Foto: Bertil Wahlin 1983.
Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.
Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.
I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.
Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):
Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.
Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.
– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.
Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.
En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)
3/5 1917
3/2 1919
9/3 1919
16/6 1919
1921
Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:
– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.
– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.
– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.
– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.
– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.
En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.
Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.
Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930. Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.
När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.
1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.
Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
Göteborgs biografer 