Facklan

17.7

Efter en renovering av Intima Biografen öppnade biografen den 30 augusti 1944 med det nya namnet Facklan. August Carlssons änka Emma var nu ensam ägare. Den första tiden försökte man sig på att vara kortfilmsbiograf, men det dröjde bara ett par månader innan långfilmen var tillbaka.. Först kom Kalle på Spången den 1 oktober.

https://i0.wp.com/cf2.imgobject.com/t/p/original/3amkfidmPbMqMIsahY3bQBTrl6y.jpg

Redan den 1 februari 1945 fanns det en ny ägare till biografen, Royal-Film, Göteborgs fjärde biografkedja, som senare blev Sandrew.

Göteborgs-Posten skrev den 15 september 1946 om försöken att göra Facklan till en renodlad reprisbiograf, många göteborgare hade önskat få se om filmer som Borta med vinden och Den stora illusionen. Men det kunde vara svårt att få filmbolagen att släppa till en storfilm, även som repris, på en liten biograf. I samband med ombyggnaden sommaren 1950 pratade man fortfarande om att göra Facklan till “en reprisfilmsbio av bästa klass, alltså med äldre utländska märkesfilmer på repertoaren”.

Renoveringen var omfattande, det var nästan bara väggstommen och platsantalet, 167, som var samma. Det blev nya fåtöljer, ny ridå, ny duk och ny inredning i både salong och foyer. Lars Erik Strömberg var maskinist vid den här tiden. Maskinrummet fick äntligen dubbla projektorer, så att det inte längre behövdes någon paus under visningen. (HT 19/9 -50)

17.13ny17.19

Biografen stängde den 8 juni 1961. Huset, från 1863, står kvar, men är så mycket ombyggt sedan 1961 att det inte finns några spår av tidigare verksamhet.

17.15

Mignon

MIGNON-001

I november 1941 öppnade två biografer i Göteborg, som låg varandra märkligt nära i tid och rum. På månadens första dag kom Mignon på Linnégatan 64. Tre veckor senare var det dags för Capitol, bara några kvarter därifrån vid Skanstorget. Och året innan hade Rio på Landsvägsgatan invigts.

Alla var privatägda och alla hade för avsikt att köra goda repriser, det var nog det enda sättet att få en repertoar om man inte tillhörde någon av Göteborgs fyra biografkedjor, Cosmorama (senare SF), Centrum, Palladium eller Royal (senare Sandrews). De urgamla Östra Bio (1918) och Svea (1909) levde vidare med rika reprisprogram.

Både Mignon och Capitol öppnade med samma film, Cobra, med djungeldrottningen på modet, Dorothy Lamour och Robert Preston. Den hade haft premiär fyra veckor tidigare på Palladium och Röda Sten. Söndagsmatinéer var en viktig del av biografernas verksamhet vid den här tiden och redan dagen efter invigningskvällen visade Mignon En bengalisk lanciär med Gary Cooper.

65.2

Göteborgs-Posten rapporterade om den nya biografen söndagen den 2 november:

Över entrén har byggts en baldakin med namnet i neonljus och tre stora fönster ger goda reklammöjligheter. Hallen med biljettluckan är enkelt men trevligt inredd och salongen är ljus och luftig. Ena sidoväggen är helt i björkpanel liksom inramningen till projektionsduken; taket, ena långväggen och en rund bärpelare äro kalkbehandlade och väggen i bakgrunden är hållen i blå färg. Bänkarna äro bekväma och klädda med rött tyg. Vidare kan tilläggas att ridån är en vit s.k. färgspelsridå och lokalen är försedd med modern ventilationsanläggning. Maskinutrustningen är också fullt modern med två Erko-apparater för ljud och bild samt Gelosoförstärkare.

Pelaren blev med tiden berömd, för den skymde delvis sikten från ett par platser. I biografer som hade sådana lite sämre platser fanns det ofta instruktioner till kassörskan att bara sälja dessa till mindre nogräknade besökare som såg ut som om de inte vågade klaga – upprörda klagomål vid kassan var ingen bra reklam, men kunde man hitta folk som led i tysthet, så var det en biljett såld. Det fanns 182 platser.

När biografstrejken slog till den 17 juni 1946 stängde stans alla biografer, utom just Mignon. Ägaren, Ottar Edorson (AB ATA), körde själv filmen och hans fru satt i kassan, men man kunde inte få någon ny, så de fortsatte att visa Badflickan med Esther Williams.
1 juli var det stopp även för Mignon. Antagligen kunde inte badflickan Esther locka hur länge som helst, och trycket från de fackligt anslutna biograferna måste ha varit stort.

Strejken slutade måndagen den 2 september, men Mignon slog upp portarna redan på söndagen, två dagar före alla andra biografer. Det uppdämda biobegäret var stort, folk slogs för att komma in. Långt före öppningstid tryckte en kompakt folkmassa på, och det blev så oroligt att vaktmästarna var tvungna att kalla på polis. Och ändå var det bara Badflickan som gick i repris.

65.315/12 1946 (ovan); 4/10 1947 (nedan)

65.4

Ottar Edorsons exakta funktion vid Mignon är svår att fastslå från den information som finns, möjligen var han bara föreståndare. Eller också var han delägare tillsammans med stockholmaren direktör Gösta Håkansson i AB ATA. Det är detta företag som anges som ägare till biografen i biografägareförteckningarna mellan 1942 och 1947 och figurerar i Adresskalendern 1942-1956.

Från den 13 juni 1948 tar Carl Nelson vid Royal Film över biografen. Edorson verkar ha fortsatt på någon sätt, för när Royal Film drar sig tillbaka den 31 december 1960 tar han över driften tillsammans med hyresvärden Richard Ahlgren innan Svensk Filmindustri blir den siste ägaren från den 4 juni 1968.

Efter att Kronan döpts om till Smultronstället och börjat visa art-cinema saknade SF en riktigt bra nedflyttningsbiograf för sin vanliga repertoar. Därför fyllde Mignon ett tomrum. När huset rivningshotades i början av 80-talet drev personalen på Mignon en kampanj för att en ersättningsbiograf skulle byggas istället. Överraskande nog gick SF med på det, samtidigt som man stängde två andra biografer utanför centrum, Kaparen vid Stigbergstorget och Flamman vid Redbergsplatsen. Antagligen såg man en ny trippel lite utanför centrum som ett ekonomiskt försvarbart alternativ till de två enorma singelbiograferna. Personalen fick inte igenom sitt krav att den nya biografen skulle kallas Mignon. I stället blev det Klappan, på andra sidan kvarteret vid Sveaplan.
65.5Mignon

Plaza

36.12

1941 bytte Scala namn och öppnade som Plaza den 3 september. Royal-Film (från oktober 1965 Sandrews) blev ny ägare. En rejäl ombyggnad ägde nu rum. I princip stod bara fasaden kvar. Arkitekten, som hette Nils Olsson, var redan ansvarig för sju av stadens biografer.

Rivningen av den gamla interiören inleddes den 1 juli och den 22 juli kunde närmare 40 man, under ledning av ingenjör Dan Frändberg, börja installationen. Nästan 100 arbetade när det var som mest bråttom.

42.8

Direktör Carl A. Nelson (född 13/9 1899 i Stockholm) vid Royal Film, som hade 14 biografer runt om i landet, var på besök i Göteborg för att övervaka arbetet:

Det är vår mening, säger han, att förvandla lokalen till en verkligt elegant premiärbio.

Platsantalet ökade med nästan 100 stolar. Vi ha uppnått detta genom att riva ned en vägg och ändra om läktaren. Så sänka vi taket för att ge lokalen en mera intim prägel.

Väggarna madrasserades och bekläddes med pegamoid i en varm vinröd ton, samma färg fick stolarna. Balkongen, som gick i en båge, fick en panel i valnötsmahogny och läderimitation i beige. Salongen, med en bakre vägg klädd i blå sammet, var nu dubbelt så bred och duken satt mitt på väggen, omgiven av en panel i sapeliimahogny och ridå i silver.

42.7

Fasaden stod kvar, men den kommer att ändras på det sättet att det sätts upp en glasbaldakin, som jag hoppas skall bli mycket effektfull. Den blir skålformad, skulle man kunna säga, med ett olikfärgat neonrör i varje skål. En ny effekt à la Broadway på gamla Östra, tyckte Handelstidningen. Nya moderna dörrar och reklamarrangemang ha vi naturligtvis tänkt på. Uppvärmningen blir elektrisk [vilket var en nyhet vid den här tiden.

Publiken imponerades av neonrören i baldakinen, glastaket i foajén, de maddrasserade dörrarna till salongen och ljusspelet på den vita ridån. Ventilationssystemet var ultramodernt, luften kom in vid taket och försvann genom 300 små hål under fåtöljerna, som var 416 till antalet. Projektorerna var Ernemann VII B med Magnasol II Hi-lampor och Zeiss Ikon ljudutrustning. Intrycket var starkt, med tanke på krigstid och materialbrist.

42.15

När Royal-Film öppnade Plaza 1941 var tanken att bion skulle få dubbelpremiärer med Royal, och den första blev Spökreportern med Åke Söderblom och Anna-Lisa Ericson.

Den 6 december 1946 startade Plaza Non-Stop med “Krossen” från Skräckens hus, och det kom en ny film varje fredag 12-18. Senare i december visades Varulven i London och Spindelkvinnan slår tillbaka. Genren var tydlig. Men den 2 januari 1947 kom Revolver-Bill,  den 1:a västernfilmen på Plaza Non-Stop. Genren blev i fortsättningen dominerande på bion.
42.12

Plazas repertoar blev med tiden alltmer pang-pang och äventyrsfilmer med sjunkande publiksiffror. Från 1960-talet återgick man till mer traditionella filmer. 1968 stängde bion för omfattande renovering och när den öppnade i augusti hade den fått namnet Cinema.

42.10