Hagabion

79.1

Även Folkets Bios andra biograf i Göteborg, den nuvarande vid Linnégatan 21, ligger i lokaler som inte var avsedda för filmvisning, men nu blev ombyggnaderna mer omfattande. Viktoriaskolan hade byggts 1875 efter arkitekten V Adler. I början var det en folkskola, senare fortsättningsskola. När föreningen med kommunens hjälp hittade lokalerna hade de stått tomma några år.

Stora salongen, som egentligen hette Svarta salongen efter färgen på väggarna, men det var ingen som använde det namnet, kom till genom att kombinera fyra klassrum med en bit av källaren. Gymnastiksalen blev kafé, och tre kontorsrum förvandlades till Blå salongen, dvs Lilla salongen. En samlingslokal för möten, kurser och fester kallades för Rosa rummet.

Huset byggdes om hösten 1982 med hjälp av en byggledare, en byggtekniker, några AMS-arbetare, men mest med frivilliga insatser från medlemmarna. Renoveringen gick på 1,6 miljoner. De sista spikarna slogs i medans den första publiken väntade i foajén.

Lördagen den 8 januari 1983 ringlade kön långt ned på Linnégatan. Mellan 12 på dagen och 2 på natten startade en film varje timme, varannan gång i Svarta, varannan i Blå salongen. 15 stycken hann med med:

Chefen
Land och söner
En välsignad dag
Natten vid havet
Birgit Haas måste dö
Mod att leva
Milka
Förföljelsen
Atomic cafe
Hemligheten
Kärlekspassionen
Jag går upp på morgonen med girafferna
Vem dödade Jennifer Collins
När seklet var kort
Slutstation frihet
Ebba the movie.

Säkringarna gick tre gånger under visningen av den sista filmen. Man erkänner själva att malörer händer lite oftare än på vanliga biografer. All arbetskraft kring själva visningarna, maskinist, kassör, vaktmästare, är fortfarande obetalda medlemmar och på grund av rotation och ständig nyrekrytering lyckas inte alla skaffa sig rutin.

Publiken ökade från 25 000 per år vid den gamla biografen till 60 000 per år, man hade kalkylerat med 30-40 000. De filmer som gick bäst de första fem åren var Smärtgränsen (10 000 besökare), Stop making sense (7 000) och Nostalghia (5 000).

Andra föreningar har också lokaler i huset. Fotograficentrum var med från början och tanken var att de skulle ordna utställningar i kaféet som anknöt till filmerna. Vid invigningen kunde man titta på gamla göteborgsmiljöer.

Antalet platser i en biografsalong kan skifta under en längre period av olika anledningar. En vanlig orsak är att stolar så småningom slits ut, så Hagabions stora salong hade efter ett tag inte längre 151. Det var ovanligt trångt mellan raderna, ett intryck som förstärktes när någon satte sig i stolen framför och ryggstödet kom farande som på en flygplansfåtölj.
Salong 2 hade 51 något provisoriska sittplatser i början, senare 42.

Visningarna upphörde den 1 november 2001 och vid rivningen av biografen i samband med ombyggnad hittade man en andra gradäng dold under den övre. Brandmyndigheterna hade upptäckt att det inte var så lätt att ta sig ut, så man tvingades flytta biografen till det gamla Rosa rummet och ett kontor som slogs ihop. Visningarna i den nya salongen med 58 platser inleddes den 14 januari 2002 följt av en högtidligare invigning den 18 januari.

Hur man skulle använda den minsta salongen var inte riktigt klart när man länge projekterade en tredje salong; skulle det bli en intern biograf, eller ett forum för mer politisk film (den gamla tanken som aldrig släppt). I praktiken kom den med sina 18 platser att bli en nedflyttningsbio för de filmer som drog minst publik. Vid invigningen den 23 februari 1992 visades den tjeckiska Örat som legat förbjuden på hyllan i sitt hemland sedan den spelades in 1969.

När det var dags för fem-årsjubileum frossades det på film i dagarna tre och man konstaterade att man visat mer än 500 filmer under de fem åren för en publik på 300 000. (Sedan Folkets Bios start i Göteborg 1974 hade mer än 1 300 filmer visats.)

1998 1997

Utanför den ordinarie repertoaren förekommer olika serier och specialvisningar. Man kör under perioder även film i Angered och på Aftonstjärnan. I Frölunda startades en lokal förening som tog över visningsverksamheten där.

På grund av verksamhetens karaktär, med ideella insatser och ambitiös programpolitik, som ändå måste vara tillräckligt kommersiell för att det ska gå ihop, så har Hagabion kanske haft fler kriser än andra biografer. En av de största kom när Capitol och Svea började konkurrera om publiken. Så småningom profilerades repertoaren och publiken fick något olika förväntningar på filmerna vid respektive biograf.

Första Hagabion.

79.4 79.3a 79.3b

Annonser

Ideal

12.1

Första och Andra Långgatorna möttes vid Johannesplatsen. På bottenvåningen i det nedre högra hörnet av kvarteret mitt i bilden låg Ideal (i närheten av kyrktornets spets). En bit uppför Andra Långgatan, i samma kvarter visade Sexografen porrfilm i en lägenhet många år senare. Kyrkan i förgrunden är St Johannes (1866).

12.4

Johannesplatsen från Stigbergslidens mynning. Fasaderna åt vänster ligger vid Första Långgatan. Bakom det vita huset i mitten börjar Andra Långgatan. Där i bottenvåningen låg Ideal.

12.2

Huset i vinkeln mellan Andra Långgatan och Johannesplatsen byggdes 1874. I bottenplanet fanns tre butiker med tre fönster åt Långgatan och fyra åt Johannesplatsen. 1897 planerades en servering genom att slå ihop butikerna, men ordet “servering” är överstruket på ritningen. I 1904 års Adresskalender finns caféidkerska Amanda Nordfeldt registrerad på adressen, så den blev kanske ändå av till slut.

På en ritning från 1904 är en “förevisningslokal” markerad, med ett mindre rum avdelat till “förstuga”  i den vänstra delen. En ny dörr togs upp genom fönstret till förstugan, som hade en liten biljettlucka i ett hörn. Visningslokalen gick i en rät vinkel med varje arm ca 12 x 5 m. Om man utnyttjade båda utrymmena måste duken ha varit vid den snedställda väggen, men var fanns i så fall projektorn? Träbänkarna utan ryggstöd stod på ett cementgolv.

På en ritning från 1906 används ordet “Kinematograflokal”. Senare delades lokalen upp i tre butiker igen. Handlande Axel Gillblad var fastighetsägare.

Elin från Malmö hörde i början av 1973 av sig till Göteborgs-Posten och berättade att hon hade gått på “kinne” vid Johannesplatsen.

– Inträdet för oss barn var summasummarum 5 öre. Jag minns det såväl därför att mina äldre syskon många år efteråt retade mig genom att härma mig: “Mamma jag kan väl få fem öre och gå på Ideal!”

Barn utgjorde en stor del av publiken i de första göteborgsbiograferna. Snart skulle moralens väktare upptäcka sedeslösheten och slå till. Elin fortsatte:

– Jag är född den 15 december 1897. Vi bodde vid Masthuggstorget på den tiden och själv är jag född i Vite Knut, huset där det spökade.

Anders Carlsson började våren 1905 som maskinist på Ideal. I en artikel i GT den 3 november 1952 minns han att han i september 1897, i en lokal i hörnet av Södra Hamngatan & Fredsgatan, såg en upptagning från Oskar II:s 25-årsjubileum som regent. Tio öre kostade det att få se eleganta kavallerister rida över den handduksstora vita duken i det ryckigaste tempo man kunde tänka sig.

Det måste ha varit Alexandre Promios filmer tagna vid stockholmsutställningen. Visningen finns inte dokumenterad på annat sätt.

HT publicerade en intervju med Carlsson den 8 november 1968:

– Min äldre bror vevade film på biografen Ideal vid Johannesplatsen, en bio som startades av Knut Husberg. Men så måste han plötsligt rycka in i exercisen och någon ersättare fanns inte.

Jag fick hoppa in fast jag aldrig tidigare skött sen sådan apparat. Men min springpojkslön var 8-9 kr i veckan och nu fick jag hela 25. Det var pengar på den tiden. Längre än ett år stannade jag dock inte på Ideal, det blev för besvärligt att stå och veva, och dessutom uppförde sig inte folk alltid så trevligt under föreställningen. Dom tyckte om att kasta snus på duken, och vi hade alltid en pyts med vit färg för att måla över det värsta.

– Att söka pricka den lilla gluggen till maskinrummet med äppelskrottar var också ett omtyckt nöje. Och när det snöat ute kunde det bli snöbollar.

– Man hade inga fasta biotider, utom att man startade kl 5 på eftermiddagen. Sen kördes i regel föreställningar om 20 minuter, men kom det för mycket folk i salongen kunde vaktmästaren bli otålig och uppmana mej: Kör fortare, för tusan, så vi blir av med dom!

Anders Carlsson menade att Ideal rymde 200 personer.

Den franska Inkvisitionens martyrer (1905) var en bloddrypande film som allmänt betraktades som ett tekniskt mirakel. Censuren utövades av polisen på den här tiden. En lördagskväll kom en kommissarie från polisstationen på Masthuggstorget och sökte den 17-årige föreståndaren. Han bad att få se den beryktade filmen och förklarade efter visningen: “Den får ni inte köra.” Efter en stunds pratande fram och tillbaka ångrade han sig.

Herbert Jorm mindes hur maskinisten helt fyllde dörröppningen när han för hand vevade filmerna (men om det var Carlsson eller någon senare framgår inte).

Efter en kort tid lämnade Knut Husberg biografen. Den nye ägaren, AB Svenska Kinematografteatern (Schuback-Montgomery), fick polistillstånd 13 december 1905, men bolaget togs redan vid årsskiftet över av AB Svensk Kinematograf. Carlsson menade att Ideal fick filmerna efter Stjärnan (som ägdes av Schuback-Montgomery).

Codac nämner i sin spalt i GT (26/11 1907) att Ideal var filial till AB Svensk Kinematograf. Att Anders Carlsson 1906 flyttade till Alhambra kan ha att göra med ett ägarbyte, från Kinematografteatern till Kinematograf. Det finns mycket kvar att utreda vad som egentligen hände mellan de två bolagen. Biografens öde är lättare att fastställa, den upphörde efter en brand i början av 1908. Ett år senare sålde Schuback-Montgomery Stjärnan till Knut Husberg.

Ideals öppningsprogram den 16 december 1904 bjöd på:

Kinesiska akrobater
Chicagobranden
Ett jaktsällskap (komedi)
Gullivers resor
Alkoholens offer (drama i fem bilder; “Denna bild bör ej ses av nervösa personer.”)

12.321/1 1905

Några datum från slutet av 1905

27/11 Elgjakt i vilda Vestern i 6 avd + En skurkligas de s.k. Paris Apachers verksamhet och sprängning “(Nervösa personer böra dock icke se den.)” + Följden av pratsjuka – komisk + Falskt alarm

24/12 Obs! Alla dagar: Skolpojkar på ferier + Det förhäxade trädet (1100 fot = 25 min) + På hafvets botten (sagospel i 20 scenerier) + Den förtrollade omnibussen Hokus-pokus + En kyss i tunneln

31/12 Järnvägsstudier från Filadelfia + Lille bror är ledsen + De akrobatiska vagabonderna + Äppletjufvarne + Verklighetsbilder från kriget + Hetsjakt efter villebrådstjufvarne + Kampen om kålet

Göteborgaren Knut Husberg (1874-1928) började som snickare och arbetade som möbelgesäll i England. Tillbaka i hemstaden startade han Göteborgs Bambumöbelsfabrik för att senare gifta sig med f d hustrun till en ölkaféägare och började därmed intressera sig mer för den typen av drycker.

Husberg levde ett varierat liv, vilket speglas i Adresskalenderns ständiga uppdateringar: 1901 var han fabrikör och bodde på Kaptensgatan, 1902 flyttade han till Kungsgatan 16A, 1903 blev han föreståndare med bostad på Haga Kyrkogata 6. Från 1904 var han handlande och innehavare av Vasastadens Cigarraffär med hem på Linnégatan 43. Det var nu han investerade pengar i Masthuggsbiografen Ideal.

1905-08 hade han butik på Chalmersgatan 13 och bostad på Victoriagatan 27. I februari 1906 hyrde han tillsammans med elektrikern Axel Öhlander (d. 1956) teatern i Trollhättan och gjorde om den till biograf Success med 500 platser. Det var hög kvalité på verksamheten. Man drev projektorlamporna med elektricitet istället för gas, och programmet var 2 timmar långt med 15 minuters paus. Både antalet platser och programmets längd var ytterst ovanligt så tidigt.

1909 flyttade han tillbaka till Linnégatan, nu nr 27. 1910 bildade han AB Cosmorama och blev bolagets direktör. Att Cosmorama var Göteborgs ståtligaste biograf speglas i Husberg allt finare adresser. 1912 var han på Avenyn 26 och 1913 i Villa Spiranza i Örgryte, för att 1919 flytta tillbaka till Avenyn.

Ideal – Branden

Fredagen den 24 januari 1908 började det brinna under pågående filmvisning på Ideal. Ingen skadades och dagen därpå fanns bara en notis i tidningen. Men när man insåg hur illa det kunde ha gått kom reaktionerna. Polisen gjorde en utredning som redovisades av GT den 31 januari:

Elden uppkom i själfva kinematograffilmen, då denna för ett ögonblick stannade. Pågjutning af vatten visade sig icke vara till någon nytta. Elden slocknade ej förr än hela filmen var uppbrunnen. [Nitratfilm alstrar sitt eget syre och brinner till och med om den nedsänks i vatten.]

Genom den starka hetta, som utvecklades under den explosionsartat häftiga förbränningen af filmen förstördes isoleringen kring de elektriska ledningstrådarne till förevisningslokalen, hvilka voro dragna genom apparatrummet. Lokalen var alltså alldeles mörk.

Då publiken observerade eldfaran utbröt formlig panik. Barnen rusade mot utgången, och under mörkret uppstod förvirring bland de förskrämda ungdomarne.
Någon olycka inträffade emellertid dess bättre icke, utan lokalen tömdes snabbt i synnerhet sedan man fått upp en reservdörr.

Ett stort antal personer ha hörts rörande de närmare omständigheterna. Man inhämtar af deras berättelse följande:

Den ordinarie maskinisten hade vid tillfället lämnat skötseln af apparaten åt en person, som tillfälligt besökte honom i maskinrummet, och som vid föregående tillfällen visat sig i stånd att sköta apparaten. Under det den ordinarie maskinisten var ute en kort stund skedde olyckan. Den tillfällige maskinisten har berättat, att han under en tid af c:a 4 månader tjänstgjort som maskinist på olika kinematografer här i staden och ansåg sig förtrogen med en kinematografapparats skötsel. Den här ifrågavarande apparaten sattes i gång medels en vef som vreds omkring med handkraft. Mannen hade just hunnit sluta ett nummer och hade hunnit omkring 5 meter in på nästa film, då han böjde sig fram för att se efter om bilden på duken stod rätt. Härvid slant han på det plåtbeklädda golfvet, förmodligen på grund af att det utspillts olja därpå. Han höll på att förlora balansen och släppte därvid vefven. Under ett par sekunder kom därför filmen att stå stilla och det var tillräckligt för att den skulle antändas af strålarne från båglampan i apparaten. En lucka af järnplåt, som är afsedd att fällas ned mellan lampan och filmen hann maskinisten ej fälla ned.

Efter fåfänga försök att med händerna släcka elden hälldes tre hinkar vatten öfver den brinnande filmen utan att denna dock däraf slocknade.

Vaktmästaren i lokalen, som blott 14 dagar innehaft platsen, har berättat att lokalen var fullsatt, hufvudsakligen af barn. Han hade själf, på grund af den starka tillströmningen af publik, nästan uteslutande varit tvungen att uppehålla sig i förstugan. Då han hörde att det uppstod oro i salen skyndade han in och såg då på duken eldflammorna i apparaten afteckna sig. Han försökte förgäfves lugna barnen genom rop. Hela skaran rusade mot utgången.

Han skyndade då till reservdörren som han stängt med en rigel. I okunnighet om, att denna dörr kunde öppnas både utåt och inåt prässade han på dörren för att öppna den inåt, hvilket emellertid icke gick på grund af den innanför tätt sammanpackade barnskaran. Då han efter ett par minuters arbete lyckades hade redan ungefär två tredjedelar af publiken lyckats tränga sig ut genom hufvudingången.

Biljettförsäljerskan vid lokalen har sagt att hon uppskattar antalet i lokalen innevarande personer till omkring 150. Högsta tillåtna antalet är 120.

Den brunna filmen var liksom apparaten och ljusledningarna försäkrade, men enligt bestämmelserna för dylik försäkring utbetalas ej ersättning för filmen om elden uppstått genom den i apparaten befintliga ljuskällan. Ersättningsanspråk framställas därför endast beträffande ljusledningarne och skadorna å maskinrummet.

Poliskammaren uppsköt slutbehandlingen af ärendet för att få tillfälle att höra den tillfällige maskinisten, som underlåtit att i går iakttaga inställelse.

Referatet visar så lite det behövdes för att en olycka skulle hända. Nitratfilm antändes vid 38°. Så länge filmen rörde sig igenom projektorn hann den inte bli tillräckligt varm, men bara ett ögonblicks uppstannande framför lampljuset räckte. Det är förvånande att inte fler biografbränder utbröt innan den brandsäkra filmen infördes kring 1950.

Branden i Ideal ledde till att brandkåren inspekterade alla biografer och gav dem individuella listor med krav på förbättringar. Maskinrummet fick i fortsättningen inte ha en direkt förbindelse med de publika utrymmena. På många ställen tvingades man slå upp ett hål i väggen för att sätta in en dörr som ledde direkt ut. Endast den film som för tillfället visades fick förvaras i lokalen.

En notis i GT 20 mars 1908:

En säkerhetsåtgärd mot eldsvåda i kinematograflokaler har införts i kinematografen Stjärnan härstädes.

Som bekant föreligger en viss fara för att filmen skall antändas under föreställningarna, om apparaten af en eller annnan anledning plötsligt stannar.

Ehuru i sig själf föga farlig, värkar en dylik ‘eldsvåda’ dock uppskrämmande på publiken, som sittande i mörkt rum, oförmodat varsnar fladdrande lågor.

För att hindra uppkomsten af panik har elektroteknikern E. Björklund konstruerat en skyddsplåt med strömbrytande fallucka af järnplåt, som i händelse att filmen fattar eld, ögonblickligen faller ned och afskiljer lågorna från salongen samtidigt med att den elektriska strömmen till salongens elektriska belysning slutes, hvarigenom den mörka lokalen ögonblickligen upplyses och därigenom förnämsta orsaken till panik aflägsnas.”(GT 20/2 1908)

Biografen Favorit bjöd in pressen den 27 januari 1909 (nästan på årsdagen för branden i Ideal) till en demonstration av hur de nya säkerhetsanordningarna fungerade.
Småbränder utbröt då och då. En notis i GT (18/1 1909) berättar att filmen fattat eld under sista föreställningen på lördagskvällen. Olyckan inskränkte sig till att par filmsrullar brunno upp och maskinisten fick sina fingrar något brända. Ingen panik uppstod.

Den 19 mars brann det i maskinrummet till Biografteatern på Torggatan, men även här fungerade Björklunds uppfinning.

Brandchefen lät utföra tester för att utröna vilka egenskaper den brandfarliga filmen hade och det lämnades förslag på att kinematograferna, i synnerhet apparatrummen, skulle inspekteras av kvalificerad person med jämna mellanrum. (GT 23/3 1909)

Intima Biografen

17.6

Göteborgs Kinematograf kom 1905 till på det för tiden klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. När Göteborgs Kinematograf blev med i Maxim-kedjan 1918 fick den namnet Intima-Biografen. Samma år blev handlanden A. Reisenman ny fastighetsägare.

Året därpå hette ägaren till huset Biografkonsortiet Kungsgatan 15, som rimligtvis bör ha något att göra med AB Maxim. Misstankarna stärks genom att direktör och vice konsul Roland Frodi 1920 blev den nye ägaren (Orvar Frodi var i styrelsen till Maxim-bolaget). Roland bodde vid Vasa Kyrkog. 1 och hade kontor på Västra Hamng. 2. 1921 dyker plötsligt fastighetsägaren C. W. Elfströms stärbhus upp. Senare tar handlanden Sven Uhlén över.

Det finns inga beskrivningar eller bilder från den första biografen, men från arkitekt A. Hermanssons ombyggnadsritning från 1933 kan man se hur Intiman senare såg ut. Till höger om entrén till bion fanns ett skyltrum, till vänster en liten butik med ingång från passagen in till “förrummet” där kassan låg rakt fram till vänster vid en svängd vägg. Till vänster om kassan fanns “apparatrummet” och till höger om den kom man in i salongen via några uppåtgående trappsteg.

Salongen hade lutande golv med 18 rader till vänster om gången och 5 rader om 3 platser till höger. Det fanns 174 platser. Tre pelare stod längsmed gången och huvuddelen av salongen. Ändringarna innebar att butiken försvann för att man skulle kunna bygga en passage direkt från gatan till maskinrummet. I utrymmet som blev över innanför biografentrén installerades en kiosk.

1919.1717.12Båda annonserna från1919.

17.14a17.14b

August Carlsson fortsatte att bygga ut sin biografimperium när han 1921 lade Intima och Biorama till sitt tidigare innehav, Stora Biografen och Star. Men det tycks ha blivit för mycket, för redan den 20 maj 1922 stängde han biografen och hyrde ut Intima till Viran Rydqvist som bedrev teaterverksamhet i lokalerna tills hon 1926 byggde om en lokal på Kyrkogatan till Lilla teatern. Så den 10 september 1926 blev det film igen i Intima-Biografen. Från 1939 tar hustrun Emma och sonen Folke Carlsson över. I samband med en renovering 1944 byter de namn på biografen till Facklan.

 

IOGT-Biografen

26.1a26.1b

Huset vid Övre Majorsgatans trappor byggdes 1903, arkitekt var Gustaf Johanson. I bottenvåningen och källaren låg IOGTS:s lokaler med ingång från trapporna. Efter en hallgång (nedersta ritningen) gick en trappa ned till salen (255 platser)(översta ritningen)  och en trappa upp till läktaren (73 platser). Alla kan inte ha använts vid filmvisning.

Projektorn stod antagligen på läktaren, vilket man bör ta hänsyn till när man bedömer platsantalet under filmvisningarna. Stolarna var arrangerade i solfjädersform i salen. Det fanns en lanternin, som måste ha vållat en del  bekymmer vid mörkläggningen. Senare låg här danssalongen Star.

Filmvisningarna kan ha börjat 1910 och upphörde antagligen 1911 eller 1912. Att gå på bio började bli alltmer accepterat i vidare samhällskretsar och filmvisningar blev ett vanligt sätt för föreningar att locka till sig folk. Lokalen finns kvar, åtminstone senast jag var där.

Järntorgsbiografen

43.6Järntorget ca 1935. Rialto (som började som Järntorgsbiografen) t v, Nya teatern i Arbetarföreningen t h

En biografägare ägde i regel inte sin biograf, han hyrde den. Ibland drev ägaren själv biografen, ibland fanns det en föreståndare. För de mindre biograferna kan ägaren (av biografen eller fastigheten) vara så osynlig att föreståndaren framstår som ägare. Det har inte helt gått att klarlägga detta för varje biograf. Vid tiden för Järntorgsbiografen blev det mer komplicerat. Palladiumbolaget började bilda särskilda fastighetsbolag för de hus där deras biografer låg.

Den 29 september 1918 konstituerades AB Järntorgsbiografen med ett aktiekapital på lägst 400 000 kr och högst 1 200 000 kr. Till styrelse valdes direktörerna Gustaf Hilding och Knut Husberg, advokat Gustaf Hellman, fabrikör Fred Kanold och handlanden O. H. Carlsson.

Biografen invigdes den 11 februari 1922 med det otympliga namnet Järntorgsbiografen. Man tycks ha varit mer intresserad av fastighetsaffärerna än biografen, för i början av 1923 tog direktör Fredrik Andersson från Stockholm över driften och döpte om bion till Rialto.

Järntorgspalatset såldes den 15 juli 1924 på auktion. Det nybildade aktiebolaget Fabo ropade in biografen för 1 380 000 kr. Fabo var ett dotterbolag till Orion som var Palladiums fastighetsbolag.
43.2a
43.7

Vid invigningsföreställningen den 11 februari för särskilt inbjudna, bland annat stadsfullmäktige, spelade orkestern under ledning av kapellmästare Nils Schöön tre musikstycken följt av ett hälsningstal från direktör Hilding och den vid biografinvigningar så obligatoriska prologen, läst av skådespelaren Gabriel Alw. Premiärfilmen var den norska Kaksen på Överland med Per Quærnstrøm, Signe Heide Steen, Arthur Andersen och Helga Lund-Rydland. Dagen därpå släpptes allmänheten in.

Arkitekten Malte Ericks hade placerat bänkraderna på parkett i en rundell med sidogångar, två bronskronor med ljusskärmar i japanskt siden satt i taket, två trappor ledde upp till en väldig foajé, även biljettluckorna var två. Det fanns 803 platser.

Allt var inte frid och fröjd i början. Biografen utsattes för “arbetarförföljelser”, flygblad delades ut framför entrén och på tågen till Göteborg från Trollhättan och Kungsbacka. Under slutfasen av byggnadsarbetet hade frivillig arbetskraft anlitats under elektrikerstrejken för att elinstallationerna skulle bli klara i tid.

En tvist med den tyske musikern Waldemar Gölzner ledde till rättegång. Han hade kontrakt den 1/10 1922 – 1/6 1923, men fick inget inresetillstånd. I stället kom han på besöksvisum för att träffa sina föräldrar, försökte spela på biografen, men nekades och tog det till domstol. Han dömdes att betala rättegångskostnaderna, 762:50.

43.2b43.4 28/1 1923

Kaparen

60.2

Stigbergstorget är Majornas kulturcentrum med Gathenhielmska huset, Oceanografiska institutet och Sjöfartsmuseet inom räckhåll. Nu på lördag slår storbiografen Kaparen upp portarna vid samma torg. Så skrev Handelstidningen den 23 februari 1940.

Och det var verkligen en stor biograf som invigdes i Göteborgs folkrikaste församling. Med sina 801 platser var den större än Draken. Det kan man knappast tro när man ser den låga byggnaden, vars exteriör är bevarad, men så krävdes det också många sammanträden mellan byggnadsnämnden och Lindbergska fonden innan den yttre formen kunde fastställas. Det var meningen att biografen skulle smälta in i torgmiljön. Byggkostnaden var 679 000 kr, varav tomt 128 500 kr och inventarier 90 000 kr.

På platsen stod tidigare Carlgrenska skolan (1827) och Belfragerska huset (1880-talet), som båda revs i slutet av 1930-talet. Framför biografen låg Patersonska huset där droskägaren J. Jonsson bodde och drev både Majornas första droskstation med 2-3 hyrdroskor och ett värdshus som i folkmun kallades för Lilla helvetet. När huset revs 1892 blev området en del av det nuvarande torget.

Kaparen blev ABC-kedjans åttonde biograf, senare samma år kom den nionde, Spegeln. Cosmorama/SF ägde själva huset, men när interiören byggdes om till postkontor 1984 blev Posten fastighetsägare. Numera är det mataffär. Exteriören är bevarad.

60.8

Biografens inredning har inspirerats av stadsdelens gamla anknytning till sjöfarten, och namnet Kaparen är valt med tanke på närheten till Gathenhielmska huset. GP beskrev känslan när man steg in genom dörrarna:

Det första man möter i biografens rymliga entréhall är en stor snäcka med ett kapareskepp under segel (2800 kr enligt kostnadsspecifikationen) och hela fonden är panelad som ett fartyg (2 dioramer för 2250 kr) och försedd med ventiler (180 kr). Dessa ventiler har ordnats som tittskåp med vackra marinmotiv. Över nedgången till toalettavdelningen hänger en skeppsklocka och en originell vägvisning har anbringats på väggen. Takbelysningen i hallen utgörs av ett 50-tal måsar, som sväva under mörkblå himmel...
60.7

KAPAREN-005

Salongen… har också fått sin prägel av sjöfarten. Väggarna med sin panel i rödbok luta något och taket ger intryck av upp-och-ned-vända fartygsspant med belysning emellan (56 st till en kostnad av 4820,38). Väggarnas övre partier upptagas av en kraftigt tilltagen relief, med stiliserade nordiska motiv på ena sidan och söderhavsmotiv på den andra… (6300 kr). Framför den blå sammetsridån har placerats en tyllridå med sillstimm och sjögräs och där framme har också uppställts ett par skeppskanoner.

KAPAREN-006

Arkitekt var Nils Olsson medan utsmyckningen hanterades av konstnären Gunnar Erik Ström, liksom vid ombyggnaden av Cosmorama och Victoria. Han berättade i invigningsbroschyren:

…mina käcka medhjälpare – skulptörerna Erling Valldeby, Gull Arfwedson, Sten Eriksson och Arvid Johansson – vilka från stegar och ställningar frejdigt smockar upp bruket på väggarna. Deras skäligen enkla verktyg översätter snart varje detalj av mina kartonger i plastisk form. Det blir glorvyrdiga vikingar på äventyrliga färder och 1700-talskapares upplevelser à la Svarte Rudolf, buttra skepparprofiler i solig söderhavsmiljö, stormdrivna skepp och förföriska nymfer.

Förutom de 801 stolarna till salongen (varav en lämnades onumrerad, antagligen avsedd för vaktmästaren) skaffades en soffa och tio fåtöljer till foajén. Maskinrummet utrustades med två Ernemann-projektorer med Aschcraftlampor, en färgspelsanläggning och en elektroöverbländare (vad det nu är för något).

Två år senare fick Kaparen ännu mer konst, av samme konstnär. Det var bland annat en väggmålning i olja för foajén med söderhavsmotiv från mitten av 1800-talet, kallat En sjöman går i land.

60.1
60.560.10

Invigningskvällen var festlig med församlingens präster, stadens fäder och Gamla Majpojkar i den inbjudna publiken. Blåjackor tågade in och musikdirektör Bror Lundström höjde taktpinnen framför Götarnas musikkår.

Efter ett anförande från Cosmoramabolagets direktör Sven Hedberg presenterades regissören och författaren till kvällens film, Weyler Hildebrand, tillsammans med huvudrollsinnehavaren Åke Söderblom, införd kadettuniform. Filmen hette Kadettkamrater.

Normalt kunde en biografföreståndare under halva antalet kvällar lämna biografen efter att den sista föreställningen börjat. Men under kriget drogs den förmånen in. Han var skyldig att hela tiden övervaka att mörkläggningen sköttes i enlighet med myndigheternas förordnande. All ytterbelysning skulle hållas släckt, och när publiken släpptes ut skulle salens belysning vara nedtonad så att inte omkringliggande gator upplystes.

60.3 25/11 1940 (ovan), 29/9 1947 (nedan)
60.6

När AB Cosmorama firade 40 år 1950 kom Kaparens vaktmästare Torsten Lundeqvist med sina 33 år på 4:e plats i den lista man gjorde upp över vilka anställda som varit längst i företaget. Han hade börjat vid Kronan den 13 augusti 1917.

KAPAREN-004KAPAREN-002

Valter Lagerkvist (född 23/10 1903 i Lugnäs) började som elev vid Palladium, för att 1941 bli maskinist vid Kaparen. Han fanns i Adresskalendern som projektionist med bostad på Karl Johansgatan 2, Kaparen-huset, ännu 1987. Under åren 1941-1942 drev han företaget Alltjänst, som sysslade med budskickning.

60.4