SAMMANFATTNING

Bloggen Göteborgs Biografer är avslutad. Det blir inga fler poster, om inte någon upptäcker en ny biograf. Men bloggen är inte helt avslutad. Jag kommer att lägga ut fler bilder och annonser.

Göteborgs Biografer består av tre delar.

I. Personer.
II. Årtal
III. Biografer

Klicka på respektive kategori till vänster för att komma till de olika delarna eller sök på årtal eller biografens namn.

Biograferna är publicerade i bokstavsordning efter biografens namn. Informationen om en biograflokal som har haft olika namn är uppdelad på de olika namnen, men med länkar fram och tillbaka så att man lätt kan följa historiken. En par-tre biografer har råkat bli uppdelade på mer än en post. Det förekommer bara sporadiska uppgifter om vad som hänt efter 1999.

MINA ANDRA BLOGGAR

Göteborgs biografrepertoar
Biografer i Sverige
Filmpremiärer i Sverige

Bortom bioduken – mina filmartiklar i Göteborgs-Posten under 30 år
The other film history – women in film
Film history – a chronicle – filmhistoria före 1900

Agoraspeaks – kommentarer till vad jag Sett, Läst & Hört
Från Edinburgh till Istanbul – mina researtiklar i Göteborgs-Posten under 30 år
Barn på väg – funderingar kring möten med barn

GÖTEBORGS FÖRSTA FILMVISNING

V.1

Den 26 december 1896 debuterade en ny uppfinning i Göteborg. De bilder som ställdes ut på Valand i Konstföreningens regi hängde normalt stilla på salongernas väggar. Nu skulle allt förändras, för i stadens tidningar kunde man läsa följande annons:V.2
V.3
Det var inte Edisons kinematograf som visades,  men han var den som oftast kom med uppfinningar vid den här tiden, och kända namn säljer bättre. Trots den höga entréavgiften verkar det ha blivit succé. Den särskilda damrabatten togs bort efter några dagar då det kostade 50 öre för alla vuxna och 25 öre för barn. (Det finns en teori om att ”Dam” var en felskrivning för ”Barn”.) Dagen före nyårsafton förklarade en annons att tiden nu var utsträckt 11-3 och 4-10 på vardagar.

Redan den 23 december hade det varit en privatvisning för bland andra pressen. På självaste julafton hade Göteborgs-Posten en artikel om händelsen.  Det måste ha ansetts som en stor nyhet, för texten var ovanligt lång och dessutom signerad. Göteborgs första biorecension skrevs av signaturen Monocle:

“… Rörliga ljusbilder, framställda genom kinematograph, komma enligt annons att förevisas å Valand. Den omnämnda apparaten, Edisons senaste uppfinning, återger på ett underbart sätt serier av fängslande bilder – allt som lefver och rör sig i naturen, trafiken på gator och torg, hafvets vågor, som torna sig upp: allt ter sig så tydligt och nära inpå oss. Den märkliga apparaten har aldrig förut visats i Göteborg.

Men i våra dagar kunna vi få se hur bilderna taga lif i sina ramar och bli så lefvande att alla gamla familjeporträtt skulle blekna af afvund om de kunde se det.
Och trollkarlen som dessa underverk åstadkommer är tidens mäktige allherskare – eletriciteten.
.
.. En stor hvit skuggspelsyta återför er till er barndoms oskyldiga tid, då ni med armar och händer åstadkom svanor och harar och gubbar som räcker ut tungan.

Men ett, tu, tre ryckes ni ur barndomstankarne in i nutiden med dess pulserande lif.

Ni befinner er på en jernvägsstation.

På perrongen går folk och väntar och in brusar ett jernvägståg.
Det kommer i sådan fart att ni inbillar er att det skall rusa fram ur ramen och köra öfver er der ni sitter och börjar redan bittert ångra att ni inte olycklsfallsförsäkrat er.

… Vidare skåda vi med beundrande blickar en serpentindanserska, så anständigt, att de mest omtänksamma mödrar kunna sätta henne i händerna på sina barn, och roddfärd – en del fruntimmer som stiga ur en båt och på landgången oförsigtigt blotta de mest förtjusande vrister och vador…
De ha, gunås, mycket att lära av serpentindanserskan.

… Vi hade hört glunkas om att kinematographen skulle visa en strand med vågskvalp, och sporde efter föreställningens slut “impression” härom.
Han upplyste oss, att vår förmodan var riktig, men att “vågorna” ännu lågo på tullen och först efter helgen kunde börja skvalpa. Antagligen vilja tullherrarne ta sig en funderare på enligt hvilken rubrik förtullningen bör ske.

Till förmån för den af skyddstullar ruinerade statskassan föreslå vi en ny rubrik: Vågor, andra slag, 5 kronor per kilo.

Graphofonen är en förbättrad fonograph. De besvärliga hörlurarna hafva aflägsnats och åhörarna lyssnar till graphonen liksom till vanlig instrumentmusik eller ett muntligt föredrag. Vid gårdagens förevisning återgaf graphonen bl.a. en scen ur militärlifvet i Berlin. Kejsar Wilhelm låter alarmera Alexander-gardersgrenaderregementet. Man hör hur alarm slås. Soldaterna rusar till sina platser. Kommandoropen ljuda. Regementet sätter sig i rörelse.

Äfven humoristiska bilder ingå i programmet. Så är “en oväntad honnör” en skrattretande illustration till den fatala belägenhet hvari en gammal gentleman råkar derigenom att han tager plats på samma bänk hvarpå förut en soldat sitter. Soldaten som är ifrigt sysselsatt med en baby och dess vårdarinna, måste hastigt resa sig för att göra honnör för en officer som passerar. När soldaten reser sig förlorar gentlemannen balansen och kommer i närmare beröring med allas vår moder jorden – samtidigt som bänken ramlar över ända. Att få bänken rätt och gentlemannen ren blir soldatens allt annat än tacksamma uppgift.”

Andra recensioner kom den 28 december:

“Förvånansvärt är att se t.ex. huru ett bantåg avgår från stationen i full storlek eller det lif och den rörelse som råder vid Operabaren i Paris. Allt tillgår så naturligt att man formligen tror sig lefva in bland den mängd som här är samlad och i den trängsel som råder med droskor, ekipage, spårvagnar, arbetsfordon m.m.” (Handelstidningen)
“…något så intressant och märkligt att man verkligen ej kan tänka sig maken” (Göteborgs Morgon-Post)

V.5

Arthur Rehn.

Den tyske bagaren i Göteborg Otto Meichner hade fått besök av ett par bekanta från Berlin som berättade om en ny uppfinning kallad kinematografi. Meichner övertalade landsmannen, trädgårdsmästare Max Ferdinand Haberman att köpa en projektor (antagligen från Edgar Normand) och några filmer. Som maskinist tog han en av sina anställda i bageriet, Arthur Rehn.

“På den tiden var jag anställd som sockerbagare hos Otto Meichner [Stolz karamellfabrik] här i stan. En dag kom det ett par tyskar, landsmän till min chef alltså, som hette Ornas och Buschau. De hade i Berlin sett en ny uppfinning som kallades kinematografi och som väckt stor uppmärksamhet. Det verkade som om man skulle kunna göra pengar på den. Till dessa filmpionjärer slöt sig ännu en tysk-göteborgare, trädgårdsmästaren Max Ferdinand Haverman. Meichner bad mig att jag skulle sätta mig in i hur en projektor sköttes. Jag var en 18-19 år och var naturligtvis pigg på allt nytt, så jag accepterade. Därmed var biografsällskapet fulltaligt.

Vi spände upp vår duk i vad som numera är Valands festvåning, då konstskolans utställningslokal. Vi visade våra filmer från kl. 13 till kl. 22 eller 23. För att dra folk behövde vi affischera. Och jag gick omkring och satte upp plakat på träden i parkerna i stan, men då tog polisen mig och sa att det var förbjudet. Förresten så hette en av våra filmer just “Affischering förbjuden”…

[I GT 11/1 1957 hade Rehn berättat att “det var göteborgspremiär för sandwich-män, 6 stadiga Landala-pojkar vandrade runt i staden med stora reklamplakat om den förestående världshändelsen. (Mycket populärt extraarbete som honorerades med 1 kr pr gång.)”]

Jag stod och vevade min klumpiga projektor – principen för den har emellertid inte ändrats ännu. På första bänkraden där det var finast att sitta på den tiden satt familjen Dickson, som tillhörde våra flitigaste besökare.

På första bänken fick man betala hela 50 öre, men på de andra kostade det bara hälften. Vi hade ju också andra inkomster för det hände att filmen gick av. De bildrutor som då blev oanvändbara klistrade vi upp på en pappskiva där det stod “Minne från kinematografen” – de kostade 25 öre.

– Folk var litet misstänksamma mot den nya uppfinningen, och det hände inte sällan att folk lyfte på duken för att titta efter om det var något fuffens. När vi under vår långa turné hade lappar bland publiken blev de så rädda när vi visade en film med ett tåg som rullade in på stationen, att de sprang ut eller hukade sig. Huka sig gjorde förresten många även betydligt längre söderut.

Det var inte lätt att vara biografmaskinist under pionjärtiden, trots att projektorerna inte var på långa vägar så komplicerade som nu. Filmen var oerhört eldfarlig, och kolen i projektorerna var alldeles för stora. Det blev så vart i projektorn att kylvattnet i den glasvägg som skilde kolet från filmremsan ofta kokade. Det gällde alltså att veva med en viss försiktighet.

– Projektorn var förmodligen tillverkad i Frankrike på licens av Edison, men snart nog gjordes ett försök att konstruera en svensk. Den gjordes efter vår projektor hos Ljungbergs mekaniska verkstad på Södra Hamngatan.

När Meichners biografsällskap hade turnerat färdigt i landet så ville herrarna försöka sin lycka i huvudstaden, men då hade Olof Leja börjat visa “rörliga bilder” där redan, och göteborgarna kunde inte få tag i någon lokal. Arthur Rehn ville inte gå arbetslös så han slutade med filmjobbet och återvände till sockerbagararbetet i Göteborg. Strax därefter blev han emellertid svarvare [Bohus mekaniska] och han fortsatte på den banan och lämnade filmen för gott.”

(Bengt Röhlander: “Göteborgare visade film på Valand 1896″, GT 26/12 -54)

DET FÖRSTA FILMPROGRAMMET

V.9

Enligt Göteborgs första biografmaskinist, Arthur Rehn, visades åtta filmer, alla kortare än en minut. “Vid bytet av filmrullarna spelades musik på fonograf… [eller graphophon som man tydligen sa när det begav sig]” Enligt Idestam-Almquists Svensk film före Gösta Berling var det “ett franskt Méliès-program han kommit över”. Waldekranz kom också fram till att filmerna kom från Méliès.

graphophone

Ett exempel på graphophon. Det finns många fler här.

Georges Méliès hade imponerats av bröderna Lumières första filmvisning i Paris och förgäves försökt köpa en av deras apparater. Bara ett par månader senare, i februari 1896 fick han tag på en Bioscope, en projektor/kamera konstruerad av engelsmannen William Paul. I maj-juni spelade han sina första filmer, många av dem “nyinspelningar” av Lumiére-filmer.

Eftersom Lumière helt satsade på att utbilda egna maskinister och skicka ut dem i världen, så är det inte heller troligt att han släppte ifrån sig sina egna filmer till konkurrenterna. Av de fragmentariska beskrivningarna i många olika källor av programmet på Valand kan man vid första anblicken tro att det bestod av några av de mest berömda Lumière-filmerna från den här tiden. Det är inte så konstigt eftersom Lumières filmer har fortsatt att visats och hyllats som de första filmerna, medan Méliès kopior har försvunnit och glömts bort, men det var med största sannolikhet följande Méliès-filmer:

Graphofon: Husarmarsch

1. Ett järnvägståg anländer till stationen (Arrivée d’un train – gare de Vincennes eller gare de Joinville) “…när lokomotivet kom ångande rakt fram emot publiken blåste biomaskinist Rehn i en signalpipa och folk hukade sig eller störtade i panik upp från bänkarna.”

opera

2. Operaplatsen i Paris (Place de l’Opera – som det fanns två filmer från)

serpentine

3. Serpentindansöses (Danse serpentine – eller möjligen Miss Vère)
En Edison-film “…den kända varietéartisten Lois Fuller …inledde alltid kvällens program”, enligt Rehn. Idestam-Almquist tror inte att det var Fuller själv som dansade (han tycks ha glömt att han i ett annat sammanhang påstått att det var ett Méliès-program), medan Waldekranz föreslår Serpentindansösen miss Vivian. Det vimlade av olika serpentindansösfilmer vid den här tiden. Rehn menade att det var “en delikat och graciös pinuppa som kom hjärtat att klappa hastigare på lilla Londons lorder.”

4. Roddfärd. Damer stiga i land

https://i2.wp.com/www.cinearchives.org/photos_cdb/p/339%20-%20DEFENSE%20D%27AFFICHER_Photos_339-Defense%20d%27afficher-1.jpg

5. Affischering förbjuden (Défense d’afficher – en komisk scen) – You Tube

6. (“ett bantåg avgår från stationen” – det finns ingen passande titel bland de 78 filmer som Méliès spelade in 1896, möjligen La gare Saint-Lazare, men det kan också vara så att den som mindes blandade ihop den med ett anländande tåg.)

7. En oväntad honnör
en komisk sketch som visades som sista film

8. Snabbmålaren/Snabbtecknaren (Dessinateur express). Rehn: “en herre som på rekordtid förfärdigade den naturtrognaste bröstbild å drottning Victoria av England.”

Den 13 januari förkunnar en annons i GHT om nytt program på Valand från nästa dag:

1. filmen med vågorna (troligen Effet de mer sur des roches – som varit försenad)

2. En badscen eller Vid Hafsstranden i Trouville (Jetée et plage de Trouville – del 1 och del 2 finns att välja på)

3. Tsarbesöket i Paris (Besöket ägde rum i oktober och Méliès tog fyra filmer: Revue navale à Cherbourg, Cortège du tsar Versailles, Les haleurs de bateau och Cortège du tsar bois de Boulogne; vilken av dem som visades på Valand går inte avgöra, den svenska titeln kan ha syftat på tsarens parisbesök i största allmänhet)

4. Ett pojkstreck/Den nerblötte vattnaren (L’arroseur – Méliès gjorde alltså även en kopia av Lumières berömda komedi)

5. En soldat som plockar en höna

Graphophon: Ryska nationalhymnen

“Det var en väl tilltagen paus mellan varje nummer, så att maskinisten skulle hinna spola tillbaka den gamla rullen och sätta i en ny – och kinematografens kylvatten hinna svalna. Den tidens bågljuslampor framkallade kolossala temperaturer. I pausen frambringades emellertid musik genom ett annat av den tidens tekniska underverk, fonografen, och dessutom visades stillbilder med reklam för stadens stora företagare – precis som i våra dagar.” (GT 11/1 1957)

Det första tillståndet för visning hade sökts fram till 4 januari, men det förlängdes till 31 januari. En påtänkt konstutställning i mitten av januari blev framskjuten och i slutet av månaden upphörde filmvisningarna på Valand. Enligt senare annonser hade filmerna setts av mer än 26.000 människor.

Valandfilmerna på resa.

V.11

De båda filmprogrammen gick efter Valandvisningarna på turné med Max Haberman som ledare och Arthur Rehn som maskinist. (“Därefter började en lång turné, då bland annat Borås och Uddevalla besöktes. Turnén gick långt upp i Norrland och varade ända till maj månad… Sällskapet visade t.ex. film på en såpass obetydlig plats som Korsnäs.” – Rehn)

I samtliga fall var det den första filmvisningen på platsen. Efter turnén såldes projektorn enl. Waldekranz till Hjalmar Lundkvist som tänkte sig visa film på utställningen i Stockholm med Rehn som maskinist, men det blev inget av. “Stockholmaren fick penningnöd och gick till pantlånaren med kinematografen – då reste Arthur Rehn hem till Göteborg” (GT 11/1 1957 “Sockerbagare blev filmpionjär i Göteborg”)

3/2-14/2 Borås (“I Borås fick man till och med visa sina filmer på rådhuset, då det var det enda tillgängliga lokalen.” – Rehn) Men från den 12:e höll man till på teatern.

16/2 -17/2 Skövde (“I Skövde ställde restaurang Billingen lokal till förfogande.” – Rehn)

18/2-22/2 Örebro – Arbetareföreningens lokal

24/2-7/3 Norrköping – Centralhotellets stora sal

14/3-21/3 Uppsala – Flustret

30/3-31/3 Falun – Arbetareföreningens stora sal

1/4-8/4 Gävle – Arbetareföreningens stora sal

9/4-11/4 Söderhamn – Goldtemplarsalen (“Längre norrut än till Söderhamn kom man aldrig, eftersom det inte fanns lämpliga lokaler med elektricitet i övriga Norrland.” – Rehn)

14/4    Västerås – Arbetareföreningens salong – Rehn)

Aftonstjärnan

DSC00821

Folkets hus-föreningen Aftonstjärnan köpte Aftonstjärnans hus på Lindholmen 1987. Fram till 1954 hade det förekommit filmvisning under namnet Stjärnan. Efter renovering invigdes den nya salongen i januari 1994 med Cinema Paradiso i Folkets Bios regi. Det finns 53 platser (200 med lösa stolar). Nu var det åter en blandning av olika föreningsaktiviteter och filmvisningar. I dag äger sporadiska föreställningar rum i Aftonstjärnans hus, varvat med annan verksamhet som revyer. Huset är K-märkt.

Det påstås ofta att Aftonstjärnan nu är Hisingens enda biograf. Det är fel. Backa Bio i Backa Folkets hus visar också film då och då.

Alhambra

1.17Göteborgs och Sveriges första biograf hade öppnat 1902 i Arkaden utan något särskilt namn. När Olympia dök upp 1904 i samma arkad blev man tvungen att döpa biografen för att publiken skulle kunna hålla isär dem. Man kunde inte fortsätta att skriva “gamla lokalen” i annonserna.

Så den 16 september 1904 användes namnet Alhambra för första gången. F W Edholm hade varit ägare sedan april och fortsatte tills biografen upphörde.

1905.4

img9851908 stängde biografen för renovering och öppnade igen den 14 augusti samma år. Det är möjligen i detta sammanhang som platsantalet ökade från 160 till 200. Från 1910 finns ritningar som visar en ombyggd entré med glasskylt ovanför där lampor lyste upp texten “Biograf Alhambra”.

Edholm uppträdde som konkurrent till sig själv när han 1906 öppnade den kortlivade Pariser-Biograf-Teatern på Victoriagatan bara några kvarter från Stora Biografen på Södra Allégatan. Och han tog över grannen Olympia i Arkaden någon gång på 10-talet.

1915-16 använde Edholm titeln f d fabrikör. Tydligen var biografägare inget man skyltade med. När han dog 2 april 1917 stängde Göteborgs första biograf, efter 15 års verksamhet. På ritningar från den tiden kan man se en syateljé med butik och ett café med underhållningsestrad en trappa upp, med ingång alldeles till vänster om Alhambras gamla entré.

I dag finns inga spår kvar av Göteborgs första biograf, både byggnaden och gatan revs i början av 1970-talet.

Anders Carlsson
18-årige Anders Carlsson kom 1906 till Alhambra efter ett år som maskinist på Ideal. Han stannade i nio år. Ibland klarade han av en typisk 20-minuters- föreställning på 15 minuter. Publiken klagade på att man inte hann läsa texterna. (GT 2/2 1974)

“Lokalen låg där Waideles grammofonavdelning nu finns och rymde liksom Ideal ungefär 200 personer. [Han blandar ihop Alhambra med Olympia i samma hus.] Några separata stolar fanns inte utan man fick sitta på långa bänkar ordnade i halvcirklar runt salongen och uppbyggda med skarp lutning. 25 öre för vuxna och 10 öre för barn, det var ordinarie pris de första åren.

I början nöjde sig publiken med de korta filmstumpar som kördes – ofta importerade från Frankrike – men när intresset började tryta tog man till varietéinslag – jag tror det var 1908 eller 1909.

– Vi hade “världens starkaste karl” på scenen, en tysk som vägde 224 kg. Men några styrkeprov gjorde han inte, han bara visade sig på scenen och gick omkring och sålde vykort av sig själv. Även en ormmänniska hörde till attraktionerna och bondkomiker och sångare fanns det också. Chefen hette F V Edholm, som övertagit stället från dansken Le Tort – och han bodde i en vindskupa ovanför bion. Där gjorde vi f ö en hel del filminspelningar. [Det är inte troligt, eftersom den tidens utrustning inte medgav inspelningar inomhus. Kanske man gjorde efterarbetet på vinden. De filmer som spelades in de första åren i Göteborg var uteslutande verklighetsbilder.]

Nå, omkring 1911 var det slut med varietén efter protester från filmbyråerna som talade om illojal konkurrens.” (GHT 8/11 1968)

Anders Carlsson fortsatte 1917 som maskinist vid Göteborgs Kinematograf och två år senare vid Victoria.

Allébiografen

34.31915

Under 1910-talet stängdes nästan en biograf om året i Göteborg. Det var de tidigaste, lite mer primitiva lokalerna, som nu började få svårt att klara sig i konkurrensen med de finare salongerna. Men antalet biografer som öppnade var fortfarande större. Under 1916 kom hela tre, varav Allébiografen den 11 mars blev den första. Antalet platser var okänt.

Det tre våningar höga hörnhuset byggdes 1860 och överläts i mitten av 1905 till Gustaf Smith, innehavare av handelsfirman G. Smith & Co. Vid den tiden planerades en Automatrestaurant i bottenvåningen längsmed Lilla Pusterviksgatan; den drevs antagligen av Arla mejeri. Tidigare, från den 1 december 1907, hade Allévariéten hållit till vid samma adress.

Repertoar 191634.227/3 I allvarlig fara (drama) + Det är lång väg till Tipperary (lustspel)

28/8 Det gamla fyrtornet eller Smugglarens dotter (svensk premiär av dansk film) + Skepparens dubbelgångare

4/9 Viljan som segrar eller Dr X (modern Faust-tragedi)

11/9 Gruvans lag (med Max Landa – Första filmen av den spännande Joe Deebs-serien) +  Min vän Levy (danskt lustspel)

18/9 Pengar (dansk film efter Zolas roman)

25/9 Sekretärens hemlighet (med Max Landa)

2/10 Jägmästarens dotter (med Henny Porten)

9/10 Hennes livsmelodi (med Dorrit Weixler)

16/10 Spökhuset (med Max Landa)

23/10 Godsförvaltaren (med Valdemar Psilander) + Den tappra svärmodern (lustspel)

31/10 De föräldralösa (dansk)

6/11 Barnavännerna (med Valdemar Psilander) + Den vansinnige författaren

13/11 Den stora tystnaden (med Henny Porten)

34.127/11 Lotta vill till landet (lustspel)

4/12 Fulvius kamp för Cabiria eller Cabirias ring (storslaget skådespel)
Filmens Herkules som detektiv (Maciste – Italien 1915 – Giovanni Pastrone) med Maciste i huvudrollen. Bartolomeo Pagano slog igenom som den starke, muskellöse Maciste i Cabiria och tog namnet som artistnamn. (världssensation – För att vara säker om plats är bäst komma veckans första dagar!)

27/12 Helga Arndts synd (med Mia May)

1917.11917

img9871918.21918

En av Göteborgs äldsta biografmaskinister, Sven Hultén, intervjuades 1973 av Uno Asplund för Göteborgs-Posten.

Efter Olympia-tiden fick jag plats på Allé-biografen, en präktig lokal på Norra Allégatan 6. Den startades i mars 1916 av Gustaf Smith, en herre som hade paraplyaffär och ständigt dåliga affärer. Han satsade allt på sin nya bio och premiärdagen tog han fram och visade mej en revolver och sa: Om det inte blir fullt i kväll, då skjuter jag mej. Det blev fullt!

Hultén stannade på Allébiografen till sommaren 1920, och avskedet med Smith blev hetsigt, därför att denne då och då i hastigt mod kallade sin maskinist för ‘dräng’.

– Säger du det en gång till, då går jag, sag Hultén, och en kväll mitt under föreställningen sa han det. Maskinisten lämnade omedelbart lokalen och Smith måste till sin vrede betala tillbaka pengarna till publiken. Det omnämnde han också syrligt i det betyg som Hultén begärde och fick – men inte anledningen till ‘fanflykten’... (GP 11/2 -73)

Ett år efter att Allébiografen stängt den 15 januari 1922 förekom sporadiska visningar i samma lokal under namnet Folkbildningsbion.

34.6