1939

Göteborg har 275 753 invånare.

Årskronologi.

Folkets Hus-biograferna sammansluts i en centralorganisation. Riksföreningen mot Stim bildas i Göteborg av intressenter inom hotell- och restaurangbranschen. Lundby Bio renoveras.

Knippla-Biografen öppnar i slutet av 1930-talet, 180 platser, ägare: Knippla Idrottsklubb, föreståndare Manne Torgersson.

22 journalfilmsbiografer i England, varav 16 i London.
Alhambra Twin, Alhambra, Calif – 1:a multi-biografen i USA.

24/1 Oceanografiska institutet invigs.

21/2 Skådespelaren Börje Ahlstedt föds.
23/2 Skådespelaren Peter Fonda föds.

20/3

22/3 Bergslagsbanan elektrifierad mellan Göteborg och Åmål.
7/4 Regissören Francis Ford Coppola föds.

8/5

2/6 Svenska Mässans nya lokaler invigs.

28/7 Skådespelaren Gösta Ekman föds.

10/8 Skådespelaren och regissören Lars Amble föds.

4/9 Regissören Jan Halldoff föds.

13/9 John Steinbecks Möss och människor i regi av Helge Wahlgren har premiär på Studion.

24/9 Ångaren Gertrud Bratt sänkt av ubåt i Skagerack, krigets första förolyckade göteborgsfartyg; det skulle bli fler, varje månad.

4/11 Emil A Pehrssons Kalle på Spången med Edvard Persson har premiär.
15/11 Göteborgs kvinnliga bilkår bildas.
26/11 Den nya älvbron invigs.

7/12

12/12 Skådespelaren Douglas Fairbanks dör.
13/12 Aveny öppnar.

Säsongens bästa filmer 1938-39
1. Karriär
2. Vi två
3. Gubben kommer
4. Efterlyst
5. Med folket för fosterlandet
1. Dimmornas kaj
2. Snövit och de sju dvärgarna
3. Drömmarnas vals
4. Den stora olympiaden I
5. Komedin om oss människor
6. Permission på hedersord
7. Citadellet
8. Hotel du Nord
9. Marie Antoinette
10. Min barndom

Oron för överetablering i biografbranschen spred sig under våren. Direktör Hedberg vid Cosmoramabolaget konstaterade att Göteborg skulle få fem nya biografer till hösten: Inom rayonen Götaplatsen-Hamngatan ha vi faktiskt 13 biografer med knappa tio minuters väg mellan de längst från varandra belägna. Fortsätter utvecklingen på detta sätt, dröjer det inte förrän vi få köra med kvartsbesatta salonger … Tomterna är dyra, och för att göra de många nybyggda husen räntabla inreder man biograflokarler, som säljas till den högstbjudande. Vi vilja inte ha dem, men ibland tvingas vi att taga dem för att inte släppa in eventuella outsiders – här i Göteborg vilja vi till exempel ogärna ha in en stockholmare. (HT 22/5 1939)

I maj 1939 genomfördes en omröstning bland den svenska publiken om biotiderna: 40% föredrog 7 och 9, 35% ville ha 6.30 och 8.30, medans 25% tyckte det skulle vara som tidigare, 7.15 och 9.15. Från hösten var det 7 och 9 som gällde och det ändrades inte förrän 1958.

KFUM förde en dagbok över filmvisningsverksamheten, som i dag förvaras på Regionarkivet. Här är ett utdrag:
* = affisch finns

HYRA – BESÖKARE –  BRUTTO  – NETTO
14/1 Den goda jorden  50 – 600 – 560 – 429,65
21/1 Kampen om Matterhorn  25 – 187 – 152,50 – 29,95
28/1 Peter van Steeden and his orch (298 m) + Tjurfäktare mot sin vilja (240 m) + En läkares ansvar  83,13 – 380 – 332,50 – 220,12
4/2 Romeo och Julia  40 – 305 – 263 – 150,90
11/2 Emila Zola  61,75 – 313 – 247 – 115,85
18/2 Myteri  40 – 200 – 140,25 – 28,70
28/2 Månskenssonaten  25 – 344 – 272,50 – 180,90
4/3 En stormig bröllopsresa + *Tsarens kurir  25 – 240 – 169 – 79,20
11/3 Tysklands nya bilvägar (290 m) + *En odödlig kärlek 302 (antal besökare)
18/3 Ben Hur 473
1/4 Hjärtats toner  204
15/4 Den stora olympiaden I  236
23/9 Maria Stuart  106
30/9 *Trader Horn  maskinskada, föreställning avbröts. Det var 1:a gången Helge Svensson körde, men han blir ändå huvudmaskinist i fortsättningen, Wallins namn dyker upp någon gång
7/10 Lloyds of London  105
14/10 Lord Jeff  207
21/10 Synnöve Solbakken  344
28/10 Sequioia  200
3/11 100 man och en flicka  230
11/11 Den brokiga vävnaden  244
18/11 Golgata  238
25/11 Prästen från Kirckfeld  185
2712 Två små björnar på vift (210 m) + Phil Spitalny all girl orch (275 m) + Louis Pasteur

Tyskland

Den svenska filmbranschens specialtidskrifter fortsatte i slutet av 1930-talet att rapportera “neutralt” om branschens angelägenheter oavsett vad som hände i Europa. Att politik (och krig) inte hör hemma i filmtidningar framgår klart i tidens rapportering.

Biografbladet menade i ledaren till januarinumret 1939 att om man bortsåg från det världshistoriska skeendet så kunde man se optimistiskt på filmvärldens framtid. I den reguljära rapporten från den tyske korrespondenten meddelades att Goebbels på grund av överansträngning lämnat ifrån sig det högsta – “näst Hitler förstås” – ansvaret för filmen, vilket säkerligen kommer att ha till följd att denna blir mindre aggressiv i sina propagandametoder och framför allt inte släpper ut filmer som ‘Juden ohne Masken’ och dylika alster, vilket även bland antisemiterna väckt förargelse för sin smaklöshet.

Vid nyåret blickar den tyska filmen med stolthet tillbaka på år 1938. Med de 10 miljoner nya invånare riket fått, har det också fått 6,726 biografteatrar, av vilka 5,475 falla på det forna Tyskland, 871 på Österrike [numera Ostmark] och 380 på Sudettyskland. Det är sammanlagt 2 1/2 miljoner sittplatser och man räknar med en halv miljard besökare under det kommande året. Filmriksdagen senare under våren menar att varje tysk borde gå minst 16 gånger om året på bio.

Efter inmarschen i Tjeckoslovakien visade det sig att den tyska filmindustrin inte hade lika lätt att etablera sig där som i Österrike. Enligt Biografbladets korrespondent:

Likriktningen har naturligtvis börjat med att alla icke-arier sopats bort, varvid också många rasrena arier fått stryka på foten – därför att de enligt den nya regimens åsikt förtjänat på affärer gjorda av icke-arier. Ettdera ha de icke-ariska firmorna helt enkelt stängts eller också ha deras aktier “övertagits” av arier. Bland viktigare omgrupperingar kan nämnas följande. Elektas chef, Josef Auerbach, har avlägsnats och koncernen Elekta-Slavias aktier ha övertagits av diskontobankens direktör Oberthor samt bankdirektör Peter. Vidare har förutvarande innehavaren av biografen Svetozor inträtt i koncernen.

I septembernumret av Biografbladet oroar man sig för hur det nyss utbrutna kriget kommer att påverka filmproduktionen och att man får räkna med rubbningar av det normala förhållandet mellan export och import inom filmens värld. I värsta fall finns det repriser, tröstar man sig med.

Ett nummer senare berättar rubriken till Tysklands-brevet Allt går som vanligt. I rapporterna från Tyskland blir det snart en vana för skribenterna att omtala, vilka nya erövringar den tyska biografparken gjort. Denna gång är det Polens biografer som blivit tyska och som, när detta läses, väl också blivit det vad repertoar och skötsel beträffar. … Den tyska filmfackpressen… konstaterar dock med tillfredsställelse att 769 biografer med inalles 272,800 sittplatser ‘tillförts’ riket. … Biografägarna i Polen har f.ö. sannerligen inte haft det lätt med en nöjesskatt på 37 1/2 % i Warszawa…”

Filmproduktionen var i slutet av september den normala i Tyskland. Under de tre första septemberveckorna gåvos i Berlin 14 premiärer – ävenledes det normala antalet. Precis som vanligt förhåller det sig däremot inte med programmen. Biograferna spela så gott som utan undantag och publiken strömmar in genom ljusavskärmningarna. En del biografer, särskilt i Berlin och de andra storstäderna, börja kvällsföreställningarna tidigare, då det är kvistigt för publiken att gå hem på de becksvarta gatorna.

Även om man får hoppas att Sverige inte behöver mörkläggas, skadar det kanske inte att ha ögonen öppna för en del erfarenheter, Tysklands biografägare nu göra. Mörkläggningen kullkastar exempelvis alla hittills gällande regler för exteriörreklam och affischer. All kvällsbelysning är naturligtvis förbjuden, och därav följer även att affischerna i rätt stor mån måste ändras. En del affischer göra sig ju bäst, då de belysas av strålkastare och starka elektriska lampor, men ha inte alls samma effekt vid dagsljus. Affischerna måste därför numera komponeras så, att de varken i avseende på form eller färg bli beroende av stark belysning. På grund av pappersbristen måste de tyska affischerna nu också minskas till formatet.

Ficklampor hör nu till den vardagliga klädseln i Tyskland och de ställer till med problem i biograferna. Ovanan att inte i lugn kunna avvakta ‘slutkyssen’ hänger i även i krigstider, och en stor del av publiken tänder redan innan de sista femtio meterna körts sina ficklampor. Följden blir att ljuset från salong och filmduk mötas och framkallar ett starkt flackande ljus, vilket lätt tränger ut genom dörrarna, som då börja öppnas.

Aveny

Centrumbiografernas Aveny vid Kungsportsavenyn 25 var Sveriges modernaste bio när den invigdes den 13 december 1939. Den var till och med byggd så att man kunde “transformera för television”, vad det nu innebar. Längst bak fanns telefoner för lomhörda. I taket satt 56 000 ventilationshål. Fåtöljerna kom från NK. Alla ljuskällor var dolda. Projektorerna var de senaste Zeiss-maskinerna “för färgfilm”. Den moderna färgspelsbelysningen med ljusorgel, ridåmaskinen, figurelevatorn och vattenfontänen installerades av Weichert & Carls.

Figurelevatorn var den hiss som förde undan den nakna damen med globen som stod framför ridån innan föreställningen. Konstnären bakom skulpturen hette Erling Valldeby. Fontänen stängdes av så småningom för den läckte vatten in i salongen och skvalandet störde visningen. Vid något tillfälle ramlade den ner iI april 1992 var man tvungen att ställa in en föreställning när damen vägrade försvinna ner. Senare placerades hon i Palladiums foajé och ännu senare i Bergakungen – stillastående.
13/12 1939. Invigningsfilmen gick 10 veckor.

Öppningsfilmen på Aveny den 13 december 1939 var Kalle på Spången. Kvällen inleddes med musik, som bekräftade salongens goda akustik. Därefter läste Frithiof Hedvall en prolog, skriven av Fritz Schéel, som handlade om hur gamla förnäma Avenyn förvandlades till ett modernt stråk. Innan filmen började dök Edvard Persson upp och sa några trevliga ord på skånska.

Robert Hansson (född 20/6 1897 i Kvistofta) var maskinmästare vid Aveny åtminstone till 1957. Han hade börjat i biobranschen redan 1928. Han installerade ett system som kallades för Magnascope. Det innebar att man med hjälp av en förstoringslins ökade storleken på bilden under särskilt spektakulära scener. Det nästan kvadratiska normalbildsformatet härskade på biograferna innan 50-talet. De försök som hade gjorts i USA med 70 mm-film runt 1930 kom knappast till Sverige.

Magnascope, som förstorade duken fyra gånger, introducerades av Paramount i USA 1925 och var tänkt att användas bara i utvalda scener, men många biografer utnyttjade systemet oftare, särskilt för västernfilmer. Först i och med att CinemaScope dök upp 1953 försvann Magnascope. Ture Schön minns en visning av Robin Hoods äventyr på Cosmorama 1938 när actionscenerna blev större på duken. Då kallades fenomenet för Grandeur, antagligen av copyrightskäl, men principen torde ha varit samma.

Den 12 augusti 1940 tog Aveny över det dagliga kortfilmsprogrammet från Lillan. De korta visningarna upphörde i maj 1947.

Birger Eriksson kom efter 26 år på Boulevard till Aveny och fungerade som Centrumbios huvudmaskinist ända fram till slutet.

Fru Beda Andersson intervjuades av Handelstidningen i april 1947, då hade hon städat efter biopubliken på Victoria i 33 år, sedan biografen öppnade 1914, och betraktades som äldst i skrået. Hon tyckte att biopubliken hade blivit hyggligare med åren.

“Efter Harold Lloyd-filmerna förr i världen – bevare oss, så det såg ut! Fru Rundquist och en av hennes kamrater som varit 25 år på Cosmorama har lika dystra minnen av Douglas Fairbanks och de gamla Chaplin-filmerna.

Den lilla mannen med mustaschen tycks emellertid alltjämt dra till sig en publik, som han säkert inte tänkt på från början. När hans Moderna tider för en tid sedan togs upp som repris på Aveny, då var bl.a. toaletterna söndersparkade, när fru Olsson kom för att städa på morgonen. Just nu medan Jens Månsson går har hon det lite lättare, för på Edvard Perssons filmer kommer bara ordentligt folk, säger hon. Det är äldre människor, och så barn, som de äldre håller reda på. Ditte människobarn samlar inte heller så mycket skräp, och snygg publik hade också Greta Garbos filmer och Mrs Miniver, säger fru Rundquist.”

Göteborgs Morgonpost 15/9 1947.

9/1 1950.

16/10 1950.

Den 4 maj 1953 visades på Aveny den första långfilmen i 3D i Göteborg: Bwana-Djävulen av Arch Oboler och med Robert Stack. Den 15 juni kom den andra, Mannen som levde två liv av Lew Lander och med Edmond O’Brien; den tredje fick premiär den 28 september, Vaxkabinettet av enögde regissören André de Toth, med Vincent Price och Charles Buchinski (det vill säga Bronson).

Den 26 december 1957 fick 70-mmfilmen Jorden runt på 80 dagar premiär, fast i vanligt format. Maskinmästare Hansson försökte förbättra upplevelsen genom att låta en vaktmästare styra ljudet manuellt mellan de olika högtalarna. Flera biografer fick projektorer för 70 mm, men aldrig Aveny.

1977 kom en ombyggnad. Väggarna blev “dystert murriga och golvet täcks av en brunaktig heltäckningsmatta”, enligt ett biograftest i GP 1995. Bland de senare succéerna var Lasse Åbergs Repmånad och den första filmen i serien Polisskolan.

Centrumbiograferna och Europafilm hade ägt Aveny från början. 1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som i sin tur blev köpt av Svensk Filmindustri 1984.

1988 hade man planer på att flytta in salongsväggen, så att foajén skulle bli större och salongen förlora sju bänkrader. Samtidigt skulle hela väggen mot gatan tas upp som en entré. Tanken var att man skulle rädda singelbiograferna genom att öka försäljningsytorna. Men det genomfördes som bekant aldrig. Redan dagen efter stängningen den 5 maj 1997 flyttades biografstolarna till en förortsbiograf i Köpenhamn.

Biografen har i dag byggts om till affär, men baldakin och skyltfönster är bevarade.

Göta

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

14/11 1938

15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.

Rex

1955 meddelades att Gamlestaden äntligen skulle få ett Medborgarcentrum med post, barnavårdscentral, bibliotek, samlingslokaler, teater och – biograf.

Byggnaden skall omsluta en torgplats som således blir avskärmad från den kringliggande bebyggelsen. Husen skall uppföras i betong och delvis kläs med fasadtegel. För utformningen har arkitekterna SAR Torgny Gynnerstedt och Jan Eriksson, Stockholm, svarat. (GHT 31/3 -55)

Men när 1958 led mot sitt slut och det bara var några veckor kvar innan komplexet stod klart fanns det ett problem: det var ingen som ville driva bion – kunde det ovanligt äggformade utseendet på byggnaden ha något att göra med saken? Invigningen fick ske utan några filmvisningar.

Först till hösten 1959 kom biografen igång, och det hänger antagligen ihop med att Kortedala då också skulle få sitt Medborgarhus. Folkets Hus-kedjan såg det som ett lönsamt projekt att samköra de två biograferna och låta dem dela på samma filmer. På måndagar hade man “premiär” – det var i regel reprisfilmer – och på torsdagar bytte man program med varandra.

Direktören i Svenska Biografägareförbudet, Eric A. Pettersson (Film-Pelle) invigde 21 september med tröstens ord: “Ungdomen har tröttnat på TV och söker sig tillbaka till biograferna.”

Direktör Sigurd Olsson från Skandinaviska Biograf AB hade en annan förklaring: “Ungdomar har skaffat sig bilar och har därför inte råd att gå på bio.” Men han trodde att de snart skulle tröttna på bilarna också och återvända.

Salongen med 456 platser hade väggar av rött tegel medan taket bestod av blå metallrullar. Bänkraderna var omväxlande mörkblå och ljusgröna. En ljus teakram omslöt ridån i blekgult, senapsgult och vitt. Invigningsprogrammet på den 8,8 x 3,8 m stora duken var den nya Carl Gustaf Lindstedt-komedin Fly mig en greve. I fortsättningen blev det ett typiskt reprisprogram.

Efter att Forum i Kortedala stängt 1965 fick Rex allt svårare att klara sig. Den 4 maj upphörde Folkets Hus med verksamheten efter en sista visning av Freddy klarar biffen. Men redan i slutet av månaden kunde GP meddela att Centrumbiograferna tagit över Rex.

Centrum, med biograferna Lorensberg, Göta, Aveny och Skansen, stod inför en kris. I samband med att Cirkus-byggnaden i Lorensbergsparken revs hade någon fått för sig att rivningen även skulle omfatta Lorensbergsbiografen. Som en liten säkerhetsåtgärd tog Centrum över Rex i Gamlestaden, kanske inte ett riktigt fullgott substitut.

När visningarna kom igång 1 november med John Fords Förföljaren var det slut på reprisprogrammen. Nu blev Rex istället en nedflyttningsbiograf, till exempel den 12:e veckan av Den onde, den gode den fule, med enstaka premiärer som Åsa Nisse i raketfart.

Efter att fjärrvärme installerats i Lorensbergbion drog Centrum slutsatsen att man nog inte tänkte riva trots allt och så avvecklades filialen i Gamlestaden. Den 13 maj 1973 släcktes projektorn i den sista av förortsbiograferna.

Byggnaden står kvar och lokalen används för olika verksamheter.