Göteborgs Kinematograf

Kungsgatan (på bilden från 1900) är den gata i staden som längst varit biogata. Från när Göteborgs Kinematograf öppnade 9 september 1905 (vid nr 15) till Victorias stängning 2002 har här alltid legat minst två biografer.

Huset med butiksskyltarna på höger sida byggdes om 1904. I den bortre tredjedelen av fastigheten låg Göteborgs Kinematograf (senare Intima-Biografen, Lilla Teatern och Facklan).

I mitten av nästa kvarter på höger sida fanns Favorit en kort tid. Längst bort i bilden skymtar träden kring Domkyrkan; här låg Kronan och här var Filmstaden Downtown fortfarande verksam en bit in på 2000-talet. I kvarteret bortom kyrkan, på vänster sida fanns Victoria och i korsningen med Östra Hamngatan låg Grand.

Göteborgs Kinematograf är den äldsta biograf som kom att fortsätta sin verksamhet ända fram i “modern tid”. Det var också den biograf som längst behöll uttrycket “Kinematograf”. Efter att ha bytt namn två gånger, 1918 till Intima-Biografen och 1944 till Facklan, drogs den slutligen med i det stora bionedläggningsraseriet på 1960-talet.

Göteborgs Kinematograf blev stadens ledande biograf efter Olympia i Arkaden. För att möta konkurrensen från de många biograferna satsade man på egna reportage med hjälp av fotograferna Charles Magnusson, Robert Olsson och Nils Thomasson; man spelade in ljudfilmer och man hade en programsättning av sensationsfilmer som ledde till de första föräldraprotesterna mot filmfördärvet. 1905-06 var en tumultartad tid i stadens biografhistoria.

Ombyggnaden 1904 av fyravåningshuset är ritad av arkitekten A. Westerlind, som också, tillsammans med fabrikör Anton Almquist, var fastighetsägare (1911-17 var Almquist ensam ägare).

Huset bestod av två parallella kroppar som förenades innanför en långsmal gård. Alla fasader täcktes nästan helt av fönster, de mot gatan var stora, medan de mot gården var långsmala.

På båda sidorna om porten fanns en butik med två skyltfönster vardera och lagerlokal innanför. Porten var tvådelad, den högra ledde genom en gång in till gården. I gången till vänster fanns en butik, följt av vaktstuga och hiss; ovanför ledde en brygga över från hissen till den högra huskroppen. Innanför gården låg en strykinrättning till vänster och tvätt till höger, mellan dem en trappa upp till övriga våningar.

Den vänstra delen av porten mot gatan ledde till ett trapphus. Den främre delen av första våningen var utställningslokal i båda huskropparna, en smal förbindelse fanns mellan trapphuset och ytterväggen. Innanför i den vänstra delen låg ett sockerbageri och ett konditori, i den högra matsalar och kafé. Den andra våningen upptogs helt av utställningsutrymmen medan den tredje var vind.

Det finns inga ritningar från den första biografens tid, men ombyggnadsritningar från tiden för namnbytet till Intima-Biografen visar att biografen låg i den vänstra huskroppens bottenvåning. Göteborgs Kinematograf kom till på det klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. Antalet platser är okänt.

I husets högra butik fanns under olika perioder mellan 1906 och 1913 Bröderna Ekmans Kappaffär, cykel- och sportaffären G. R. Johansson & Co samt Café Tua. Den första pingstförsamlingen, Smyrna bildad 1914, inrättade en predikolokal längre upp i huset. Långt senare hade scenskolan sina lokaler här innan den flyttade ut till Bö.

Den tidigaste annonsen för Göteborgs Kinematograf är från lördagen den 9/9 1905 (HT). Texten betonar programbytet två gånger i veckan och visningstiderna framhålls, typisk information som presenterar en ny biograf. Men det hindrar inte att biografen kan ha öppnat någon vecka tidigare.

Polisens tillstånd är daterat den 11 augusti och biografernas säsongstart efter sommaruppehållet låg gärna i slutet av augusti. Att Oriental den 1 september inledde säsongen med att markera: “Ett charmant program. Är fortfarande den största och trefligaste Biograf-Teatern i Gbg” kan förstås vara en släng åt Göteborgs Kinematograf.
Priserna, 35 och 25 öre, och öppningstiderna, 5-10.30, sön 1-5, 6-10.30, var de normala för tiden.

Basen i alla biografers program vid den här tiden utgjordes av korta farser och dramer, som ofta varierade samma tema. Skådespelarna och regissörerna och alla andra var anonyma. Det enda som skilde en film från en annan var en säljande titel eller en lustig beskrivning. Oftast nämndes bara ett eller två huvudnummer i annonsen, och ibland inget alls. Göteborgs Kinematograf verkar ge upp oftare än andra biografer när man inte har något att slå på:

“Två gånger i veckan bjuder Göteborgs Kinematograf på totalt nytt program. I dag nytt” och “I dag trefliga komiska vackra lärorika nyheter” (6/12 1905), “Vår lokal har den bästa ventilationen af alla lokaler i hela staden” (9/12), “Vårt enormt komiska program väcker stormande munterhet” (27/4 1906), “Ny Odödlig Nyhet och ett stort nytt charmant och särdeles roande Kinematograf-Program” (2/5), “Önskar Ni ett godt skratt? Det i dag uppsatta Programmet är Makalöst skrattretande” (22/9) och  “Folket jublar över det i dag uppsatta nya programmet” (14/11).

Men man hade också svensk premiär på filmer som i dag är en del av filmhistorien: Edvin Porters Hur Mr Jones förlorade sina kläder /How Jones lost his roll (25/10 1905), Hönan med guldägget /La poule aux oeufs d’or “Vacker, Vackrare än någonting förut, Vackrast af allt som kanske kan uppnås” konstnärligt kolorerad – OBS! 14 000 fotografier (23/11), Hepworths Alice i Undrens Land /Alice in Wonderland (9/12), Alice Guys De två små vilsnegångna /Les petits coupeurs de bois vert  (23/12), Charles Magnussons Sillfiske i Bohuslän (19/1 1906) och En flickas hjältedåd /The little train robbery med Marie (Mae) Murray (gemensam premiär med Olympia 14/2).

Den 19 mars 1908 meddelade en annons: “Dagens nettoinkomst afsättes till förmån för de arbetslösa i Göteborg. Intressant program, däribland de arbetslösas demonstration.” Samma år kunde man se Olympiska spelen på bio, från den 20 augusti.

1910 hade Värmländingarna premiär på Göteborgs Kinematograf. Den var längre än andra filmer och förebådade, tillsammans med den ännu längre Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf på Cosmorama (28/11), långfilmens intåg i filmprogrammen.

Den 22 maj 1916 visades en vision av milleniumskiftet. Filmen År 2.000 var ett sensationsdrama i 4 akter. “Iscensättningen visar än en gång över vilka fenomenala möjligheter filmkonsten förfogar.” Den 4 september samma år ingick  Metropol och Göteborgs Kinematograf konsortieavtal och började samannonsera.

STERNER vs POLISEN & CODAC
I äldre svenska filmhistorier (Idestam-Almquist) och i Uno Asplunds anteckningar anges Charles Magnusson som ägare till Göteborgs Kinematograf. Att det är fel bekräftas av en notis i GT den 24 januari 1906 där polisen klagat på en av filmerna:

Anmärkningarne framställdes till vaktmästaren å lokalen, men med så ringa påföljd att numret gafs två dagar därefter. Då polisen efterhörde anledningen till detta svarade vaktmästaren, att ingenting kunde göras af personalen på kinematografen, då anmärkningen ej var ställd direkt till kinematografens ägare hr Nils Einar Sterner.
Med anledning häraf var hr Sterner i går kallad till inställelse inför poliskammaren och meddelade därvid att han ej hade kännedom om, hurudant det klandrade numret vore.
Poliskammaren erinrade hr Sterner om dennes skyldighet att ställa sig polisens order till efterrättelse och att denna skyldighet jämväl gälde de å kinematografen anställda personerna.

Hr Sterner har en gång förut erhållit en privat påminnelse i samma riktning af polisintendenten.

Tre månader senare är det Sterner som går till angrepp. Han har tröttnat på signaturen Codacs spydigheter och försöker utröna om det är den anonyme skribenten eller tidningen som har ansvaret eftersom han tänker vidtaga rättsliga åtgärder. Han vänder sig särskilt mot en artikel, “Odödligheten på kinematograf”  i GT den 23 mars.

Efter en del tjatande, redaktionen menar att det “knappast har något annat syfte än att göra reklam för ifråga varande kinematograf”, lyckas han den 11 april få in ett “Beriktigande” där han menar att den tidigare publicerade “artikeln syntes mig vara tendentiös, gående ut på en ovederhäftig kritik af våra bilder för att därmed understryka ett beröm för en annan kinematograf.”

I december 1906 startade Magnusson Kronan med en uttalad målsättning att bara visa rumsrena kvalitetsfilmer, en reaktion mot den skandal som Göteborgs Kinematograf hade orsakat med sin programsättning i slutet av 1905. Det kan bekräfta att han inte hade något att säga till om vad det gäller driften av Göteborgs Kinematograf, men det kan också vara så att han bara utnyttjade skandalen för att ställa sin egen biograf i bättre dager.

Asplund menar att Sven Pettersson, som var fotograf och Magnussons medarbetare i deras gemensamma fotolaboratorium, övertog biografen 1906. Det här är antagligen ett av flera exempel på hur svårt det kan vara att hålla isär ägare och föreståndare. Pettersson fungerade nog som biografföreståndare.

När Svensk Kinematograf upplöstes i april 1909 blev Emil Olsson och J.A. Qvicklund biografens ägare. Förre konduktören Qvicklund har inte satt några andra spår i Göteborgs filmliv, men Olsson blev känd som “Kinne-Olle” när han 1914 byggde Metropol.

Göteborgs Kinematograf: Charles Magnusson

Charles Magnusson (26/1 1878 – 18/1 1948) bodde under skoltiden på Viktoriagatan 4 i Göteborg. Efter Carlstedts förberedande skola flyttade han till andra klass i Göteborgs Real-Läroverk (senare Vasa Högre Allmänna Läroverk), men han var ingen större begåvning. Efter femte klass (och två år i tredje) slutade han våren 1894 med dåliga betyg i allt utom Naturlära där fysik och kemi ingick.

Hans intresse för fotografi ledde till internationella priser redan i gymnasiet och för att ha råd att ägna sig åt sin hobby tog han jobb i olika firmor som kontorist och bokhållare. Året för när Magnusson köpte sin första filmkamera varierar i olika källor mellan 1903 och 1905. Innan de många biograferna öppnade runt om i staden under 1904 och Olympia börjat spela in egna filmer (tidigaste dokumenterade är från 16 februari 1904)  är det knappast troligt att Magnusson började tänka på att skaffa sig kamera.

Magnusson berättade i Filmbladet 1916:2 att han 1905 träffade Nils Sterner på gatan och blev erbjuden anställning som fotograf och kontorist vid nyöppnade Göteborgs Kinematograf. Redan dagen därpå, den 16 september, tog han sin första film, på Heden, där Barnens dag för första gången firades i Göteborg i dagarna två. Filmen, som är bevarad med 1 minut och 48 sekunder, visades den 20 september på Göteborgs Kinematograf.

Magnusson bör rimligen ha haft en del erfarenhet av filmande innan. Debuten kan ha ägt rum redan vid Holmenkollendagen den 13 mars. Han låg antagligen bakom de filmer som visats på nyrenoverade Stjärnan i augusti: Tyska pansarfartygens besök i Göteborg i Juli 1905, Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm, Ett eldsläckningsprof å Heden i Göteborg i Juli, 1905 med Kolsyresprutan KOSTOS, Kungl. Kortègen å Djurgården i Stockholm. Det skulle förklara hans snabba anställning vid Göteborgs Kinematograf. Sterners tidigare associationer med Montgomery, som ägde Stjärnan, bör ha gjort att han kände till Magnusson när de två träffades på gatan.

De första filmerna framkallades i det egna badrummet, men snart hade han inrättat ett laboratorium. Under hösten levererades en rad filmer till Göteborgs Kinematograf: Hvalfångarnes lif, Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11) och enligt en annons införd dagen efter premiären den 29 december: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma.

När Haakon VII, Norges förste kung efter unionsupplösningen, kom till Kristiania den 25 november, tilläts bara en fotograf ombord på båten. Det var Charles Magnusson.

Svensk Kinematograf, som formellt bildades den 23 oktober 1905, drev Göteborgs Kinematograf. Idestam-Almquist menade att biografen var Magnussons, men han ingick inte bland aktieägarna, annat än en kort period under själva bolagsbildningen, antagligen av taktiska skäl. Och det kan knappast ha varit förenligt med arbetet som filmfotograf. Tillsammans med fotografkollegan Robert Olsson dokumenterade de allt från galoschfabrikation i Skåne via sillfiske i Bohuslän och timmerhuggning i Värmland till sameliv i Jämtland.

Charles Magnusson hade under många år sällskap med Emma Wilhelmina, född i Haga 1884 och dotter till handlanden August Nordblom på Snickaregatan, som drev ett smörstånd i Saluhallen, så dottern kallades för Smör-Emma. Hon blev senare kassörska vid Kronan och bytte namn till Bio-Emma.

Magnusson tänkte gifta sig, men tyckte att han borde ha en tryggad ekonomi först, och ville därför starta en biograf med kvalitetsprogram till skillnad från de spekulativa filmer som föräldrar och lärare hade protesterat mot på andra biografer. Han gick till sin svåger Otto Stendahl som drev vinkällare vid Vallgatan, där man kunde få portvin för 20 öre glaset; Georg Blickingberg och Gösta Ekman tillhörde stamgästerna. Stendahl hjälpte honom hitta en lämplig lokal i närheten, på Kungsgatan mittemot Domkyrkan.

Den 31 juli 1907 bildades AB Biokronan med Magnusson som chef och Stendahl som styrelsemedlem. Året därpå vidgades ambitionerna när han tillsammans med Karl Oskar Krantz, en filmuthyrare i Lund, bildade Biografaktiebolaget Kronan. Och 1909 blev Charles Magnusson direktör för Svenska Bio i Kristianstad och lämnade därmed Göteborgs biografvärld.

Göteborgs Kinematograf: Egen produktion

Ingen biograf av klass kunde klara sig utan en egen filmproduktion. Med fler än tio biografer i Göteborg 1905 hårdnade konkurrensen. Annonseringen speglar kampen om publiken.

På biograferna kunde man se världshändelser: Strider kring Port Arthur, En färd med en engelsk expedition till Nordpolen med ångaren “Arctic”, Engelska militäröfningar under boerkriget i Afrika och Jordgubbsskörd i England. Kändisreportage var också populära, vid den här tiden begränsade de sig till kungligheter: Kejsar Wilhelms Medelhafsresa, Vicekonungens kröning i Indien, Originalbilder från fursteparets bröllop i Windsor och Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm.

Men det var de lokala verklighetsbilderna som väckte störst intresse. Även här blev öppnandet av Göteborgs Kinetmatograf i september 1905 en tändande gnista. En annons i HT förkunnade: Spårvagnsolyckan i Göteborg den 9 sept. 1905/Obs! Eget tagna/Obs! Enda existerande. Inför det första firandet av Barnens dag i staden lovade man den 12/9 Hela bruttoinkomsten … öfverlämnas till kommitterade för ‘Barnens dag’. och den 20/9 kunde man bjuda på ett reportage från firandet, upptaget av Svensk Kinematografs egen fotograf, Charles Magnusson.

Från premiärannonserna kan man se att Magnusson inte stannade i Göteborg: Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11). Även Olympia uppmärksammade den norske kungens återkomst efter unionsupplösningen: Konung Haakon VII:s intåg i Kristiania (28/11) från “Anders Skogs ateljé”.

Att ha unika bilder var viktigt. Göteborgs Kinematograf sparade inte på orden i annonsen den 29 november:

Att komma först var också viktigt: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma (annons 30/12, dagen efter premiären).
Magnusson fortsatte kringresandet under 1906: Kristian IX:s begravningståg från Köpenhamn till Roskilde (februari). Anders Skog kunde berätta att man hade egna “biografister” både i Roskilde och Sundsvall söndagen den 18/2. Redan den 19/2 visade båda biograferna filmen från begravningen och den 21/2 annonserade Olympia om Traftäflingarne och skidtäflingarne i Sundsvall.

Den 24 februari inledde Göteborgs Kinematograf serien Svenska bilder med ett avsnitt om Värmland. Den 8 mars visade Olympia Norrlandsbilder från “egen utsänd Bioscopist” och den 15 mars Skidtäflingarne vid Holmenkollen den 12 dennes. Efter “tre veckors oerhörda strapatser” kunde  Göteborgs Kinematograf den 31 mars presentera Lappbilder fotograferade av  Robert Olsson och Nils Thomasson.

Höstsäsongen öppnade Kinematograf med en liten clou. I en trespaltsannons den 25 augusti utlovade man: hela det för Hans Majestät Konungen förevisade utfvalda program, som vann Hans  Majestäts särskildt uttalade fulla och nödiga bifall. Dagen innan hade man visat film för kungen i Marstrand, bland andra den från invigningen av industriutställningen i Norrköping på sommaren. Antagligen ägde visningarna rum i Societetssalongen.

Om filmen Lika mot lika ingick i programmet är osäkert, hela dess existens är osäker. Men om filmen fanns, så var den regisserad av Svensk Kinematografs chef N.E. Sterner och Knut Lambert och hade Knut Lambert, Helfrid Lambert och Tollie Zellman i rollerna.

Charles Magnussons film från Göta Elf-katastrofen i april 1908 blev den mest kända av verklighetsfilmerna från den här perioden. Den visades på Kronan och såldes till hela Europa. Även Göteborgs Kinematograf hade en film från olyckan på programmet.
Veckojournaler med lokalt filmade inslag fortsatte att vara ett viktigt inslag i filmprogrammen på alla större göteborgsbiografer under hela stumfilmsperioden.

Kronan

Innan Kronan blev Kronan låg biografen inne på  gården vid Kungsgatan 31-33.. Byggnadsritningarna innehåller bara en lokal som kan ha varit tillräckligt stor för att göras om till biograf och som stämmer in på Idestam-Almquists beskrivning i När filmen kom till Sverige: “en lång, smal lokal” med “200 platser”.

.Charles Magnusson ville öppna en biograf med en anständig repertoar. Efter skandalerna vid Göteborgs Kinematograf (där det berättas mer om Magnusson) och andra biografer vägrade Handelstidningen att ta in bioannonser.Magnusson övertalade sin svåger, vinhandlaren Otto Stendahl, att teckna kontrakt för lokalen innanför gården.

Enligt Idestam-Almquist lyckades Magnusson få in premiärannonsen för Kronan i Handelstidningen och bröt därmed tidningens blockad. Annonsen var grafiskt modern med mycket luft i stora vita ytor kring texten. Det här var en biograf med finess.

Idestam-Almquist menade att Kronan öppnade den 17 december, men då hade biografen redan visat film i en och halv vecka. Den första annonsen från den 5 december var betydligt mer traditionell.

Signaturen “Codac” upptäckte nyheten och rapporterade i GT 8 december:

Göteborg har fått en ny kinematograf. Den kallar sig ‘Kronan’ och har lokal i glashuset midt emot Domkyrkan vid Kungsgatan. Det skulle vara orätt att icke konstatera att starten i anseende till programmet är god. Det upptager nämligen en bild, som är i hög grad sevärd och som, då den blott blir bekant säkerligen kommer att locka folk till lokalen.

Filmen, som är mycket lång, visar Niagarafallen och trakten däromkring. Flera af dess olika afdelningar äro mycket värkningsfulla och fotografierna i sin helhet äro så skarpa, att man knappast kan begära mera. Det är precis, som om man gjort en resa till världens största vattenfall, och då kan man ju anse sig ha fått valuta för sin 25-öring.

Dessutom visas en bild af sentimental art: En styfmoder. Den handlar om huru en gosse blir slagen och misshandlad af sin styfmor. Det gör ett pinsamt intryck att bevittna denna upprepade barnmisshandel och man finner icke saken gladare, då gossens far till sist under häftig vrede kör den omänskliga styfmodern på dörren.

Ett par roliga bilder: ‘åkning på rullsskridskor’ och ‘negerns hämnd’ äro oförargliga. Däremot är det nummer som heter ‘den skyddande melonen’ i mitt tycke uteslutande osmakligt. Det är knappast ‘komiskt’ att se hur ett par bofvar ränna knifven i magen på en man så att han stupar, äfven om han händelsevis skulle under västen bära en melon, som får taga stöten. Det numret kan saklöst slopas från programmet, som afgjort vinner på en sådan åtgärd.

Publiktillströmningen under det första året måste ha varit god, annars skulle man inte ha vågat sig på en total ombyggnad, som bör ha skett under sommarmånaderna, för i september kom visningarna igång i den nya Kronan.

Kronan

Egentligen fanns det två Kronor vid Kungsgatan 31-33. Den första som öppnade i december 1906 låg i en befintligt lokal inne på gården, medan den andra Kronan den 26 september 1907 flyttade in i helt ombyggda lokaler med ingång direkt från Kungsgatan. Till vänster alldeles inför dörrarna låg kassan. “Väntrummet” var uppdelat i två lika stora delar, från det inre gick en trappa längst bort på den vänstra väggen upp till “mörkrummet” (dvs maskinrummet).

Vid den högra delen av väggen rakt fram ledde dörrarna in till salongen. Bänkarna stod till vänster, utan mittgång på ett golv som sluttade längst bak, dit nådde man via små trappsteg från sidogången. Några korta bänkrader fanns till höger om gången, som avskildes från huvudrummet genom pelare förbundna med bågar (dessa kan man fortfarande se i dag i affären). Salongen med utnyttjade större delen av den överbyggda innergården, kvar blev bara en smal gång för nödutrymningen. Rektangeln längst upp motsvarar det rum som den första biografen använde.

Signaturen Codac skrev i GT den 12 oktober:

Biografen Kronan har efter sin flyttning fått den obestridligen elegantaste lokalen i staden. Man har icke nekat sig någonting i dekorativt och belysningshänseende. Resultatet är också godt. Lokalen är ett mellanting mellan konserthuset i tiondels skala och Kontinentals kafé. Det mäst epokgörande av allt: pianisten sitter icke bakom en skärm, utan synligt för allt folket.

Programmet lät sig se. ‘Laterna magica’ var för en gångs skull något nytt. Man får så sällan intrycken uppfriskade med nya idéer, att man är tacksam till och med för något så anspråkslöst som numret i fråga.

Isupptagning vid Djurgårdsbrunnsviken är ett bra nummer. Sådant är alltid roligt att se, och vi hörde flera uttryck af belåtenhet rundt om i salen.

‘En hjältinna’ är en hjärtnupen liten äfventyrsroman. Den kan godt ses af hvem som hälst, men till barnens upplysning må det sägas, att det inte är passande att skratta, när den lilla flickan ramlar i vattnet och är nära att drunkna, äfven om det ser litet lustigt ut. Det lustiga hör nämligen inte till pjäsen.

Den ursinniga cykelfärden är tämligen rolig. Särskilt hade man omåttligt roligt, då cyklisten före och hela det förföljande sällskapet efter hoppar i vattnet från den höga bron. Bilden skulle varit roligare ändå om det sparats något på sparkarne. Det ser så illa ut att karlar slå och sparka en kvinna, äfven om denna ställt till något litet spektakel.

Nå, man får ju ännu icke vara allt för granntyckt. Det ena först och det andra sedan.
Det är angenämnt att konstatera att på två hela kinematografprogram icke funnits något som värkat direkt osmaklingt. Det tyder på utveckling.

De två arkitekterna Otto Fahlström och Oscar W Nilsson (med arkitektbyrån Fahlström & Nilsson på samma adress som biografen) var fastighetsägare från 1907 (dvs samma år som den andra Kronan öppnade) till 1915. (Nilsson bodde i villa Solhyddan på Danska vägen, medan Fahlströms hem låg vid Öfvre Husargatan 25.)

Nilsson fortsatte ensam äga fastigheten till 1917 då handlanden Gustaf Löfmark tog över; 1920 var AB Nordiska Kompaniet ägare och från 1922 Fastighets AB Kungsgatan 31 och 33.

Interiör från Kronans salong med personal, troligen 1910-tal. Det välvda taket, armaturen och pelarna till höger kan ses än i dag i butiken. En normal biograf vid tiden för Kronans öppnande hade 75-150 platser, men det fanns de som var större, t ex Blanchs i Stockholm (325) och Success i Trollhättan (500).Kronan hade 222 platser.

Kronan visade helst bilder från verkligheten, och i första hand då egna filmreportage, framkallade av Sven Persson i det egna laboratoriet. Magnusson importerade också film från London och hyrde ut den, efter visningen på Kronan, till andra biografer i Sverige.

När Cosmorama öppnade 1908 blev den en stor konkurrent till Kronan och den 1 september 1910 gick Kronan upp i AB Cosmorama, som skulle bli Göteborgs största biografkedja, men Charles Magnusson (AB Biokronan) hade redan den 2 mars 1909 lämnat sin biograf till fastighetsägaren Oscar W Nilsson och åkt till Kristianstad och startat den svenska filmindustrin på riktigt. AB Cosmorama var ett dotterbolag till Svensk Filmindustri fram till 1973 då det gick upp i moderbolaget.

1918

Under 1910-talet dominerades den svenska biografrepertoaren av danska och tyska filmer och Kronan blev ett hem för Nordisk Films produktion. I en notis i Göteborgs Aftonblad den 30 juli förklarades att Kronan, efter en mindre reparation under sommaren, kommer att fortsätta med “samma arbetsmetoder” som föregående säsong och presentera “en omväxlande och modärn produktion på såväl dramats som komediens gebit”. Publiken kunde återse de gamla danska filmfavoriterna Psilander, Anton de Verdier, Olaf Fönns, Carl Alstrup, Busch, Stribolt och de tyska Joe Deebs- och Stuart Webbsfilmerna. Från den hösten ansvarade kapellmästare Gustaf Octabec och hans kapell för musiken.

Varje vecka kommenterades biorepertoaren på Cosmorama och Kronan i Göteborgs Aftonblad och Göteborgs Morgontidning under rubriker som Biografronden eller Films (som ett tag var den svenska pluralformen).
 

Kronans återinvigningsprogram hösten 1916. Det typiska biografprogrammet under 10-talet var ett vikt A4-blad med biografens namn och någon logo på framsidan, reklam på baksidan och filmprogrammet på insidan.

Det kom nya motiv på programbladets framsida, ovan från 1917 respektive 1921.

På ritningarna från 1917 har kassan flyttats till det bortre högra hörnet i den yttre halvan av foajén. I det gamla utrymmet till vänster, som utökats till 5 m djupt, installerades Göteborgs antagligen minsta tobaksaffär, blott 1,5 m bred. På 20-talet drevs den av revystjärnan Zarah Backman. Senare kallades den för Cigarrlådan. Bilden är antagligen från 1917-18 eftersom den publicerades i ett häfte som gavs ut till Cosmoramas tio-årsjubileum i september 1918.

Chaplins tidiga filmer var för grova för att vara riktigt rumsrena, men i slutet av november 1917 kunde inte Kronan värja sig längre: Anmälaren har aldrig tillhört beundrarne av Chaplinfilmerna och ej häller har direktionen känt sig hågad att upptaga någon av dem på ‘Kronans’ repertoar. Nu har emellertid ett undantag måst göras.

Redan efter branden på Ideal 1908 ställdes det krav på att biografernas maskinrum skulle ha en separat entré, skild från publikutrymmena. Kronan var antagligen den enda göteborgsbiograf som bröt mot den bestämmelsen, det gick inte att hitta någon lösning.

1934 byggdes vid väggen utanför maskinrummet en slussanordning med två små rum och självstängande dörrar som skulle hindra elden att sprida sig ut i foajén. Kassan flyttades till det överblivna utrymmet på vänster sida. Senast 1936 blev platsantalet 275.

1947 flyttade kassan tillbaka till 1917 års läge och i dess ställe byggdes en toalett. Fram tills nu hade man fått gå på torrtoa på innergården. Så småningom fick kassan sin slutliga position på höger sida strax innan ingången till salongen.

Kronan var länge Göteborgs äldsta fungerande biograf med i stort sett oförändrad inredning. 1963-1971 bytte man tillfälligt namn till Smultronstället. Stora ansträngningar gjordes för att K-märka lokalen, men beslutet kom för sent. Stängningen den 18 september 1986 blev inledningen till den sista stora biografdöden i Göteborg.

I dag är Kronan affärslokal. Den smalare passagen innanför entrén motsvarar biografens foajé. Mellanväggen till salongen är utslagen. Kvar i salongen finns de bärande pelare och arkadbågar som delar den i en större och mindre del. I takvalven sitter fortfarande biografens gamla armatur.