Aveny

59.3DSCN4462

Centrumbiografernas Aveny vid Kungsportsavenyn 25 var Sveriges modernaste bio när den invigdes den 13 december 1939. Den var till och med byggd så att man kunde “transformera för television”, vad det nu innebar. Längst bak fanns telefoner för lomhörda. I taket satt 56 000 ventilationshål. Fåtöljerna kom från NK. Alla ljuskällor var dolda. Projektorerna var de senaste Zeiss-maskinerna “för färgfilm”. Den moderna färgspelsbelysningen med ljusorgel, ridåmaskinen, figurelevatorn och vattenfontänen installerades av Weichert & Carls.

AVENYN-01159.2

Figurelevatorn var den hiss som förde undan den nakna damen med globen som stod framför ridån innan föreställningen. Konstnären bakom skulpturen hette Erling Valldeby. Fontänen stängdes av så småningom för den läckte vatten in i salongen och skvalandet störde visningen. Vid något tillfälle ramlade den ner iI april 1992 var man tvungen att ställa in en föreställning när damen vägrade försvinna ner. Senare placerades hon i Palladiums foajé och ännu senare i Bergakungen – stillastående.
59.4ny13/12 1939. Invigningsfilmen gick 10 veckor.

Öppningsfilmen på Aveny den 13 december 1939 var Kalle på Spången. Kvällen inleddes med musik, som bekräftade salongens goda akustik. Därefter läste Frithiof Hedvall en prolog, skriven av Fritz Schéel, som handlade om hur gamla förnäma Avenyn förvandlades till ett modernt stråk. Innan filmen började dök Edvard Persson upp och sa några trevliga ord på skånska.

spången.jpg

Robert Hansson (född 20/6 1897 i Kvistofta) var maskinmästare vid Aveny åtminstone till 1957. Han hade börjat i biobranschen redan 1928. Han installerade ett system som kallades för Magnascope. Det innebar att man med hjälp av en förstoringslins ökade storleken på bilden under särskilt spektakulära scener. Det nästan kvadratiska normalbildsformatet härskade på biograferna innan 50-talet. De försök som hade gjorts i USA med 70 mm-film runt 1930 kom knappast till Sverige.

Magnascope, som förstorade duken fyra gånger, introducerades av Paramount i USA 1925 och var tänkt att användas bara i utvalda scener, men många biografer utnyttjade systemet oftare, särskilt för västernfilmer. Först i och med att CinemaScope dök upp 1953 försvann Magnascope. Ture Schön minns en visning av Robin Hoods äventyr på Cosmorama 1938 när actionscenerna blev större på duken. Då kallades fenomenet för Grandeur, antagligen av copyrightskäl, men principen torde ha varit samma.

Den 12 augusti 1940 tog Aveny över det dagliga kortfilmsprogrammet från Lillan. De korta visningarna upphörde i maj 1947.

Birger Eriksson kom efter 26 år på Boulevard till Aveny och fungerade som Centrumbios huvudmaskinist ända fram till slutet.

Fru Beda Andersson intervjuades av Handelstidningen i april 1947, då hade hon städat efter biopubliken på Victoria i 33 år, sedan biografen öppnade 1914, och betraktades som äldst i skrået. Hon tyckte att biopubliken hade blivit hyggligare med åren.

“Efter Harold Lloyd-filmerna förr i världen – bevare oss, så det såg ut! Fru Rundquist och en av hennes kamrater som varit 25 år på Cosmorama har lika dystra minnen av Douglas Fairbanks och de gamla Chaplin-filmerna.

Den lilla mannen med mustaschen tycks emellertid alltjämt dra till sig en publik, som han säkert inte tänkt på från början. När hans Moderna tider för en tid sedan togs upp som repris på Aveny, då var bl.a. toaletterna söndersparkade, när fru Olsson kom för att städa på morgonen. Just nu medan Jens Månsson går har hon det lite lättare, för på Edvard Perssons filmer kommer bara ordentligt folk, säger hon. Det är äldre människor, och så barn, som de äldre håller reda på. Ditte människobarn samlar inte heller så mycket skräp, och snygg publik hade också Greta Garbos filmer och Mrs Miniver, säger fru Rundquist.”

59.5Göteborgs Morgonpost 15/9 1947.

59.8b9/1 1950.

59.8a

59.716/10 1950.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/06/Bwanadevil3.jpg/220px-Bwanadevil3.jpg

Den 4 maj 1953 visades på Aveny den första långfilmen i 3D i Göteborg: Bwana-Djävulen av Arch Oboler och med Robert Stack. Den 15 juni kom den andra, Mannen som levde två liv av Lew Lander och med Edmond O’Brien; den tredje fick premiär den 28 september, Vaxkabinettet av enögde regissören André de Toth, med Vincent Price och Charles Buchinski (det vill säga Bronson).

Den 26 december 1957 fick 70-mmfilmen Jorden runt på 80 dagar premiär, fast i vanligt format. Maskinmästare Hansson försökte förbättra upplevelsen genom att låta en vaktmästare styra ljudet manuellt mellan de olika högtalarna. Flera biografer fick projektorer för 70 mm, men aldrig Aveny.

1977 kom en ombyggnad. Väggarna blev “dystert murriga och golvet täcks av en brunaktig heltäckningsmatta”, enligt ett biograftest i GP 1995. Bland de senare succéerna var Lasse Åbergs Repmånad och den första filmen i serien Polisskolan.

Centrumbiograferna och Europafilm hade ägt Aveny från början. 1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som i sin tur blev köpt av Svensk Filmindustri 1984.

1988 hade man planer på att flytta in salongsväggen, så att foajén skulle bli större och salongen förlora sju bänkrader. Samtidigt skulle hela väggen mot gatan tas upp som en entré. Tanken var att man skulle rädda singelbiograferna genom att öka försäljningsytorna. Men det genomfördes som bekant aldrig. Redan dagen efter stängningen den 5 maj 1997 flyttades biografstolarna till en förortsbiograf i Köpenhamn.

Biografen har i dag byggts om till affär, men baldakin och skyltfönster är bevarade.

59.6

Biorama

29.1Foto: Bertil Wahlin 1983.

Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.

Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.

I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.

Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):

Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.

Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.

– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.

Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.

En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)

29.73/5 1917
29.43/2 1919

29.229.59/3 1919

29.316/6 1919
29.8ny1921.81921

Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:

– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.

– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.

– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.

– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.

– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.

En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.

Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.

Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930.  Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.

När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.

1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.

Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
29.6

Fyren

68.8

68.2

Staden hade inte råd att anlägga en park vid Stigbergstorgets norra sida, så biografen Fyren kom till istället. Så här rapporterade Handelstidningen den 26 januari 1943:

Stadsbilden vid Stigbergstorget är helt förändrad genom den nya fastighetens tillkomst… I det pampiga komplexet, vars ytterbeklädnad är gult fasadtegel, finner man inte mindre än 112 lägenheter och 8 butikslokaler… Både Göteborgs bank, restaurangen Gatenhielm och 85 andra hyresgäster ha flyttat in och i går [25/1] öppnade Palladiumbolaget sin nya biograf Fyren.

Det var deras femte biograf i staden och man delade den med konkurrenterna Centrumbio och filmbolaget Europafilm.

68.11984. Foto: Jan Wiridén (ovan) – 1943 (nedan)

68.3

Entré, vestibul, foajé och salong är som utrymmen fortfarande intakta i Bengans skivaffär, som nu finns i lokalerna. En besökare i dag kan jämföra med följande beskrivning från invigningen:

Över entrén är en baldakin av naturträ, belyst av neonrör och med namnet i glittrande bokstäver. Vestibulen har panel av bok… Konstnären Sten Ericsons relief… [visar] …många märkliga ting som vid fiskafänget dras upp från havsbotten.

Man går några trappsteg ned för att komma till foyern och salongen. Både i vestibul och foyer är det marmorgolv… Armaturen är ganska ovanlig, lamporna äro nämligen klädda med metalltråd i form av blommor. Från foyern kan man också komma direkt in i skyddsrummen.

68.4

Inne i salongen är väggarna hållna i en ljus grönaktig färgton, och nedtill klädda av en ganska hög panel i bok. Taket är blått och golvet belagt med linoleum i parkettmönster. Salongens konstruktion har gjort det nödvändigt med ett antal pelare, som blivit cascobehandlade och fått armatur i form av blomsterrankor med lampor som blommor.
Framför biografduken ha två ridåer placerats, den ena handtryckt och mönstrad, den andra i vitt silver för färgspel.

Salongen hade 556 platser, senare minskat till 519.

68.5

Invigningen var traditionell. Efter ett välkomsttal av direktör Frans Hausl vid Palladiumbolaget läste Bengt-Åke Benktsson en prolog skriven av Kåre Skredsvik:

Så bjuder jag ridån åsido dragas
för månget ödes, mången vacker sagas
och alla fjärran länders rikedom.
Välkomna hjärtligt denna stund, go vänner,
då Fyrens glöd för första gången bränner,
välkommen hit… Och tack för att ni kom!

En film om Florida och en tecknad film om en rolig katt visades innan huvudnumret, sverigepremiären på Ursäkta skynket, “en amerikansk dårfars” med Abbott & Costello, kördes igång av filmmaskinist Mattsson.

68.7

Repertoaren de första veckorna:
8/2 Dårarnas paradis (med Palladium)
15/3 Örneskadern (med Palladium)
22/3 Som du vill ha mig (med Palladium)
29/3 En natt i New Orleans (med Carolus)
24/5 På rytmens vingar
16/8 Farlig gäst i London
6/9 Mannen från Sudan

68.10

1947 (ovan) – 29/9 1947 (nedan)

68.9

När Europafilm gick i konkurs ledde det till att alla Palladium- och Centrumbiografer 1984 hamnade hos SF. Och nedläggningarna inleddes. Under Fyrens sista vecka samma år visades Från och med herr Papphammar kl 7 och 8 och Mannen som slutade röka kl 9. Gösta Ekman d.y. var som populärast, nästan lika populär som sin farfar.

Måndagen den 1 oktober förblev biografens dörrar stängda. Rolf Magnusson från den rivna Rio-biografen tog över salongen och den 15 februari 1985 började han driva lågprisbio med Den stora kapplöpningen jorden runt som första program. Peter Sellers Oh, vilket party! Monty Python och Den rosa pantern blev de största succéerna, men det höll inte ens ett år. Den 21 december stängde Fyren. Sedan brakade Bengans in med skivorna, men exteriören ser ut ungefär som förr, och man kan fortfarande lätt se hela biografens disposition i interiören.

68.6

Göta

56.1

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

56.8

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

56.714/11 1938

56.6

56.3a15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

56.3b

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

GÖTA-016 GÖTA-013

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.

56.4

Lill-Göta

56.2

Göta öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. När en del av foajén den 29 december 1977 blev salongen Lill-Göta var det första gången en biograf i Göteborg byggdes om till multibiograf – många sa att det var Sveriges sämsta bio.

Den långsmala salongen med 64 platser och extremt liten duk gjorde att flera människor gick tillbaka ut och bad om pengarna tillbaka. Man försökte ge en bredare känsla genom att fylla den ena långväggen med speglar. När filmen började gick ridån för – framför speglarna. 1990 kortades salongen och förseddes med 38 bekvämare fåtöljer.

I huvudsalongen minskade antalet platser från 700 till 669. 1980 blev Europafilm egen ägare för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som lade ned biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.

56.5

Lilla Palladium

39.2

1975 försvann den övre foajén när Palladium vid Lilla Nygatan 2 /Kungsportsplatsen följde trenden och byggde Lilla Palladium efter en design av Nisse Skoog. Den första filmen den 21 augusti blev Alice bor inte längre här. 1980 gick alla Palladiumbiograferna över till Europafilm som köptes upp av Svensk Filmindustri 1984 SF visste inte vad man skulle göra med Lilla Palladiums sina 69 platser och stängde salongen den 5 december 1996.

Lillan

53.8

1926 byggdes Scania-Vabis verkstad (från 1915) vid Kyrkogatan 19 om till en teater och Viran Rydqvist kunde på hösten flytta Lilla Teatern från Kungsgatan, där filmvisningar återupptogs under det gamla namnet Intima-Biografen. Den nya adressen hade en lokal som bättre kunde anpassas till teaterns krav på scentekniska anordningar. Arkitekten var Karl M Bengtsson.
53.3

Sven Gulin menar i Göteborgs hjärta att teatern hade 200 sittplatser och att läktaren kom till när biografen flyttade in. Det finns en plan bevarad, som bör vara från teaterns tid – den har rubriken Lilla teatern, biografen hette Lillan, 1:a parkett har högre biljettpriser, på biografer var dessa platser billigare (utom de allra första åren). Planen visar att det fanns 145 platser på 1:sta parkett, 81 på andra och 82 på balkongen, alltså sammanlagt 308.
Under våren 1935 spelade teatern sina sista föreställningar: Styrman Karlssons flammor, Hennes stora chans och revyer.

53.1

Centrumbio (tillsammans med Europafilm) tog över lokalen 1935, som ett komplement till Lorensberg, och enligt ett samtida reportage gjordes inte särskilt många förändringar, den viktigaste var ett hål i väggen bakom läktaren, så att ljuset från projektorerna lättare skulle kunna nå ut till duken. “Allt är dock ommålat och funkisbetonat. Taket t.ex. är rött med en stor rund och platt armatur.”

53S153.2

Stor förändring har emellertid vänthallen genomgått. Den lilla teaterkassan till vänster innanför dörrarna har försvunnit. I stället finns en modern biokassa rakt fram i hallen, som går i blått och gult.

När biosalongen renoverades 1945 rapporterade GP (28/12) att antalet platser minskades från 310 till 282 “och på läktaren har antalet platser minskats från 75 till 32.”.  Av det här kan man få intrycket att biografen hade 385 platser från början, men det verkar inte vara rimligt att man fått in så många nya platser, särskilt som sju försvann på läktaren. Ekvationen går inte bättre ut om man tolkar 310 som totalsiffra inklusive läktarens 75 platser.

Salongen har genomgått en fullständig renovering och de gamla hårda bänkarna ha utbytts mot bekväma sittplatser i röd manchestersammet. Den gamla armaturen har ersatts av en modern takbelysning, väggarna ha målats om och prosceniet och fondväggen bilda nu en enhetlig yta i päronträ och rödbok, som ger ett tilltalande intryck. Väggarna ha målats om i ljus crèmefärg och taket har fått en varm tegelfärg. Läktaren har fått en ny barriär och väggen i bakgrunden har fått en blå färgton. Salongen verkar nu ljus och inbjudande…

Under 30-talet var man noga med att ange vilket ljudsystem som installerats på varje biograf. På Lillan fanns det tyska Klangfilm. Tyska filmer var mycket populära på Göteborgs biografer mellan krigen och öppningsfilmen på Lillan, Natten är vår med Lilian Harvey, bekräftar detta.

53.430/7 1937

Den 2 augusti 1937 blev Lillan kortfilmsbiograf, den första i Göteborg (om man bortser från stumfilmstidens början, då ju alla filmer var korta). Föreställningar utan avbrott mellan kl. 1-11. Ni kan komma och gå när Ni önskar. 1 kr. på alla platser. Till föreställn. 1-6 barnbilj à 50 öre. Programmet var en blandning av journalfilmer, tecknat och musikfilmer. Inom ett par veckor insåg man att det gick bättre med långfilmer på kvällstid.

53.73/10 1938

Den 12 augusti 1940 flyttades kortfilmsvisningarna över till Aveny, som då hade varit öppen ett drygt halvår. I december 1945 minskades antalet platser till 282 (eller 314 om man räknar med den högre siffran ovan).

53.524/11 1947

Nils-Axel Nilson (född 13/10 1920) kom 1938 till Lillan som maskinist från Folkets Hus-biografen i Krokslätt.

Det minskade besöksantalet på 60-talet skylldes på televisionen och nöjesskatten, och det var mindre biografer som Lillan som drabbades i första hand. Den 15 maj 1960 stängde biografen. Gillblads, ägaren till huset, blev glada eftersom de en längre tid hade varit ute efter biografen för att göra om den till lastkaj. 50 000 kr betalade Gillblads.

53.6

Lorensbergs-Bio

LORENSBERG-003

Lorensbergsteatern i Lorensbergsparken kom till som en muta. När gaturegleringen 1915 hotade att riva restaurang Lorensberg lovade ägaren Sophus Petersen att han skulle bygga en teater om restaurangen fick stå kvar. Han beviljades uppskov till 1930, och göteborgarna fick en ny teater.

1916 invigdes teatern i en byggnad av betong, på grund av brandrisken, och med landets första elektriskt drivna vridscen. Salongen var uppdelad i två avdelningar med totalt ca 980 platser. Vid öppnandet spelades Strindbergs Ett drömspel i regi av Mauritz Stiller och med Inez Lundmark som Indras dotter. Victor Sjöström läste en prolog skriven av Bertil Malmberg.

Stiller slutade efter ett par månader och dramatenregissören Gustaf Kinden kom i hans ställe, men göteborgarna ville inte ha någon ny teater. Intäkterna sinade och redan 1917 funderade Petersen att börja spela varieté.

Tio rika göteborgare ställde upp med 100 000 kr vardera för att köpa teatern och “rädda den åt konsten”. Och så bildades AB Göteborgs Teater – Stadsteatern i januari 1918. En uppsättning från den här perioden var Sankta Johanna med Harriet Bosse, 1926.

51.3Lorensbergs-Teaterns sista annons 30/4 1934 innan det blev biograf.

51.1

1934 blev Stadsteaterns nya byggnad vid Götaplatsen färdig, och Lorensbergsteatern köptes av skåningen och advokaten Sture Persson. Det blev början till Biograf AB Centrum, Göteborgs tredje biografkedja (efter AB Cosmorama och Palladiumbiograferna). Lillan, Skansen, Göta, Gnistan, Aveny och Saga skulle följa. I teaterns gamla scenutrymmen och loger installerades Teaterhistoriska museet.

51.2LORENSBERG-00251.6

Arkitekterna R.O Svensson och H E Widlund ansvarade för ombyggnaden av Lorensberg medan konstnären Paul Källström bidrog med utsmyckning. Färgerna var genomgående ljusa och fåtöljerna röda. Den övre foajén stängdes av med järndörrar.

Premiärfilm den 19 september 1934 var Frank Capras Det hände en natt med Clark Gable och Claudette Colbert, och Victor Sjöström kom tillbaka för att läsa en invigningsprolog, författad av Martin Strömberg. Invigningspubliken bestod av “hela Göteborg” och förbluffelsen var stor över den festliga interiören med bekväma fåtöljer istället för de traditionella biostolarna. Lorensberg ansågs höra till stadens mest ansedda biografer och var med sina 856 platser näst störst efter Palladium. Senare blev det 746.

1933.14

51.751.85/9 (ovan) och 17/10 (nedan) 1938

51.951.5
Lorensberg hade en särskild anordning som kunde påverka bildens storlek på duken under visningens gång. Vid stora scenupptåg eller landskap vidgades bildytan medan intimare scener var i ett mindre format.

Ett markant första intryck vid ett biobesök utgjorde portvakten Larsson som var 2,15 lång och skytt på dagtid. Göteborgarna menade att han hade skjutit i höjden, medan smågrabbarna starkt misstänkte att han hade styltor under den långa rocken.

Nils Holm (född 11/9 1894 i Filipstad) började i biobranschen redan 1907. Efter studier vid Radio City Music Hall i New York och arbete som biografmaskinist vid olika biografer på landsorten kom han till Centrumbio som maskinmästare när bolaget startade.

Handelstidningen intervjuade stadens biografstäderskor i april 1947:

Palladiums städerskor sedan 10 år, fru Olsson och fröken Karlsson, har alltid varit särskilt glada åt de lättstädade musikfilmerna. Men vissa av kortfilmsbiografernas besökare tycks tillhöra ett särdeles släkte, och på de hårdkokta detektiv- och äventyrsfilmerna kommer bössen riktigt fram.

Värst bär de sig åt i början av månaden, så länge spriten räcker – man få en särdeles avsmak för dem, när man hör vad städerskorna kan få gå och torka upp efter dem. Naturligtvis blir de första bänkraderna [de med lägre biljettpriser] i regel svårast åtgångna. Men fru Jansson på Lorensbergsbio bidrar med en lustig bild av hur högkonjunkturen avspeglas på biogolven. Apelsinskal, chokladaskar och allt sådant – “man skulle tro att folk inte åt någonting hemma!” – hittade man tidigare huvudsakligen under de billigaste bänkarna. Men nu när det har blivit bättre tider och även vårdslösa ungdomar har fått god råd, ligger det skräp strött mest överallt.

Det är antagligen en felskrivning i artikeln – om man byter ut “billigaste” mot “dyraste” blir det mer mening i meningen.

Ett annat kapitel är vad folk glömmer eller tappar. Det är inte bara handskar, halsdukar och paraplyer utan snart sagt allting från damhattar till smycken och plånböcker. Rekordet i glömska slog väl ändå den som en kväll gick ifrån en bordslampa på Lorensberg! Också ett körkort hittades där en gång och fick länge och väl ligga i kassan, tills fru Jansson slutligen letade rätt på ägaren. Han blev glatt överraskad – han hade inte haft en aning om att han någonsin varit av med kortet.

Sommaren 1946 var det biografstrejk. När visningarna kom igång igen den 3 september blev det kö vid alla biografer från klockan tolv. Allra tidigast var studenten Ulf Tilander som satt med en bok på Lorensbergs trappa och väntade från klockan nio. Vid elvatiden stod 50 människor i kö och klockan tolv minst 250. Vad filmen hette? Trollbunden av Hitchcock och med Ingrid Bergman.

1950.111950.12

Inför teaterns 50-årsjubileum 1966 berättade Sten Persson (som tagit över företaget efter sin far 1952) för Arbetet om biografens största långkörare genom åren:

Disneys Askungen (1950) och Snövit och de sju dvärgarna (1938).
William Wylers De bästa åren (1947) med Myrna Loy.
Chaplins Rampljus (1952) och Moderna tider (1936).
John Hustons Målaren på Moulin Rouge (1953) med José Ferrer som Toulouse-Lautrec.
Elia Kazans Storstadshamn (1954) med Marlon Brando.
Billy Wilders I hetaste laget (1959) med Marilyn Monroe.
Krigsfilmerna Kanonerna på Navarone (1961) och Bron över floden Kwai (1960).
James Bond-filmerna Åskbollen och Goldfinger (båda 1965).
Beatles-filmen A hard day’s night (1964) som på klingande svenska hette Yeah! Yeah! Yeah!
Ingrid Bergman-filmerna Casablanca (1944) och Klockorna i S:t Mary (1946) med Humphrey Bogart, resp. Bing Crosby.
Top Hat (1936) med Fred Astaire och Ginger Rogers.
Härifrån till evigheten (1953).

Våld i mörkret (1949) om våldtäkten på en dövstum flicka (Jane Wyman) gick så dåligt efter Annandags-premiären att den flyttades redan efter en vecka till Skansen där den fortsatte att dra publik under ett helt år.

Jubileumsåret 1966 var det vid ett tillfälle mer dramatik i salongen än på duken när en visning av Moreau-Bardot-filmen Viva Maria avbröts av polisen. Man var på jakt efter en bankrånare, Clark Olofsson. Elva år senare upprepades incidenten, nu för en scen i danska filmen Clark. Många unga göteborgare klippte håret och ansade skägget för att passa som statister i biopubliken.

I slutet av 60-talet var Lorensbergsteatern hotad av rivning. Det visade sig att när planerna på att Cirkus, som låg vägg-i-vägg, skulle rivas, så hade man även räknat in teatern. I detta osäkra läge tog Centrum över Rex i Gamlestaden, eftersom nybyggnad inte var att tänka på.

1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Den 13 september 1987 upphörde filmvisningarna.

Byggnaden, salongen och vridscenen är till stor del bevarade. Teater och revy har återvänt. Maskinrummet har blivit en del av Lorens Bar i den gamla övre foajén. Projektorerna hänger fritt i luften ovanför bardisken. Tydligen går det att köra film i dem fortfarande. Teaterhistoriska museets samlingar flyttades till Stadsmuseet.

Mitt-Göta

56.2

Göta vid Götaplatsen 9 öppnade 1936 med Centrumbio och Europafilm som ägare. En del av foajén blev 1977 Lill-Göta och ett par år senare, den 28 september 1979, blev den bakre biten av den stora salongen Mitt-Göta, en mycket brant, bred och kort salong med bra projektion, utom för CinemaScope-filmer, då bilden slokade markant på vänster sida.

Antalet platser var 114 och den stora salongen minskade från 669 till 308.
1980 blev Europafilm ensam ägare, bara för att 1984 köpas upp av Svensk Filmindustri som stängde biografen i maj 1997. Se vidare under Göta för biografens sista tid.
56 S1

Prisma

43.1

Rialto vid Järntorget stängde 1969 och öppnade igen efter en ombyggnad den 3 september som Prisma. Nu stod Palladiumbiograferna som ägare, i stället för dotterbolaget AB Fabo. Samtliga Palladiums biografer hamnade 1980 hos Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Platsantalet minskade från 803 till 636.

70 mm-filmer introducerades med Guldruschens glada dagar 1970, och 1974 installerades Sensurround, ett ljudsystem som skakade salongen under lämpliga sekvenser i filmer som Jordbävningen. Grannarna Clock gillade inte systemet eftersom det fick deras milkshake att sjunka i muggarna. Som en sista representativ suck i filmhistoriens andra 3D-våg kom Hajen 3D.

Den 27 maj 1989 stängde Prisma, men byggnad och lokal lever kvar, under namnet Pustervik, på ett sätt som motsvarar den bevarandeplan som fanns för de återstående singelbiograferna med exteriören i stort sett oförändrad. Ursprunglig entré på hörnet är åter öppnad och foajén till vissa delar oförändrad.

43.9