDET
I november 1909 började stockholmstidningarna skriva om biografeländet. Signaturen Pen i GT gav en tidsbild av Göteborgs gatuliv: går man oförsiktigtvis med strömmen som rör sig ute om kvällarne är man också snart i gapet på någon af dessa ljusfyllda portaler med en galonerad gestalt som behagfullt smeker folk i ansiktet med programmen.

Man trodde inte att det kunde vara lika illa ställt som i Stockholm, men bestämde sig för att på måfå gå in på “någon af de tarfligare biograferna”:

I Haga har man ett par sådana förlustelseställen, där vi voro inne och gjorde studier. Programmet var ingenting att fasa öfver, men det var dumt och osmakligt. Det kunde vara oändligt mycket bättre, men först skulle själfva lokalerna vara snygga och framför allt luftiga. Att en lokal sådan som den lilla i hörnet vid Södra Allégatan får användas till teatersalong är förvånande. Man kväfs därinne. Från fem till half 11 i sträck repeterar programmet sig själft, pianisten hamrar ihjäl sig på tangenterna och projektionsduken är skådeplatsen för en massa otroliga saker. Skaror af minderårig ungdom äro troget bänkade på tioöresplatserna och kunna inte se sig mätta på hästar i sken, sagobilder och upptåg, – Och utanför står den lille gossen och har det kallt och lider i tysthet. Han måste naturligtvis in, det känner han. Vaktmästaren omtalar, att nu börjar snart ny föreställning, båglampan susar, men de skrikande affischerna dramatisera själfva luften, alstra spänning och slutligen löser sig konflikten således att fattigmansbarnet försöker med första herre: ‘Ge mej ett öre!’ (13/11 1909 GT)