Fyren

Staden hade inte råd att anlägga en park vid Stigbergstorgets norra sida, så biografen Fyren kom till istället. Så här rapporterade Handelstidningen den 26 januari 1943:

Stadsbilden vid Stigbergstorget är helt förändrad genom den nya fastighetens tillkomst… I det pampiga komplexet, vars ytterbeklädnad är gult fasadtegel, finner man inte mindre än 112 lägenheter och 8 butikslokaler… Både Göteborgs bank, restaurangen Gatenhielm och 85 andra hyresgäster ha flyttat in och i går [25/1] öppnade Palladiumbolaget sin nya biograf Fyren.

Det var deras femte biograf i staden och man delade den med konkurrenterna Centrumbio och filmbolaget Europafilm.

1984. Foto: Jan Wiridén (ovan) – 1943 (nedan)

Entré, vestibul, foajé och salong är som utrymmen fortfarande intakta i Bengans skivaffär, som nu finns i lokalerna. En besökare i dag kan jämföra med följande beskrivning från invigningen:

Över entrén är en baldakin av naturträ, belyst av neonrör och med namnet i glittrande bokstäver. Vestibulen har panel av bok… Konstnären Sten Ericsons relief… [visar] …många märkliga ting som vid fiskafänget dras upp från havsbotten.

Man går några trappsteg ned för att komma till foyern och salongen. Både i vestibul och foyer är det marmorgolv… Armaturen är ganska ovanlig, lamporna äro nämligen klädda med metalltråd i form av blommor. Från foyern kan man också komma direkt in i skyddsrummen.

Inne i salongen är väggarna hållna i en ljus grönaktig färgton, och nedtill klädda av en ganska hög panel i bok. Taket är blått och golvet belagt med linoleum i parkettmönster. Salongens konstruktion har gjort det nödvändigt med ett antal pelare, som blivit cascobehandlade och fått armatur i form av blomsterrankor med lampor som blommor.
Framför biografduken ha två ridåer placerats, den ena handtryckt och mönstrad, den andra i vitt silver för färgspel.

Salongen hade 556 platser, senare minskat till 519.

Invigningen var traditionell. Efter ett välkomsttal av direktör Frans Hausl vid Palladiumbolaget läste Bengt-Åke Benktsson en prolog skriven av Kåre Skredsvik:

Så bjuder jag ridån åsido dragas
för månget ödes, mången vacker sagas
och alla fjärran länders rikedom.
Välkomna hjärtligt denna stund, go vänner,
då Fyrens glöd för första gången bränner,
välkommen hit… Och tack för att ni kom!

En film om Florida och en tecknad film om en rolig katt visades innan huvudnumret, sverigepremiären på Ursäkta skynket, “en amerikansk dårfars” med Abbott & Costello, kördes igång av filmmaskinist Mattsson.

Repertoaren de första veckorna:
8/2 Dårarnas paradis (med Palladium)
15/3 Örneskadern (med Palladium)
22/3 Som du vill ha mig (med Palladium)
29/3 En natt i New Orleans (med Carolus)
24/5 På rytmens vingar
16/8 Farlig gäst i London
6/9 Mannen från Sudan

1947 (ovan) – 29/9 1947 (nedan)

När Europafilm gick i konkurs ledde det till att alla Palladium- och Centrumbiografer 1984 hamnade hos SF. Och nedläggningarna inleddes. Under Fyrens sista vecka samma år visades Från och med herr Papphammar kl 7 och 8 och Mannen som slutade röka kl 9. Gösta Ekman d.y. var som populärast, nästan lika populär som sin farfar.

Måndagen den 1 oktober förblev biografens dörrar stängda. Rolf Magnusson från den rivna Rio-biografen tog över salongen och den 15 februari 1985 började han driva lågprisbio med Den stora kapplöpningen jorden runt som första program. Peter Sellers Oh, vilket party! Monty Python och Den rosa pantern blev de största succéerna, men det höll inte ens ett år. Den 21 december stängde Fyren. Sedan brakade Bengans in med skivorna, men exteriören ser ut ungefär som förr, och man kan fortfarande lätt se hela biografens disposition i interiören.

Gnistan

Arkitekt Nernst Hansson ritade huset som byggdes med anpassning till biografen:

Biljettavdelningen i hallen har inrymts i en funkisbur. En dubbeltrappa leder upp till salongen, vars väggar klätts med flexwood och sammet. [Golvet var lagt med Tile-Tex, en blandning av asbest och asfalt.] Ljuskällorna i salongen ha placerats i tre intag i takets mitt. Någon läktare finnes inte…

Anläggningen är försedd med högtalarsystem [Aga-Baltic], som återger alla tonfrekvenser från 60 till 10 000 perioder per sekund. Vissa delar av den s.k. tontillsatsen måste tillverkas med en precision av 0.002 mm. och kontrolleras under mikroskop.

Det hörde till tiden att man såg vetenskaplig exakthet som garanti för kvalité. Salongen var hållen i ljusa och delikata färger med de mörkblå stolarna som en vacker kontrast, enligt Biografbladet.

Invigningen av Hisingens enda premiärbiograf den 25 februari 1938 försenades på grund av en viktig detalj: det saknades 435 stolar. De som anlände passade inte. När de rätta väl kommit och skruvats fast fick publiken se den svenska militärfarsen Kamrater i vapenrocken.

Innan filmen läste Ludde Gentzel den vid biograföppningar obligatoriska prologen, författad av Fritz Scheel:

Blott dövörat mött våra klagande låtar,
men när det krävts hamnar upplag och båtar,
jo, då vill jag mena att stadsborna minns
så säkert som amen var Hisingen finns.
Ja, mörkt har det varit kring önskemålslistan,
men nu skall det ljusna – nu ha vi fått Gnistan.

28/11 1938 (ovan) – 26/1 1939 (nedan).

1/12 1939 (ovan) – 1/5 1950 (nedan).

Gnistans sista film, Django skjuter alltid först, visades den 5 maj 1968. Solveig Ericsson, kassörskan de senaste fyra åren, berättade i GP dagen därpå, att Anna Larsson, som varit med sedan starten, fortfarande kunde hoppa in när det behövdes extrahjälp. Orsaken till nedläggningen den 5 maj 1968 var inte dålig publiktillströmning, utan att Frälsningsarmén hade köpt fastigheten och ville använda biografen för högre ändamål.

Huset hade under 30- och 40-talen tillhört Fastighetsföreningen Älven. Rune Engelbrektssons andra bio på Hisingen, Lundby Bio (mer om Engelbrektsson där), låg bara ett par kvarter bort, och hans båda företag Lundby Bios AB och Göteborgs Biograf AB var registrerade på Kvilletorgsadressen. Gnistan drevs i samarbete med Centrumbio.

Endast bitar av det ursprungliga Kvilletorget finns kvar. Frälsningsarmén använder den gamla biografen, det sluttande golvet och stolarna finns kvar även om de mest slitna har kasserats. Det V-formade maskinrummet är kontor. Under en lång tid kunde man se en typisk bioentré med baldakin, men den försvann vid en renovering.

Lill-Göta

Göta öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. När en del av foajén den 29 december 1977 blev salongen Lill-Göta var det första gången en biograf i Göteborg byggdes om till multibiograf – många sa att det var Sveriges sämsta bio.

Den långsmala salongen med 64 platser och extremt liten duk gjorde att flera människor gick tillbaka ut och bad om pengarna tillbaka. Man försökte ge en bredare känsla genom att fylla den ena långväggen med speglar. När filmen började gick ridån för – framför speglarna. 1990 kortades salongen och förseddes med 38 bekvämare fåtöljer.

I huvudsalongen minskade antalet platser från 700 till 669. 1980 blev Europafilm egen ägare för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som lade ned biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.

Lillan

1926 byggdes Scania-Vabis verkstad (från 1915) vid Kyrkogatan 19 om till en teater och Viran Rydqvist kunde på hösten flytta Lilla Teatern från Kungsgatan, där filmvisningar återupptogs under det gamla namnet Intima-Biografen. Den nya adressen hade en lokal som bättre kunde anpassas till teaterns krav på scentekniska anordningar. Arkitekten var Karl M Bengtsson.

Sven Gulin menar i Göteborgs hjärta att teatern hade 200 sittplatser och att läktaren kom till när biografen flyttade in. Det finns en plan bevarad, som bör vara från teaterns tid – den har rubriken Lilla teatern, biografen hette Lillan, 1:a parkett har högre biljettpriser, på biografer var dessa platser billigare (utom de allra första åren). Planen visar att det fanns 145 platser på 1:sta parkett, 81 på andra och 82 på balkongen, alltså sammanlagt 308.
Under våren 1935 spelade teatern sina sista föreställningar: Styrman Karlssons flammor, Hennes stora chans och revyer.

Centrumbio (tillsammans med Europafilm) tog över lokalen 1935, som ett komplement till Lorensberg, och enligt ett samtida reportage gjordes inte särskilt många förändringar, den viktigaste var ett hål i väggen bakom läktaren, så att ljuset från projektorerna lättare skulle kunna nå ut till duken. “Allt är dock ommålat och funkisbetonat. Taket t.ex. är rött med en stor rund och platt armatur.”

Stor förändring har emellertid vänthallen genomgått. Den lilla teaterkassan till vänster innanför dörrarna har försvunnit. I stället finns en modern biokassa rakt fram i hallen, som går i blått och gult.

När biosalongen renoverades 1945 rapporterade GP (28/12) att antalet platser minskades från 310 till 282 “och på läktaren har antalet platser minskats från 75 till 32.”.  Av det här kan man få intrycket att biografen hade 385 platser från början, men det verkar inte vara rimligt att man fått in så många nya platser, särskilt som sju försvann på läktaren. Ekvationen går inte bättre ut om man tolkar 310 som totalsiffra inklusive läktarens 75 platser.

Salongen har genomgått en fullständig renovering och de gamla hårda bänkarna ha utbytts mot bekväma sittplatser i röd manchestersammet. Den gamla armaturen har ersatts av en modern takbelysning, väggarna ha målats om och prosceniet och fondväggen bilda nu en enhetlig yta i päronträ och rödbok, som ger ett tilltalande intryck. Väggarna ha målats om i ljus crèmefärg och taket har fått en varm tegelfärg. Läktaren har fått en ny barriär och väggen i bakgrunden har fått en blå färgton. Salongen verkar nu ljus och inbjudande…

Under 30-talet var man noga med att ange vilket ljudsystem som installerats på varje biograf. På Lillan fanns det tyska Klangfilm. Tyska filmer var mycket populära på Göteborgs biografer mellan krigen och öppningsfilmen på Lillan, Natten är vår med Lilian Harvey, bekräftar detta.

30/7 1937

Den 2 augusti 1937 blev Lillan kortfilmsbiograf, den första i Göteborg (om man bortser från stumfilmstidens början, då ju alla filmer var korta). Föreställningar utan avbrott mellan kl. 1-11. Ni kan komma och gå när Ni önskar. 1 kr. på alla platser. Till föreställn. 1-6 barnbilj à 50 öre. Programmet var en blandning av journalfilmer, tecknat och musikfilmer. Inom ett par veckor insåg man att det gick bättre med långfilmer på kvällstid.

3/10 1938

Den 12 augusti 1940 flyttades kortfilmsvisningarna över till Aveny, som då hade varit öppen ett drygt halvår. I december 1945 minskades antalet platser till 282 (eller 314 om man räknar med den högre siffran ovan).

24/11 1947

Nils-Axel Nilson (född 13/10 1920) kom 1938 till Lillan som maskinist från Folkets Hus-biografen i Krokslätt.

Det minskade besöksantalet på 60-talet skylldes på televisionen och nöjesskatten, och det var mindre biografer som Lillan som drabbades i första hand. Den 15 maj 1960 stängde biografen. Gillblads, ägaren till huset, blev glada eftersom de en längre tid hade varit ute efter biografen för att göra om den till lastkaj. 50 000 kr betalade Gillblads.

Lorensbergs-Bio

Lorensbergsteatern i Lorensbergsparken kom till som en muta. När gaturegleringen 1915 hotade att riva restaurang Lorensberg lovade ägaren Sophus Petersen att han skulle bygga en teater om restaurangen fick stå kvar. Han beviljades uppskov till 1930, och göteborgarna fick en ny teater.

1916 invigdes teatern i en byggnad av betong, på grund av brandrisken, och med landets första elektriskt drivna vridscen. Salongen var uppdelad i två avdelningar med totalt ca 980 platser. Vid öppnandet spelades Strindbergs Ett drömspel i regi av Mauritz Stiller och med Inez Lundmark som Indras dotter. Victor Sjöström läste en prolog skriven av Bertil Malmberg.

Stiller slutade efter ett par månader och dramatenregissören Gustaf Kinden kom i hans ställe, men göteborgarna ville inte ha någon ny teater. Intäkterna sinade och redan 1917 funderade Petersen att börja spela varieté.

Tio rika göteborgare ställde upp med 100 000 kr vardera för att köpa teatern och “rädda den åt konsten”. Och så bildades AB Göteborgs Teater – Stadsteatern i januari 1918. En uppsättning från den här perioden var Sankta Johanna med Harriet Bosse, 1926.

Lorensbergs-Teaterns sista annons 30/4 1934 innan det blev biograf.

1934 blev Stadsteaterns nya byggnad vid Götaplatsen färdig, och Lorensbergsteatern köptes av skåningen och advokaten Sture Persson. Det blev början till Biograf AB Centrum, Göteborgs tredje biografkedja (efter AB Cosmorama och Palladiumbiograferna). Lillan, Skansen, Göta, Gnistan, Aveny och Saga skulle följa. I teaterns gamla scenutrymmen och loger installerades Teaterhistoriska museet.

Arkitekterna R.O Svensson och H E Widlund ansvarade för ombyggnaden av Lorensberg medan konstnären Paul Källström bidrog med utsmyckning. Färgerna var genomgående ljusa och fåtöljerna röda. Den övre foajén stängdes av med järndörrar.

Premiärfilm den 19 september 1934 var Frank Capras Det hände en natt med Clark Gable och Claudette Colbert, och Victor Sjöström kom tillbaka för att läsa en invigningsprolog, författad av Martin Strömberg. Invigningspubliken bestod av “hela Göteborg” och förbluffelsen var stor över den festliga interiören med bekväma fåtöljer istället för de traditionella biostolarna. Lorensberg ansågs höra till stadens mest ansedda biografer och var med sina 856 platser näst störst efter Palladium. Senare blev det 746.

5/9 (ovan) och 17/10 (nedan) 1938

Lorensberg hade en särskild anordning som kunde påverka bildens storlek på duken under visningens gång. Vid stora scenupptåg eller landskap vidgades bildytan medan intimare scener var i ett mindre format.

Ett markant första intryck vid ett biobesök utgjorde portvakten Larsson som var 2,15 lång och skytt på dagtid. Göteborgarna menade att han hade skjutit i höjden, medan smågrabbarna starkt misstänkte att han hade styltor under den långa rocken.

Nils Holm (född 11/9 1894 i Filipstad) började i biobranschen redan 1907. Efter studier vid Radio City Music Hall i New York och arbete som biografmaskinist vid olika biografer på landsorten kom han till Centrumbio som maskinmästare när bolaget startade.

Handelstidningen intervjuade stadens biografstäderskor i april 1947:

Palladiums städerskor sedan 10 år, fru Olsson och fröken Karlsson, har alltid varit särskilt glada åt de lättstädade musikfilmerna. Men vissa av kortfilmsbiografernas besökare tycks tillhöra ett särdeles släkte, och på de hårdkokta detektiv- och äventyrsfilmerna kommer bössen riktigt fram.

Värst bär de sig åt i början av månaden, så länge spriten räcker – man få en särdeles avsmak för dem, när man hör vad städerskorna kan få gå och torka upp efter dem. Naturligtvis blir de första bänkraderna [de med lägre biljettpriser] i regel svårast åtgångna. Men fru Jansson på Lorensbergsbio bidrar med en lustig bild av hur högkonjunkturen avspeglas på biogolven. Apelsinskal, chokladaskar och allt sådant – “man skulle tro att folk inte åt någonting hemma!” – hittade man tidigare huvudsakligen under de billigaste bänkarna. Men nu när det har blivit bättre tider och även vårdslösa ungdomar har fått god råd, ligger det skräp strött mest överallt.

Det är antagligen en felskrivning i artikeln – om man byter ut “billigaste” mot “dyraste” blir det mer mening i meningen.

Ett annat kapitel är vad folk glömmer eller tappar. Det är inte bara handskar, halsdukar och paraplyer utan snart sagt allting från damhattar till smycken och plånböcker. Rekordet i glömska slog väl ändå den som en kväll gick ifrån en bordslampa på Lorensberg! Också ett körkort hittades där en gång och fick länge och väl ligga i kassan, tills fru Jansson slutligen letade rätt på ägaren. Han blev glatt överraskad – han hade inte haft en aning om att han någonsin varit av med kortet.

Sommaren 1946 var det biografstrejk. När visningarna kom igång igen den 3 september blev det kö vid alla biografer från klockan tolv. Allra tidigast var studenten Ulf Tilander som satt med en bok på Lorensbergs trappa och väntade från klockan nio. Vid elvatiden stod 50 människor i kö och klockan tolv minst 250. Vad filmen hette? Trollbunden av Hitchcock och med Ingrid Bergman.

Inför teaterns 50-årsjubileum 1966 berättade Sten Persson (som tagit över företaget efter sin far 1952) för Arbetet om biografens största långkörare genom åren:

Disneys Askungen (1950) och Snövit och de sju dvärgarna (1938).
William Wylers De bästa åren (1947) med Myrna Loy.
Chaplins Rampljus (1952) och Moderna tider (1936).
John Hustons Målaren på Moulin Rouge (1953) med José Ferrer som Toulouse-Lautrec.
Elia Kazans Storstadshamn (1954) med Marlon Brando.
Billy Wilders I hetaste laget (1959) med Marilyn Monroe.
Krigsfilmerna Kanonerna på Navarone (1961) och Bron över floden Kwai (1960).
James Bond-filmerna Åskbollen och Goldfinger (båda 1965).
Beatles-filmen A hard day’s night (1964) som på klingande svenska hette Yeah! Yeah! Yeah!
Ingrid Bergman-filmerna Casablanca (1944) och Klockorna i S:t Mary (1946) med Humphrey Bogart, resp. Bing Crosby.
Top Hat (1936) med Fred Astaire och Ginger Rogers.
Härifrån till evigheten (1953).

Våld i mörkret (1949) om våldtäkten på en dövstum flicka (Jane Wyman) gick så dåligt efter Annandags-premiären att den flyttades redan efter en vecka till Skansen där den fortsatte att dra publik under ett helt år.

Jubileumsåret 1966 var det vid ett tillfälle mer dramatik i salongen än på duken när en visning av Moreau-Bardot-filmen Viva Maria avbröts av polisen. Man var på jakt efter en bankrånare, Clark Olofsson. Elva år senare upprepades incidenten, nu för en scen i danska filmen Clark. Många unga göteborgare klippte håret och ansade skägget för att passa som statister i biopubliken.

I slutet av 60-talet var Lorensbergsteatern hotad av rivning. Det visade sig att när planerna på att Cirkus, som låg vägg-i-vägg, skulle rivas, så hade man även räknat in teatern. I detta osäkra läge tog Centrum över Rex i Gamlestaden, eftersom nybyggnad inte var att tänka på.

1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Den 13 september 1987 upphörde filmvisningarna.

Byggnaden, salongen och vridscenen är till stor del bevarade. Teater och revy har återvänt. Maskinrummet har blivit en del av Lorens Bar i den gamla övre foajén. Projektorerna hänger fritt i luften ovanför bardisken. Tydligen går det att köra film i dem fortfarande. Teaterhistoriska museets samlingar flyttades till Stadsmuseet.

Mitt-Göta

Göta vid Götaplatsen 9 öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. En del av foajén blev 1977 Lill-Göta och ett par år senare, den 28 september 1979, blev den bakre biten av den stora salongen Mitt-Göta, en mycket brant, bred och kort salong med bra projektion, utom för CinemaScope-filmer, då bilden slokade markant på vänster sida.

Antalet platser var 114 och den stora salongen minskade från 669 till 308.
1980 blev Europafilm ensam ägare, bara för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som stängde biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.

Saga

Invigningen av Saga 14 mars 1942 innebar att Centrumbio fick sin sjunde biograf i Göteborg och att Kålltorp fick sin första och enda. Biograf AB Lido var tydligen ett bolag som AB Centrum skapade för att driva Saga. Lido är registrerat i Adresskalendern både under Centrumbiografernas huvudkontor ovanför biografen Göta och, omväxlande med AB Centrumbio, på Sagabiografens adress. Alla Centrumbios biografer hamnade så småningom hos Europafilm.

Byggnadsfirman Charles Hedin stod för Sagas ritningar. Salongen med 506 platser var kort och bred i pastellfärger. Konstnären Joël Mila ansvarade för utsmyckningen: lustigt stiliserade motiv på sidoväggarna i al secco, konstsmide av plåt och bandjärn vid sidan av scenen och neonbelysning i foyern. En grind framför en spegel och en liten belyst vattenfontän var gjord av skulptören Erlin Walldeby.

Däremot glömde man att rita in ett maskinrum, så man fick göra om tvättstugan i det intilliggande hyreshuset och ställa projektorerna där. Senare använde affären rummet som kontor.

Ljudanläggningen var förbered för stereofoniskt ljud, som GP förklarade på detta sätt:

Uttrycket innebär i korthet ett naturligare återgivande av ljudet: på en vanlig film låter ljudet på samma sätt, antingen den som talar står till vänster eller höger av duken. På en stereofonisk film kommer ljudet att höras just därifrån det skall komma. Få filmer ha ännu inspelats enligt denna metod, men när den en gång blir vanlig, är apparaten parat att utnyttja den.

Efter den obligatoriska invigningsprologen, av Fritz Schéel, fick premiärpubliken se Vägen till Santa Fé med Errol Flynn och Olivia de Havilland. Biografen hade en stor scen, så det var tacksamt att visa upp gästande skådespelare i samband med premiärerna. Många av dem skrev sina namn på väggen invid entrén till salongen. Namnteckningarna är fortfarande bevarade, även om någon har tagit sig före och fylla i de namn som börjat lysa svagare. Överst på väggen, med störst handstil, tronar Sten-Åke Cederhök.

Innan Saga blev en livsmedelshall 1964, som ledde till en affärskedja med samma namn, visade man Agent 007 ser rött som sista föreställning 24 maj.

Entré, salongens takbågar och den allmänna layouten påminner bakom alla varorna om att en biograf funnits här. Om man frågar riktigt snällt kan man kanske få se väggen med namnteckningarna, som i dag är i ett litet lagerrum.

Scala

Scala var nog en ren spekulation av Magnus Edström, som sysslade med import av kaffe och kolonialvaror i ett handelsbolag från 1897. Vid Östra Hamngatan 37 bodde konditor E. Bräutigam. 1918 flyttade han tvärs över gatan med sina bakelser till det berömda hörnhuset vid Kungsgatan.

Direktör Edström tog samma år över Bräutigams gamla fastighet och rev huset för att bygga en biograf. I slutet av 1910-talet blomstrade biobranschen, men när Scala till slut öppnade nyårsdagen 1922 hade trenden vänt, och det var biografkris.

1920-21 anger Adresskalendern Fastighets AB Gothia (med direktör Edström) som ägare, men när biografen öppnade året därpå var den tillbaka hos Edström. Enligt en notis i Biografbladet 1921 nr 22 var grosshandlare Lindén och fabrikörerna Forsberg & Edström innehavare. Det är lite kaotiskt.

Edströms tanke var nog att erbjuda lokalen till biografägare och håva in hyresintäkterna, men det visade sig svårt. Den förste hyresgästen, AB Cosmorama, drog sig snart ur på grund av de höga omkostnaderna.

Scalas salong, som ritades av arkitekt Karl M. Bengtsson, var 16,5 x 7,5 m stor och 11,5 m hög. Väggarna gick i ljusrött och guld, duken satt något till höger i en “alkov” med en liten scen framför. Parkett rymde 200 platser medan läktaren, som täckte halva salongen, hade 120 platser. Vestibulen var utförd i ljusgrön imitationsmarmor. Brocke Blückert ansvarade för dekoren, bland.annat. en himmel i salongens tak med stjärnbilder och fixstjärnor i guld.

Den unika scenalkoven upptog bara två-tredjedelar av väggen till höger på kortsidan. Den måste ha tett sig ytterst liten ifrån logerna (de dyraste platserna) i en motsvarande alkov längst bak till vänster på läktaren.

Invigningsprogrammet på Nyårsdagen 1922 var den norska filmen Markens Gröda av Gunnar Sommerfeldt efter Knut Hamsuns roman. Ett musikkapell på tre man spelade. John Botvid läste en prolog, som han skrivit själv.

Under de kommande veckorna visades följande program:

9/1 Kineskvarterets mysterier (med Sessue Hayakawa) + Buttra Buster (med Buster Keaton) – Hayakawa och Keaton var två av de hetaste bionamnen i början av 1920-talet; det visar att Scala tillhörde de viktigare biograferna.

16/1 Genom vita passet + Lotterimannen (regi James Cruze, med Wallace Reid och Harrison Ford)

20/2 Den glada änkan + Sherlock Holmes’ överman (med Charles Ray)

1923 bildade Edström Biograf AB City, som anges som ägare till fastigheten fram till 1950. Den 1 mars öppnade biografen efter att ha varit stängd under några dagar för renovering. Ett nytt proscenium hade satts upp, vilket medförde att duken blev större och att musikerna fick en bättre plats i själva salongen, efter att tidigare varit osynliga under scenen. Arkitekt Bengtsson var åter ansvarig. Under sommaren  var biografen reserverad av den stora göteborgsutställningen.

Enligt Uno Asplund blev August Carlsson biografansvarig 31 mars 1924. Om detta stämmer tycks Carlsson ha haft problem för visningarna verkar ha upphört vid samma tid. Under våren rapporterade Biografbladet (nr 10) att Viran Rydqvist, Lilla teaterns ägarinna, förhandlat med Magnus Edström, ordförande i Scalas styrelse (dvs Biograf AB City) om att förvandla biografen till teater när kontraktet gick ut den 1 juni 1925. I nr 19 (1/10) meddelades att Scala har stått stängd en längre tid. Först lördagen 29 november öppnade man igen, med filmen Brinnande hjärtan. En annons förkunnar “förstahandsteater” under ny regim.

1925

Den 30 augusti 1926 kom Elon Hansson som ny kapellmästare.

I fortsättningen avbröts visningarna bara av vanligt sommaruppehåll tills biografen stängde 16 augusti 1928 för ombyggnad i och med att Palladium tog över. Den vita duken flyttades ut ur alkoven, så att hela kortsidan kunde användas.

Objektiven skola inriktas och ljuset anpassas så, att bilderna komma att framstå klara och tydliga som å koncernens övriga biografer. Belysningsanordningarna inom lokalerna ha omändrats och ökats, så att såväl hallar som salong och läktare bliva ljusa och trevliga.”

Orkestern torde säkerligen komma att stå på högre nivå än hittills. Som kapellmästare har engagerats m/s Gripsholms Hjalmar Claesson.

Invigningsfilmen den 27 augusti 1928 var Känn mig på pulsen.

19/3 1929

I biografägarförteckningen från 1930 står Biograf AB City som ägare med N.Y.E. Christenson, Vasaplatsen 7, som föreståndare. Christenson var vid den här tiden anställd hos Fastighets AB Orion, det vill säga Palladiumbiograferna, och av annonseringen framgår också att Scala tillhörde Palladium. Att City står som ägare ett år mitt under Palladiums period kan kanske peka på Palladiums tveksamhet till fortsatt drift, samtidigt som det var dags att rapportera en ägare till den årliga biografägarförteckningen.

10/2 1933

1933 drog sig Palladium till sist ur, och från den 28 augusti drev City biografen själv med Magnus Edström som chef. Man bytte ljudsystem, till det svenska AGA-Baltic. Edströms namn dök upp då och då, och han var antagligen den egentlige ägaren tills Royal Film tog över 1941 och bytte namn på biografen till Plaza. Sandrews hade varit en av delägarna i Royal-Film från början. 1953 tog de över bolaget helt och 1965 försvann begreppet Royal-Film.
 

Skansen

Invigningsfilmen på Skansen Övre Husargatan 1 den 3 december 1936 var Polisprefekten med Charles Laughton och Fredric March.

För att bereda även barn tillfälle att se den nya biografen har fr.o.m. i morgon, fredag, arrangerats ett speciellt, roligt program för såväl barn som äldre. Fredag och lördag kl 5.30, söndag kl 1.30. Barn 50 öre, äldre 1 kr: Den girige mjölnaren + Shorty på landet + Bad är hälsa + Karl Alfreds nattliga äventyr + Vesterns musketörer.

I början av 1950 flyttade filmen Våld i mörker över till Skansen efter att ha bara gått en vecka i mellandagarna på Lorensberg. Det kom att bli Skansens största succé, ett helt år fortsatte filmen att dra publik. Jean Negulescos dramatiska film om en dövstum flicka som våldtas gjorde starkt intryck på de som såg den. Två av biografens maskinister hamnade på sjukhus för nervsammanbrott. Arne Eriksson (född 29/11 1919 i Orsa) var maskinist från starten.

Centrumbio och Europafilm ägde biografen som från början hade 361 platser, som 1976 reducerades till 282. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984 Svensk Filmindustri över Europafilm. I maj 1986 upphörde Skansens filmvisningar och i dag är det dansteatern (Unga) Atalante i lokalerna –  foajé, baldakin och skyltfönster finns kvar och man har tagit fram maskinrummets ursprungliga fönster mot gatan igen.