Göteborgs Kinematograf

17.2

Kungsgatan (på bilden från 1900) är den gata i staden som längst varit biogata. Från när Göteborgs Kinematograf öppnade 9 september 1905 (vid nr 15) till Victorias stängning 2002 har här alltid legat minst två biografer.

Huset med butiksskyltarna på höger sida byggdes om 1904. I den bortre tredjedelen av fastigheten låg Göteborgs Kinematograf (senare Intima-Biografen, Lilla Teatern och Facklan).

I mitten av nästa kvarter på höger sida fanns Favorit en kort tid. Längst bort i bilden skymtar träden kring Domkyrkan; här låg Kronan och här var Filmstaden Downtown fortfarande verksam en bit in på 2000-talet. I kvarteret bortom kyrkan, på vänster sida fanns Victoria och i korsningen med Östra Hamngatan låg Grand.

Göteborgs Kinematograf är den äldsta biograf som kom att fortsätta sin verksamhet ända fram i “modern tid”. Det var också den biograf som längst behöll uttrycket “Kinematograf”. Efter att ha bytt namn två gånger, 1918 till Intima-Biografen och 1944 till Facklan, drogs den slutligen med i det stora bionedläggningsraseriet på 1960-talet.

Göteborgs Kinematograf blev stadens ledande biograf efter Olympia i Arkaden. För att möta konkurrensen från de många biograferna satsade man på egna reportage med hjälp av fotograferna Charles Magnusson, Robert Olsson och Nils Thomasson; man spelade in ljudfilmer och man hade en programsättning av sensationsfilmer som ledde till de första föräldraprotesterna mot filmfördärvet. 1905-06 var en tumultartad tid i stadens biografhistoria.

17.5

Ombyggnaden 1904 av fyravåningshuset är ritad av arkitekten A. Westerlind, som också, tillsammans med fabrikör Anton Almquist, var fastighetsägare (1911-17 var Almquist ensam ägare).

Huset bestod av två parallella kroppar som förenades innanför en långsmal gård. Alla fasader täcktes nästan helt av fönster, de mot gatan var stora, medan de mot gården var långsmala.

På båda sidorna om porten fanns en butik med två skyltfönster vardera och lagerlokal innanför. Porten var tvådelad, den högra ledde genom en gång in till gården. I gången till vänster fanns en butik, följt av vaktstuga och hiss; ovanför ledde en brygga över från hissen till den högra huskroppen. Innanför gården låg en strykinrättning till vänster och tvätt till höger, mellan dem en trappa upp till övriga våningar.

Den vänstra delen av porten mot gatan ledde till ett trapphus. Den främre delen av första våningen var utställningslokal i båda huskropparna, en smal förbindelse fanns mellan trapphuset och ytterväggen. Innanför i den vänstra delen låg ett sockerbageri och ett konditori, i den högra matsalar och kafé. Den andra våningen upptogs helt av utställningsutrymmen medan den tredje var vind.

Det finns inga ritningar från den första biografens tid, men ombyggnadsritningar från tiden för namnbytet till Intima-Biografen visar att biografen låg i den vänstra huskroppens bottenvåning. Göteborgs Kinematograf kom till på det klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. Antalet platser är okänt.

I husets högra butik fanns under olika perioder mellan 1906 och 1913 Bröderna Ekmans Kappaffär, cykel- och sportaffären G. R. Johansson & Co samt Café Tua. Den första pingstförsamlingen, Smyrna bildad 1914, inrättade en predikolokal längre upp i huset. Långt senare hade scenskolan sina lokaler här innan den flyttade ut till Bö.
17.9

Den tidigaste annonsen för Göteborgs Kinematograf är från lördagen den 9/9 1905 (HT). Texten betonar programbytet två gånger i veckan och visningstiderna framhålls, typisk information som presenterar en ny biograf. Men det hindrar inte att biografen kan ha öppnat någon vecka tidigare.

Polisens tillstånd är daterat den 11 augusti och biografernas säsongstart efter sommaruppehållet låg gärna i slutet av augusti. Att Oriental den 1 september inledde säsongen med att markera: “Ett charmant program. Är fortfarande den största och trefligaste Biograf-Teatern i Gbg” kan förstås vara en släng åt Göteborgs Kinematograf.
Priserna, 35 och 25 öre, och öppningstiderna, 5-10.30, sön 1-5, 6-10.30, var de normala för tiden.
17.16

Basen i alla biografers program vid den här tiden utgjordes av korta farser och dramer, som ofta varierade samma tema. Skådespelarna och regissörerna och alla andra var anonyma. Det enda som skilde en film från en annan var en säljande titel eller en lustig beskrivning. Oftast nämndes bara ett eller två huvudnummer i annonsen, och ibland inget alls. Göteborgs Kinematograf verkar ge upp oftare än andra biografer när man inte har något att slå på:

“Två gånger i veckan bjuder Göteborgs Kinematograf på totalt nytt program. I dag nytt” och “I dag trefliga komiska vackra lärorika nyheter” (6/12 1905), “Vår lokal har den bästa ventilationen af alla lokaler i hela staden” (9/12), “Vårt enormt komiska program väcker stormande munterhet” (27/4 1906), “Ny Odödlig Nyhet och ett stort nytt charmant och särdeles roande Kinematograf-Program” (2/5), “Önskar Ni ett godt skratt? Det i dag uppsatta Programmet är Makalöst skrattretande” (22/9) och  “Folket jublar över det i dag uppsatta nya programmet” (14/11).

Men man hade också svensk premiär på filmer som i dag är en del av filmhistorien: Edvin Porters Hur Mr Jones förlorade sina kläder /How Jones lost his roll (25/10 1905), Hönan med guldägget /La poule aux oeufs d’or “Vacker, Vackrare än någonting förut, Vackrast af allt som kanske kan uppnås” konstnärligt kolorerad – OBS! 14 000 fotografier (23/11), Hepworths Alice i Undrens Land /Alice in Wonderland (9/12), Alice Guys De två små vilsnegångna /Les petits coupeurs de bois vert  (23/12), Charles Magnussons Sillfiske i Bohuslän (19/1 1906) och En flickas hjältedåd /The little train robbery med Marie (Mae) Murray (gemensam premiär med Olympia 14/2).

Den 19 mars 1908 meddelade en annons: “Dagens nettoinkomst afsättes till förmån för de arbetslösa i Göteborg. Intressant program, däribland de arbetslösas demonstration.” Samma år kunde man se Olympiska spelen på bio, från den 20 augusti.
17.17ny

1910 hade Värmländingarna premiär på Göteborgs Kinematograf. Den var längre än andra filmer och förebådade, tillsammans med den ännu längre Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf på Cosmorama (28/11), långfilmens intåg i filmprogrammen.

Den 22 maj 1916 visades en vision av milleniumskiftet. Filmen År 2.000 var ett sensationsdrama i 4 akter. “Iscensättningen visar än en gång över vilka fenomenala möjligheter filmkonsten förfogar.” Den 4 september samma år ingick  Metropol och Göteborgs Kinematograf konsortieavtal och började samannonsera.

STERNER vs POLISEN & CODAC
I äldre svenska filmhistorier (Idestam-Almquist) och i Uno Asplunds anteckningar anges Charles Magnusson som ägare till Göteborgs Kinematograf. Att det är fel bekräftas av en notis i GT den 24 januari 1906 där polisen klagat på en av filmerna:

Anmärkningarne framställdes till vaktmästaren å lokalen, men med så ringa påföljd att numret gafs två dagar därefter. Då polisen efterhörde anledningen till detta svarade vaktmästaren, att ingenting kunde göras af personalen på kinematografen, då anmärkningen ej var ställd direkt till kinematografens ägare hr Nils Einar Sterner.
Med anledning häraf var hr Sterner i går kallad till inställelse inför poliskammaren och meddelade därvid att han ej hade kännedom om, hurudant det klandrade numret vore.
Poliskammaren erinrade hr Sterner om dennes skyldighet att ställa sig polisens order till efterrättelse och att denna skyldighet jämväl gälde de å kinematografen anställda personerna.

Hr Sterner har en gång förut erhållit en privat påminnelse i samma riktning af polisintendenten.

Tre månader senare är det Sterner som går till angrepp. Han har tröttnat på signaturen Codacs spydigheter och försöker utröna om det är den anonyme skribenten eller tidningen som har ansvaret eftersom han tänker vidtaga rättsliga åtgärder. Han vänder sig särskilt mot en artikel, “Odödligheten på kinematograf”  i GT den 23 mars.

Efter en del tjatande, redaktionen menar att det “knappast har något annat syfte än att göra reklam för ifråga varande kinematograf”, lyckas han den 11 april få in ett “Beriktigande” där han menar att den tidigare publicerade “artikeln syntes mig vara tendentiös, gående ut på en ovederhäftig kritik af våra bilder för att därmed understryka ett beröm för en annan kinematograf.”

I december 1906 startade Magnusson Kronan med en uttalad målsättning att bara visa rumsrena kvalitetsfilmer, en reaktion mot den skandal som Göteborgs Kinematograf hade orsakat med sin programsättning i slutet av 1905. Det kan bekräfta att han inte hade något att säga till om vad det gäller driften av Göteborgs Kinematograf, men det kan också vara så att han bara utnyttjade skandalen för att ställa sin egen biograf i bättre dager.

Asplund menar att Sven Pettersson, som var fotograf och Magnussons medarbetare i deras gemensamma fotolaboratorium, övertog biografen 1906. Det här är antagligen ett av flera exempel på hur svårt det kan vara att hålla isär ägare och föreståndare. Pettersson fungerade nog som biografföreståndare.

När Svensk Kinematograf upplöstes i april 1909 blev Emil Olsson och J.A. Qvicklund biografens ägare. Förre konduktören Qvicklund har inte satt några andra spår i Göteborgs filmliv, men Olsson blev känd som “Kinne-Olle” när han 1914 byggde Metropol.

Metropol

30.4

Södra Allégatan 6 var en träbyggnad i två våningar från 1853. 1898 blev hela bottenvåningen en butik med tre stora fönster. I maj 1913 ritades en ombyggnadsplan för fastigheten. Bottenvåningen skulle bli foajé, gården innanför biosalong med en läktare på tre sidor. Trappan dit planerades att gå upp i tre sektioner från foajén, längsmed ytterväggen mot gatan, den högra väggen och slutligen den mot salongen. Kassan var tänkt att ligga under trappan med salongsentrén rakt fram, mellan kassa och apparatrum.

Salongen skulle ha en mittgång med 117 platser på vänstra sidan och på den högra, som delades av en passage fram till nödutgångarna, 48 i den främre och 66 i den bakre sektionen. Duken var placerad något till vänster för att komma mitt för maskinrummet.
Läktaren, som skulle gå längsmed tre sidor, hade man fyllt med platser. Det såg kanske effektivt ut i teorin, men i verkligheten var det inte många som skulle se hela duken.

30.3

Redan efter två månader kom en ny ritning, som tog hänsyn till både säkerhetskrav och siktlinjer. Tidigare var kontor inritade på övervåningen, men nu sköts hela läktaren in i huskroppen med bara en liten del utstickande på “innergården”, det blev en brantare lutning. Läktaren mot den högra väggen förlorade de flesta av stolarna för att passagen mot nödutgångstrapphuset i det bortre högra hörnet ska bli lättare. Trappan upp är flyttad till vänster sida av foajén, med ett avskilt trapphus. Hur många platser det blev i det andra förslaget är okänt

30.11

EMIL OLSSON
Kino-Olle (Kinne-Olle) var enligt Asplund ett original som söp, men han byggde också Metropol. 1909-15 står han som verkmästare i Adresskalendern, med bostad på Chalmersgatan 29. 1916-31 titulerar han sig som biografägare, utom 1918 då han för ett år är direktör. Från 1931 är han fastighetsägare. 1915 flyttade han till Haga Kyrkogata 12b och året därpå till Hvitfeldtsplatsen 1a; från 1929 blev det Linnégatan 1.

I april 1909 trädde Olsson in i biografbranschen när han tillsammans med J A Quicklund tog över Göteborgs Kinematograf. 1914 förvärvade han Södra Allégatan 6 och öppnade Metropol. 1917 började han visa film i Folkbiografen (dvs B-salen i Arbetarföreningens hus). I november 1918 avyttrade han Göteborgs Kinematograf till Maxim och den 1 januari 1927 tog stockholmaren Jan Bergendahl över Metropol.

När filmvisningarna i Folkbiografen upphörde är osäkert, men det bör ha varit någon gång under 20-talet. Så det verkar som om Olsson lämnat biografbranschen, men ändå hänger titeln biografägare med på lagfarten till hans död 1936. Fastigheten (med Röda Lyktan, som biografen hette från 1929) var registrerad i Emil Olssons sterbhus till åtminstone 1940.
30.5a1915 (framsida ovan, mittuppslag nedan)

30.5b30.6Framsidan från 1919 speglar bättre biografens repertoar.

Metropols öppningsfilm den 28 mars 1914 blev den danska Under klubban (Hammerslaget) av Robert Dinesen och med Betty Nansen. Det var en biograf i samma stil som Svea,men med “gott anseende” (Asplund), med mycket stark betoning av västernfilmer, seriefilmer (följetonger) och liknande okultiverade genrer i programmet. 1920 annonserade man stolt i programbladet: “västra stadsdelarnes ledande biografteater”.

30.723/8 1915 Den första Chaplin-annonsen i Sverige

Att de första Chaplinfilmerna i Sverige, Charlie som boxare (The Champion) och ytterligare tre titlar, visades här den 23 augusti 1915 säger något om biografens status. Hans låga, burleska humor i de tidigaste filmerna ansågs inte rumsren, flera blev censurförbjudna och det fanns biografer som av princip vägrade visa hans filmer.

Även för Charlie i parken (16/9), Charlie på motortävlingen (15/11) och Tango (17/1) var den svenska urpremiären förlagd till Metropol, men Chaplins berömmelse växte snabbt, och när Göteborg någon gång i framtiden lyckades knycka en urpremiär från Stockholm, så hamnade den på de stora, fina biograferna: Äventyraren (26/12 1918) på Cosmorama och Klockan 1 på natten (25/8 1919) på Palladium.

1919.181919

Efter fem år på Östra Bio kom veteranmaskinisten Sven Hultén till Scala för en kort sejour innan han flyttade vidare till Metropol. Efter tjänst på Victoria och Cosmorama avgick han i pension 1967 efter 38 år som biografmaskinist. I en tidningsintervju (GP 11/2 73) berättade han om sina favoriter på bio:

Den elegante detektiven Max Landa var en, Mary Pickford – oj, vad hon var söt! – en annan. Likaså Douglas Fairbanks! Jag glömmer aldrig hans Zorros märke.Inte heller glömmer jag Gösta Ekman – en makalös skådespelare. Men Chaplin förstod jag mig aldrig på trots att han var så enormt populär.

Nya Folkbiografen

28.4a

Folkbiografen började med visningar 1911 i Arbetareföreningens B-sal (med minst 500 platser) vid Järntorget. Att namnet Nya Folkbiografen dök upp våren 1917 måste ha att göra med att Emil Olsson, den nye ägaren, ville markera övertagandet, men “Nya” ramlade snart bort.

Först 1921 nämns ett musikinstrument, ett piano, i inventarieförteckningen. Enligt tidigare programblad utfördes musiken av Musikkapellet Trion, och de hade väl egna instrument. Kanske pianot signalerar en ekonomisk åtstramning, med en ensam pianist. Göteborgs biografägare upplevde en publikkris under 20-talets första år.

28.318/4 1918

Biografen ska ha upphört under 20-talet, men inventarieförteckningen avslöjar att visningar av något slag, kanske intern föreningsverksamhet, fortsatte. 1930 köptes en “biografapparat” för 100 kr, året därpå ytterligare en för 350 kr och en biograflampa för 385 kr; kanske var det för anpassa sig till ljudfilmen, men en brevbeställning av “stumfilm-normalfilm” till SF:s skolfilmsavdelning 1943 berättar att man fortfarande inte var främmande för att visa 35 mm stumfilm. Ritningar visar att även D-salen utrustades med ett maskinrum för film.

28.628.7

28.1

Cosmorama bedrev filmvisning i Nya Teatern (i samma hus) sedan 1926. I ett förlängningskontrakt från 1932 stipuleras att det inte får förekomma filmvisningar i övriga lokaler som kan anses konkurrerande. Denna klausul är ny och har antagligen att göra med arbetareföreningens inköp av projektorer. Winerstolarna i C-salen ersattes med modernare 1935, samma år som föreningen övertog Redbergsgården i Olskroken, där man också så småningom skulle ha ett samarbete med AB Cosmorama.

Stora Biografen

16.1
När Stora Biografen vid Södra Allégatan 7 öppnade 6 maj 1905 låg den ett hus bort från Haga Kinematograf som startat sin verksamhet i november året innan. Det är den äldsta av biograferna som det existerar en interiörbild från, och det är också den enda från före 1906 som lyckades klara sig ända in på 1920-talet.

På vykortet från Stora Biografen har man gjort ett collage som inte bara visar salongen, utan också kassa och väntrum, det vill säga foajén. Av publikbilden kan vi dra slutsatsen att det fortfarande var vanligt att behålla huvudbonaden på, något som det skulle bli ändring på när alltfler damer med yviga hattar började skymma sikten. Griffith gjorde till och med en film om problemet, Those awful hats.I annonsen innan öppnandet den 6 maj beskriver Stora Biografen sig som “Första klassens Kinematograf”.

Så här såg invigningsprogrammet ut:

Musik
Blomstertrolleri (kolorerad)
Faust och Margareta [La damnation du Docteur Faust] (kolorerad, handmålad)
Musik
Den förvandlade åsnan
Kasperföreställning (kolorerad)
Utskeppning af bufflar
Den 2 Maj, månskenssvärmare
En vild häst tämjes och dresseras på två timmar
Lerforsen i Norge
Arbete efter skörden
Flickor dansande quadrill
En intressant lektyr (komiskt)
Striden i köket (komiskt).
Visningstiderna var 5-10 sön 1-5, 6-11. Senare påpekade man: “Stor elegant salong med god ventilation”.

När den förste ägaren, handlanden John Jansson, som samtidigt drev Biograph-Teatern vid Sveagatan, övergav Stora Biografen, tog fastighetsägaren, bokhandlare Thor Zackrisson, själv över verksamheten, från 1 november 1905. 1906 titulerade han sig sjökapten vilket kan förklara varför det kom en ny ägare, Otto Montgomery, från 28 april 1906.

1907 hade Zackrisson gått i land igen och kallade sig nu kamrer. 1908 sålde han fastigheten till vice häradshövding Harald Josephson, som drev en advokatbyrå med Sam de Maré på Södra Hamngatan 19 och hade bostad vid Vasagatan 6.

Den 24 november berättade en liten notis i GT att AB Stora biografen hade bildats med ett aktiekapital på 40 000 kr. Styrelsen bestod av Zackrisson (verkställande direktör), Hugo Noring (kassör) och Knut Rinman (bokhållare).

I en reklamdrive 11 november utlovade man ett guldur eller en fotografikamera värd 100 kr till den som köpte den 10 000:e biljetten. Det ledde till att Zackrisson åtalades för brott mot lotteriförordningen. Han försvarade sig med att han personligen inte var ansvarig för biografen, den drevs av en styrelse, där han visserligen var v d. Han hade inte heller själv satt upp affischen i fråga, men medgav att den var uppsatt på styrelsens order. I februari förkunnades domen: böter på 50 kr av vilka 2/3 tillföll åklagaren och 1/3 stadens fattigkassa

En ny biokung, August Carlsson från Varberg, gjorde entré i Göteborgs biografliv när han tog över Stora Biografen 1 september 1912. Sonen Folke Carlsson berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten:

Till att börja med kostade biljetterna på Stora Biografen 10 öre för barn och 25-35 öre för äldre. Sedan steg priserna successivt… På Stora Biografen hade vi under stumfilmens tid ett kapell som bestod av en cello, en fiol och ett piano.

Signe Andersson intervjuades av GT (10/10 1943) när hon fyllde 60 om sin tid som stumfilmspianist. Det fanns ingen

ransonerad tid. Bion fick hålla öppet så länge det fanns tillgång på publik. En sjätte november såg det visserligen litet dystert ut med frekvensen … Men allt eftersom kvällen fortskred strömmade åskådarna till i sådana skaror, att man fick veva filmen ända till halv 1 på natten.

Till att börja med – det var år 1906 – tyckte direktör Husberg, som var den förste ‘filmgubben’ i stan, att det var anspråksfullt att bara köra film. Man blandade upp celluloidkonsten med artistuppträdanden. Där fanns bondkomiker, Kalle Nämndeman, Hasse Lind och andra stjärnor på området, samt vissångerskan Gerda Wiberg. En gång hade direktionen fått tag på en arabisk eldslukare, som visade sina konster innan publiken fick ta del av filmen ‘Köpenickkaptenens’ dramatiska handling. Vid detta tillfälle hade fröken Andersson valt att beledsaga ‘kaptenens’ bravader med Dubbelörnen, ett arrangemang som slog synnerligen väl ut.

Muntliga uppgifter kan innehålla minnesfel. Signe Andersson började vid Stora Biografen 1906 och Hasse Lind uppträdde våren 1907. Köpenickkaptenen hade premiär på Stora Biografen den 12 november 1906 (och dagen därpå på Stjärnan) och så tidigt hade man inte börjat med varieté på biograferna. (Ett tillstånd finns från 1909.)

Men Köpenickskaptenen fanns kvar i Göteborg. Den visades så sent som i augusti 1908 på Stjärnan. Den “arabiske eldslukaren” är antagligen Aissaoua, en “live fakir från Cairo”, som gästade Stora Biografen åtta dagar från 31 maj 1907, men då stod Ett fruktansvärt dilemma på programmet.

Knut Husberg blev “filmgubbe” första gången 1904 då han i ett par månader drev Ideal vid Johannesplatsen. Men det var först i samband med öppnandet av Cosmorama 1908 som man kan räkna med att han märktes i Göteborgs biografliv. Det finns uppgifter som säger att Cosmorama-bolaget kan ha ägt Stora Biografen en kort tid 1916, men det troliga är att man lurats till att tro det på grund av att Sven Hedberg, Cosmoramas legendariske vd 1929-1955, var direktör för Maxim 1918-23, och Maxim blev i november 1917 den siste ägaren till Stora Biografen.

Så det kan inte ha varit Husberg som blandade in artistuppträdanden på Stora Biografen, utan det måste ha varit den dåvarande ägaren, Otto Montgomery, även han en av stadens första “filmgubbar”.

Maxim förvärvade fastigheten 1918 och sålde den 1924, två år efter att biografen stängt, till biografägaren Emil Olsson, som vid den här tiden ägde grannfastigheten (Södra Allégatan 6) med biografen Metropol; möjligtvis bodde han också på samma adress.

När Stora Biografen stängde 15 februari 1922 flyttade caféet på bottenvåningen upp i lokalen. 1924 öppnade Göta Skoaffär (från 1925 Haga Skomagasin/-affär) som drevs av Olsson. Från 1932 kallar sig Olsson för fastighetsägare. Från 1937 anges Emil Olssons sterbhus som ägare. 1938 etablerade sig konfektyraffär Nanna Nordberg på adressen. Senare tog en möbelaffär hela gatuplanet i besittning och använde den gamla bion som lager. Byggnaden brann så småningom ned.

Huset var från 1860, Baptisternas samlingssal på första våningen från 1861. Den hade två dumt placerade pelare och var ca 14 x 9 m. I Göteborgsbilder 1850-1950 beskrivs den som ett mycket enkelt rum, mer som en skola än ett bönrum, med bänkar och en kateder invid långväggen närmast allén. På bottenvåningen mot Allégatan fanns fyra butiker. Så det första året gick biopubliken in från Skolgatan genom en portgång och över gården till en trappa i det bortre hörnet.

16.3

Verksamheten gick tydligen bra, för redan året därpå gjordes en renovering i form av modernisering och utvidgning i samband med att biokungen Otto Montgomery övertog lokalen. En dörr togs upp på husets långsida mot Allégatan.

16.4Olika rum slogs ihop för att skapa en passage till den bakre delen av byggnaden. Kassan är på ritningen inritad till höger strax innanför vindfånget. Från vykortet kan vi se att den i verkligheten hamnade till vänster om de tre trappsteg som går upp till det väntrum (f.d butikslager) som leder vidare mot gårdssidan av huset där en ny trappa byggdes (f.d. veranda).

16.5

Den nya entrén till salen blev mitt på långsidan, medans den gamla entrén blev nödutgång. En pelare togs bort, maskinrummet var vid den östra (vänstra) väggen. Den 28 april 1906 ägde återinvigningen rum. I bottenvåningen blev det café i två ihopslagna affärslokaler till vänster om biografentrén.

16.6

Den andra ombyggnaden, 1908, kom sig av att säkerhetskraven, som en direkt följd av branden på Ideal, nu blev allt strängare för filmvisningar, bland annat med brandsäkra väggar till maskinrum och separat entré som inte fick gå via salong eller foajé. En ritning från 4 mars visar hur maskinrummet har flyttats till den andra kortväggen och delvis placerats utanför huset, i mellanrummet till nästa fastighet, med en separat trappa som ser ut att leda till nödutgångstrappan. 196 platser är inritade med en mittgång och en gång genom höger sektion, från entrédörrarna till mittgången. Detta godkändes inte, i ritningen från 24 mars har platsantalet reducerats till 173 för att ge plats åt en gång längst bak, från mittgången till nödutgången.

16.7A16.7B

Varje biograf delade ut programblad till besökarna. Man uppmanades att studera detta noga eftersom det var lättare att förstå vad filmen handlade om. De tidigaste filmerna hade varken förtexter eller andra förklarande texter. I början var programmen i form av flygblad, som kunde bli ganska långa om det ingick många filmer i föreställningen. Senare standardiserades de i ett A4-format vikt på mitten med filmbeskrivningen på insidan, en logo på framsidan och annonser på baksidan. Det avbildade programmet är från 1919.

16.2

Filmreklamen kunde vara påhittig. Sammanfattningen av handlingen till Köpenickskaptenen! gavs i versform.

16.8

Stora Biografen nämnde sällan filmtitlar i annonserna under 1905, utan nöjde sig med utrop i stil med “Nytt intressant program”. Två filmer finns belagda:

3/6 Jungfrun af Orleans i 12 akter, praktfull handmålad bild. (Inte bara Stora Biografen, utan också Grand och Olympia hade öppet större delen av sommaren.)

23/12 Napoleon

1906 gick i samma stil: Stora Biografens apparater äro de modernaste och återge bilderna i naturlig storlek

På hösten hade man fått tag på en tysk teaterbaserad film som presenterades med många ord:

Hvad som i så hög grad bidrager att öka bildens estetiska värde är att man ser samma aktörer hvilka uppfördt nämnda skådespel å en af Berlins främsta scener – pliktskyldig diskretion hindrar oss att namngifva hvilken – under det att i hufvudsak samma dekorationer användts. Vår bild gör inga som helst afvikelser från originalskådepelet, det har på sin höjd koncentrerats kring spelets handling.

Signaturen “Codac” gjorde ett besök i december (GT 7/12) och återgav något av filmens illusionsskapande kraft:

Dessutom visas en bra och intressant bild från en resa Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn och vidare ut i Stora Bält. Färden går både med färja, ångbåt och tåg, och man har understundom förnimmelsen af, att den ljusa fläcken på duken i fonden står stilla, och hela salen med ilande fart rusar förbi scenerierna, som synas på den.

16.9

FAMILJEN CARLSSON
August Carlsson “Varbergs-Carlsson” (född 17/3 1873 i Skrea, Halland, död 26/2 1939) från Varberg hade inget att göra med film från början. Direktör Folke Carlsson (född 25/8 1903 i Falkenberg) berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten att hans far kom i kontakt med biobranschen första gången 1910, då han som ägare till Falkenbergs snickerifabrik fick en beställning på stolar och annan inredning till Biorama i Göteborg.

Ett frö fanns där nog, för sonen mindes hur pappan varje år 6 november visade skioptikonbilder på biografen Svalan i Varberg med tecknade motiv från 30-åriga krigets och Hjältekommunens dagar. Denna vana följde med till Göteborg, då Stora Biografen startades 1912...

Hans påstående att biografen startade 1912 motsägs av andra fakta. Han menar nog att familjen tog över driften av biografen. Det blev den första av en lång rad med biografer, både i Göteborg och på andra platser.

Biorama, biografen som gav impulsen, förvärvades 1921. Den stannade i familjens ägo tills den gick över till Palladiumbiograferna 1965.

August Carlsson flyttade 1916 från Annedal till Södra Allégatan 5, till den fastighet som Montgomery tidigare bott i. Från det året kallar Carlsson sig för biografägare, men 1919 är han fabrikör igen och 1922 direktör.

Familjen Carlsson skapade så småningom ett litet biografimperium med Stora Biografen (1912-17), Star (1913-16), Majornas Bio (1920-30), Intima-Biografen/Facklan (1921-45), Biorama (1921-1965), Scala (1924-28) och Lunda Biografen (ca 1935) i Göteborg samt biografer i Jönköping, Värnamo, Kalmar, Västerås, Varberg, Falkenberg, Halmstad, Uddevalla, Lysekil, Lund och Ystad, sammanlagt ca 20 biografer.

När August dog 1939 tog hustrun Emma och sonen Folke över de två kvarvarande biograferna, Intima och Biorama. Den senare fortsatte Folke driva till 1965.

Att det var många handlanden bland pionjärtidens biografägare är nog inte en slump. De hade etablerade kontakter, ofta internationella, för sina övriga varor och många var fastighetsägare eller hade rutin på att hyra lokaler. För flera av dem, som Anders Skog, blev biografdriften en bisyssla, medan John Jansson helhjärtat tycks ha gått in för den nya branschen. Inom ett år öppnade han tre biografer runt om i Göteborg.

Först kom Nya Kinematografen/Stjärnan på Östra Hamngatan, 20 juni 1904. Efter att ha lämnat ifrån sig den salongen till en annan handlande i oktober startade han Biograph-Teatern vid Sveagatan 25 den 26 november och ett halvår senare, den 6 man 1905, var det dags för Stora Biografen vid Södra Allégatan 7, men han övergav den redan den sista oktober samma år. Biograph-Teatern blev han trogen tills den lades ned 1908.