Hagabion

Biografen låg på andra våningen, bakom muralvåningen, med fikarummet innanför det fönster som skymtar på gårdssidan.

Den första Hagabion låg i nästan tio år mitt i Haga. Mot slutet av 70-talet bestod stora delar av stadsdelen av ödetomter mellan fallfärdiga byggnader. I höstmörkret vandrade många människor de ödsliga gatorna mot Skolgatan 26 där de innanför porten äntrade en skranglig trätrappa till första våningen för att i en improviserad biograflokal med 80 platser på stenhårda bänkar se på filmer som var mer medvetna än de som gick på den vanliga repertoaren.

Folkets Bios första biograf i Sverige öppnade i februari 1973 på Högbergsgatan i Stockholm.  I oktober året därpå, ett och ett halvt år efter grundadnet, var det dags för lokalföreningen i Göteborg att starta sin biograf. Det fanns en uttalat politisk målsättning, att utgöra ett alternativ till de kommersiella filmerna. Programmet bestämdes gemensamt av medlemmarna.

Den finska Smyrnakyrkan hade tidigare varit i lokalerna, och när Folkets Bio tog över och byggde om gick man tillbaka till en gammal tradition från biografernas barndom. Om man undantar 70-talets porrbiografer (ett annat alternativt utbud), så var Vasateatern på Victoriagatan 1920 och Redbergsgården 1943 de sista biograferna som etablerade reguljär visningsverksamhet i lokaler som inte var avsedda för filmvisning.  SF körde film i Redbergsgårdens samlingssal mellan 1943 och 1971, men det var bara på helgerna.

Hagabion återinförde även pausen, som flera biografer hade haft långt in i ljudfilmstiden, eftersom det bara fanns en 35 mm projektor. Folkets bio hade bara råd med en, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå inte fanns plats för två. Och dessutom såg man ofta fram emot halvtid när ljuset tändes och skjutdörren drogs undan till sidorummet med det väntande kaffet. GT beskrev det med tidstypiska ord så här: “I ett rum intill visningslokalen kan man efter filmen dricka te och diskutera.”

Bion var en av de första i Sverige som installerade ungerskt optiskt stereosystem, det var nog inte så många andra som gjorde det. Det fanns även en 16-projektor. Stolarna kom från Rex som fick några över när Teater Fem byggde ut scenen.

Man tycks inte ha gjort så stort väsen av sig vid invigningen den 8:e oktober 1974. Den första filmen blev en repris från den vanliga repertoaren, Costa-Gavras Gisslan. GP rapporterade att man “i fortsättningen [kan] se en progressiv och udda film varje kväll i veckan”. Den mjuka starten berodde antagligen på att visningsverksamheten redan hade börjat en år tidigare.

I juli 1973 kördes den allra första Folkets Bio-filmen i Göteborg. Det var Maj Wechselmans Viggen 37 som visades vid två fullsatta föreställningar i Folkets Hus A-sal. Under den sommaren och hösten åkte man omkring i Göteborg med en projektor i en folkvagnsbuss och ställde upp den (projektorn alltså) i fritidsgårdar på Hisingen, i Frölunda och Masthugget

Costa-Gavrasfilmen ingick i planerade temakvällar: 13/10 Uruguay, 20/10 Bolivia, 25/10 Latinamerikansk protestmusikkväll, 27/10 Kuba. Senare programrubriker var Afrikansk film och Filmer om kvinnor med föredrag och debatter i samband med visningarna. Den första barnfilmen, Kalle Anka, skräck och bilism, vevades 1975.

1975 var ockå året för den första av Folkets Bios många kriser. Programpolitiken var vid den här tiden strikt politisk, men det fanns helt enkelt inte tillräckligt många bra alternativa filmer. Vid ett möte beslutade man, trots många protester, att kompletera med filmer från ordinarie repertoaren. Karl fick sällskap med Bröderna Marx och Chaplin.
Sedan gick det bara “utför”. 1976 började man med nattvisningar, fredagar och lördagar, något som hade prövats på Smultronstället redan 1967. Och det kom ännu mer publik till de övervägande kommersiella filmerna.  Man förklarade för de rättfärdiga att extrainkomsterna gjorde att man inte behövde kompromissa med ambitionerna i det ordinarie programmet.

1979 var man uppe i tio kvällsföreställningar per vecka, men det var Nattfolkets bio på fredagar och lördagar som gick särskilt bra. Biografen i Stockholm hade lagts ned något år innan, och vid den här tiden styrdes verksamheten från Göteborg där 40% av medlemmarna fanns. Sommaren 1981 var det dags för en festival med riktigt dåliga filmer, Raggargänget var favoriten, men där fanns även godbitar av Robban Broberg och Janne Halldoff, men Jörn Donner lyckades stoppa sin film.

Några av de största succéerna var Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979), Musikfilmen – vi har vår egen sång (1976) och Tältfilmen (1978). Antalet besökare ökade varje år, ibland med 100%, och till slut blev köerna för långa till den lilla lokalen på Skolgatan. Detta var den direkta orsaken till att man såg sig om efter nya lokaler, inget överhängande rivningshot, även om grävskopan förr eller senare definitivt skulle komma. Så hösten 1982 upphörde visningarna.

I dag är huset rivet och verksamheten flyttad till nya lokaler. Andra Hagabion.

Bio och Gud
De har varit ett givande och tagande mellan biografbranschen och kyrkan när det gäller lokaler. Den finska Smyrnakyrkan lämnade sin lokal till Folkets Bio och tog senare över Flamman vid Redbergsplatsen från SF där de fortfarande är kvar. Frälsningsarmén flyttade in i Gnistan på Kvilletorget och man tog också över det lilla huset på Långedragsvägen där Oden visat film på 20-talet. Stora Biografen flyttade in i en lokal som hade använts av baptisterna.

Hagabion

Även Folkets Bios andra biograf i Göteborg, den nuvarande vid Linnégatan 21, ligger i lokaler som inte var avsedda för filmvisning, men nu blev ombyggnaderna mer omfattande. Viktoriaskolan hade byggts 1875 efter arkitekten V Adler. I början var det en folkskola, senare fortsättningsskola. När föreningen med kommunens hjälp hittade lokalerna hade de stått tomma några år.

Stora salongen, som egentligen hette Svarta salongen efter färgen på väggarna, men det var ingen som använde det namnet, kom till genom att kombinera fyra klassrum med en bit av källaren. Gymnastiksalen blev kafé, och tre kontorsrum förvandlades till Blå salongen, dvs Lilla salongen. En samlingslokal för möten, kurser och fester kallades för Rosa rummet.

Huset byggdes om hösten 1982 med hjälp av en byggledare, en byggtekniker, några AMS-arbetare, men mest med frivilliga insatser från medlemmarna. Renoveringen gick på 1,6 miljoner. De sista spikarna slogs i medans den första publiken väntade i foajén.

Lördagen den 8 januari 1983 ringlade kön långt ned på Linnégatan. Mellan 12 på dagen och 2 på natten startade en film varje timme, varannan gång i Svarta, varannan i Blå salongen. 15 stycken hann med med:

Chefen
Land och söner
En välsignad dag
Natten vid havet
Birgit Haas måste dö
Mod att leva
Milka
Förföljelsen
Atomic cafe
Hemligheten
Kärlekspassionen
Jag går upp på morgonen med girafferna
Vem dödade Jennifer Collins
När seklet var kort
Slutstation frihet
Ebba the movie.

Säkringarna gick tre gånger under visningen av den sista filmen. Man erkänner själva att malörer händer lite oftare än på vanliga biografer. All arbetskraft kring själva visningarna, maskinist, kassör, vaktmästare, är fortfarande obetalda medlemmar och på grund av rotation och ständig nyrekrytering lyckas inte alla skaffa sig rutin.

Publiken ökade från 25 000 per år vid den gamla biografen till 60 000 per år, man hade kalkylerat med 30-40 000. De filmer som gick bäst de första fem åren var Smärtgränsen (10 000 besökare), Stop making sense (7 000) och Nostalghia (5 000).

Andra föreningar har också lokaler i huset. Fotograficentrum var med från början och tanken var att de skulle ordna utställningar i kaféet som anknöt till filmerna. Vid invigningen kunde man titta på gamla göteborgsmiljöer.

Antalet platser i en biografsalong kan skifta under en längre period av olika anledningar. En vanlig orsak är att stolar så småningom slits ut, så Hagabions stora salong hade efter ett tag inte längre 151. Det var ovanligt trångt mellan raderna, ett intryck som förstärktes när någon satte sig i stolen framför och ryggstödet kom farande som på en flygplansfåtölj.
Salong 2 hade 51 något provisoriska sittplatser i början, senare 42.

Visningarna upphörde den 1 november 2001 och vid rivningen av biografen i samband med ombyggnad hittade man en andra gradäng dold under den övre. Brandmyndigheterna hade upptäckt att det inte var så lätt att ta sig ut, så man tvingades flytta biografen till det gamla Rosa rummet och ett kontor som slogs ihop. Visningarna i den nya salongen med 58 platser inleddes den 14 januari 2002 följt av en högtidligare invigning den 18 januari.

Hur man skulle använda den minsta salongen var inte riktigt klart när man länge projekterade en tredje salong; skulle det bli en intern biograf, eller ett forum för mer politisk film (den gamla tanken som aldrig släppt). I praktiken kom den med sina 18 platser att bli en nedflyttningsbio för de filmer som drog minst publik. Vid invigningen den 23 februari 1992 visades den tjeckiska Örat som legat förbjuden på hyllan i sitt hemland sedan den spelades in 1969.

När det var dags för fem-årsjubileum frossades det på film i dagarna tre och man konstaterade att man visat mer än 500 filmer under de fem åren för en publik på 300 000. (Sedan Folkets Bios start i Göteborg 1974 hade mer än 1 300 filmer visats.)

Utanför den ordinarie repertoaren förekommer olika serier och specialvisningar. Man kör under perioder även film i Angered och på Aftonstjärnan. I Frölunda startades en lokal förening som tog över visningsverksamheten där.

På grund av verksamhetens karaktär, med ideella insatser och ambitiös programpolitik, som ändå måste vara tillräckligt kommersiell för att det ska gå ihop, så har Hagabion kanske haft fler kriser än andra biografer. En av de största kom när Capitol och Svea började konkurrera om publiken. Så småningom profilerades repertoaren och publiken fick något olika förväntningar på filmerna vid respektive biograf.

Första Hagabion.