Draken

70.4

Under den andra halvan av 1950-talet byggdes i Göteborg stadens fem sista singelbiografer. Först och störst var Draken, uppförd 1955-56 efter arkitekt Nils Einar Eriksson ritningar. Den nya biografen ingick i Folkets Hus-komplexet och ersatte Cosmoramabolagets Nya Teatern, som sedan 1925 hade varit inhyst i Arbetarföreningens fina tegelbyggnad på andra sidan Järntorget. Om rivningen hade fördröjts ett par-tre år är det tveksamt om man vågat satsa på en så stor lokal. Under 1956 gick fortfarande nästan 80 miljoner människor på bio, men just det året ägde de första TV-sändningarna i Sverige ägde rum. Början på den stora biodöden låg bara fyra år framåt i tiden.

Draken int.jpg

Det är många städer där det finns en biograf som heter Draken – men det är bara i Göteborg som det namnet betecknar icke en kinesisk drake utan ett drakskepp. Och upphovsmannen till att det blev så i Göteborg, är konstnären Gunnar Erik Ström [1892-1982] . Han fick nämligen i uppdrag att komponera ridån – och han vägrade absolut att måla en färggrann kinadrake. I Göteborg skall det vara ett drakskepp, sade han, och därvid blev det. (GP 27/4 -56) Ridåns mönster målades för hand av Bröderna Ljungbergs Textiltryck AB under ledning av konstnären Einar Ljungberg.

70.2

Ström designade också Drakens neonskylt. Detta blev den grandiosa finalen på en lång karriär som utsmyckare av Göteborgs biografer, från Cosmoramas balkongbarriärer, via Palladiums takmålning, Flammans prosceniemålningar till Kaparens stuckreliefer.

Redan gatutrafikanterna lockas av den stora baldakinen med ett drakskepp som galjonsbild. Från entrén kommer man in i en mahognyinfattad kassahall, varifrån en marmortrappa för upp till en pampig, rymlig och luftig foyer, vars glasväggar utåt gatan ger “cinemascope-sikt”. Långväggen mot salongen i gråstrimmig italiensk marmor prydes av porträtt av den svenska filmens kvinnliga storheter, alltifrån Garbo och Bergman. (HT 27/4 -56)

Salongens väggar var beklädda med en cellulosalackerad mahogny, 1000 kvadratmeters panel, levererad av Åmans snickerfabrik i Åhus, och hämtad från en enda stock – hur otroligt det än låter. (HT)

En nyhet för Sverige är att personer med nedsatt hörsel tack vare en magnetslinga runt lokalen som alstrar radiovågor, kan höra ljudet lika bra som alla andra. (GP)

De 742 stolarna var mörkblå. Senare, antagligen i samband med Cinerama-ombyggnaden, minskades antalet platser till 713.

70.11

P.7Ari Nordström.

I maskinrummet stod tre projektorer av märket Philips FP 6, som kunde visa normalfilm, vidfilm/Vistavision (med eller utan bred ljudfront) samt CinemaScope med optiskt eller magnetiskt ljudband. Draken var den enda göteborgsbiograf som kunde visa CinemaScope-filmer med magnetljud. Ljudanläggningen bestod av tre cell-högtalare bakom duken och tio effekthögtalare dolda i salongens tak eller bakom väggpanelen.

Cosmoramabolaget konstaterade lite förskräckt att man hade lagt ned enorma pengar på biografen, men resultatet hade blivit en biograf av så ovanliga dimensioner att dess like inte kunde uppbringas i västra Sverige. För att stärka sig sammanställde man några rekordsiffror (den tidigare paradbiografen Cosmoramas mått anges inom parentes):

Sceninramning: 13 x 7 m (9,6 x 7,5 m)
Ljusrampen i taket: 47 m
Höjd från parkettgolv till tak: 9-11 m (12-13 m)
Salongen: 29 x 18 m (24 m lång)
Foajéns yta: 270 kvm (225 kvm); fönsterytan mot gatan: 60 kvm
Reklamlådan på baldakinen: 24 m (12 m)

draken bak.jpg

70.8

draken invign

Vid invigningen den 26 april 1956 visades den italienska expeditionsfilmen Förlorad kontinent på den 12,6 m breda duken, Göteborgs största CinemaScope-duk.  Den föregicks av ett collage av gamla göteborgsbilder ur SF:s journalfilmer och en prolog skriven av Uno Asplund och framförd av Ludde Gentzel (nedan) från Stadsteatern:

Låt oss få festlig fars och mäktig drama,
musik och romantik av fin boké.
Ja, det finns garanti från Cosmorama
att kvalité blir Drakens ABC.

70.1

70.3

Draken påminde gärna om att man hade stadens största biografduk. En morgon i september 1977 hade någon skämtare bytt ut en bokstav i den stolta texten på baldakinen.

draken cinerama

Den tekniska utvecklingen gick snabbt den här tiden och fyra år efter invigningen byggdes Draken om till en Cinerama-biograf med tre specialprojektorer, som stod 5,5 m från varandra och visade en varsin tredjedel av filmen på den 20 x 7 m stora duken. Så bred var den att nödutgångsdörrarna måste flyttas uppåt i salongen. För att inte den djupt svängda duken skulle reflektera ljus mot sig själv var den konstruerad av 1 500 smala plastband, impregnerade med glasfibrer och riktade parallellt och vinkelrätt mot objektivet. Nu var det fem högtalare bakom duken, sex i salongen och en separat bandspelare för ljudet.

70.5Vid premiären den 14 decmber 1960 visades Världens sju underverk, med flickor i foajén utklädda i olika nationalitesdräkter, gäststudenter och generalkonsuler representerande de länder som är med i filmen. Sju trumpetare blåste fanfar från baldakinen utanför bion och från scenen. Skådespelerskan Jane Friedmann läste en prolog författad av Uno Asplund. Senare visades Drömmen om paradiset och Så vanns vilda västern, men det spektakulära systemet dog snart ut, det var för dyrt och krångligt, både att spela in och att visa.

Frakt- och tullkostnaderna kom tydligen som en chock för Cosmoramakontoret. Det var tre gånger så höga eftersom varje Cinerama-film krävde tre gånger så mycket film. För de två första filmerna hade man betalat 10 000 kr.

70.7

1960
Världens sju underverk (The Seven Wonders of the World, 1957)

1961
Drömmen om paradiset (Search for Paradise, 1957)
Äventyr i Söderhavet (South Sea Adventure, 1958)

1962
På vift med Cinerama (This is Cinerama, 1952)
Cinerama Holiday (1955)
Ryssland – landet vi icke känner (Sovjet 1957)

1963
Windjammer (1958) reprisvisning av en film som tidigare visats på Palladium
Så vanns vilda västern (How the West was Won, 1962)
Bröderna Grimms underbara värld (The Wonderful World of the Brothers Grimm, 1962)

70 MM
70 mm-filmer med två Favorit 70-projektorer ersatte Cinerama som storbildssytem från den 1 augusti 1966. Den stora bilden och det sex-kanaliga magnetljudet gav en storslagen upplevelse med både bild och ljud utan att vara tekniskt krångligt. Först med införandet av det brusreducerande systemet Dolby stereo 1979 kunde det optiska ljudet komma upp i samma kvalitetsnivåer som magnetljudet.

1966
På främmande mark
Vånda och extas, Bibeln

1967
Doktor Dolittle
Krig och fred, del  I
Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner
Doktor Zjivago

1968
Slaget vid Litte Big Horn
Fiskarens skor
Kanonen vid San Sebastian
Örnnästet

1969
Kungen och jag
Karakatau – öster om Java
Den längsta dagen
En ding, ding, ding, ding, värld
De blodiga sköldarna
Ben-Hur
Hello Dolly

1970
55 dagar i Peking
Pansarslaget
Airport
Kellys Hjältar

1971
Djävulens fästning
Två red ut
Törnrosa

1972
Tolv fördömda män

1973
Hjältarna från Telemarken
Den tysta flykten
Grand Prix
Polarstation Zebra svarar ej

1974
Sound of Music

1976
Så vanns vilda västern
Patton – pansargeneralen
Tora! Tora! Tora!
Romarrikets fall

1977
That́s the way it is

1978
2001

1979
Det stora slaget
Kanonbåten San Pablo

1980
Cleopatra
The Rose

1981
Spartacus

1982
West Side Story
Poltergeist

1984
Brainstorm
Indianerna
Det vilda gänget
Borta med Vinden

1985
Cocoon

1986
Aliens – återkomsten

1992
Drömmarnas horisont

Drakens historiska och tekniska hemsida av Stefan Adler och Magnus Elm.

70.10
NEDLÄGGNINGSPLANER
Tankarna på att lägga ned Draken går åtminstone tillbaka till 1988. Då hade Lorensberg slagit igen som bio och Galenskaparna spelade Stinsen brinner. Både Galenskaparna och Backa Teater letade efter nya lokaler. Prisma och Draken nämndes som tänkbara alternativ, men Galenskaperna tyckte de salongerna var för små och blev till slut kvar på Lorensberg. Backa Teater hamnade i Bulten och Draken fortsatte ännu en tid som biograf, men storhetstiden var över.

En gång i tiden var Draken en av de bästa biograferna i Europa vad det gällde ljud och bild. Godfrey Reggio, regissören till den symfoniska filmen Koyaanisqatsi, ansåg att visningen av hans film på Draken under filmfestivalen hade varit bättre än den vid Zoo Palast under Berlinfestivalen.

SF lät den tekniska utrustningen på Draken förfalla när man insåg att det inte fanns någon framtid i biografen, man höll ju igång bara för att inte riskera att Sandrews skulle ta över. När Sandrews började bygga sitt Biopalats kände man sig säkrare. I den interna utredningen 1988 om biografernas framtid konstaterades helt kort: “Denna biograf finns [det] inte mycket man kan göra med…” Och 1995 stängde man i maj.

https://i0.wp.com/www.fiffisfilmtajm.se/wp-content/uploads/2011/09/h%C3%B6st-i-paradiset.jpg

Nya Draken invigdes den 23-24 september med knattebio, två förhandsvisningar, Höst i paradiset och Dolores Claiborne, samt en utsåld visning av Coppolas Apocalypse som inledning på Cinematekets höstserie. Men några regelbundna filmvisningar var det aldrig tal om, det förbjöd SF med hot om att de i så fall skulle komma och hämta visningsutrustningen.

Biografen var räddad, genom en gemensam ansträngning av Göteborg Film Festival, Göteborgs-Posten, Göteborgs stad, SF och privatpersoner som “köpte” stolar och annat lösöre. Så småningom blev det ekonomiska ansvaret för stort för festivalen. Under en period från 1999 hade Sandrew-Metronome visningar i Draken, men numera drivs lokalen av Folkets hus som låter kongresser och möten få företräde.

Stadsbyggnadskontoret har i sin utredning om de tre sista singelbiograferna, Victoria, Palladium och Royal, menat att det är värdefullt att bevara alla tre, men inte nödvändigtvis som biografer, även annan verksamhet kan vara tänkbar, om det leder till att lokalerna bevaras. Draken uppfyller de kraven mer än alla andra stängda biografer. Hur f.d. Victoria och f d Palladium har “bevarats” kan man se genom att göra besök i de affärer som tagit över lokalerna.

Drakens ljud förföll och delar av salongsbelysningen slocknade när festivalen tog över, det var helt enkelt för dyrt att åtgärda. Senare återkom både klangen och ljuset.
http://gbgfilmfestival.files.wordpress.com/2009/12/giff_dragon_rgb_red.png

Folkbiografen

28.4 Arbetareföreningen vid Jerntorget 1911

Om man bläddrar bland Arbetareföreningens efterlämnade brev och protokoll i Regionarkivet hittar man en överraskning, en tidigare oupptäckt Cosmoramabiograf. Föreningshuset med teater och möteslokaler uppfördes 1872 vid Södra Allégatans mynning vid Järntorget. 1909 kom en större tillbyggnad med en riktig teater, Nya Teatern, en B-sal som rymde mer än 500 och ett så stort antal rum att man kom ända fram till Z-sal.

Ritningarna från 1906 visar att bottenvåningen hade en banklokal i hörnet Järntorget/Allégatan. I hörnet mot Mellangatan fanns en motsvarande butik. Mellan dessa låg en Matsal och ett Kafé som nåddes både genom en entré mitt på järntorgsfasaden och en från Mellangatan. En passage ledde genom huset, mellan de båda entréerna. På den bortre sidan av gången fanns köksutrymmena med kallskänk, disk, kök och skafferi; även toaletter. Mellan järntorgsentrén och Haga Östergata var tre butiker. Längs den senare gatan låg en portgång och en butik.

28.2

Den mittersta tredjedelen av våning 1-3 upptogs av Stora salen, dvs Nya teatern, från Allégatan nästan ända fram till Haga Östergata. B-salen med Folkbiografen hade hela resterande utrymme på våning 2:s östra sida, från Mellangatans trapphus till Haga Östergata. Den övre delen av salen, med läktare på kortsidan mot trapphuset och långsidan mot teatern låg på våning 3.

Enligt ett protokoll från ett sammanträde den 31 maj 1911 skrev man ett kontrakt med Cosmorama som stipulerade visningar fredag till söndag mot en hyra på 100 kr/vecka, 3000 kr/år; säsongen skulle löpa 15 augusti till 15 maj. Av en inventarieförteckning från samma år framgår att B-salen var utrustad med 361 Winerstolar, 60 pinnstolar, 4 bänkar = 24 platser, 2 gula draggardiner, 2 konstgjorda palmer och maskinrum. 1914 tillkom 69 klaffstolar vilket kan innebära att verksamheten gick bra. C F Ahlström var maskinist 1915.

28b

Våren 1917 var dramatisk i Göteborg. Då köpte Cosmoramabolaget Stora Teatern i mars för att börja visa film där och det är väl inte orimligt att detta kan ha föranlett en uppsägning av avtalet med Arbetareföreningen. I vilket fall som helst kan man hitta ett förslag i föreningens papper om att överta biografverksamheten eftersom liknande verksamhet går bra på andra ställen, under förutsättning att nuvarande innehavare inte tänker fortsätta.

Den 22 maj skickade man ut erbjudande till andra biografägare i Göteborg. Den 29 maj höjer man hyran till 125 kr/vecka. Den 6 juni löser man in biograflokalens volt- & ampèremätare samt motstånd, ger anbud på biografduk, reservbelysning och affischtavlor.

Det visar förstås att det var Cosmorama som stått för biografens utrustning vid starten. Man gör också upp ett förslag till kontrakt med direktör August Carlsson vid Stora Biografen med förlängning av säsongen till nio månader.

Den 22 juni har man konstaterat att Carlsson är “en mindre trevlig man att ha att göra med i affärsangelägenheter” och kontraktet går till den andra sökande, direktör. Emil Olsson vid Göteborgs Kinematograf, som inledningsvis kallar salongen för Nya Folkbiografen.

Järntorgsbiografen

43.6Järntorget ca 1935. Rialto (som började som Järntorgsbiografen) t v, Nya teatern i Arbetarföreningen t h

En biografägare ägde i regel inte sin biograf, han hyrde den. Ibland drev ägaren själv biografen, ibland fanns det en föreståndare. För de mindre biograferna kan ägaren (av biografen eller fastigheten) vara så osynlig att föreståndaren framstår som ägare. Det har inte helt gått att klarlägga detta för varje biograf. Vid tiden för Järntorgsbiografen blev det mer komplicerat. Palladiumbolaget började bilda särskilda fastighetsbolag för de hus där deras biografer låg.

Den 29 september 1918 konstituerades AB Järntorgsbiografen med ett aktiekapital på lägst 400 000 kr och högst 1 200 000 kr. Till styrelse valdes direktörerna Gustaf Hilding och Knut Husberg, advokat Gustaf Hellman, fabrikör Fred Kanold och handlanden O. H. Carlsson.

Biografen invigdes den 11 februari 1922 med det otympliga namnet Järntorgsbiografen. Man tycks ha varit mer intresserad av fastighetsaffärerna än biografen, för i början av 1923 tog direktör Fredrik Andersson från Stockholm över driften och döpte om bion till Rialto.

Järntorgspalatset såldes den 15 juli 1924 på auktion. Det nybildade aktiebolaget Fabo ropade in biografen för 1 380 000 kr. Fabo var ett dotterbolag till Orion som var Palladiums fastighetsbolag.
43.2a
43.7

Vid invigningsföreställningen den 11 februari för särskilt inbjudna, bland annat stadsfullmäktige, spelade orkestern under ledning av kapellmästare Nils Schöön tre musikstycken följt av ett hälsningstal från direktör Hilding och den vid biografinvigningar så obligatoriska prologen, läst av skådespelaren Gabriel Alw. Premiärfilmen var den norska Kaksen på Överland med Per Quærnstrøm, Signe Heide Steen, Arthur Andersen och Helga Lund-Rydland. Dagen därpå släpptes allmänheten in.

Arkitekten Malte Ericks hade placerat bänkraderna på parkett i en rundell med sidogångar, två bronskronor med ljusskärmar i japanskt siden satt i taket, två trappor ledde upp till en väldig foajé, även biljettluckorna var två. Det fanns 803 platser.

Allt var inte frid och fröjd i början. Biografen utsattes för “arbetarförföljelser”, flygblad delades ut framför entrén och på tågen till Göteborg från Trollhättan och Kungsbacka. Under slutfasen av byggnadsarbetet hade frivillig arbetskraft anlitats under elektrikerstrejken för att elinstallationerna skulle bli klara i tid.

En tvist med den tyske musikern Waldemar Gölzner ledde till rättegång. Han hade kontrakt den 1/10 1922 – 1/6 1923, men fick inget inresetillstånd. I stället kom han på besöksvisum för att träffa sina föräldrar, försökte spela på biografen, men nekades och tog det till domstol. Han dömdes att betala rättegångskostnaderna, 762:50.

43.2b43.4 28/1 1923

Nya Folkbiografen

28.4a

Folkbiografen började med visningar 1911 i Arbetareföreningens B-sal (med minst 500 platser) vid Järntorget. Att namnet Nya Folkbiografen dök upp våren 1917 måste ha att göra med att Emil Olsson, den nye ägaren, ville markera övertagandet, men “Nya” ramlade snart bort.

Först 1921 nämns ett musikinstrument, ett piano, i inventarieförteckningen. Enligt tidigare programblad utfördes musiken av Musikkapellet Trion, och de hade väl egna instrument. Kanske pianot signalerar en ekonomisk åtstramning, med en ensam pianist. Göteborgs biografägare upplevde en publikkris under 20-talets första år.

28.318/4 1918

Biografen ska ha upphört under 20-talet, men inventarieförteckningen avslöjar att visningar av något slag, kanske intern föreningsverksamhet, fortsatte. 1930 köptes en “biografapparat” för 100 kr, året därpå ytterligare en för 350 kr och en biograflampa för 385 kr; kanske var det för anpassa sig till ljudfilmen, men en brevbeställning av “stumfilm-normalfilm” till SF:s skolfilmsavdelning 1943 berättar att man fortfarande inte var främmande för att visa 35 mm stumfilm. Ritningar visar att även D-salen utrustades med ett maskinrum för film.

28.628.7

28.1

Cosmorama bedrev filmvisning i Nya Teatern (i samma hus) sedan 1926. I ett förlängningskontrakt från 1932 stipuleras att det inte får förekomma filmvisningar i övriga lokaler som kan anses konkurrerande. Denna klausul är ny och har antagligen att göra med arbetareföreningens inköp av projektorer. Winerstolarna i C-salen ersattes med modernare 1935, samma år som föreningen övertog Redbergsgården i Olskroken, där man också så småningom skulle ha ett samarbete med AB Cosmorama.

Nya Teatern (Nyan)

44.2Nya Teatern 1923, innan den blev biograf

TEATERN
Hjalmar och Concordia Selander startade sin teater i det nybyggda stora tegelhuset vid Järntorget 1909. John Johnsson (född 5/4 1883) var som 25-åring med om att installera elanläggningen och blev erbjuden att stanna som belysningsmästare. S

ommaren 1925 när teatern slog igen var han fortfarande kvar, och till hösten fortsatte han som maskinist vid den biograf som tog över salongen. Inför sista föreställningen 1955 intervjuades han av Handelstidningen:

Det är så många minnen som tränger sig på att jag har svårt sovra dem… En ur teatersynpunkt lysande tid var åren 1911-13 då Gösta Ekman var engagerad och faktiskt slog igenom och skapade sig ett namn…

Elis Ellis drog mycket folk till teatern när han spelade sina paradroller, Sten Stensson Stéen och Charleys tant, och även Lars Hanson var en publikmagnet. Den senare var redan då en erkänd förmåga: sina första teatererfarenheter hade han gjort i samma hus men hos teateramatörerna tillsammans med bl.a. dåvarande maskinmästare Lindberg…

Det spelades också opera ibland… Särskilt minns jag den strålande Mathilda Jungstedt men ockå en “Bohème”-föreställning, där en italienska hade ett av de största partierna. Som Rodolphe hördes Jussi Björlings far, David Björling, som hade en utmärkt röst men kanske inte var någon större skådespelare.

Maskinist Johnsson, som vid det här laget var 71 år, fortsatte sin tjänstgöring på biograf Odéon.

I samband med att Nya Teatern stängde fick Teaterhistoriska museet en unik donation med bland annat 35 rollfotografier av Gösta Ekman från hans tid vid teatern. Överbibliotekarie Erik Hemlin menade att järntorgsscenen var en plantskola för hela det svenska teaterlivet.

Repertoaren var också litterärt högtstående, bl a var det på Nya Teatern urpremiärer på tre Selma Lagerlöf-verk, “Stormyrtösen”, “Kejsaren av Portugallien” och “Dunungen”. Och Strindbergs “Dödsdansen” hade sin göteborgspremiär här liksom många andra strindbergspjäser – hela åtta stycken bara under det uppmärksammade gästspel som Intima Teatern gav 1910. Mäster Olof var den pjäs som öppnade teatern 1909.

Big Ben träffade i samband med Nya Teaterns stängning Karl Gerhard, som mindes de dagar han och Mary Johnson utkvitterade ett gage på 150 kr i månaden vid Järntorget. Det var här han fick en puff i rätt riktning, av skådespelaren Paul Hallström från Uppsala:

Du ska skriva revy, du har förmågan, och du skall göra det på ditt eget vis.

Karl Gerhard mindes hur de slamrande tryckpressarna från grannarna ibland störde de känsliga skådespelarna – och ett celebert besök:

En gång gjorde Selma Lagerlöf oss den äran, stödd på väninnan Sophie Elkans arm. Jag fick en liten chock när jag märkte att min Sceherezade var halt.

44.1

Arbetareföreningens byggnad fyllde hela kvarteret vid Järntorget. Teatern låg på första våningen i den mittersta tredjedelen och sträckte sig från Allégatan nästan ända fram till Haga Östergatan. Bakom scenen låg tre expeditionsrum med små trapphus (nödutgångar) på vardera sidan; till vänster en minimal klädloge för skådespelarna. Huvudentréerna var via större trapphus från Järntorget och Mellangatan, på järntorgssidan kunde man också åka personhiss.

Teatern var omgiven av facklig, politisk och pedagogisk verksamhet. I huskroppen mot Järntorget fanns en föreläsningssal, en skolsal, en expedition och E-salen. På andra sidan parkett låg en Arbetsförmedlingsanstalt och D-salen. Alla salarna hade läktare som var placerade en våning upp.

Teaterns läktare gick längsmed tre sidor. De på långsidorna bestod av tre bänkrader som nådde ända fram till scenen, så alla platser kunde antagligen inte användas när biografen tog över. I B-salen på våning två visades film från 1911 (se vidare Folkbiografen).

På tredje våningen hittade man transportarbetarexpeditionen och arbetarekommunens expedition, F-, G-, I-, M- och (övre delen) av B-E-salarna. Teatern var så hög att den fortfarande upptog mittutrymmet. Vaktmästarbostaden med tambur, två rum och kök låg bakom scenen.

På fjärde våningen fanns en ateljé med mörkrum, sköljrum och arbetsrum, ovanför teatern en vind och i kroppen mot Järntorget expedition och C-, K- och J-salarna.
Slutligen på femte våningen läktare till C-salen och M- och L-salarna.

BIOGRAFEN
Biografen öppnade den 4 september 1925 med Cosmoramabolaget som ägare. De 832 platserna blev senast 1930 701 för att innan 1940 öka till 909. I samband med ombyggnad på 1950-talet minskade antalet.

I det första kontraktet från 1925 anges årshyran till 20% av intäkterna (efter nöjesskatten), dock lägst 32 000 och högst 50 000. Arbetareföreningen förband sig att “uppföra ett maskin och apparatrum” på balkongen och att byta ut stolarna på övre parkett mot vanliga biografstolar med armstöd samt att lasera alla övriga stolar i mörk färgton. Golvet skulle få linoleummattor. Den gamla teaterfoajén hade upplåtits för Göteborgssystemet och nu lovade man att försöka få tillbaka den för att biografen skulle få ett väntrum för sina besökare.

Ett hyreskontrakt från 1932 berättar att årshyran var 36 000 kr och att salen var utrustad med klaffstolar. Arbetareföreningens styrelse hade rätt att efter beställning före kl. 5 vid varje föreställning få två fribiljetter mot erläggande av nöjesskatt. Moderniseringar ägde rum 1935 och senare, entré och salong i olika etapper.

1943 installerades nya fåtöljer, ridå och parkettgolv. Årshyran var 43 000 kr.

Flera kapellmästare ledde under olika perioder biografens stumfilmsorkester: Arvid Fagerberg, Eric Hultén och Enoc N. Larsson. När ljudet kom 1929 blev det tyska systemet Klang-Film, Berlin installerat.
44.3

Samtidigt som Nya Teatern öppnade började Cosmorama-bolaget ge ut ett litet häfte varje vecka där programmen för alla deras biografer var samlade.

44.5HT 4/1 1926

Arbetareföreningen försökte 1940 få ut högre hyra för att täcka de ökade värmekostnaderna och hänvisade till Socialstyrelsens klausuler om att kostnaden skulle beräknas på lokalens volym. Cosmorama-bolagets svar ger information om förhållandet under kriget.

Rättvis fördelning av de verkliga värmekostnaderna mellan Nya Teatern och husets övriga lokaler, avseende gångna år jämförda med kommande, förutsätter användande av faktorer som ej ingå i nämnda klausul. Sådana faktorer äro bl.a. Temperaturen inom en biograf kan under större delen av dygnet hållas låg. Enligt påbud få biograferna under nu rådande bränslebrist hålla en begynnelsetemperatur av endast 14o. Biografernas publik är själv värmealstrande. Skillnaden mellan yttre temperatur och biografens å ena sidan, och mellan yttre temperatur och husets övriga delar å andra sidan, undergår ständig inbördes förskjutning, vilket i sin tur medför inte endast direkt utan jämväl procentuell variation i kostnaderna. .. Biografernas inspelning har avsevärt nergått på grund av kända förhållanden. Biografernas utgifter ha däremot stegrats, likaledes på grund av kända förhållanden. Biografrörelsens framtidsutsikter äro följaktligen ovissa.

Ett taktiskt resonemang från Cosmorama ett år när biografexpansionen var som störst, med hela fyra nya biografer i Göteborg under ett år.

44.74/2 1935

Dagens Bilder var namnet på ett veckoprogram med kortfilmer, som lanserats på Victoria den 6 september 1937. Mellan oktober 1943 och december 1946 visades filmerna även på Nya Teatern varje söndag.

Under sommaren 1950 byggdes biografen om, parketten fick “logaritmisk lutning” och nya bänkar med större utrymme för benen. Den nya ridån skapades av konstnären Joel Mila med ljusrampen utbyggd med strålkastare till sammanlagt 5000 watt. Projektorer, förstärkare och högtalare byttes ut.

44.831/12 1939

PERSONAL
Gösta Lundquist (född 8/1 1894) var anställd hos AB Cosmorama sedan 1926. Han började som föreståndare på Röda Lyktan (30), kom sedan till Nya Teatern för att gå vidare till Flamman (54) och Victoria (31).

Carl Rosenberg (född 26/12 1896 i Finland) jobbade som vaktmästare på Nya Teatern, antagligen sedan starten, innan han 1940 blev t.f. föreståndare.

Enligt en förteckning från 1937 var S. Hulthén och J. Johansson maskinister. Gunnar Carlsson var reserv.

Anställda vid Nya Teatern 1931, datum anger anställningsår vid företaget:

Föreståndare: Gösta Lundqvist (2/9 1926)
Ljudförestånd.: Erik Hedberg (26/12 1930)
Kassörska: Judith Bengtsson (4/9 1925)
Extra kassörs.: Ruth Alsing (1/9 1929)
Maskinister: Anders Leckström (15/10 1929), John Johnsson (4/9 1925)

Vaktmästare: Arvid Persson (8/9 1931), Carl Rosenberg (4/9 1925), Nils Nordström (4/9 1925), Henrik Persson (4/9 1925), Karl-Erik Sterner (4/9 1925), Knut Dahlin (4/9 1925)
Extra vaktm.: Paul Grundberg (tidigare anställd på kontoret under ca. 5 år)

Programpojk: Sven Arne Olsson (1/9 1929)
Städerskor: Hulda Johansson (4/9 1925), Berta Zettergren (4/9 1925)

Vid Cosmoramabolagets 40-årsjubileum 1950 gjorde man en topplista över vilka anställda som arbetat längst i bolaget. Av de som då fanns vid Nya Teatern “vann” kassörskan Emy Larsson, som börjat den 14 augusti 1920, 30 år alltså. Städerskorna Hulda Johansson och Berta Zettergren följde med från teatern 1925 när den blev bio. Vaktmästaren Knut Dahlin var också med från starten.

44.4

AVSLUTNINGSFESTEN
Den sista film som visades reguljärt var 08/15 – Korpral Asch gör revolt, men avslutningskvällen, den 27 februari 1955, hade man gjort till en festkväll, med premiär på den nya Poppe-filmen Stampen, flera tal, och Gösta Ekman, som på vita duken sjöng Kalle P.

Det var fullsatt och vaktmästaren Karl Wahlgren rev biljetter för många göteborgare: Barbro Englund, Berndt Herrströmer, Siv Ruhn, Lars Olsson, Herman Lindholm, Einar Fagstad, Hugo Wistrand, Gunnar Wallin, Richard Mattsson, Gertie Löweström – och Hulda Johansson, som året innan hade slutat som städerska på biografen efter 40 år.

Ragnhild Johansson stod i gottkiosken, där hon stått sedan 1941. En dagsinkomst brukade ligga på 200 kr. När besökarna gått in i salongen packade hon ner chokladen och kolan i hopp om att hitta en annan kiosk någonstans.

Efter Gösta Ekmans sång gav Cosmoramas kamrer Elof Olsson lite statistik:

Under de 30 år Teatern varit biograf har den haft en publik på 5,5 milj. göteborgare, givit 1.200 program och 18.000 föreställningar och rullat 60 miljoner filmmeter.

Men när redaktör Erik Petersson började en föreläsning om den tidigaste teaterhistorien blev det oroligt i salongen, först ett allt häftigare hostande, sedan menande applåder. Då de kom för tredje gången förstod han vinken och lämnade plats åt Erik Hemlin, som tackade Cosmoramabolaget, innan det äntligen var dags för Nils Poppe.

Det var bråttom med utrymningen, redan den 1 mars skulle rivningen påbörjas. När publiken gick ut efter föreställningen höll arbetare på med nedmonteringen av skyltskåpen. Om något år skulle som ersättning en ny biograf öppna vid Järntorget – i Folkets Hus. Den skulle döpas till Draken.

Detta hade dock inte gått helt friktionsfritt. Biografen var uppsagd redan till den 1 oktober 1953, men man klagade till hyresnämnden. Arbetareföreningen kom då med ett moterbjudande, Cosmoramabolaget skulle under en femårsperiod få tillgång till den biograf som planerades i det nya Folkets Hus, men enbart om man tog tillbaka sitt klagomål. Cosmorama tyckte att det var för kort, minst tio års hyrestid krävde man och garantier när inflyttning kunde ske. Hyresnämnden gick på biografbolagets linje och gav dem en frist på ett år, med förlängning sex månader i taget om Draken blev försenad.
I slutet av januari 1955 fick Cosmorama ett brev:

Med hänvisning till telefonsamtal i dag med Eder kamrer E. Olsson, får vi bekräfta, att vi nu fastställt att rivningen av vår fastighet vid Järntorget skall påbörjas den 1 mars i år. Vi har velat meddela detta utan tidutdräkt, för att Ni skall kunna vidtaga de åtgärder, som är nödvändiga för att de av Er förhyrda lokalerna för Nya Teatern skall kunna vara helt utrymda före denna dag.

Man visade alltså film in i det sista. Sedan såldes stolarna för 20 500 kr. Projektor och förstärkare flyttades till Röda Lyktan längre ned på Södra Allégatan.

44.69/1 1948

Prisma

43.1

Rialto vid Järntorget stängde 1969 och öppnade igen efter en ombyggnad den 3 september som Prisma. Nu stod Palladiumbiograferna som ägare, i stället för dotterbolaget AB Fabo. Samtliga Palladiums biografer hamnade 1980 hos Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Platsantalet minskade från 803 till 636.

70 mm-filmer introducerades med Guldruschens glada dagar 1970, och 1974 installerades Sensurround, ett ljudsystem som skakade salongen under lämpliga sekvenser i filmer som Jordbävningen. Grannarna Clock gillade inte systemet eftersom det fick deras milkshake att sjunka i muggarna. Som en sista representativ suck i filmhistoriens andra 3D-våg kom Hajen 3D.

Den 27 maj 1989 stängde Prisma, men byggnad och lokal lever kvar, under namnet Pustervik, på ett sätt som motsvarar den bevarandeplan som fanns för de återstående singelbiograferna med exteriören i stort sett oförändrad. Ursprunglig entré på hörnet är åter öppnad och foajén till vissa delar oförändrad.

43.9

Rialto

43.6

Direktör Fredrik Andersson, innehavare av en filmbyrå i Stockholm, tog över Järntorgsbiografen när den inom ett år (5/2 1923) bytte namn till Rialto, men Gustaf Hilding fortsatte som verkställande direktör. I  samband med namnbytet sattes kraftigare fasadbelysning upp för att ge en festligare och mer inbjudande prägel. Salongen med 803 platser snyggades till genom diverse måleriarbeten.

43.4

Direktör E Christensen i AB Fabos styrelse (ett underbolag till Palladium) blev huvudansvarig för biografen från 1 september 1924. Den skulle få ett program liknande Palladiums: “svenska och nordiska inspelningar, Släpvagnsfilmer, italienska, tyska och franska inspelningar, Harold Lloyd, Pola Negri, Rodolph [han stavades så på den tiden] Valentino etc.”

43.5

John Falck (född 12/8 i Öja) var föreståndare och personalchef under Rialto-perioden.

Emil Rogård (född 14/8 i Älvsbyn) började i filmbranschen 1923 som vaktmästare vid Rialto innan han blev föreståndare på Scala.

Julius Larsson kom 1925 som maskinist från Palladium och fortsatte vid Rialto åtminstone till 1940. Den andre maskinisten hette Mattsson.

Rialtos orkester hade till att börja med 7- 8 man under kapellmästaren Schöön, men utökades hösten 1927. Dessutom fanns 3 kassörskor, 8 vaktmästare, hallpojke, 3 städerskor och värmeskötare. 1999 kunde Astrid Geyer som 80-åring se tillbaka på ett helt liv som kassörska: Rialto, Carolus, Röda Sten, Victoria, Biorama och slutligen Palladium.

43.3

Under sommaren 1938 moderniserades biografen med bland annat nya fåtöljer. På 1940-talet blev Rialto under en period “spikbio”, mot 100 spikar kunde man få en entrébiljett. Kampanjen ingick i Finlandshjälpen.

Bion började visa kortfilmsprogram i februari 1948, men publiken svek och man upphörde vid säsongsavslutningen i mitten av maj. 1969 stängde biografen för en ombyggnad och när den öppnade igen samma år var det med namnet Prisma.

43.8