1918

Göteborg har 196 945 invånare.

Biografen nämns i riksdagen som ett av medlen att förhindra utvandring från jordbruket till städerna och Amerika.

Årskronologi.

https://i0.wp.com/static.rateyourmusic.com/lk/f/F/792ce90e584f96ff67cd810b37acd6af/4187419.jpg
1/1 Victor Sjöströms Berg-Ejvind och hans hustru har premiär.
9/1 Köldrekord i Sverige.
1/2 Spårvagnarna kör nattrafik eftersom det inte finns tillräckligt med bränsle för bilarna.
25/3 Quo Vadis öppnar.
13/4 Klädransonering.

18/4

1918.2a

26/4

1918.5

7/5 Bröddemonstration på Gustaf Adolfs torg.

13/5

1918.4

6/7 De första fallen av spanska sjukan.
8/7 Första Svenska Mässan, inrymd i Handelsinstitutet och Götabergsskolan.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/eb/Ingmar_86135a.jpg
14/7 Regissören Ingmar Bergman föds.
24/7 De två första dödsfallen pga av spanska sjukan.
19/8 Tobaksransonering.
25/9 Kanonbåten Gunhild minsprängd, 20 man omkommer.
29/9 Biograferna stänger pga spanska sjukan.
1/10 Tobaksransonering.
2/10 Konserter, teater och cirkus förbjuds.
3/10 Skolor stänger.
13/10 72 som dött i spanska sjukan begravs.
17/10 Skådespelaren Rita Hayworth föds.

https://i0.wp.com/s3.amazonaws.com/auteurs_production/images/film/thomas-graals-first-child/w448/thomas-graals-first-child.jpg
21/10 Mauritz Stillers Thomas Graals bästa barn har premiär.
24/10 Skolor öppnar och nöjesförbudet hävs.
1/11 Malmska valen flyttas från Göteborgs Museum till Naturhistoriska, fortfarande under uppbyggnad.

https://i0.wp.com/www.sfi.se/ImageVault/Images/id_7850/width_227/conversionFormatType_Jpeg/scope_0/ImageVaultHandler.aspx
10/11 John W Brunius Mästerkatten i stövlar har premiär.
13/11 Göteborgs Kinematograf byter namn till Intima-Biografen.

1918.6

https://i0.wp.com/d3gtl9l2a4fn1j.cloudfront.net/t/p/w185/eswzSMgIkkPiwRwaEVoDA6rviwp.jpg
20/11 Skådespelaren Sven Lindberg föds.

Biografernas guldålder var en rubrik i GT oktober 1917 med anledning av att hela fem nya biografer planerades i Göteborg. “De komma samtliga att kräva större och mindre ombyggnader av gamla hus. Härvidlag är det tydligen ingen tvekan, förorsakad av höga materialpriser och dryga arbetslöner!”

Tre av biograferna förverkligades, Odéon-Teatern, Palladium (“som får sitt läge invid Kungsportsplatsen, i det hus, där tidigare ‘Sohlmans krog’ varit en något omtvistad nöjeshärd”) och Quo Vadis. Den fjärde, som planerades till Haga tycks aldrig ha blivit av; det blev ingen mer biograf i den stadsdelen, om man inte ska räkna Rio (1940) på Landsvägsgatan dit.

En förklaring kan anas i mars 1918, man har börjat reagera på att folk blir bostadslösa när fastigheter görs om till biografer, och protesterna mot en tänkt vräkning på Södra Allégatan leder till att planerna överges. Den femte biografen som omnämns i oktoberartikeln, den i Järntorgstrakten, kan möjligen ha avsett Järntorgsbiografen, som dock inte öppnade förrän 1922.

Biohösten 1918 var dramatisk; först stängde alla biografer mellan den 30 september och 31 oktober pga den spanska sjukan, sedan inledde biograferna en bojkott mot tidningarna med anledning av en recension i GP. Inga annonser alltså, men inte heller – märkligt nog – några tryckta programblad.

1918.1

Hasselblads laboratorium

Hasselblad spelade in de sista fyra filmerna i ateljén på Otterhällan 1918, bland andra Nattliga toner, som inte visades i Göteborg förrän på senare tid. Men verksamhten fortsatte ytterligare en sommar utan af Klercker. 1918 regisserade John Brunius Mästerkatten i stövlar med Gösta Ekman i sin första större roll och Elis Ellis gjorde Spöket på Junkershus (ej bevarad). Båda filmerna använde sig av Tjolöholms slott, den senare även ett zigenarläger utanför Vänersborg.

Under 1919 kom ateljéns tre sista filmer: Einar Bruns Surrogatet och Elis Ellis Löjtnant Galenpannas sista växel är inte bevarade, medan Carl Barcklinds Hemsöborna har klarat sig.

Biograf AB Victoria, Hasselbladfilm, Victorias filmbyrå, Svea Films, Biograf AB Sverige och Pathés svenska fililial slogs 1918 ihop till Filmindustri AB Skandia med verksamheten förlagd till Stockholm. Detta blev början till slutet för regelbunden filmproduktion i Göteborg.

17.3

Maja Cassel (1891-1953) spelade i flera Hasselbladfilmer: Ministerpresidenten, Svärmor på vift, Calle som miljonär, Nattens barn, Fången på Carlstens fästning och Aktiebolaget Hälsans Gåfva (alla 1916). Efter en kort filmsejour i Danmark kom hon tillbaka till Sverige och medverkade bland annat i Sigurd Walléns Anderssonskans Kalle (1922).

1918.91918.10

Victoria-Teatern

GT 24/12 1914

BAKGRUND OCH INVIGNING
Den 2 februari 1914 kunde man i en notis i GT läsa att det Lindströmska huset vid Kungsgatan 46 skulle rivas och ersättas med en ny biograf för 850-900 personer i ett modernt affärshus ritat av arkitekt Sven Stéen; kostnad 600.000-650.000 kr.

Redan 1910 hade Biograf AB Victoria i Stockholm skickat ett ombud till Göteborg för att leta efter en lämplig fastighet. När firman Herman Meeths gick upp i varuhuset Vollmers-Meeths dök en sådan upp. I väntan på rivningen öppnade Göteborgs första danssalong i lokalerna. Byggandet av Victoria i Göteborg ansågs som det första stora biobygget i Sverige.

Göteborgs Biograf AB Victoria grundades 31 januari 1914 med ett minimikapital på 150.000 kr. I styrelsen satt direktör Gösta Lindström som ordförande, direktör Lars Bergström vid Brunkebergsteatern i Stockholm, direktör Nils Bouveng vid Hasselblads fotografiska AB med suppleanterna rektor E. Hallgren, hovrättsnotarie Axel Hagberg. Revisorer var grosshandlare Rolf Lindén och notarie Torsten Hasselrot; revisorssuppleanter grosshandlare Carl Blidberg och assuransdirektör Axel Rinman. Direktör Gunnar Wimnell blev ansvarig för biografen.

GT 28/12 1914

Annandag jul 1914 invigdes Göteborgs nyaste och modernaste biograf vid en visning kl 13.30 för särskilt inbjudna. Bland de som Lars Bergström hälsade välkomna märktes landshövdingen friherre Lagerbring. Salongen ansågs som den vackraste och elegantaste i Skandinavien. Vid de ordinarie föreställningarna, 5, 6.15 och 7.30, räckte köerna till domkyrkan.

JACOB VELT
För musikkapellet på cirka 10 man ansvarade dirigent Jacob M. Velt som ursprungligen kom från operan i Amsterdam, men i Göteborg var han känd som kapellmästare vid Nya Teaterns sommarrevyer. Enligt Olle Edström i Göteborgs Rika Musikliv hade Velt en skada, från ett pistolskott, som gjorde att han höll huvudet snett. Detta räckte för att en göteborgsvits skulle födas: “Velt kunde spela två instrument, fiol och så luta’ me’ huvet.”

I samband med Victorias 50-årsjubileum 1964 mindes signaturen Gamäng i GT Jacob Velts “berömda 13-mannaorkester”: När jag vill kan jag se Jacob Velt framför mig. Han ser ut över publiken, ler sitt vänliga, lite vemodiga maestroleende mot någon bekant. Sakta släckes ljuset i Victorias brunsidenklädda takkronor, ridån delar sig och mot oss rider Athos, Porthos, Aramis och gascognaren d’Artagnan.

SALONGEN
GT skrev dagen före julafton 1914:

Viktoria-biografen. Den nya kinoteatern vid Kungsgatan…. Nybyggnaden består av två huvuddelar, dels en kontorsbyggnad mot Kungsgatan, som i bottenvåningen hyser även två butiker, entré till biografen samt två vänthallar, kapprum m.m., dels själva biografsalen mot Kyrkogatan.

De båda vänthallarna – en större och en mindre – ge genast bevis för hur frikostigt man tillmätt utrymmet och hur trevligt och bekvämt man sökt inrätta det hela. Invid vänthallarna finnes kapprum och därifrån leda två trappor till i källaren belägna herr- och damtoaletter. Från stora hallen leder trappan till läktarens förrum. Lilla vänthallen har 1 meter hög marmorpanel nedtill, där ovan tunnvalv, som är helt dekorerat. Stora vänthallen har 2,5 m. högt ekpanel och kassett tak i gul kalkmålning.

Själva biografsalen [med 756 platser] lämnar intrycket av en verklig teatersalong… Den höga salen med sitt tunnvalv är målad i en mörkgrön ton; med ornamentering i mörkviolett med gula isättningar. Läktaren skjuter fram från tre sidor, bred och rymlig. All träinredning, stolar o. dyl., är av ek. Från salongen och läktaren leda flera reservutgångar ut till Kyrkogatan. För säkerheten är dessutom sörjt genom apparatrummets fullständiga inbyggande med stenväggar….

…åt Kungsgatan visar fasad helt utförd av granit med skyltfält av porfyrit, medan fasaden åt Kyrkogatan är putsad i en rödaktig ton.

Alla som besökte Victoria under de sista åren vet att denna beskrivning inte alls stämmer. Det beror på att biografen sett flera ombyggnader. Den första kom 1935 då entré, foajé och salong fick en upprustning ritad av arkitekt N. Olsson för att skapa en “tidsenlig prägel” med bl a färgspelsapparat som ljussatte ridån.

I en inventarieförteckning från året därpå listar man bland annat 756 biografstolar, reostater för salongs- och scenbelysning, magnoskop (för att förstora bilden i spektakulära sekvenser), en Westme filmduk, två ridåer, en av plysch och en av siden, två Ernemann-projektorer och Western-adapter (för ljudet).

Under och efter andra världskriget gjordes en del smärre förändringar, som skyddsrum i källaren, ny kassa och en godisdisk; den nedre och övre foyern fick nya möbler och ny armatur installerades på parkett och i en passage, ridån omfärgades.

Ingenjör Birger Bengtsson och en av de nya projektorerna för 70 mm film

Stumfilmstidens duk var i regel målad direkt på väggen. Särskild duk krävdes från ljudfilmens början eftersom högtalaren – en enda – måste få plats bakom. När CinemaScope kom till Victoria 9 augusti 1954 placerades fem högtalare bakom den 6,60 x 4,60 m stora duken, fyra på parkettens sidoväggar och sex på läktarens.

1960 var det meningen att man skulle bygga ut maskinrummet och installera Cinemiracle (en variant av Cinerama), men de större utrymmen som krävdes för duk och maskinrum gjorde att utrymningsvägarna blev lidande och brandmyndigheterna satte stopp. I stället byggdes maskinrummet till med en övervåning dit de gamla 35 mm-projektorerna flyttades, medan maskiner för Todd-AO (de första i Göteborg) i det nya storformatet 70 mm installerades på bottenvåningen.

Läktarna avsmalnades till halva sin bredd och prosceniet byggdes om för att den 15 m breda och 7 m höga, svängda duken skulle få plats. Den ursprungliga normalbildsduken var nästan kvadratisk, något som speglades i mönstret i de sista årens genomskinliga ridå. Spår av den målade duken och omgivande gipsdekor fann man vid utvidgningen 1960. Nu var det bara 465 platser kvar.

70 mm var ett system som skulle visa sig bli betydligt mer långlivat än Cinerama med den tidens stora långkörare, South Pacific (31 veckor), Sound of Music och Doktor Zjivago. Med 88 veckor och 325 000 besökare slog Sound of Music det gamla göteborgsrekordet, som innehades av Borta med vinden, 275 000 besök.

1965 fick Victoria sin sista baldakin och en långsmal skylt med klocka och SF-märke på toppen. Från början snurrade klockan med tre varv i minuten, men den stannade så småningom. Fler förändringar kom 1975 då arkitekt Lennart Clemens’ popfilosofi (känd från Downtown och Klappan) klädde in allt i brandgult i ett missriktat försök att föra biografen närmare hans originella källarlådor. Den senaste, smärre förändringen, skedde 1992.

REPERTOAR
Anders Karlsson minns i HT 8/11 1968 att han kom till Victoria (från Alhambra och Göteborgs Kinematograf) redan 1917:

Jag glömmer aldrig när Greven av Monte Cristo hade premiär på Skandia-bolagets Victoria 1919 – dit jag flyttade över ett par år tidigare och där jag fick Gunnar Wimnell som chef – en hjärtesnäll chef f.ö.
(Göteborgs Biograf AB Victoria var ett dotterbolag till Filmindustri AB Skandia.)

– Jo, den där Monte Cristo skulle alla se, det blev långa köer utanför biografen och folk trängde på, så det vara fara att de skulle riva ner skyddsstaketet vid entrén.

– Stumfilmstidens biopublik var över huvud taget mycket mer entusiastisk än senare tiders, den hade sina stora idoler, och på den tiden fanns det verkligen idoler. Alla fruntimmer sprang för att se Valentino. Och på Victoria länsades skyltfönster på alla bilder av Enid Bennett. När polisen sen fick upp ett spår och kom hem till den skyldige ynglingen, hade han ett helt bildgalleri av sin favorit. William Hart får jag inte heller glömma, det var västernhjälten det, som kunde få bukt med skurkarna!

– Färgfilmen? Jo, den är nog, bra… men så fina och granna färger som de handmålade bilderna i början av seklet, det har de inte nu. Jag kan än i dag inte fatta hur de bar sej åt

Victoria hade egen journalfilmsproduktion och vid flera tillfällen urpremiär på de i Göteborg inspelade Hasselbladsfilmerna. En före detta Konstakademi-elev, Nils Bouveng, blev chef Hasselblads Fotografiska AB redan 1902. Sommaren 1915 drog han igång filminspelningar på Victoriabiografens bakgård.

Lars Bergström hade planer på att slå ihop Victoras journalfilmsproduktion med Hasselblads och på så sätt skapa ett bolag som skulle kunna konkurera med Svenska Bio. Därav blev intet. Den livliga inspelningsverksamheten i Göteborg räckte bara några somrar.

Idestam-Almquist skrev: Hela denna produktion är glömd, man kan ej yttra sig om kvaliteten. Ett par negativ finns i Filmhistoriska samlingarna, men i sådant skick att de tills vidare ej går att köra. Långt senare skulle man upptäcka att nästan alla  Hasselbladsfilmer var bevarade.

Den första Hasselbladsfilmen, Minnenas band med löjtnant af Klercker och fröken Elsa Carlsson vid Nya Teatern i huvudrollerna, hade svensk urpremiär 3 januari 1916. Den var inspelad i  Göteborg och Kungälv med omgivningar.

Kring 1920 kom seriefilmerna med bland andra Greven av Monte Cristo (Biljetterna tog slut på mindre än två timmar, och kön var sådan, att gamle kommissarie Ringkvist i polisen sa till sina mannar, att om de inte kunde få folk att cirkulera, så skulle konstaplarna bara ta dem till Vallgatans finka – ?GP 24/12 -39) och De tre musketörerna i vardera fem avdelningar med en avdelning varje vecka.

Det kom “mer kulturella” inslag, 1922 visades Othello med Emil Jannings och Werner Krauss, men också enklare alster med Douglas Fairbanks, Mary Pickford, Norma Talmadge, Clara Bow, Rudolf Valentino, Lilian Gish, Ben Turpin, Buster Keaton, Eddie Cantor, Chaplin och Harold Lloyd.

Andra viktiga stumfilmer: Robert Flahertys dokumentärfilm Nanook 1922, Mauritz Stillers Gösta Berlings saga 1924 där Greta Garbo fick sitt genombrott, Emil Jannings i Sista skrattet 1925. Hasse Z:s Anna-Clara och hennes bröder med manus av Hjalmar Bergman och regi av Per Lindberg.

Bland de svenska filmerna fanns också Anderssonskans Kalle från 1922 med Dagmar Ebbesen, Julia Caesar, Stina Berg och Maja Cassel. Samma år kom Gösta Ekman och Pauline Brunius i Kärlekens ögon. Fridolf Rhudin dök upp i en biroll i Närkingarna, men blev snart stjärna och kom efter ljudfilmens genombrott i Kronans kavaljerer och drog köer i sju-åtta veckor.

Den första ljudfilmen på Victoria och i Göteborg var Den sjungande narren med Al Jolson 1929. Den första svenska ljudfilmen kom samma år, Säg det i toner, med titelmelodin sjungen av Karl Gerhard. 1931 kom den utomordentligt populära Wien dansar och ler med Willy Fritsch och Lilian Harvey.

Bland ljudfilmerna märks: King Vidors Hallelujah, Sigurd Walléns Röda dagen, Fritz Langs M med Peter Lorre, tyska komedier med Renate Müller och Felix Bressart, amerikanska med Clark Gable och Joan Crawford, Gustav Marchatys Extas med Hedy Lamarr, Söderkåkar med Edvard Persson, Angivaren med Victor MacLaglen, Ariane med Elisabeth Bergner, Vi Masthuggspojkar (1940) med Ludde Gentzel, Åke Söderblom och Lasse Dahlqvist.

Borta med vinden blev 1941 den första helaftonsfilmen och den som samlat mest publik. Biljetterna började säljas en vecka före premiären och klockan 1.05 på natten dök en yngling upp, först i kön. Klockan 5 hade den vuxit till ett hundratal personer och klockan 8 fortsatte kön med tusentalet människor ner längs Kungsgatan till Korsgatan.

Ryktet om kön spred sig till Cosmoramabolaget och direktör och personal kom vid 6-tiden för att öppna dörrarna, så att ett hundratal personer kunde komma in ifrån vinterkylan tills kassan öppnade 9.

Dagens Bilder började visas 6 september 1937. Det var ett kortfilmsprogram på dagtid, som upphörde i juli 1960 för att ersättas med Veckans aktuella film, det vill säga middagsbio med reprisfilmer som gick non-stop. De lades ner sommaren 1970, men fortsatte ännu några år på Cosmorama och Palladium. Maskinist Nyrik Öhrlund från Flamman körde i början kortfilmerna på Victoria med Erik Andersson och A. Carlsson som ersättare.

Den 26 december 1964 firade biografen 50-årsjubileum med en specialföreställning kl 13.30, vilket GP rapporterade om dagen efter. Unga damer delade ut blommor vid entrén och i foajén, trumpetfanfarer ljöd framför ridån, en prolog författad av Uno Asplund lästes av Kolbjörn Knudsen. Huvudprogrammet var en repris på Borta med vinden. I pausen bjöds på kaffe och kakor.

Så växte nöjestempel upp om ännu ej så tätt,
Victoria blev barn av Cosmorama,
en välartad familjemedlem av fru Filmias ätt,
som skänkte både muntration och drama.
Och över duken vandrade en stjärnors kavalkad,
först Douglas Fairbanks, William Hart och Mary.
Sen vampades var karl av Clara Bow, som han tillbad,
och Valentinos shejk var tös blev kär i.

Här fäktat musketörer inför jublande publik
och skräcken spred Lon Chaney med sitt monster.
Åt Gösta Berlings saga skänkte Garbo romantik
i en epok av mindre konst än konster.

Ack, minns ni pionjärerna på Otterhällans krön,
som en gång bidrog till repertoaren!
Victorias gård blev ateljé för deras kamerarön,
som skänkt historisk glans åt jubilaren.

Från Jacob Velts orkester alla filmer fick musik,
men så en dag blev plötsligt ljud i skällan
och talet kom och stjärnor föll för ljudfilmens teknik,
som till en början klaffade rätt sällan.

Men liksom alla andra såg Victoria om sitt bo.
Cinemascope gav rymd åt illusionen
och South Pacific slog rekord med hjälp av Todd-AO
med bakgrunds-ljudförstärkning åt passionen.

Det gamla – det är borta nu med vinden, men i dag
skall Scarlett åter vandra i sin söder.
Borta med vinden! – filmen som själv firar med behag
de tjugofem och ständigt känslor föder.
(Uno Asplund)

Victoria firade 80-årsjubileum 23/12-27/12 1994 trots rykten om nedläggning. GP 23/12 -94: Biografen bjöd på pepparkakor och ballonger, popcorn och dricka kostade halva priset och de som svarade rätt på 13 frågor kunde vinna 52 biljetter. Ett kortfilmsprogram visades under dagarna med Bröderna Marx, Charlie Chaplin, Snurre Sprätt, SF-journalen och Kalles nya kläder av George af Klercker

Den 2 juni 2002 stängde Victoria. I dag finns själva lokalen med foajé, läktare, väggar och trappor finns kvar. Den nuvarande affären har lagt sin inredning varsamt ovanpå. Foajéns trappa upp till läktaren leder till det lilla förrummet med den ursprungliga takmålningen.


PERSONAL
När Svensk Filmindustri bildades i Stockholm i början av 20-talet genom sammanslagningar av olika bolag hamnade Victoria från 1 januari 1922 hos dotterbolaget AB Cosmorama, från 1973 SF.

En tjänstgöringslista från 1926 visar att det var 30 anställda för att driva Victoria, 1931 hade antalet anställda sjunkit till ungefär hälften. Datumet anger första anställningsår, inte nödvändigtvis i den funktion som de innehade 1926.

Föreståndare     Hjalmar Peders
Kassörskor    Gerda Schånberg (26/12 1914),  Anna Nilsson (1916)
Extra kass.    Emy Larsson (14/8 1920)
Maskinist    Anders Carlsson (1/1 1917)
Extra mask.    Malcolm Karlsson (26/12 1914), Arvid Olsson (22/1 1923)
Kapellmästare Jacob M. Velt (26/12 1914)
Flöjtist    Franz Fischer (augusti 1915)
Pianist    Robert Gille (1916)
Violinister    Enoc Nath. Larsson (1920-1921 och från 1/10 1924), C. F. Voss (18/8 1919),   Walborg Broström (18/8 1919)
Cellist        Elin Broström-Larsson (augusti 1920)
Trumpetare    Ernst Carlsson (18/8 1919)
Bassist    Josef Novy (6/10 1918)
Klarinettist    Nils Nettelbladt (september 1917)
Trumslagare    Axel Ahlvin (augusti 1922)
Vaktmästare    Olof Jonsén (förste 26/12 1914), Emil Rådqvist (27/12 1914), A. G. Jansson (12/8 1920), Emil F. Dahlgren (24/8 1918), Hjalmar Cederqvist (extra från 1916, ordinarie från 1/2 1919), John Andersson (augusti 1922), August V. Persson (26/12 1914)
Vaktm.pojke    Arvid Olsson (22/1 1922)
Garderobiär    Hildur Jonsson (26/12 1914)
Städerskor    Beda Andersson (26/12 1914), Hildur Olsson (1/1 1918)

En bild i GP 24/12 1939 visar personal på Victoria: konfektpojken Kurt Karlsson, 14 år, tillsammans med några som varit anställda i 25 år: Beda Andersson, städerska, Hildur Johnson, garderobiär, Gerda Schånberg, kassörska, Olof Jonsén, A.V. Persson, Emil Rådkvist, samtliga vaktmästare. Persson berättade:

– Ja, publiken har blivit mycket bättre uppfostrad… För 25 år sedan fick man regelbundet slänga ut en 8-10 fulla eller bråkiga personer, och så fick man vara rädd att få stryk på hemvägen. Numera händer det inte en gång om året, att någon måste avlägsnas ur salongen eller vägras tillträde. Men i gengäld har man fått större pretentioner både på lokalen och programmen. Dock är det ju bättre än då förhållandena voro sådana, att en biovaktmästare nere i Haga fick gå omkring med en stor piska för att kunna upprätthålla ordningen! — Velt var förresten en populär figur på sin tid. Det hände t.o.m. att utsocknes kom in och frågade, om det var här man hade ‘den där berömda fina musiken’.

August Persson var vaktmästare på Victoria sedan starten. Han kom från Biograph-Teatern på Torggatan och innan dess från Alhambra. I mars 1948 firades han av sina kollegor när han slutade.

Efter 9-föreställningen samlades kassörskor, August Perssons kolleger, städerskor m. fl. av Victorias personal vid en kopp kaffe och tårta, och i de lokaler, där August Persson så länge gjort sin tjänst, hyllades han. Kamraterna hade samlat till en snusdosa av äkta silver med “AP:s” monogram på, och föreståndare Lundquist talade vackra ord om en varmhjärtad, bra’ kamrat, som man med saknad skiljes från.  (GP 7/3 1948)