Draken

Under den andra halvan av 1950-talet byggdes i Göteborg stadens fem sista singelbiografer. Först och störst var Draken, uppförd 1955-56 efter arkitekt Nils Einar Eriksson ritningar. Den nya biografen ingick i Folkets Hus-komplexet och ersatte Cosmoramabolagets Nya Teatern, som sedan 1925 hade varit inhyst i Arbetarföreningens fina tegelbyggnad på andra sidan Järntorget. Om rivningen hade fördröjts ett par-tre år är det tveksamt om man vågat satsa på en så stor lokal. Under 1956 gick fortfarande nästan 80 miljoner människor på bio, men just det året ägde de första TV-sändningarna i Sverige ägde rum. Början på den stora biodöden låg bara fyra år framåt i tiden.

Det är många städer där det finns en biograf som heter Draken – men det är bara i Göteborg som det namnet betecknar icke en kinesisk drake utan ett drakskepp. Och upphovsmannen till att det blev så i Göteborg, är konstnären Gunnar Erik Ström [1892-1982] . Han fick nämligen i uppdrag att komponera ridån – och han vägrade absolut att måla en färggrann kinadrake. I Göteborg skall det vara ett drakskepp, sade han, och därvid blev det. (GP 27/4 -56) Ridåns mönster målades för hand av Bröderna Ljungbergs Textiltryck AB under ledning av konstnären Einar Ljungberg.

Ström designade också Drakens neonskylt. Detta blev den grandiosa finalen på en lång karriär som utsmyckare av Göteborgs biografer, från Cosmoramas balkongbarriärer, via Palladiums takmålning, Flammans prosceniemålningar till Kaparens stuckreliefer.

Redan gatutrafikanterna lockas av den stora baldakinen med ett drakskepp som galjonsbild. Från entrén kommer man in i en mahognyinfattad kassahall, varifrån en marmortrappa för upp till en pampig, rymlig och luftig foyer, vars glasväggar utåt gatan ger “cinemascope-sikt”. Långväggen mot salongen i gråstrimmig italiensk marmor prydes av porträtt av den svenska filmens kvinnliga storheter, alltifrån Garbo och Bergman. (HT 27/4 -56)

Salongens väggar var beklädda med en cellulosalackerad mahogny, 1000 kvadratmeters panel, levererad av Åmans snickerfabrik i Åhus, och hämtad från en enda stock – hur otroligt det än låter. (HT)

En nyhet för Sverige är att personer med nedsatt hörsel tack vare en magnetslinga runt lokalen som alstrar radiovågor, kan höra ljudet lika bra som alla andra. (GP)

De 742 stolarna var mörkblå. Senare, antagligen i samband med Cinerama-ombyggnaden, minskades antalet platser till 713.

Ari Nordström.

I maskinrummet stod tre projektorer av märket Philips FP 6, som kunde visa normalfilm, vidfilm/Vistavision (med eller utan bred ljudfront) samt CinemaScope med optiskt eller magnetiskt ljudband. Draken var den enda göteborgsbiograf som kunde visa CinemaScope-filmer med magnetljud. Ljudanläggningen bestod av tre cell-högtalare bakom duken och tio effekthögtalare dolda i salongens tak eller bakom väggpanelen.

Cosmoramabolaget konstaterade lite förskräckt att man hade lagt ned enorma pengar på biografen, men resultatet hade blivit en biograf av så ovanliga dimensioner att dess like inte kunde uppbringas i västra Sverige. För att stärka sig sammanställde man några rekordsiffror (den tidigare paradbiografen Cosmoramas mått anges inom parentes):

Sceninramning: 13 x 7 m (9,6 x 7,5 m)
Ljusrampen i taket: 47 m
Höjd från parkettgolv till tak: 9-11 m (12-13 m)
Salongen: 29 x 18 m (24 m lång)
Foajéns yta: 270 kvm (225 kvm); fönsterytan mot gatan: 60 kvm
Reklamlådan på baldakinen: 24 m (12 m)

Vid invigningen den 26 april 1956 visades den italienska expeditionsfilmen Förlorad kontinent på den 12,6 m breda duken, Göteborgs största CinemaScope-duk.  Den föregicks av ett collage av gamla göteborgsbilder ur SF:s journalfilmer och en prolog skriven av Uno Asplund och framförd av Ludde Gentzel (nedan) från Stadsteatern:

Låt oss få festlig fars och mäktig drama,
musik och romantik av fin boké.
Ja, det finns garanti från Cosmorama
att kvalité blir Drakens ABC.

Draken påminde gärna om att man hade stadens största biografduk. En morgon i september 1977 hade någon skämtare bytt ut en bokstav i den stolta texten på baldakinen.

Den tekniska utvecklingen gick snabbt den här tiden och fyra år efter invigningen byggdes Draken om till en Cinerama-biograf med tre specialprojektorer, som stod 5,5 m från varandra och visade en varsin tredjedel av filmen på den 20 x 7 m stora duken. Så bred var den att nödutgångsdörrarna måste flyttas uppåt i salongen. För att inte den djupt svängda duken skulle reflektera ljus mot sig själv var den konstruerad av 1 500 smala plastband, impregnerade med glasfibrer och riktade parallellt och vinkelrätt mot objektivet. Nu var det fem högtalare bakom duken, sex i salongen och en separat bandspelare för ljudet.

Vid premiären den 14 decmber 1960 visades Världens sju underverk, med flickor i foajén utklädda i olika nationalitesdräkter, gäststudenter och generalkonsuler representerande de länder som är med i filmen. Sju trumpetare blåste fanfar från baldakinen utanför bion och från scenen. Skådespelerskan Jane Friedmann läste en prolog författad av Uno Asplund. Senare visades Drömmen om paradiset och Så vanns vilda västern, men det spektakulära systemet dog snart ut, det var för dyrt och krångligt, både att spela in och att visa.

Frakt- och tullkostnaderna kom tydligen som en chock för Cosmoramakontoret. Det var tre gånger så höga eftersom varje Cinerama-film krävde tre gånger så mycket film. För de två första filmerna hade man betalat 10 000 kr.

1960
Världens sju underverk (The Seven Wonders of the World, 1957)

1961
Drömmen om paradiset (Search for Paradise, 1957)
Äventyr i Söderhavet (South Sea Adventure, 1958)

1962
På vift med Cinerama (This is Cinerama, 1952)
Cinerama Holiday (1955)
Ryssland – landet vi icke känner (Sovjet 1957)

1963
Windjammer (1958) reprisvisning av en film som tidigare visats på Palladium
Så vanns vilda västern (How the West was Won, 1962)
Bröderna Grimms underbara värld (The Wonderful World of the Brothers Grimm, 1962)

70 MM
70 mm-filmer med två Favorit 70-projektorer ersatte Cinerama som storbildssytem från den 1 augusti 1966. Den stora bilden och det sex-kanaliga magnetljudet gav en storslagen upplevelse med både bild och ljud utan att vara tekniskt krångligt. Först med införandet av det brusreducerande systemet Dolby stereo 1979 kunde det optiska ljudet komma upp i samma kvalitetsnivåer som magnetljudet.

1966
På främmande mark
Vånda och extas, Bibeln

1967
Doktor Dolittle
Krig och fred, del  I
Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner
Doktor Zjivago

1968
Slaget vid Litte Big Horn
Fiskarens skor
Kanonen vid San Sebastian
Örnnästet

1969
Kungen och jag
Karakatau – öster om Java
Den längsta dagen
En ding, ding, ding, ding, värld
De blodiga sköldarna
Ben-Hur
Hello Dolly

1970
55 dagar i Peking
Pansarslaget
Airport
Kellys Hjältar

1971
Djävulens fästning
Två red ut
Törnrosa

1972
Tolv fördömda män

1973
Hjältarna från Telemarken
Den tysta flykten
Grand Prix
Polarstation Zebra svarar ej

1974
Sound of Music

1976
Så vanns vilda västern
Patton – pansargeneralen
Tora! Tora! Tora!
Romarrikets fall

1977
That́s the way it is

1978
2001

1979
Det stora slaget
Kanonbåten San Pablo

1980
Cleopatra
The Rose

1981
Spartacus

1982
West Side Story
Poltergeist

1984
Brainstorm
Indianerna
Det vilda gänget
Borta med Vinden

1985
Cocoon

1986
Aliens – återkomsten

1992
Drömmarnas horisont

Drakens historiska och tekniska hemsida av Stefan Adler och Magnus Elm.

NEDLÄGGNINGSPLANER
Tankarna på att lägga ned Draken går åtminstone tillbaka till 1988. Då hade Lorensberg slagit igen som bio och Galenskaparna spelade Stinsen brinner. Både Galenskaparna och Backa Teater letade efter nya lokaler. Prisma och Draken nämndes som tänkbara alternativ, men Galenskaperna tyckte de salongerna var för små och blev till slut kvar på Lorensberg. Backa Teater hamnade i Bulten och Draken fortsatte ännu en tid som biograf, men storhetstiden var över.

En gång i tiden var Draken en av de bästa biograferna i Europa vad det gällde ljud och bild. Godfrey Reggio, regissören till den symfoniska filmen Koyaanisqatsi, ansåg att visningen av hans film på Draken under filmfestivalen hade varit bättre än den vid Zoo Palast under Berlinfestivalen.

SF lät den tekniska utrustningen på Draken förfalla när man insåg att det inte fanns någon framtid i biografen, man höll ju igång bara för att inte riskera att Sandrews skulle ta över. När Sandrews började bygga sitt Biopalats kände man sig säkrare. I den interna utredningen 1988 om biografernas framtid konstaterades helt kort: “Denna biograf finns [det] inte mycket man kan göra med…” Och 1995 stängde man i maj.

Nya Draken invigdes den 23-24 september med knattebio, två förhandsvisningar, Höst i paradiset och Dolores Claiborne, samt en utsåld visning av Coppolas Apocalypse som inledning på Cinematekets höstserie. Men några regelbundna filmvisningar var det aldrig tal om, det förbjöd SF med hot om att de i så fall skulle komma och hämta visningsutrustningen.

Biografen var räddad, genom en gemensam ansträngning av Göteborg Film Festival, Göteborgs-Posten, Göteborgs stad, SF och privatpersoner som “köpte” stolar och annat lösöre. Så småningom blev det ekonomiska ansvaret för stort för festivalen. Under en period från 1999 hade Sandrew-Metronome visningar i Draken, men numera drivs lokalen av Folkets hus som låter kongresser och möten få företräde.

Stadsbyggnadskontoret har i sin utredning om de tre sista singelbiograferna, Victoria, Palladium och Royal, menat att det är värdefullt att bevara alla tre, men inte nödvändigtvis som biografer, även annan verksamhet kan vara tänkbar, om det leder till att lokalerna bevaras. Draken uppfyller de kraven mer än alla andra stängda biografer. Hur f.d. Victoria och f d Palladium har “bevarats” kan man se genom att göra besök i de affärer som tagit över lokalerna.

Drakens ljud förföll och delar av salongsbelysningen slocknade när festivalen tog över, det var helt enkelt för dyrt att åtgärda. Senare återkom både klangen och ljuset.

Kaparen

Stigbergstorget är Majornas kulturcentrum med Gathenhielmska huset, Oceanografiska institutet och Sjöfartsmuseet inom räckhåll. Nu på lördag slår storbiografen Kaparen upp portarna vid samma torg. Så skrev Handelstidningen den 23 februari 1940.

Och det var verkligen en stor biograf som invigdes i Göteborgs folkrikaste församling. Med sina 801 platser var den större än Draken. Det kan man knappast tro när man ser den låga byggnaden, vars exteriör är bevarad, men så krävdes det också många sammanträden mellan byggnadsnämnden och Lindbergska fonden innan den yttre formen kunde fastställas. Det var meningen att biografen skulle smälta in i torgmiljön. Byggkostnaden var 679 000 kr, varav tomt 128 500 kr och inventarier 90 000 kr.

På platsen stod tidigare Carlgrenska skolan (1827) och Belfragerska huset (1880-talet), som båda revs i slutet av 1930-talet. Framför biografen låg Patersonska huset där droskägaren J. Jonsson bodde och drev både Majornas första droskstation med 2-3 hyrdroskor och ett värdshus som i folkmun kallades för Lilla helvetet. När huset revs 1892 blev området en del av det nuvarande torget.

Kaparen blev ABC-kedjans åttonde biograf, senare samma år kom den nionde, Spegeln. Cosmorama/SF ägde själva huset, men när interiören byggdes om till postkontor 1984 blev Posten fastighetsägare. Numera är det mataffär. Exteriören är bevarad.

Biografens inredning har inspirerats av stadsdelens gamla anknytning till sjöfarten, och namnet Kaparen är valt med tanke på närheten till Gathenhielmska huset. GP beskrev känslan när man steg in genom dörrarna:

Det första man möter i biografens rymliga entréhall är en stor snäcka med ett kapareskepp under segel (2800 kr enligt kostnadsspecifikationen) och hela fonden är panelad som ett fartyg (2 dioramer för 2250 kr) och försedd med ventiler (180 kr). Dessa ventiler har ordnats som tittskåp med vackra marinmotiv. Över nedgången till toalettavdelningen hänger en skeppsklocka och en originell vägvisning har anbringats på väggen. Takbelysningen i hallen utgörs av ett 50-tal måsar, som sväva under mörkblå himmel...

Salongen… har också fått sin prägel av sjöfarten. Väggarna med sin panel i rödbok luta något och taket ger intryck av upp-och-ned-vända fartygsspant med belysning emellan (56 st till en kostnad av 4820,38). Väggarnas övre partier upptagas av en kraftigt tilltagen relief, med stiliserade nordiska motiv på ena sidan och söderhavsmotiv på den andra… (6300 kr). Framför den blå sammetsridån har placerats en tyllridå med sillstimm och sjögräs och där framme har också uppställts ett par skeppskanoner.

Arkitekt var Nils Olsson medan utsmyckningen hanterades av konstnären Gunnar Erik Ström, liksom vid ombyggnaden av Cosmorama och Victoria. Han berättade i invigningsbroschyren:

…mina käcka medhjälpare – skulptörerna Erling Valldeby, Gull Arfwedson, Sten Eriksson och Arvid Johansson – vilka från stegar och ställningar frejdigt smockar upp bruket på väggarna. Deras skäligen enkla verktyg översätter snart varje detalj av mina kartonger i plastisk form. Det blir glorvyrdiga vikingar på äventyrliga färder och 1700-talskapares upplevelser à la Svarte Rudolf, buttra skepparprofiler i solig söderhavsmiljö, stormdrivna skepp och förföriska nymfer.

Förutom de 801 stolarna till salongen (varav en lämnades onumrerad, antagligen avsedd för vaktmästaren) skaffades en soffa och tio fåtöljer till foajén. Maskinrummet utrustades med två Ernemann-projektorer med Aschcraftlampor, en färgspelsanläggning och en elektroöverbländare (vad det nu är för något).

Två år senare fick Kaparen ännu mer konst, av samme konstnär. Det var bland annat en väggmålning i olja för foajén med söderhavsmotiv från mitten av 1800-talet, kallat En sjöman går i land.

Invigningskvällen var festlig med församlingens präster, stadens fäder och Gamla Majpojkar i den inbjudna publiken. Blåjackor tågade in och musikdirektör Bror Lundström höjde taktpinnen framför Götarnas musikkår.

Efter ett anförande från Cosmoramabolagets direktör Sven Hedberg presenterades regissören och författaren till kvällens film, Weyler Hildebrand, tillsammans med huvudrollsinnehavaren Åke Söderblom, införd kadettuniform. Filmen hette Kadettkamrater.

Normalt kunde en biografföreståndare under halva antalet kvällar lämna biografen efter att den sista föreställningen börjat. Men under kriget drogs den förmånen in. Han var skyldig att hela tiden övervaka att mörkläggningen sköttes i enlighet med myndigheternas förordnande. All ytterbelysning skulle hållas släckt, och när publiken släpptes ut skulle salens belysning vara nedtonad så att inte omkringliggande gator upplystes.

25/11 1940 (ovan), 29/9 1947 (nedan)

När AB Cosmorama firade 40 år 1950 kom Kaparens vaktmästare Torsten Lundeqvist med sina 33 år på 4:e plats i den lista man gjorde upp över vilka anställda som varit längst i företaget. Han hade börjat vid Kronan den 13 augusti 1917.

Valter Lagerkvist (född 23/10 1903 i Lugnäs) började som elev vid Palladium, för att 1941 bli maskinist vid Kaparen. Han fanns i Adresskalendern som projektionist med bostad på Karl Johansgatan 2, Kaparen-huset, ännu 1987. Under åren 1941-1942 drev han företaget Alltjänst, som sysslade med budskickning.