Biorama

29.1Foto: Bertil Wahlin 1983.

Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.

Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.

I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.

Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):

Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.

Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.

– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.

Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.

En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)

29.73/5 1917
29.43/2 1919

29.229.59/3 1919

29.316/6 1919
29.8ny1921.81921

Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:

– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.

– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.

– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.

– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.

– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.

En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.

Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.

Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930.  Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.

När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.

1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.

Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
29.6

Facklan

17.7

Efter en renovering av Intima Biografen öppnade biografen den 30 augusti 1944 med det nya namnet Facklan. August Carlssons änka Emma var nu ensam ägare. Den första tiden försökte man sig på att vara kortfilmsbiograf, men det dröjde bara ett par månader innan långfilmen var tillbaka.. Först kom Kalle på Spången den 1 oktober.

https://i0.wp.com/cf2.imgobject.com/t/p/original/3amkfidmPbMqMIsahY3bQBTrl6y.jpg

Redan den 1 februari 1945 fanns det en ny ägare till biografen, Royal-Film, Göteborgs fjärde biografkedja, som senare blev Sandrew.

Göteborgs-Posten skrev den 15 september 1946 om försöken att göra Facklan till en renodlad reprisbiograf, många göteborgare hade önskat få se om filmer som Borta med vinden och Den stora illusionen. Men det kunde vara svårt att få filmbolagen att släppa till en storfilm, även som repris, på en liten biograf. I samband med ombyggnaden sommaren 1950 pratade man fortfarande om att göra Facklan till “en reprisfilmsbio av bästa klass, alltså med äldre utländska märkesfilmer på repertoaren”.

Renoveringen var omfattande, det var nästan bara väggstommen och platsantalet, 167, som var samma. Det blev nya fåtöljer, ny ridå, ny duk och ny inredning i både salong och foyer. Lars Erik Strömberg var maskinist vid den här tiden. Maskinrummet fick äntligen dubbla projektorer, så att det inte längre behövdes någon paus under visningen. (HT 19/9 -50)

17.13ny17.19

Biografen stängde den 8 juni 1961. Huset, från 1863, står kvar, men är så mycket ombyggt sedan 1961 att det inte finns några spår av tidigare verksamhet.

17.15

Folkbiografen

28.4 Arbetareföreningen vid Jerntorget 1911

Om man bläddrar bland Arbetareföreningens efterlämnade brev och protokoll i Regionarkivet hittar man en överraskning, en tidigare oupptäckt Cosmoramabiograf. Föreningshuset med teater och möteslokaler uppfördes 1872 vid Södra Allégatans mynning vid Järntorget. 1909 kom en större tillbyggnad med en riktig teater, Nya Teatern, en B-sal som rymde mer än 500 och ett så stort antal rum att man kom ända fram till Z-sal.

Ritningarna från 1906 visar att bottenvåningen hade en banklokal i hörnet Järntorget/Allégatan. I hörnet mot Mellangatan fanns en motsvarande butik. Mellan dessa låg en Matsal och ett Kafé som nåddes både genom en entré mitt på järntorgsfasaden och en från Mellangatan. En passage ledde genom huset, mellan de båda entréerna. På den bortre sidan av gången fanns köksutrymmena med kallskänk, disk, kök och skafferi; även toaletter. Mellan järntorgsentrén och Haga Östergata var tre butiker. Längs den senare gatan låg en portgång och en butik.

28.2

Den mittersta tredjedelen av våning 1-3 upptogs av Stora salen, dvs Nya teatern, från Allégatan nästan ända fram till Haga Östergata. B-salen med Folkbiografen hade hela resterande utrymme på våning 2:s östra sida, från Mellangatans trapphus till Haga Östergata. Den övre delen av salen, med läktare på kortsidan mot trapphuset och långsidan mot teatern låg på våning 3.

Enligt ett protokoll från ett sammanträde den 31 maj 1911 skrev man ett kontrakt med Cosmorama som stipulerade visningar fredag till söndag mot en hyra på 100 kr/vecka, 3000 kr/år; säsongen skulle löpa 15 augusti till 15 maj. Av en inventarieförteckning från samma år framgår att B-salen var utrustad med 361 Winerstolar, 60 pinnstolar, 4 bänkar = 24 platser, 2 gula draggardiner, 2 konstgjorda palmer och maskinrum. 1914 tillkom 69 klaffstolar vilket kan innebära att verksamheten gick bra. C F Ahlström var maskinist 1915.

28b

Våren 1917 var dramatisk i Göteborg. Då köpte Cosmoramabolaget Stora Teatern i mars för att börja visa film där och det är väl inte orimligt att detta kan ha föranlett en uppsägning av avtalet med Arbetareföreningen. I vilket fall som helst kan man hitta ett förslag i föreningens papper om att överta biografverksamheten eftersom liknande verksamhet går bra på andra ställen, under förutsättning att nuvarande innehavare inte tänker fortsätta.

Den 22 maj skickade man ut erbjudande till andra biografägare i Göteborg. Den 29 maj höjer man hyran till 125 kr/vecka. Den 6 juni löser man in biograflokalens volt- & ampèremätare samt motstånd, ger anbud på biografduk, reservbelysning och affischtavlor.

Det visar förstås att det var Cosmorama som stått för biografens utrustning vid starten. Man gör också upp ett förslag till kontrakt med direktör August Carlsson vid Stora Biografen med förlängning av säsongen till nio månader.

Den 22 juni har man konstaterat att Carlsson är “en mindre trevlig man att ha att göra med i affärsangelägenheter” och kontraktet går till den andra sökande, direktör. Emil Olsson vid Göteborgs Kinematograf, som inledningsvis kallar salongen för Nya Folkbiografen.

Intima Biografen

17.6

Göteborgs Kinematograf kom 1905 till på det för tiden klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. När Göteborgs Kinematograf blev med i Maxim-kedjan 1918 fick den namnet Intima-Biografen. Samma år blev handlanden A. Reisenman ny fastighetsägare.

Året därpå hette ägaren till huset Biografkonsortiet Kungsgatan 15, som rimligtvis bör ha något att göra med AB Maxim. Misstankarna stärks genom att direktör och vice konsul Roland Frodi 1920 blev den nye ägaren (Orvar Frodi var i styrelsen till Maxim-bolaget). Roland bodde vid Vasa Kyrkog. 1 och hade kontor på Västra Hamng. 2. 1921 dyker plötsligt fastighetsägaren C. W. Elfströms stärbhus upp. Senare tar handlanden Sven Uhlén över.

Det finns inga beskrivningar eller bilder från den första biografen, men från arkitekt A. Hermanssons ombyggnadsritning från 1933 kan man se hur Intiman senare såg ut. Till höger om entrén till bion fanns ett skyltrum, till vänster en liten butik med ingång från passagen in till “förrummet” där kassan låg rakt fram till vänster vid en svängd vägg. Till vänster om kassan fanns “apparatrummet” och till höger om den kom man in i salongen via några uppåtgående trappsteg.

Salongen hade lutande golv med 18 rader till vänster om gången och 5 rader om 3 platser till höger. Det fanns 174 platser. Tre pelare stod längsmed gången och huvuddelen av salongen. Ändringarna innebar att butiken försvann för att man skulle kunna bygga en passage direkt från gatan till maskinrummet. I utrymmet som blev över innanför biografentrén installerades en kiosk.

1919.1717.12Båda annonserna från1919.

17.14a17.14b

August Carlsson fortsatte att bygga ut sin biografimperium när han 1921 lade Intima och Biorama till sitt tidigare innehav, Stora Biografen och Star. Men det tycks ha blivit för mycket, för redan den 20 maj 1922 stängde han biografen och hyrde ut Intima till Viran Rydqvist som bedrev teaterverksamhet i lokalerna tills hon 1926 byggde om en lokal på Kyrkogatan till Lilla teatern. Så den 10 september 1926 blev det film igen i Intima-Biografen. Från 1939 tar hustrun Emma och sonen Folke Carlsson över. I samband med en renovering 1944 byter de namn på biografen till Facklan.

 

Lunda Bio

52.1

Ture Schön hittade en enda liten bioannons från 1934, som berättade om filmvisningar mellan den 3 och 9 september på Lunda bio, Lundgatan 8. Det är nästan det enda spåret av den här biografen, som inte finns i Uno Asplunds listor.

I Biografägareförteckningen från 1936 är biografen med och som ägare anges veteranen August Carlsson, som förestod Stora Biografen redan 1912 och senare både Biorama och Intima. Det är inte säkert att Lunda bio existerade ända till 1936, det bör ha varit en viss eftersläpning. I nästa tillgängliga förteckning, den från 1939, finns inte biografen med.

En av Augusts söner, Ejnar (född 18/3 1901 i Halmstad), står 1933 som biografägare i Adresskalendern med bostadsadress Norra Ågatan 8, inte långt från Lunda Bio. Han hade tidigare arbetat som kontorist och köpman och blev senare korrespondent.

Majornas Biografteater

32.132.6

Bilden visar Stigbergstorget mot söder. Maxim/Majornas Biografteater låg i det stora bostadshuset (“skandalhuset”) till höger om Gathenhielmska huset. Det uppfördes kring 1900 och ritningar visar att det var en restaurang i den vänstra delen av bottenvåningen. I den andra halvan fanns ett rum som var tillräckligt stort för att rymma en biograf.

De låga byggnader som sticker ut på torget framför revs när Kaparen byggdes 1940 och tvärs över torget från Gathenhielmska huset kom ett nytt bostadshus med egen biograf, Fyren, tre år senare.

Debatten och protesterna kring ofoget att bygga ett så högt hus så nära ett kulturminnesmärke ledde inte bara till att den omfattande stadsplaneändringen i början av 30-talet kom av sig, utan också att huset revs. Denna tidiga miljöpolitiska åtgärd uppmärksammades internationellt. I dag står Oceanografens byggnad på platsen, men på ett behörigt avstånd.

Efter ett år som Maxim-Biografen bytte biografen namn till Majornas Biografteater och öppnade den 28 november 1916. Nu var Harry Blomberg ägare. Den 8 maj blev August Carlsson delägare. Sommaren 1922 renoverades biografen. Den hade 133 platser. Från senast 1930 blev Ernst Ekelöf istället partner till Blomberg

Det finns två tänkbara alternativ till när det sista ägarbytet kan ha ägt rum. Stockholmaren John (Jan) Bergendahl tog över Metropol i januari 1927. Den biografen gick över till Cosmorama hösten 1929. Och Bergendahl såg sig kanske om efter en ny biograf och blev ägare till Majornas.

I oktober 1936 tog Harry Blomberg över Maxim på Östra Hamngatan i samband med namnbytet till Roxy – det ligger lite av poetisk rättvisa i detta, eftersom det var den biografen som tvingat Stigbergstorgets Maxim att byta namn till Majornas bio. Denna tidpunkt är antagligen den senast tänkbara för Bergendahls övertagande av Majornas bio.

1918.11

1918 (ovan), 1919 (nedan)

1919.4

32.31921.71921

P.8

Harry Blomberg (född 5/9 1898) började i biobranschen redan 1915 och var verksam som musiker fram till 1931. I biografägareförteckningen står han som ägare till Majornas Bio från 1916, så det är väl troligt att det var där han spelade. 1936 tog han med Paul Lindberg över Maxim  på Östra Hamngatan och döpte om biografen till Roxy. Ett år efter att de öppnat Rio 1940 sålde de Roxy.

För Ernst Ekelöf, se Eldorado; och för August Carlsson, se Stora Biografen

1923.7

Nu har biografen adressen Stigbergstorget 3. Den enklaste förklaringen är att man har gjort en omnumrering av husen kring torget.

32.5

Star

22.2bPå Torggatan 19 hade det funnits biografer sedan 1907: Nordstadens Kinematograf, Apollo och Biograph-Teatern, som stängde senast i februari 1913.
August Carlsson hade förvärvat sin första biograf, Stora Biografen, året innan. Av ombyggnadsplanerna för Star, som Torggatans bio nu kom att heta, kan man se att han hade ambitioner att publiken skulle vara nöjd. Visningarna kom igång igen den 4 december. Enbart Adresskalendern för 1916 nämner “Carlssons Kinematograf”. Året innan finns Frälsningsarméns predikolokal på adressen, men troligtvis på någon annan våning.
Biljettkassan blev större, längsmed hela högersidan av foajén, entrédörren fick ett vindfång och, kanske viktigast av allt, salongen hade nu sluttande golv med 145 platser, siktlinjerna måste ha varit dåliga tidigare. På grund av tidens nya säkerhetskrav slogs en dörr ut till maskinrummet genom väggen mot bakgården. Toaletter saknades fortfarande.
1916 stängde biografen och året därpå övertogs fastigheten av AB Haraldson & Bohman som hade ett skrädderi i lokalerna. Huset revs 1984, och det finns alltså inga spår av biografen.

22.8

Stora Biografen

16.1
När Stora Biografen vid Södra Allégatan 7 öppnade 6 maj 1905 låg den ett hus bort från Haga Kinematograf som startat sin verksamhet i november året innan. Det är den äldsta av biograferna som det existerar en interiörbild från, och det är också den enda från före 1906 som lyckades klara sig ända in på 1920-talet.

På vykortet från Stora Biografen har man gjort ett collage som inte bara visar salongen, utan också kassa och väntrum, det vill säga foajén. Av publikbilden kan vi dra slutsatsen att det fortfarande var vanligt att behålla huvudbonaden på, något som det skulle bli ändring på när alltfler damer med yviga hattar började skymma sikten. Griffith gjorde till och med en film om problemet, Those awful hats.I annonsen innan öppnandet den 6 maj beskriver Stora Biografen sig som “Första klassens Kinematograf”.

Så här såg invigningsprogrammet ut:

Musik
Blomstertrolleri (kolorerad)
Faust och Margareta [La damnation du Docteur Faust] (kolorerad, handmålad)
Musik
Den förvandlade åsnan
Kasperföreställning (kolorerad)
Utskeppning af bufflar
Den 2 Maj, månskenssvärmare
En vild häst tämjes och dresseras på två timmar
Lerforsen i Norge
Arbete efter skörden
Flickor dansande quadrill
En intressant lektyr (komiskt)
Striden i köket (komiskt).
Visningstiderna var 5-10 sön 1-5, 6-11. Senare påpekade man: “Stor elegant salong med god ventilation”.

När den förste ägaren, handlanden John Jansson, som samtidigt drev Biograph-Teatern vid Sveagatan, övergav Stora Biografen, tog fastighetsägaren, bokhandlare Thor Zackrisson, själv över verksamheten, från 1 november 1905. 1906 titulerade han sig sjökapten vilket kan förklara varför det kom en ny ägare, Otto Montgomery, från 28 april 1906.

1907 hade Zackrisson gått i land igen och kallade sig nu kamrer. 1908 sålde han fastigheten till vice häradshövding Harald Josephson, som drev en advokatbyrå med Sam de Maré på Södra Hamngatan 19 och hade bostad vid Vasagatan 6.

Den 24 november berättade en liten notis i GT att AB Stora biografen hade bildats med ett aktiekapital på 40 000 kr. Styrelsen bestod av Zackrisson (verkställande direktör), Hugo Noring (kassör) och Knut Rinman (bokhållare).

I en reklamdrive 11 november utlovade man ett guldur eller en fotografikamera värd 100 kr till den som köpte den 10 000:e biljetten. Det ledde till att Zackrisson åtalades för brott mot lotteriförordningen. Han försvarade sig med att han personligen inte var ansvarig för biografen, den drevs av en styrelse, där han visserligen var v d. Han hade inte heller själv satt upp affischen i fråga, men medgav att den var uppsatt på styrelsens order. I februari förkunnades domen: böter på 50 kr av vilka 2/3 tillföll åklagaren och 1/3 stadens fattigkassa

En ny biokung, August Carlsson från Varberg, gjorde entré i Göteborgs biografliv när han tog över Stora Biografen 1 september 1912. Sonen Folke Carlsson berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten:

Till att börja med kostade biljetterna på Stora Biografen 10 öre för barn och 25-35 öre för äldre. Sedan steg priserna successivt… På Stora Biografen hade vi under stumfilmens tid ett kapell som bestod av en cello, en fiol och ett piano.

Signe Andersson intervjuades av GT (10/10 1943) när hon fyllde 60 om sin tid som stumfilmspianist. Det fanns ingen

ransonerad tid. Bion fick hålla öppet så länge det fanns tillgång på publik. En sjätte november såg det visserligen litet dystert ut med frekvensen … Men allt eftersom kvällen fortskred strömmade åskådarna till i sådana skaror, att man fick veva filmen ända till halv 1 på natten.

Till att börja med – det var år 1906 – tyckte direktör Husberg, som var den förste ‘filmgubben’ i stan, att det var anspråksfullt att bara köra film. Man blandade upp celluloidkonsten med artistuppträdanden. Där fanns bondkomiker, Kalle Nämndeman, Hasse Lind och andra stjärnor på området, samt vissångerskan Gerda Wiberg. En gång hade direktionen fått tag på en arabisk eldslukare, som visade sina konster innan publiken fick ta del av filmen ‘Köpenickkaptenens’ dramatiska handling. Vid detta tillfälle hade fröken Andersson valt att beledsaga ‘kaptenens’ bravader med Dubbelörnen, ett arrangemang som slog synnerligen väl ut.

Muntliga uppgifter kan innehålla minnesfel. Signe Andersson började vid Stora Biografen 1906 och Hasse Lind uppträdde våren 1907. Köpenickkaptenen hade premiär på Stora Biografen den 12 november 1906 (och dagen därpå på Stjärnan) och så tidigt hade man inte börjat med varieté på biograferna. (Ett tillstånd finns från 1909.)

Men Köpenickskaptenen fanns kvar i Göteborg. Den visades så sent som i augusti 1908 på Stjärnan. Den “arabiske eldslukaren” är antagligen Aissaoua, en “live fakir från Cairo”, som gästade Stora Biografen åtta dagar från 31 maj 1907, men då stod Ett fruktansvärt dilemma på programmet.

Knut Husberg blev “filmgubbe” första gången 1904 då han i ett par månader drev Ideal vid Johannesplatsen. Men det var först i samband med öppnandet av Cosmorama 1908 som man kan räkna med att han märktes i Göteborgs biografliv. Det finns uppgifter som säger att Cosmorama-bolaget kan ha ägt Stora Biografen en kort tid 1916, men det troliga är att man lurats till att tro det på grund av att Sven Hedberg, Cosmoramas legendariske vd 1929-1955, var direktör för Maxim 1918-23, och Maxim blev i november 1917 den siste ägaren till Stora Biografen.

Så det kan inte ha varit Husberg som blandade in artistuppträdanden på Stora Biografen, utan det måste ha varit den dåvarande ägaren, Otto Montgomery, även han en av stadens första “filmgubbar”.

Maxim förvärvade fastigheten 1918 och sålde den 1924, två år efter att biografen stängt, till biografägaren Emil Olsson, som vid den här tiden ägde grannfastigheten (Södra Allégatan 6) med biografen Metropol; möjligtvis bodde han också på samma adress.

När Stora Biografen stängde 15 februari 1922 flyttade caféet på bottenvåningen upp i lokalen. 1924 öppnade Göta Skoaffär (från 1925 Haga Skomagasin/-affär) som drevs av Olsson. Från 1932 kallar sig Olsson för fastighetsägare. Från 1937 anges Emil Olssons sterbhus som ägare. 1938 etablerade sig konfektyraffär Nanna Nordberg på adressen. Senare tog en möbelaffär hela gatuplanet i besittning och använde den gamla bion som lager. Byggnaden brann så småningom ned.

Huset var från 1860, Baptisternas samlingssal på första våningen från 1861. Den hade två dumt placerade pelare och var ca 14 x 9 m. I Göteborgsbilder 1850-1950 beskrivs den som ett mycket enkelt rum, mer som en skola än ett bönrum, med bänkar och en kateder invid långväggen närmast allén. På bottenvåningen mot Allégatan fanns fyra butiker. Så det första året gick biopubliken in från Skolgatan genom en portgång och över gården till en trappa i det bortre hörnet.

16.3

Verksamheten gick tydligen bra, för redan året därpå gjordes en renovering i form av modernisering och utvidgning i samband med att biokungen Otto Montgomery övertog lokalen. En dörr togs upp på husets långsida mot Allégatan.

16.4Olika rum slogs ihop för att skapa en passage till den bakre delen av byggnaden. Kassan är på ritningen inritad till höger strax innanför vindfånget. Från vykortet kan vi se att den i verkligheten hamnade till vänster om de tre trappsteg som går upp till det väntrum (f.d butikslager) som leder vidare mot gårdssidan av huset där en ny trappa byggdes (f.d. veranda).

16.5

Den nya entrén till salen blev mitt på långsidan, medans den gamla entrén blev nödutgång. En pelare togs bort, maskinrummet var vid den östra (vänstra) väggen. Den 28 april 1906 ägde återinvigningen rum. I bottenvåningen blev det café i två ihopslagna affärslokaler till vänster om biografentrén.

16.6

Den andra ombyggnaden, 1908, kom sig av att säkerhetskraven, som en direkt följd av branden på Ideal, nu blev allt strängare för filmvisningar, bland annat med brandsäkra väggar till maskinrum och separat entré som inte fick gå via salong eller foajé. En ritning från 4 mars visar hur maskinrummet har flyttats till den andra kortväggen och delvis placerats utanför huset, i mellanrummet till nästa fastighet, med en separat trappa som ser ut att leda till nödutgångstrappan. 196 platser är inritade med en mittgång och en gång genom höger sektion, från entrédörrarna till mittgången. Detta godkändes inte, i ritningen från 24 mars har platsantalet reducerats till 173 för att ge plats åt en gång längst bak, från mittgången till nödutgången.

16.7A16.7B

Varje biograf delade ut programblad till besökarna. Man uppmanades att studera detta noga eftersom det var lättare att förstå vad filmen handlade om. De tidigaste filmerna hade varken förtexter eller andra förklarande texter. I början var programmen i form av flygblad, som kunde bli ganska långa om det ingick många filmer i föreställningen. Senare standardiserades de i ett A4-format vikt på mitten med filmbeskrivningen på insidan, en logo på framsidan och annonser på baksidan. Det avbildade programmet är från 1919.

16.2

Filmreklamen kunde vara påhittig. Sammanfattningen av handlingen till Köpenickskaptenen! gavs i versform.

16.8

Stora Biografen nämnde sällan filmtitlar i annonserna under 1905, utan nöjde sig med utrop i stil med “Nytt intressant program”. Två filmer finns belagda:

3/6 Jungfrun af Orleans i 12 akter, praktfull handmålad bild. (Inte bara Stora Biografen, utan också Grand och Olympia hade öppet större delen av sommaren.)

23/12 Napoleon

1906 gick i samma stil: Stora Biografens apparater äro de modernaste och återge bilderna i naturlig storlek

På hösten hade man fått tag på en tysk teaterbaserad film som presenterades med många ord:

Hvad som i så hög grad bidrager att öka bildens estetiska värde är att man ser samma aktörer hvilka uppfördt nämnda skådespel å en af Berlins främsta scener – pliktskyldig diskretion hindrar oss att namngifva hvilken – under det att i hufvudsak samma dekorationer användts. Vår bild gör inga som helst afvikelser från originalskådepelet, det har på sin höjd koncentrerats kring spelets handling.

Signaturen “Codac” gjorde ett besök i december (GT 7/12) och återgav något av filmens illusionsskapande kraft:

Dessutom visas en bra och intressant bild från en resa Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn och vidare ut i Stora Bält. Färden går både med färja, ångbåt och tåg, och man har understundom förnimmelsen af, att den ljusa fläcken på duken i fonden står stilla, och hela salen med ilande fart rusar förbi scenerierna, som synas på den.

16.9

FAMILJEN CARLSSON
August Carlsson “Varbergs-Carlsson” (född 17/3 1873 i Skrea, Halland, död 26/2 1939) från Varberg hade inget att göra med film från början. Direktör Folke Carlsson (född 25/8 1903 i Falkenberg) berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten att hans far kom i kontakt med biobranschen första gången 1910, då han som ägare till Falkenbergs snickerifabrik fick en beställning på stolar och annan inredning till Biorama i Göteborg.

Ett frö fanns där nog, för sonen mindes hur pappan varje år 6 november visade skioptikonbilder på biografen Svalan i Varberg med tecknade motiv från 30-åriga krigets och Hjältekommunens dagar. Denna vana följde med till Göteborg, då Stora Biografen startades 1912...

Hans påstående att biografen startade 1912 motsägs av andra fakta. Han menar nog att familjen tog över driften av biografen. Det blev den första av en lång rad med biografer, både i Göteborg och på andra platser.

Biorama, biografen som gav impulsen, förvärvades 1921. Den stannade i familjens ägo tills den gick över till Palladiumbiograferna 1965.

August Carlsson flyttade 1916 från Annedal till Södra Allégatan 5, till den fastighet som Montgomery tidigare bott i. Från det året kallar Carlsson sig för biografägare, men 1919 är han fabrikör igen och 1922 direktör.

Familjen Carlsson skapade så småningom ett litet biografimperium med Stora Biografen (1912-17), Star (1913-16), Majornas Bio (1920-30), Intima-Biografen/Facklan (1921-45), Biorama (1921-1965), Scala (1924-28) och Lunda Biografen (ca 1935) i Göteborg samt biografer i Jönköping, Värnamo, Kalmar, Västerås, Varberg, Falkenberg, Halmstad, Uddevalla, Lysekil, Lund och Ystad, sammanlagt ca 20 biografer.

När August dog 1939 tog hustrun Emma och sonen Folke över de två kvarvarande biograferna, Intima och Biorama. Den senare fortsatte Folke driva till 1965.

Att det var många handlanden bland pionjärtidens biografägare är nog inte en slump. De hade etablerade kontakter, ofta internationella, för sina övriga varor och många var fastighetsägare eller hade rutin på att hyra lokaler. För flera av dem, som Anders Skog, blev biografdriften en bisyssla, medan John Jansson helhjärtat tycks ha gått in för den nya branschen. Inom ett år öppnade han tre biografer runt om i Göteborg.

Först kom Nya Kinematografen/Stjärnan på Östra Hamngatan, 20 juni 1904. Efter att ha lämnat ifrån sig den salongen till en annan handlande i oktober startade han Biograph-Teatern vid Sveagatan 25 den 26 november och ett halvår senare, den 6 man 1905, var det dags för Stora Biografen vid Södra Allégatan 7, men han övergav den redan den sista oktober samma år. Biograph-Teatern blev han trogen tills den lades ned 1908.