Biografen Fenix

Biografen på Andra Långgatan 6 ändrade ständigt namn. Efter att ha öppnat som Biografen Fenix den 10 januari 1916 bytte den till Biografen Phaenix den 24 januari och sedan tillbaka till Fenix den 23 mars för att slutligen bli Biografen Neptun den 3 september. Konrad J Nilsson var ägare hela tiden och antalet platser är okänt.

35.11916

Enligt bevarandeprogrammets anteckningar i Stadsmuseet byggdes gårdshuset 1913 som “samlingslokal för biograf”, men det är inte troligt att någon biografverksamhet förekom innan Fenix öppnade 1916. I samma anteckningar kan man läsa: “1916. Biografsalong och wc.”
35.2

Byggnaden ritades 1913 av arkitekt Olle Fahlström som en samlingssal. Han fick bakläxa två gånger innan planen blev godkänd. Salen hade en läktare på tre sidor med podiet på den långsida som vetter från gården. Vid de båda yttre kortsidorna gick trappor upp till övervåningen, innanför dessa var entréerna till bottenplanet. Intill muren framför huset fanns tre torrklosetter, som delvis hamnade under trappan. Med den skrymmande läktaren måste salen ha upplevts som mörk, så 1914 byggdes en stor lanternin på taket, något som talar för att filmvisning ännu inte hade börjat.

1916 flyttades dassen in i bottenvåningen i huset till höger om gården. På deras plats vid trappan byggdes ett vindfång, en ny dörr togs upp och garderob inrättades under trappan. I salen byggdes en mellanvägg, så att man kom in i en smal gång med kassan till vänster i hörnet direkt innanför dörren. I den andra ändan svängde gången till vänster och ledde genom en dörr in i själva salongen. Läktaren behölls bara längs den främre kortsidan med den minimala duken (3 x 2 meter) på den bortre. Maskinrummet placerades mitt på läktaren.

img990img991

Konrad J Nilsson (14/11 1868 – 2/3 1948) var skeppsstuvare, initiativtagare till och ordförande i Göteborgs Förenade Skeppsstuvare och satt i direktionen för Göteborgs Hamnarbetarkontor. Han bodde 1916 vid 3:e Långgatan 43. Att handlanden James S Svensson det året blev ägare till fastigheten 2:a Långgatan 6 bidrog antagligen till att Nilsson gav sig in i biografbranschen och startade Fenix.

Året därpå förvärvade Nilsson hörnfastigheten vid 2:a Långgatan 12 och Nordhemsgatan. Han flyttade 1918 in i huset med adressen Nordhemsgatan 17. 1921 tog han över biografen Quo Vadis på Redbergsvägen 14 och öppnade den under namnet Östra Bio. 1922 köpte han fastigheten och flyttade dit 1940. Under hela sitt liv fortsatte han att titulera sig skeppsstuvare.

Ideal

12.1

Första och Andra Långgatorna möttes vid Johannesplatsen. På bottenvåningen i det nedre högra hörnet av kvarteret mitt i bilden låg Ideal (i närheten av kyrktornets spets). En bit uppför Andra Långgatan, i samma kvarter visade Sexografen porrfilm i en lägenhet många år senare. Kyrkan i förgrunden är St Johannes (1866).

12.4

Johannesplatsen från Stigbergslidens mynning. Fasaderna åt vänster ligger vid Första Långgatan. Bakom det vita huset i mitten börjar Andra Långgatan. Där i bottenvåningen låg Ideal.

12.2

Huset i vinkeln mellan Andra Långgatan och Johannesplatsen byggdes 1874. I bottenplanet fanns tre butiker med tre fönster åt Långgatan och fyra åt Johannesplatsen. 1897 planerades en servering genom att slå ihop butikerna, men ordet “servering” är överstruket på ritningen. I 1904 års Adresskalender finns caféidkerska Amanda Nordfeldt registrerad på adressen, så den blev kanske ändå av till slut.

På en ritning från 1904 är en “förevisningslokal” markerad, med ett mindre rum avdelat till “förstuga”  i den vänstra delen. En ny dörr togs upp genom fönstret till förstugan, som hade en liten biljettlucka i ett hörn. Visningslokalen gick i en rät vinkel med varje arm ca 12 x 5 m. Om man utnyttjade båda utrymmena måste duken ha varit vid den snedställda väggen, men var fanns i så fall projektorn? Träbänkarna utan ryggstöd stod på ett cementgolv.

På en ritning från 1906 används ordet “Kinematograflokal”. Senare delades lokalen upp i tre butiker igen. Handlande Axel Gillblad var fastighetsägare.

Elin från Malmö hörde i början av 1973 av sig till Göteborgs-Posten och berättade att hon hade gått på “kinne” vid Johannesplatsen.

– Inträdet för oss barn var summasummarum 5 öre. Jag minns det såväl därför att mina äldre syskon många år efteråt retade mig genom att härma mig: “Mamma jag kan väl få fem öre och gå på Ideal!”

Barn utgjorde en stor del av publiken i de första göteborgsbiograferna. Snart skulle moralens väktare upptäcka sedeslösheten och slå till. Elin fortsatte:

– Jag är född den 15 december 1897. Vi bodde vid Masthuggstorget på den tiden och själv är jag född i Vite Knut, huset där det spökade.

Anders Carlsson började våren 1905 som maskinist på Ideal. I en artikel i GT den 3 november 1952 minns han att han i september 1897, i en lokal i hörnet av Södra Hamngatan & Fredsgatan, såg en upptagning från Oskar II:s 25-årsjubileum som regent. Tio öre kostade det att få se eleganta kavallerister rida över den handduksstora vita duken i det ryckigaste tempo man kunde tänka sig.

Det måste ha varit Alexandre Promios filmer tagna vid stockholmsutställningen. Visningen finns inte dokumenterad på annat sätt.

HT publicerade en intervju med Carlsson den 8 november 1968:

– Min äldre bror vevade film på biografen Ideal vid Johannesplatsen, en bio som startades av Knut Husberg. Men så måste han plötsligt rycka in i exercisen och någon ersättare fanns inte.

Jag fick hoppa in fast jag aldrig tidigare skött sen sådan apparat. Men min springpojkslön var 8-9 kr i veckan och nu fick jag hela 25. Det var pengar på den tiden. Längre än ett år stannade jag dock inte på Ideal, det blev för besvärligt att stå och veva, och dessutom uppförde sig inte folk alltid så trevligt under föreställningen. Dom tyckte om att kasta snus på duken, och vi hade alltid en pyts med vit färg för att måla över det värsta.

– Att söka pricka den lilla gluggen till maskinrummet med äppelskrottar var också ett omtyckt nöje. Och när det snöat ute kunde det bli snöbollar.

– Man hade inga fasta biotider, utom att man startade kl 5 på eftermiddagen. Sen kördes i regel föreställningar om 20 minuter, men kom det för mycket folk i salongen kunde vaktmästaren bli otålig och uppmana mej: Kör fortare, för tusan, så vi blir av med dom!

Anders Carlsson menade att Ideal rymde 200 personer.

Den franska Inkvisitionens martyrer (1905) var en bloddrypande film som allmänt betraktades som ett tekniskt mirakel. Censuren utövades av polisen på den här tiden. En lördagskväll kom en kommissarie från polisstationen på Masthuggstorget och sökte den 17-årige föreståndaren. Han bad att få se den beryktade filmen och förklarade efter visningen: “Den får ni inte köra.” Efter en stunds pratande fram och tillbaka ångrade han sig.

Herbert Jorm mindes hur maskinisten helt fyllde dörröppningen när han för hand vevade filmerna (men om det var Carlsson eller någon senare framgår inte).

Efter en kort tid lämnade Knut Husberg biografen. Den nye ägaren, AB Svenska Kinematografteatern (Schuback-Montgomery), fick polistillstånd 13 december 1905, men bolaget togs redan vid årsskiftet över av AB Svensk Kinematograf. Carlsson menade att Ideal fick filmerna efter Stjärnan (som ägdes av Schuback-Montgomery).

Codac nämner i sin spalt i GT (26/11 1907) att Ideal var filial till AB Svensk Kinematograf. Att Anders Carlsson 1906 flyttade till Alhambra kan ha att göra med ett ägarbyte, från Kinematografteatern till Kinematograf. Det finns mycket kvar att utreda vad som egentligen hände mellan de två bolagen. Biografens öde är lättare att fastställa, den upphörde efter en brand i början av 1908. Ett år senare sålde Schuback-Montgomery Stjärnan till Knut Husberg.

Ideals öppningsprogram den 16 december 1904 bjöd på:

Kinesiska akrobater
Chicagobranden
Ett jaktsällskap (komedi)
Gullivers resor
Alkoholens offer (drama i fem bilder; “Denna bild bör ej ses av nervösa personer.”)

12.321/1 1905

Några datum från slutet av 1905

27/11 Elgjakt i vilda Vestern i 6 avd + En skurkligas de s.k. Paris Apachers verksamhet och sprängning “(Nervösa personer böra dock icke se den.)” + Följden av pratsjuka – komisk + Falskt alarm

24/12 Obs! Alla dagar: Skolpojkar på ferier + Det förhäxade trädet (1100 fot = 25 min) + På hafvets botten (sagospel i 20 scenerier) + Den förtrollade omnibussen Hokus-pokus + En kyss i tunneln

31/12 Järnvägsstudier från Filadelfia + Lille bror är ledsen + De akrobatiska vagabonderna + Äppletjufvarne + Verklighetsbilder från kriget + Hetsjakt efter villebrådstjufvarne + Kampen om kålet

Göteborgaren Knut Husberg (1874-1928) började som snickare och arbetade som möbelgesäll i England. Tillbaka i hemstaden startade han Göteborgs Bambumöbelsfabrik för att senare gifta sig med f d hustrun till en ölkaféägare och började därmed intressera sig mer för den typen av drycker.

Husberg levde ett varierat liv, vilket speglas i Adresskalenderns ständiga uppdateringar: 1901 var han fabrikör och bodde på Kaptensgatan, 1902 flyttade han till Kungsgatan 16A, 1903 blev han föreståndare med bostad på Haga Kyrkogata 6. Från 1904 var han handlande och innehavare av Vasastadens Cigarraffär med hem på Linnégatan 43. Det var nu han investerade pengar i Masthuggsbiografen Ideal.

1905-08 hade han butik på Chalmersgatan 13 och bostad på Victoriagatan 27. I februari 1906 hyrde han tillsammans med elektrikern Axel Öhlander (d. 1956) teatern i Trollhättan och gjorde om den till biograf Success med 500 platser. Det var hög kvalité på verksamheten. Man drev projektorlamporna med elektricitet istället för gas, och programmet var 2 timmar långt med 15 minuters paus. Både antalet platser och programmets längd var ytterst ovanligt så tidigt.

1909 flyttade han tillbaka till Linnégatan, nu nr 27. 1910 bildade han AB Cosmorama och blev bolagets direktör. Att Cosmorama var Göteborgs ståtligaste biograf speglas i Husberg allt finare adresser. 1912 var han på Avenyn 26 och 1913 i Villa Spiranza i Örgryte, för att 1919 flytta tillbaka till Avenyn.

Biografen Neptun

35.41921

Biografen på Andra Långgatan 6 öppnade den 10 januari 1916 som Biografen Fenix för att den 24 februari byta till Biografen Phaenix och tillbaka till Fenix igen den 23 mars för att slutligen bli Biografen Neptun den 3 september. Konrad J Nilsson var ägare hela tiden och antalet platser är okänt. Den sista filmen den 30 oktober 1922 blev Naomis skilsmässa.

1918.31918 (ovan), 1919 (nedan)

1919.1235.6a22/2 1919

Ingela Carlsson minns biografen. Hon skriver i ett brev att det fanns en balkong, och att det var antingen där uppe eller där nere som man skulle sitta om man ville ha lugn och ro, för på det ena stället ”var det ett förfärligt oväsen”. Hennes mamma (född 1896) berättade att hon och hennes vänner såg Mästerkatten i stövlar (inspelad 1918) med Gösta Ekman 10 gånger. När biografen stängde blev ”lokalen judarnas gudstjänstlokal” och som sjuåring såg Ingela Carlsson hur judarna, ”en del med hattar, klev in i lokalen”.

1921.111921

I slutet av juli 1917 bestämde sig bröderna Schockert för att starta biograf. De hittade Fenix som stod tom över sommaren och annonserade efter personal. Den yngre hade fått tag på en nyckel och berättade för sin bror att han hade fått överta lokalen.

De anställde två vaktmästare och en kassörska utan att fråga efter deras namn. Man hälsade på hos Pathé Frères för att förhandla om filmer. När en maskinistsökande dök upp upptäckte man att projektorn verkade trasig, så den skickades i väg på reparation. Dagen därpå kom en pianist för att söka platsen, men också biografens riktige ägare, som kallade på polisen. Och därmed var Göteborgs kortaste biografägarkarriärer över.

Huset står kvar inne på gården, är K-märkt och används som tvättstuga. I portgången sitter ett bioprogram (12-18/9 utan årtal): “Hur en högspänningsledning kommer till” och “Präriens dotter” med Anita Stewart. vard 5-10, hälger 1-4, 6-10.
(Präriens dotter hade svensk premiär 22/8 1921.)

35.3a

35.3b22/2 1919

Biografen Phaenix

35.5

Biografen på Andra Långgatan 6 ändrade ständigt namn. Efter att ha öppnat som Biografen Fenix den 10 januari 1916 bytte den till Biografen Phaenix den 24 januari och sedan tillbaka till Fenix den 23 mars för att slutligen bli Biografen Neptun den 3 september. Konrad J Nilsson var ägare hela tiden och antalet platser är okänt.

Sexografen

1960-talet var den stora biodödens decennium. Varje år stängdes minst en biograf, utom 1968 då öppnandet av Sexografen signalerade en ny tid. De biografer som överlevde dödens decennium fick ett förlängt liv under 70-talet med hjälp av porrfilm och spaghettivästern.

Den stora bioboomen i Sverige kom mellan 1934 och 1944, då antalet biografer ökade med 50%. I Göteborg kom Röda Sten, Lorensberg, Lillan, Flamman, Carolus, Göta, Skansen, Gnistan, Aveny, Kaparen, Rio, Royal, Spegeln, Rex, Mignon, Capitol, Saga, Fyren och Redbergsgården. Bara sex från den här gruppen ingick bland de 16 biografer som stängde på 60-talet och början av 70-talet. De övriga var äldre, den allra äldsta, Facklan hade öppnat redan 1905, eller yngre, de fyra förortsbiograferna från slutet av 50-talet.

Branschen blev redan i mitten av 30-talet rädd för överetablering och verkade för ett biografstopp, som genomfördes i början av 40-talet. Men publiktrycket ökade ständigt. Folk gick på bio mer och mer efter kriget. 1946 var toppåret för biobesök i Sverige och Göteborgs biografer hade den högsta beläggningen i landet. 1956 var det bästa bioåret någonsin för Göteborg och 1959 hade staden mer biografer än något annat år, 44 stycken, alla singlar. Året därpå började det braka utför.

1948 blev nöjesskatten på biografbiljetterna mer än dubbelt så hög som på någon annan nöjesgren. Flera landsortsbiografer tvingades stänga under 50-talet. Branschens ekonomi var alltså redan ansträngd när televisionen satte in dödsstöten i slutet av decenniet. Men biografnedläggningarna hindrades tillfälligt av något man inte kunde se på TV, porr och spaghettivästernvåld. 1969 hade upplysningsfilmen Ur kärlekens språk försenad premiär, frisläppt efter att censorn Erik Skoglund sett den två gånger och tagit ut tre dagars semester. Nu blev det fritt fram att visa sexuella akter på film och en ny typ av visningsställen dök upp.

77.2Haga Nygata på 1970-talet med frikyrkokapellet som blev porrklub som blev gosskörens hus

1967 bodde Rune Ljungberg i det gamla polishuset på Köpmansgatan tillsammans med flickvän och två hundar. Han sålde dubbel-8-filmer och pin up-tidningar när han kom på att han kunde visa filmerna i ett inre rum (polisens före detta lunchrum) för de som ville betala 20 kr. Och så startade Jet filmklubb, Göteborgs första porrbio. Trots att det var ståplats (i början) var det ofta fullt.

När Östra Nordstaden revs för det nya köpcentrat flyttade Ljungberg till en lägenhet vid Andra Långgatan 53. Ingången till Sexografen, som med 50 platser öppnade i oktober 1968, var via källaren. Nu var det 16 mm-film som gällde, ofta inspelad av Ljungberg själv. Han producerade sammanlagt 30 000 m färdig film, som även visades på andra biografer i landet, bland annat Lido i Stockholm.

På annandagjul 1972 hade Bäddat för lusta premiär på Rio. Det var den första helt pornografiska svenska långfilmen inspelad på 35 mm och den första göteborgska filmen i färg. Rune Ljungberg stod för regi, manus, foto, kläder, produktionsledning och fungerade dessutom som arkitekt och elektriker.

Det finns flera slående likheter mellan 70-talets porrbiografer och de allra första biografpionjärerna under åren 1902 till 1908. Lokalerna var tillfälliga, källare, affärer, lägenheter; utrustningen var primitiv; programmet bestod i regel av kortfilmer och biografägarna spelade ofta själva in film. Rolf Magnusson vid Rio gjorde filmer som Eva 18 duschar och Gökotta.

Gemensamt för Sexografen och Pornorama, i ett ruckel med en bilverkstad vid Södra Larmgatan, samt kortlivade Geishabio på Friggagatan, var att de uteslutande visade film på 16 mm.

Göteborgs mer än 50 porrklubbar hade ett mer varierat program med live show (samlag på scen), filmvisningar och annat smått och gott. I Haga fanns det en klubb i nästan varje kvarter, en trappa upp i nuvarande Gosskörens hus kunde man njuta av strip tease med droppande stearin, klubben mitt emot Rio drevs helt av kvinnor.

Gränsen mellan en porrklubb och en biograf var ibland flytande. En typisk lördagskväll i Arvika kunde bjuda på familjeföreställning av en Disneyfilm klockan åtta innan live show och porrfilm tog över klockan tio. När Studentkåren i Göteborg arrangerade live show på stora scenen ringlade köerna ned mot Avenyn

De vanliga biograferna var inte opåverkade av trenden. Rio, Nya Boulevard och Biorama blev renodlade porrbiografer. Gränserna mellan vanlig film och porrfilm suddades ut alltmer. Danskarna blev ledande i genren med tidiga oskyldiga filmer som Sytten och Bocken i paradiset. Lustans gradvisa glidningar ledde så småningom till humoristiska hårdporrfilmer, så kallad gladporr, med stora galapremiärer på Palladium av I jungfruns tecken, I tvillingarnas tecken och så vidare.

Kända namn som Anna Bergman, Ricky Bruch och Martin Ljung greps av den allmänna frigjordheten och medverkade i icke-pornografiska biroller. Kvinnliga skådespelare vek naturligt ut sig i Fib-Aktuellt. Många som växte upp vid den här tiden trodde att kvinnor hade en häftklammer på magen.

Flera svenska filmer fick aldrig någon svensk premiär därför att de svenska skådespelarna krävde för sin medverkan att de inte skulle visas i Sverige, till exempel Swedish Wildcats; eller blev stoppade av censuren för att de var för sadistiska, till exempel Inkräktarna. 70-talsvolymen av Svensk Filmografi är den del som är mest populär utomlands. Praktiskt taget alla filmer är illustrerade och eftersom många av decenniets filmer var sexfilmer, så behöver man inte kunna svenska för att ha nöje av volymen.

Även de vanliga filmernas teman och titlar smittades av tidens lusta: Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om (Woody Allen), En skön tjej som mej (Truffaut), Sista tangon i Paris (Bertolucci), Stilla dagar i Clichy (Thorsen), Jag är nyfiken, gul/blå (Sjöman), Canterbury Tales (Pasolini), Mamman och horan (Eustache), Lustans gradvisa glidningar (Robbe-Grillet), Sinnenas rike (Oshima). Däremot hade inte Fladdermössen något med porr att göra.

Visningarna på Sexografen upphörde 1986. Större delen av kvarteret var länge en rivningstomt, men i dag är nya bostadshus uppförda.

77.7