Arkaden

1.3Arkaden 1970.

Arkaden var1.20 vid invigningen 1899 Göteborgs modernaste byggnad. Här fanns ett hotell med läs- och rökrum, elektrisk belysning och telefon i alla rum; badrum med dusch och centraluppvärmning, 1.19personhiss, badinrättning öppen för allmänheten samt Göteborgs finaste café, allt enligt en annons i Adresskalendern 1901.

3.143.15Så den var en passande miljö för den allra senaste moderniteten, rörliga bilder. Ingången var bredvid huvudentrén till hotellrestaurangen, strax bortom den fjärde bilen. Publiken gick intill hissen i fotogenbelysning nedför trappan, som halvvägs svängde till vänster där biljetterna såldes. Asplund har gjort en anteckning “man såg sig om innan man gick ner i lokalen”

Arkadens vaktmästare, J. Svensson, ansökte i juli 1902 om tillstånd för kinematograf och fonograf i Arkaden, en förnyad ansökan ingavs den 26 augusti att gälla till årets slut:

“Härmed får jag vördsamt anmäla, att jag uti Göteborgs Arkader från och med i dag till innevarande års slut ämnar förevisa bilder medelst kinematograf samt utföra sång och musik genom fonograf.”

Enligt Asplund överlät Svensson lokalen på Le Tort den 10 december, men Svensson hade fortfarande hand om ansökningarna, först i januari 1903 för tiden fram till sista maj och sedan den 16 juni för förlängning till årets slut. Bion hade stängt den 28 december året innan och öppnade den 28 februari igen. Om Svensson var inblandad i verksamheten på något annat sätt har inte gått att avgöra. I december ansökte Le Tort själv om tillstånd för hela 1904. Kanske för att han nu var på väg att sälja verksamheten och ville kunna visa spekulanterna att den aspekten var ordnad.

1.16

Biograflokalen i källaren var nära 20 m lång och 5,5 m bred med en avsmalnande del där duken fanns. (Det är rummet längst ned till höger på ritningen som var biograflokalen. Trappa och hiss syns i rummet ovanför.) Med en viss möda kunde 160 personer få plats. Lokalen hade tillstampat jordgolv och sittplatserna var bräder, lagda på bockar. Charles Magnusson lär ha sagt efter ett besök, troligen 1904: “Är det inte för djävligt att hysa folk i sån här lokal? Hör du Eduard [Sjöbäck], skall vi inte bygga en snygg biograf tillsammans? Jag skall gärna rita den.” Det skulle bli Kronan. Jämför med annonsens beskrivning.

1.71.826/7 & 16/8 1902.

Observera att biografen inte nämns vid namn. Man sa antagligen bara Arkaden eller Kinematografen i Arkaden eller (utanför Göteborg) Kinematografen i Göteborgs arkader i början. Det var först två år senare när Olympia öppnade några tiotal meter längre bort på gatan som man blev tvungen att hålla isär dem och Göteborgs första biograf fick ett riktigt namn, Alhambra. Filmtiteln Hafsfrun avslöjar Le Torts danska ursprung när han översätter  “havfrue” med havsfrun istället för sjöjungfrun.

1.6
Den tecknade bilden av den nakna damen bakom lågorna återkom under hela hösten 1902 i Arkadens annonser, oavsett vilka filmer som visades, ett tidigt bevis på damers dragningskraft i reklamen. Bilden föreställer fru Le Tort som “flammedanserinde” i ett varieténummer från Amerikanska Teatern i Stockholm.

Det finns inte många uppgifter om Le Torts hustru. Möjligen hette hon fröken Hetty Moore, möjligen var hon “zigenerska”. I varje fall beskrevs hon som mörk och skön. Hon kallades för den “falska Cléo de Mérode”, eftersom hon mittbenade håret och klädde sig exakt som parisoperans berömda prima ballerina, vilken alla göteborgare kände från vykort och Den odödliga Teatern.

Den första tiden i Arkaden förekom inga tryckta biljetter, utan Le Tort stod själv i dörren och tog emot pengarna. Senare tog fru Le Tort över försäljningen och hon uppförde även varieténummer. Blandningen av varieté och filmvisning upphörde antagligen den 4 oktober.
1.2

Bengt Idestam-Almquist kom till Göteborg i december 1954 för att forska kring Sveriges första bio och han fick med hjälp av Lars Krantz på Ny Tid kontakt med Anna Gunér, Sveriges första biografkassörska.

Anna Gunér tog över kassan efter fru Le Tort, antagligen omkring den 4 oktober 1902. Hennes man Karl blev vaktmästare. Det kunde komma 600 personer under en söndag och hon fick ont i armen av att riva av alla biljetter.

Enligt en text under originalet till bilden är den tagen 1904. Om dateringen stämmer, så kan mannen till vänster vara den nye ägaren, F W Edholm. I så fall bör vaktmästaren vara Karl Gunér och kvinnan kanske hans hustru. Men utseendet på programbladet (i vaktmästarens hand) tyder på att bilden är från en senare tid. Gunilla Hansson i Göteborg berättade i telefon att vaktmästaren på bilden är hennes morfar Bernhard Niklasson. Han arbetade extra på bion.

David Lind jobbade deltid på SJ:s verkstad och behövde extraknäck. Han blev anställd som hisskötare i Arkadhuset, en av Göteborgs första hissar, och upptäckte på så sätt biografen, där han ryckte in som extra vaktmästare när det behövdes.

Anna Gunér mindes att maskinisten Björklund stod på en ställning under ett skynke vid dörren och vevade filmerna. Föreställningen var en knapp timme lång med nytt program varje vecka. (Enligt Idestam-Almquist var det 20-minutersprogram, vilket är troligare.)  Det var ibland svårt att få ihop nya filmer och man plockade från de gamla programmen.

Anna Gunér kom särskilt ihåg en film där någon blev avrättad med giljotin och hur huvudet rullade iväg och lyftes upp av skarprättaren. Filmen var antagligen Marie Antoinette (Pathé), en omtyckt film som även innehades av Carl Enequist.

Man hade inget piano den första tiden, men ljudeffekter och ett slags grammofon. (Det var nog en fonograf.) Under en krigsfilm kunde en pojke stå och snurra på en harskramla medan en annan stod vid dörren och slog ihop kastrullock för att härma gevärsskott. 1905 flyttade paret Gunér till biografen Stjärnan.

1.146/9 1902.

Boerkrigsfilmerna var mer eller mindre iscensatta och gjordes av flera bolag, främst i USA och England. L’eruption du Mont Pelé (om katastrofen i Martinique 1902) hade återskapats i modellform av både Méliès och Pathé i ateljén. När filmen visades på Arkaden lär man ha kommit överens med Alfred Lans, som arbetade i en verkstad intill, att när man knackade i väggen, så skulle han starta verkstadens smärgelskiva för att det skulle låta och kännas som ett vulkanutbrott.

1.1820/9 1902.

Den 3 december visades ett stort menageriprogram från zoologiska trädgården i London m.m.
1.151903

Typografen Robert Aronsson vid Elanders tryckeri tryckte Arkadens program, senare tog Bröderna Töpels över. “När programmen var färdiga fick jag springa ned med dem till biografen varje måndag middag, och så fick jag som tack för hjälpen se föreställningarna. Programbladen var ibland korta, men de kunde också vara upp till 40 cm långa, tryckta på vanligt makulaturpapper. Biografägaren delade ut dem frikostigt. De kostade ju nästan ingenting på den tiden.” (NT 8/12 1954)

Anna Gunér mindes i samma artikel: “Min man stod utanför biografen och delade ut program till alla som gick förbi, samt ropade ut vad som visades och försökte locka in folk i lokalen. Det var inte svårt, ty alla ville se de levande bilderna.”

Programbladen gav viktig information om filmerna. De tidigaste filmerna saknade helt texter och det var inte alltid lätt att förstå vad man såg. Då kom programmens små beskrivningar väl till pass. Det hände också att filmvisaren muntligt kunde förklara vad som hände.

Från det avbildade programmet från 1903 kan man bland annat se projektorns namn, att visningarna var kontinuerliga, att musiken betonades och att biljettpriserna var enhetliga, senare skulle det bli första (35 öre) och andra (25 öre) plats.

1.11

23/11 Biets naturalhistoria (Natural history, Charles Urban, 1903).

1.12 1.10
En juldröm (Le rêve de Noel, Méliès, 1900)

28/12 Vilhelm Tell.

1904.4
Anders Nilsson
(GAIS-center): “Jag spelade i LS 1903 och på eftersommaren hade vi en match mot Örgryte, som vi förresten slog med 4-3. Det var på idrottsplatsen där Ullevi nu ligger. På kvällen blev vi inbjudna till Alhambra och där fick vi se oss själva. De hade filmat matchen och vi kunde ju känna igen oss, men bilderna darrade väldigt.” (Ny Tid 29/11 -54)

Detta är den allra tidigaste uppgiften om en film inspelad i Göteborg. Nilssons och Anders Carlssons minnen är det enda som säger att Arkaden/Alhambra skulle ha spelat in egna filmer. Några tryckta källor som stöder deras påståenden finns inte. Att Nilsson kallar biografen för Alhambra, trots att den inte fick det namnet förrän året därpå, behöver inte betyda något. Det är under det namnet som folk minns biografen. Han kan också ha blandat ihop den med Olympia, spm spelade in filmer.

Kinematograf – Biograf
Den 4 oktober 1902 fick Arkadens bio en ny maskin: “Vår apparat är af mondernaste slag och skötes af utlärd operatör.” I annonsen skrev man:
“NYTT! NYTT: Nytt program! Ny maskin: Den ärade publiken inbjudes att bese vår storartade och omväxlande förevisning i Arkaden af RÖRLIGA BILDER. Obs! Ej att förväxla med de förr i tiden förevisade laterna magica-, sciopticon-, wargraphbilderna och allt hvad de kallas. Vår apparat är af modernaste och skötes av utlärd operatör. Bilderna äro större och klarare än förut samt darra icke.”

Det framgår inte vilken maskin det är frågan om, men Le Tort hade använt en Royal Biographe (den bästa franska vid sidan av Lumières Cinématographe) vid Amerikanska Teatern i Stockholm under våren och hade en sådan också när han öppnade Biografen i Blanch i Stockholm i januari 1903. Så det troliga är att det var en förbättrad version av detta märke. Uttrycket biograf kommer, enligt Rune Waldekranz, från denna projektor, och användes för första gången vid Blanch.

Det lite omotiverade namnet Amerikanska Teatern kan ha sin förklaring i Le Torts mest berömda trollerinummer, där han stack svärd genom en flätad korg med en dam inuti, som till publikens stora förvåning var helt oskadd efteråt. Det populärara numret kallades för Den amerikanska damen.

Projektorn vid den första svenska filmvisningen i Malmö sommaren 1896 kom från bröderna Isola, som visade film i närheten av Lumières lokal på boulevard des Capucines. Den kallades då Isolatograph, men döptes senare om till Biograph, möjligen samma märke som Le Torts maskin.

Att kinematograf var det allenarådande uttrycket i Göteborg bekräftas av att man i en rapport i HT den 17 november 1908 ifrån Stockholm om satsningen på konstnärlig film, fann det nödvändigt att sticka in upplysningen “‘Biograferna’ som de här kallas”.

I Göteborg dröjde sig namnet kinematograf (därav “kinne”) kvar ovanligt länge, men biograf blev så småningom dominerande. Den första blev den kortlivade Biograph-Teatern 26 november 1904. Sedan kom Stora Biografen (1905), Pariser-Biograf-Teatern (1906), Annedals-Biografen (1908) och Svea-Biografen (1909). Den sista kinematografen blev Göteborgs Kinematograf som 1918 bytte namn till Intima-Biografen.

Arkaden – Resan till månen

1.922/11 1902

Georges Méliès Resan till månen (La Voyage dans la lune, 1902) var ett nytt sätt att göra film. Programmen hade dominerats av verklighetsbilder (föregångarna till journalfilmer och dokumentärer). Méliès populära fantasterier blev början på filmen som underhållning och verklighetsflykt. Resan till månen var också längre än de flesta andra filmer, hela 16 minuter.

Den svenska premiären ägde rum i Realläroverkets högtidssal den 29 oktober, men uppgifterna kring visningarna är motstridiga. Enligt Waldekranz var det Imperial Bioscope från England som kom på  besök. Annonsens text tycks bekräfta detta:

…(scener, dekorationer, maskineri och tillbehör af  G. Melies i paris) har senast med glänsande framgång förevisats på Alhambrateatern och Kristallpalatset i London, där pressen beskrifvit det såsom det underbaraste som någonsin förevisats… Under föreställningens nummer utmärkt pianomusik. (Det här är antagligen första gången en filmregissörs namn anges i en annons.)

https://i0.wp.com/www.janolssonvykort.se/img/21811.jpg

I polisens Dagbok ang tillställningar från 1902 finns en anteckning om att Le Tort ämnade visa film i Torghallen 22/10-25/10. Men han ansökte också om tillstånd för Realläroverkets aula för oktober-november. En tänkbar förklaring till “dubbelbokningen” är att han insåg att den nya filmen var så speciell att den krävde en större lokal. En notis i GT (12/11) bekräftar att både Resan till månen och Lilla Rödlufvan fortfarande visades på läroverket den 13 november.

Hur det nu än ligger till, så hade Le Tort med största sannolikhet något att göra med att Resan till månen introducerades i Sverige. Efter succén på läroverket, trots höga priser, 1 kr för salen, 50 öre på läktaren, tog han över filmen till Arkaden den 15 november med normala biljettpriser, 25 öre för vuxna och 10 öre för barn. I biografens annons fanns en bild på mångubben med en raket i ena ögat.

Le Tort insåg att Resan till månen var för stor för en biograf. Så inför 1903 lämnade han själva driften av Arkaden till sin personal för att ta Méliès-filmen till folket. Den 27 december återkom hans annons med damen i flammorna för sista gången. Nu med texten: “Sista dag i Arkaden med rörliga bilder i morgon Söndag den 28.”

Att Le Tort fortfarande hade ett finger med i Arkaden framgår av att hans nya filmer regelbundet återkom i repertoaren och ofta hade svensk urpremiär i Göteborg under 1903.

https://kinnegbg.files.wordpress.com/2013/03/melies3.jpg

Den 30 september till 2 november är han tillbaka vid Realläroverket med Robinson Crusoe, Djupets under (Le Royaume des fées 1903 – ovan) och Napoleon Bonapartes liv (L’epopée Napoléonienne, 1903), de två senare premiärer. I november visas de tre filmerna under olika veckor i Arkaden

På annandagen var det dags för ett läroverksbesök igen. Nu med premiärer på två engelska filmer av Robert W. Paul, Kapten Kettles nordpolsresa (Voyage of the Arctic, or How Captain Kettle discovered the North Pole 1903) och Vilhelm Tell (1902). Arkaden tog över Vilhelm Tell redan två dagar senare.

Men nu var det definitivt slut för Le Tort i Göteborg. Arkadenbiografen  bjöds ut till salu för 500 kr. Bland spekulanterna fanns en skådespelare som arbetat vid Folkteatern, Victor Sjöström, som funderade på att bli biografägare, men han hade inte tillräckligt med pengar. Han blev så småningom filmregissör istället.

F W Edholm
Alfred P. Nordenstam, som sedan oktober 1903 visat film på Vintertivoliet, tog den 3 januari 1904 över Arkaden efter Niels Le Tort, men sålde den vidare redan i april till F. W. Edholm. Den nya konkurrenten Olympia, bara 50 m bort i Arkaden, måste ha varit en otrevlig överraskning när den öppnade den 9 januari.

Tillståndsbeviset den 19 mars gällde “biografrörelse i Göteborgs Arkader” under ett och ett halvt år från den 1 april.

Edholm var en skåning som tidigare arbetat som ingenjör hos L M Ericsson. Efter en USA-resa medförde han en filmapparat från Boston, vad han gjorde med den är det ingen som vet. Han står som biljardegare i Adresskalendern 1901-14 med bostad i en vindskupa på Drottninggatan 44/Arkaden.

Med två biografer i Arkaden gick det inte i längden att kalla den ena för Arkaden utan risk för förväxling och från den 16 september 1904 var det Alhambra som gällde.

Aveny

59.3DSCN4462

Centrumbiografernas Aveny vid Kungsportsavenyn 25 var Sveriges modernaste bio när den invigdes den 13 december 1939. Den var till och med byggd så att man kunde “transformera för television”, vad det nu innebar. Längst bak fanns telefoner för lomhörda. I taket satt 56 000 ventilationshål. Fåtöljerna kom från NK. Alla ljuskällor var dolda. Projektorerna var de senaste Zeiss-maskinerna “för färgfilm”. Den moderna färgspelsbelysningen med ljusorgel, ridåmaskinen, figurelevatorn och vattenfontänen installerades av Weichert & Carls.

AVENYN-01159.2

Figurelevatorn var den hiss som förde undan den nakna damen med globen som stod framför ridån innan föreställningen. Konstnären bakom skulpturen hette Erling Valldeby. Fontänen stängdes av så småningom för den läckte vatten in i salongen och skvalandet störde visningen. Vid något tillfälle ramlade den ner iI april 1992 var man tvungen att ställa in en föreställning när damen vägrade försvinna ner. Senare placerades hon i Palladiums foajé och ännu senare i Bergakungen – stillastående.
59.4ny13/12 1939. Invigningsfilmen gick 10 veckor.

Öppningsfilmen på Aveny den 13 december 1939 var Kalle på Spången. Kvällen inleddes med musik, som bekräftade salongens goda akustik. Därefter läste Frithiof Hedvall en prolog, skriven av Fritz Schéel, som handlade om hur gamla förnäma Avenyn förvandlades till ett modernt stråk. Innan filmen började dök Edvard Persson upp och sa några trevliga ord på skånska.

spången.jpg

Robert Hansson (född 20/6 1897 i Kvistofta) var maskinmästare vid Aveny åtminstone till 1957. Han hade börjat i biobranschen redan 1928. Han installerade ett system som kallades för Magnascope. Det innebar att man med hjälp av en förstoringslins ökade storleken på bilden under särskilt spektakulära scener. Det nästan kvadratiska normalbildsformatet härskade på biograferna innan 50-talet. De försök som hade gjorts i USA med 70 mm-film runt 1930 kom knappast till Sverige.

Magnascope, som förstorade duken fyra gånger, introducerades av Paramount i USA 1925 och var tänkt att användas bara i utvalda scener, men många biografer utnyttjade systemet oftare, särskilt för västernfilmer. Först i och med att CinemaScope dök upp 1953 försvann Magnascope. Ture Schön minns en visning av Robin Hoods äventyr på Cosmorama 1938 när actionscenerna blev större på duken. Då kallades fenomenet för Grandeur, antagligen av copyrightskäl, men principen torde ha varit samma.

Den 12 augusti 1940 tog Aveny över det dagliga kortfilmsprogrammet från Lillan. De korta visningarna upphörde i maj 1947.

Birger Eriksson kom efter 26 år på Boulevard till Aveny och fungerade som Centrumbios huvudmaskinist ända fram till slutet.

Fru Beda Andersson intervjuades av Handelstidningen i april 1947, då hade hon städat efter biopubliken på Victoria i 33 år, sedan biografen öppnade 1914, och betraktades som äldst i skrået. Hon tyckte att biopubliken hade blivit hyggligare med åren.

“Efter Harold Lloyd-filmerna förr i världen – bevare oss, så det såg ut! Fru Rundquist och en av hennes kamrater som varit 25 år på Cosmorama har lika dystra minnen av Douglas Fairbanks och de gamla Chaplin-filmerna.

Den lilla mannen med mustaschen tycks emellertid alltjämt dra till sig en publik, som han säkert inte tänkt på från början. När hans Moderna tider för en tid sedan togs upp som repris på Aveny, då var bl.a. toaletterna söndersparkade, när fru Olsson kom för att städa på morgonen. Just nu medan Jens Månsson går har hon det lite lättare, för på Edvard Perssons filmer kommer bara ordentligt folk, säger hon. Det är äldre människor, och så barn, som de äldre håller reda på. Ditte människobarn samlar inte heller så mycket skräp, och snygg publik hade också Greta Garbos filmer och Mrs Miniver, säger fru Rundquist.”

59.5Göteborgs Morgonpost 15/9 1947.

59.8b9/1 1950.

59.8a

59.716/10 1950.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/06/Bwanadevil3.jpg/220px-Bwanadevil3.jpg

Den 4 maj 1953 visades på Aveny den första långfilmen i 3D i Göteborg: Bwana-Djävulen av Arch Oboler och med Robert Stack. Den 15 juni kom den andra, Mannen som levde två liv av Lew Lander och med Edmond O’Brien; den tredje fick premiär den 28 september, Vaxkabinettet av enögde regissören André de Toth, med Vincent Price och Charles Buchinski (det vill säga Bronson).

Den 26 december 1957 fick 70-mmfilmen Jorden runt på 80 dagar premiär, fast i vanligt format. Maskinmästare Hansson försökte förbättra upplevelsen genom att låta en vaktmästare styra ljudet manuellt mellan de olika högtalarna. Flera biografer fick projektorer för 70 mm, men aldrig Aveny.

1977 kom en ombyggnad. Väggarna blev “dystert murriga och golvet täcks av en brunaktig heltäckningsmatta”, enligt ett biograftest i GP 1995. Bland de senare succéerna var Lasse Åbergs Repmånad och den första filmen i serien Polisskolan.

Centrumbiograferna och Europafilm hade ägt Aveny från början. 1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som i sin tur blev köpt av Svensk Filmindustri 1984.

1988 hade man planer på att flytta in salongsväggen, så att foajén skulle bli större och salongen förlora sju bänkrader. Samtidigt skulle hela väggen mot gatan tas upp som en entré. Tanken var att man skulle rädda singelbiograferna genom att öka försäljningsytorna. Men det genomfördes som bekant aldrig. Redan dagen efter stängningen den 5 maj 1997 flyttades biografstolarna till en förortsbiograf i Köpenhamn.

Biografen har i dag byggts om till affär, men baldakin och skyltfönster är bevarade.

59.6

Backa bio

Det första intrycket var att Backa Bio från 1928 levt vidare på olika sätt fram till våra dagar, men ritningar visar att Tingstads Folkets Hus revs och att ett nytt Folkets Hus byggdes innan Rex öppnade 1941. Det gör att den första Backa Bio måste betraktas som en egen biograf. Om den ursprungliga lokalen från 1928 är inte mer bekant än att den var verksam mellan 1928 och 1938, att den hade 240 platser och att två av ägarna hette Ernst Ekelöf (Eldorado) och Eric Hellgren (född 24/2 1904). Deras namn finns i Biografägareförteckningen för 1930 respektive 1936, vilket innebär att de måste ha varit ägare från åtminstone året innan. I förteckningen från 1940 står Hellgren fortfarande som innehavare av Backa Bio. Möjligen visade man film bara fredagar och söndagar. Hellgren tog senare över Lindholmens Bio, antagligen från 1943, då den kallades för Stjärnan.

Backa bio

https://i0.wp.com/www.didi.se/geocaching/ovr/biograf_rex.jpg

När Rex upphörde med visningar 1958 försökte Folkets Hus-styrelsen hitta nya intressenter, men förgäves. Bakom knuten väntade 60-talet med den stora biodöden då 15 biografer gick i graven. Först i början av 90-talet lyckades en förening få igång visningarna igen, som i regel äger rum varje söndag. Nu med namnet Backa Bio, samma namn som den första biografen i gamla Folkets Hus.. Golvet är inte längre sluttande och platsantalet är något mindre, 240. Att den gamla biografen låg på Backavägen och den nya på Granåsgatan 2 betyder inte att Folkets Hus flyttat. Den här delen av Backavägen har försvunnit i den nya stadsplaneringen.

Man verkar ha en tendens att glömma bort den här biografen, alltför ofta kallas Aftonstjärnan för Hisingens enda biograf. Med traditioner tillbaka till stumfilmstiden har Backa Bio all rätt att kalla sig för en riktig biograf.

DSC01048

Biograph-Teatern

8.18.2
Sveagatan 25 byggdes 1900, ett sex-våningshus med högt i tak och för tiden typiska småbutiker i bottenvåningen. Dörren på hörnan leder till en butik som enligt ritningen är lite större än de andra. Det är den troliga lokalen för Biograph-Teatern. Om lokaler slagits ihop borde det ha synts på ombyggnadsritningarna.

Handlanden John Jansson fick den 26 november 1904 biotillstånd för ett år och för högst 116 personer.

När biografen stängde 1908 byggdes bottenvåningen om till bland annat en charkuteriverkstad. 1937 blev det en restaurang i hörnlokalen. Gyllene Prag öppnade här senare och ligger fortfarande på samma plats, men i ett nytt hus.

Apollo/Nordstadens kinematograf på Torggatan tog 1908 över det lediga namnet Biograph-Teatern. Uno Asplund menar att hela verksamheten flyttade, och hans uppgift om när biografen upphörde bygger antagligen på den uppfattningen. Men med olika ägare av de båda biograferna är denna tolkning inte trolig. Det enda man kan vara säker på är att Sveagatans biograf  måste ha upphört senast vid ombyggnaden, men antagligen tidigare.

Biograph-Teatern

 

1908.2På Torggatan 19 fanns det en biograf  sedan 1904. Huset revs och ersattes med ett nytt som också hade en biograf från december 1907. Det är osäkert vilken av de två som kallades Nordstadens Kinematograf eller Apollo. Möjligen förekom båda namnen vid båda biograferna.

22.424/10 1908

Den förste ägaren till det nybyggda huset var förre Landtbrukaren A Bergqvists stärbhus. 1908 övertog poliskonstapel C J Eklund fastigheten. Det kan föreligga ett samband med ägarbytet av biografen. Carl G Olsson öppnade den 16 augusti med det nya namnet Biograph-Teatern. Från 1910/11 var disponenten Aron Svensson (direktör för J B Colldén vid N Allég 2, där Biorama låg) fastighetsägare.

22.630/11 1908

GP 7/3 -48: August Persson kom som vaktmästare från Alhambra till som han säger “en bio på Torggatan, där en chalmerist och en fiskhandlare var chefer.” Möjligen kan Svensson, som var ägare från 1907 vara chalmeristen, och Olson, som var ägare från 1908, vara fiskhandlaren. Persson var kanske med från början, i varje fall var han där under båda ägarna och till det bittra slutet.
Ägarna bara försvann, “så stadstjänarna kom och sa, att varken elverket eller vicevärden, som var en skäggig farbror från hästspårvägen, hade fått några pengar! Då fick vi spela på delning, vi i personalen, och det kunde bli en tia om kvällen per man! Mycket pengar, när man fått 15 i veckan för man flytta’, 4 riksdalers löneförhöjning mot Arkaden!” När Victoria startade 1914 flyttade Persson över dit.

22.512/12 1908

Perssons berättelse utgör en förklaring till varför Biograph inte är omnämnd i en artikel i Aftonbladet i mars 1913 där stadens biografer sammanfattades. Antagligen blev problemen för stora i längden att driva biografen ägarlöst. Men en ny var på gång. I december öppnade Star.

22.7

Biopalatset

82.2

Cirkeln är sluten. Göteborgs första permanenta biograf startade 1902 i en källare i Arkaden. De biografer som öppnade i staden i slutet av seklet återvände till källaren. Klappan (senare Svea) inledde trenden 1984 följt av Sandrew Nordstan, Downtown/Filmstaden och Biopalatset vid Kungstorget, den sista av Göteborgs 82 biografer som öppnade på 1900-talet, invigd den 15 september 1995 (ovan).

Biopalatset tog över ett köpcentrum, som uppförts där gamla Bazaar Alliance låg, och fick en foajé i den gamla ljusgården med en exceptionellt hög takhöjd. De tre våningsplanen har en symbolisk färgskala, från källarens jordbruna väggar (kring lämningarna från stadsmuren) via entréplanets solfärger till den himmelsblå övervåningen. Överhuvud taget är arkitekten Magnus Månssons och inredningsarkitekten Rutger Anderssons visioner betydligt stillsammare än den avsiktligt dåliga smak som präglade Lennart Clemens källardesign för den första generationens filmstäder.

Biopalatset har inga riktigt små salonger, de minsta har 86 platser, och det finns en genomgående bra biografkänsla. En tävling vid HDK ledde till att vinnarna Henny Johansson och Sylvie Buller fick utföra textiltrycken på väggarna, som döljer effekthögtalarna, och ridån i den största (6:an med 359 platser).

https://i0.wp.com/www.sf.se/ImageVaultFiles/id_1576/cf_208/bildspel2.jpg

Salong 6

82.1

Fem av salongerna (2, 3, 6, 9, 10) var utrustade med THX-ljud; de övriga skulle också ha haft det om det inte vore för att det kunde komma störande stomljud från fläktsystemet i den delen av byggnaden.

https://i0.wp.com/www.sf.se/ImageVaultFiles/id_1577/cf_208/bildspel3.jpg

Det märktes då och då att en av platscheferna, Kent R Andersson, hade ett förflutet inom teatervärlden. Infall som normalt inte brukar höra hemma på en biograf kunde helt oväntat bryta ut, som när ett tjugotal dansare utklädda till personal och biopublik gradvis började stampa takten till musiken från Fame tills hela foajén från godiskdiskar till balkonger svängde i ett koreograferat dansnummer. Eller den gången när kvarglömda effekter hängdes på klädstreck i en utställning som på något sätt blev en kommentar till biografkulturen.

Sommaren 1999 fick biografen ett oväntat besök. Tina Turner ville gärna se Mission Impossible och även om hon inte hade något emot att sitta med annan publik så insisterade hennes livvakter på att det var bättre om hon kunde få en egen salong, och hon var beredd att betala för det. Filmen gick samtidigt i två salonger och kassan fick instruktioner att enbart sälja biljetter till den ena av dem, och när det visade sig att hela den vanliga publiken rymdes där kunde Turner och hennes vakter få den andra salongen helt för sig själva, till ordinarie biljettpris.

82.4

I en statistik från 2000 kom Biopalatset på andra plats (724 259), efter Filmstaden Sergel (1 586 497) i Stockholm, vad det gäller antalet besökare; Filmstaden Göteborg kom på tredje plats (678 643). När man jämförde enskilda salonger hamnade Biopalatset på tredje plats (193 817) medan Palladium i Göteborg (7:e – 162 334) och Royal 1 i Malmö (10:e – 140 242)) var de enda andra utanför Stockholm som kom med i tio-i-topplistan.

82.5

Då grundaren Anders Sandrew dog ombildades efter hans önskemål bolaget till en stiftelse. Från 1998 ägdes Sandrew-Metronome till hälften var av Sandrew AB och det norska medieföretaget Schibsted. Förutom de 25-tal anläggningarna i Sverige hade man även biografer i Norge och Danmark.

Astoria Cinemas (Triangelfilm) drev biografen under en kort period innan de gick i konkurs och SF Bio tog över.

Antal platser i dag (tidigare antal inom parentes): 1: 111 (112); 2: 118 (122); 3: 92 (96); 4: 83 (86); 5: 87 (90); 6: 295 (359); 7: 85 (86); 8: 90 (91); 9: 139 (143); 10: 111 (149).

82.3

Sanna dialoger i Biopalatsets biljettkassa
Kassan: Då får du ringa till SF, för det är de som visar den.
Kund: Jag vet, men de svarade inte.
– Nähä, men tyvärr kan jag inte hjälpa dig med det för vi är två helt olika företag.
– OK, men tror du de har platser kvar?
– Jag har ingen aning, du får ringa till dem!
– Ja, ja. Men koppla mig dit då är du snäll.

Kund: Kan ni spola tillbaka filmen lite så jag inte missar början?

Kund: När slutar filmen?
Kassan: Vilken film?
– Den som började förut.

Kund: Finns det kvar på den raden där det finns extra plats mellan benen?

Kund: Är han lång som kommer att sitta framför mig?

Kund: Tre biljetter till American Pie 18.30 ikväll.
Kassan: OK, de ska vara hämtade 45 minuter innan.
– Idag då eller.

Kund: En biljett till den där roliga filmen.
Kassan: Vilken då? Vet du vad den heter?
– Nej, men den skulle vara rolig.
– Vet du vad den handlar om?
– Nej, men det var en bild i tidningen.
– Vet du om den är svensk?
– Nej, men den har vunnit nåt pris.

Biophonteatern

18.1

18.2ny

Bilden visar Östra Hamngatan 41, som det såg ut innan J A Wettergren 1898 flyttade härifrån till Stigbergsliden. Biophonteatern levde sitt korta liv från 16 september 1905 innanför de två stora fönstren i bottenvåningen. Antalet platser var okänt. Tillståndet gällde till den 30 september 1906, men det finns inga bevis att verksamheten blev så långvarig. Det kan inte ha varit lätt att få fram tillräckligt med ljudfilmer, även om programmet blandades upp med de vanliga stumma.

Namnet Biophon, levande ljud, sa vad det frågan om, ljudfilm. Enstaka ljudfilmsexperiment hade gjorts sedan filmen föddes, men mellan sekelskiftet och första världskriget tog produktionen i olika länder fart. Det i biografsammanhang ovanliga namnet kommer ifrån tysken Oskar Messters ljudfilmssystem Biophon, som kombinerade grammofon och filmprojektor. En annons (HT 16/9) berättade om Levande, talande, sjungande, musicerande bilder från världsutställningen i Liège.

https://i0.wp.com/grammophon-platten.de/e107_files/public/1346831437_340_FT10635_ccf04092012_0007.jpg

Messter hade löst synkroniseringen mellan grammofonen och filmprojektorn genom en separat styrmotor. Filmerna visades med 15 bilder/sekund, vilket motsvarade ett varv på skivan. En trolig orsak till att Biophonteatern inte blev långlivad är att AB Svensk Kinematograf (med Göteborgs Kinematograf) tog Messters system på entreprenad 1906.

Biografägaren Alfred Nordenstam hade tidigare drivit Arkaden några månader 1904 och Colosseum 1903-1906. 1909-14 var Hasselblad & Co ägare till Östra Hamngatan 41. I dag finns inga spår av biografen.

Biorama

29.1Foto: Bertil Wahlin 1983.

Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.

Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.

I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.

Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):

Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.

Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.

– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.

Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.

En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)

29.73/5 1917
29.43/2 1919

29.229.59/3 1919

29.316/6 1919
29.8ny1921.81921

Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:

– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.

– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.

– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.

– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.

– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.

En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.

Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.

Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930.  Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.

När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.

1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.

Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
29.6