Carolus

55.1

Trots att Carolus låg mitt i stan vid Kungsgatan 7b fick biografen samma funktion som Flamman och Kaparen. Den blev en biograf för att parallellsätta de riktigt populära filmerna med premiärbiografen. Öppningsfilmen den 2 december 1935 hette Ungdom av idag och den gick samtidigt upp på Palladium och Röda Sten, naturligt, eftersom det var Palladiumbolaget som var ägare.

Göteborgs-Postens recentionssignatur Grip. tyckte i sin anmälan dagen efter att den svenska filmen om flygarungdom var lyckligt vald. Men – ljudet var något för hårt vid premiären, men det ordna sig väl när de nya apparaterna blivit riktigt inställda. Under hela första veckan inleddes föreställningarna med att skådespelaren Anders Boman läste en prolog skriven av Fritz Schéel.

På onsdagen veckan innan hade den nya biografen visats för pressen. Allt var inte riktigt klart, neonskylten, en nyhet för biograferna på 30-talet, var ännu inte tänd.
Från trappan, som är bevarad i den nuvarande affären, kom man ned i entréhallen i ljusa och glada färger, rött vid själva nedgången, fondväggen och taket i citrongult och sidoväggarna i en blågrön färg. På ena sidan av trappan finns ett glasskåp för biljettförsäljningen och på motsatta sidan ett konfektstånd. (GP 28/11 -35)

carolusreserv
55.3

Salongen ser ljus och trevlig ut med sina gula väggar och pelarrader och de röda stolarna som äro beklädda med velvetin och pergamoid. Väggarna äro klädda med ankarboard och bakom denna yta finns annat ljudisolerande material så att ljudet ska komma till sin rätt. Taket är blåsvart och ridån av enfärgad blå sammet. Salongen, som har 332 sittplatser, får en indirekt belysning från fyra ljusramper … Den vita duken är en s.k. kristallduk, som är särskilt ljusstark.(GP 28/11 -35)

Duken var av Cromolite, perforerad med mängder av små kristaller som gav en klarare, skarpare bild och 30% ljusbesparing.

Öppningsfilmen Ungdom på glid gick året ut, i fem veckor.

Under 1936 kom några få premiärer i som Ryttaren från Silver Creek med Buck Jones och Draculas dotter. En del veckor körde man Karl Alfred-program, en blandning av Max Fleischers tecknade figurer, kort- och journalfilmer, men mest fick man ärva programmet när det inte längre var lönsamt på en premiärbiograf.

55.655.425/1 1939

Gunnar Ekström (född 13/9 1904) var föreståndare från början, han hade var aktiv i filmbranschen sedan 1927. Olof Friman (född 8/12 i Råda) var vaktmästare från 1937. Kurt Mathiasson (född 28/2 1918) jobbade som maskinist.

55.2

Projektorerna var två stycken Philips blockpost, en nyhet där ljud- och bildmaskinerna var sammanbyggda till ett block. Ljudet var så kallat Widerange, för att High Fidelity-film skulle komma till sin rätt. Det fanns också en grammofon och en mikrofon i maskinrummet, den senare för eventuella meddelanden till publiken.

Sommaren 1947 utrustades biografen med Ernemann IV-projektorer, men det kunde inte hindra ett allmänt förfall på 50-talet. Sommaren 1963 gjorde man uppsnyggning för att satsa på en önske-bio för göteborgarna. Det gick tydligen inte så bra. Även om det fanns fler reprisfilmer på den tiden, genom att filmbolagen höll rättigheterna längre, så var önskerepertoaren begränsad inte bara till vad som fanns i lager, utan också om bolagen ville släppa en bra reprisfilm till en liten biograf.

Den 29 juli 1973 stängde Carolus för att efter sommarens renovering öppna som Star.

55.5

Downtown

DOWN TOWN-033

Att biografsituationen i Göteborg i dag ser ut som den gör beror på Mats Arehns Kalabaliken i Bender. Sedan 1940-talet hade de flesta av biograferna i staden ägts av fyra stora kedjor, två av dem, Svensk Filmindustri (SF) och Sandrews, med huvudägarna i Stockholm, de andra två, Palladium- och Centrum-biograferna, lokala.

1980 sålde Kanoldbröderna sina Palladiumbiografer (Palladium, Prisma, Star och Biorama) till Europafilm. Europafilm var redan delägare tillsammans med göteborgaren Sten Persson i Centrumbiograferna (Lorensberg, Göta, Aveny, Skansen och Fyren) och när en stockholmare samma år testamenterade sitt aktieinnehav till Europafilm blev de plötsligt huvudägare till Centrums biografer. Och så kom premiären på Europafilms Kalabaliken i Bender 1983 och blev ett så stort fiasko att producenten ett år senare gick i konkurs. SF köpte upp bolaget och stod plötsligt som ägare till nästan alla Göteborgsbiografer. Ska man vara riktigt noga var det Bonniers, SF:s ägare, som gjorde köpet.

Det fanns flera idéer om hur situationen skulle hanteras. En av dem handlade om att utveckla försäljningsytorna i foajéerna genom att flytta in den bakre salongsväggen (Spegeln och Aveny) och bredda kontaktytan mot gatan och de förbipasserande. Palladium med en för trång entré och Draken, som få människor passerar, skulle läggas ned omgående. En ett annat förslag tyckte att personalen kunde pendla mellan Aveny och Spegeln. Man utforskade möjligheterna att göra en filmstad i Konsum-komplexet på Avenyn eller bygga om hela huset där Spegeln låg till biografer.

Med svikande tro på att singelbiografer var ekonomiskt bärkraftiga fanns det till slut bara en sak att göra, att börja lägga ned dem. Och så kom den andra stora biografdöden: Fyren (som drevs det sista året av en privatperson) och Star 1985, Skansen och Kronan 1986, Lorensberg 1987, Cosmorama 1988, Spegeln, Biorama och Prisma 1989 samt Sandrews Cinema 1987. SF hade förstås ingen anledning att konkurrera med sig själv, och man kan bara spekulera i hur det skulle ha kunnat se ut i Göteborg i dag om de fyra bolagen hade fått fortsätta att slåss om biopubliken.

Trenden gick mot allt större filmstäder där personal- och hyreskostnader kunde slås ut på fler filmer i fler salonger. Samtidigt hade nya marknader dykt upp med ett stort behov av film, video och kabel. Esselte var framgångsrikt på båda områdena och ville nu slå sig in på biografområdet tillsammans med CIC. I Göteborg blev det en kapplöpning med SF, som misslyckades med att få bygglov till en stor anläggning på den gamla cirkustomten bredvid Lorensberg.

81.2

DowntownKungsgatan invigdes den 19 december 1986 med den nya “smaklösa” design som Lennart Clemens hade specialiserat sig på. Mönstren i inredningen hade han fått inspiration till i en bok om afrikansk konst av Winnie Mandela. Man vände sig särskilt till ungdomspubliken, och den första tiden var det något av restaurang i foajén med kycklingklubbor, bakad potatis, varma cookies och färskpressad apelsinjuice.

DOWN TOWN-015

De tio salongerna var inte numrerade, utan betecknades med bokstäver, de sju minsta, A-G, låg en trappa upp och de tre större, H-J, i källaren. Anledningen till bokstäverna var att biljettdatorn inte accepterade en siffra som första inmatning. Länge trodde man att det var 1094 platser totalt, men det visade sig att en plats i salong E hade ramlat bort i biljettdatorn.

Antal platser: (bokstäverna ersattes så småningom med nummer): A/4: 100, B/5: 61, C/6: 78, D/7: 89, E/8: 60, F/9: 75, G/10: 111, H/3: 118, I/2: 118, J/1: 285 – Totalt: 1095; från 1 december 1989 även: 11: 37, 12: 49, 13: 46, 14: 48 – Totalt: 1275; Hösten 1994 slogs salong 8 och 9 ihop och blev salong 8 med 139 platser, och salong 10 döptes om till 9.

81.3

Det fanns ett visst leklynne. Besökarna möttes i salong H av en liten duk, modell diabildvisning, så många gick ut och klagade. När filmen började kom den riktiga duken upp ur en låda i golvet. Salong F gav en riktig känsla av källarlokal med sina två stora fönster mot Vallgatan. De täcktes förstås när det var dags, men det hände ibland att de sista sluttexterna projicerades in på kakelugnen i lägenheten på andra sidan gatan.

DOWN TOWN-036

Med de amerikanska filmbolagen uppknutna till SF och Sandrews hade Esselte allt svårare att få de riktigt stora filmerna till sina många salonger. 1987 inledde man ett samarbete med SF och bildade bolaget Göteborgsbiograferna HB som från januari 1988 ansvarade för driften av Down Town. I början av 1990-talet blev SF ensam ägare till biografen. Den här utfrysningsmetoden har SF fortsatt med, på senare tid i förhållandet till Roy, Capitol och Hagabion.

81.5a

Den 1 december 1989 invigdes de fyra minsta salongerna, kallade 11-14 i början. Salong 9 försvann hösten 1994 när den slogs ihop med salong 8. Sommaren 1995 öppnade tre större salonger och man gjorde om numreringen. Denna utbyggnad var den direkta orsaken till att fler biografer stängdes: Klappan 1994, Draken 1995, Lilla Palladium 1996, Göta och Aveny (som man haft planer på att göra om till dubbelbio) 1997.

Vuxensatsningen på Göta hade gått bra, men beläggningen på Down Town var för dålig. I ett förvirrat försök att få över vuxenpubliken kallade man vissa visningar på Down Town för Götasalongerna, men det ledde bara till att besökare gick och letade efter en biograf vid Götaplatsen. Efter en ombyggnad bytte Downtown 1995 namn till Filmstaden.

Facklan

17.7

Efter en renovering av Intima Biografen öppnade biografen den 30 augusti 1944 med det nya namnet Facklan. August Carlssons änka Emma var nu ensam ägare. Den första tiden försökte man sig på att vara kortfilmsbiograf, men det dröjde bara ett par månader innan långfilmen var tillbaka.. Först kom Kalle på Spången den 1 oktober.

https://i0.wp.com/cf2.imgobject.com/t/p/original/3amkfidmPbMqMIsahY3bQBTrl6y.jpg

Redan den 1 februari 1945 fanns det en ny ägare till biografen, Royal-Film, Göteborgs fjärde biografkedja, som senare blev Sandrew.

Göteborgs-Posten skrev den 15 september 1946 om försöken att göra Facklan till en renodlad reprisbiograf, många göteborgare hade önskat få se om filmer som Borta med vinden och Den stora illusionen. Men det kunde vara svårt att få filmbolagen att släppa till en storfilm, även som repris, på en liten biograf. I samband med ombyggnaden sommaren 1950 pratade man fortfarande om att göra Facklan till “en reprisfilmsbio av bästa klass, alltså med äldre utländska märkesfilmer på repertoaren”.

Renoveringen var omfattande, det var nästan bara väggstommen och platsantalet, 167, som var samma. Det blev nya fåtöljer, ny ridå, ny duk och ny inredning i både salong och foyer. Lars Erik Strömberg var maskinist vid den här tiden. Maskinrummet fick äntligen dubbla projektorer, så att det inte längre behövdes någon paus under visningen. (HT 19/9 -50)

17.13ny17.19

Biografen stängde den 8 juni 1961. Huset, från 1863, står kvar, men är så mycket ombyggt sedan 1961 att det inte finns några spår av tidigare verksamhet.

17.15

Favorit

21.1

Contobernium, en byggnad från 1807-08, byggdes 1906 om till ett affärshus vid Kungsgatan 23. Det var samma typ av fastighet som den där Göteborgs Kinematograf låg, med två huskroppar åtskilda av en innergård. Från ritningarna framgår inte var Favorit visade film 1907-11, flera alternativ är tänkbara. Det fanns 283 platser.

Kungsgatans tredje biograf klarade sig inte alls lika länge som de första två. Efter att ha invigts den 18 oktober 1907 med filmen 10 flickor om en brudgum stängde Favorit efter bara fyra år. Öppningsannonsen i GP är undertecknad F S Mannerborg, så fler familjemedlemmar än ägaren Algot E Mannerborg tycks ha varit inblandade.

21.2a21.2b

Ett kvarter åt vardera hållet på samma gata låg Göteborgs Kinematograf och Kronan, två framgångsrika biografer. 1907 var osäkra tider för den unga biografbranschen: överetablering, föräldraprotester och ont om film. Men det finns också tecken på att bioverksamheten kan ha blivit utslängd från huset.

Codac i GT skrev, för ovanlighetens skull redan dagen efter öppnandet:

Vi ha fått en ny kinematograf. Den ligger på Kungsgatan strax ofvanför Västra Hamngatan och den kallar sig ‘Favorit’.

Naturligtvis gällde vår sedvanliga fredagspromenad nykomlingen och han blef också den ende för dagen – Topsy hade stulit för mycket af vår eftermiddag.
Lokalen?

Åh, jo, tämligen väl belägen, snyggt inredd. Men den gör ej ens ett försök att imponera på samma sätt som t. ex. dess granne vid Domkyrkan. Den har en olägenhet. Det är för långsträckt. De som sitta öfverst ha svårt att se, i synnerhet om man icke är ytterst noga med att hålla dörrarna till upplysta förstugor stängda. Det var man icke i går och det påpekas af idel välvilja.

Programmet?

Åh ja, inte illa. Det skall först och främst ha ett erkännande för, att det var fullständigt fritt från råhet och sådant som man måste afråda ungdomen från att se. Vi blefvo litet tveksamma inför det första numret, ‘Uppfinnarens dröm’, i synnerhet början af drömmen, men sedan man väl lyckats åstadkomma en någorlunda fullständig illusion af drömspel försvann det pinsamma intrycket. En smula hemsk kände man sig förstås i de mest svindlande ögonblicken, men man tröstade sig alltid med att: det blir så mycket angenämare att vakna.

Sedan kom ett högeligen ‘lärorikt’ nummer, som hette Otacksamhetens lön.
Därpå följde de värdefullaste numren: en kapplöpning och en folkbild från Kambodja.
‘Tio flickor om en brudgum’ var enkelt och  okonstlat.

Man lämnade föreställningen precis lika ofördärfvad som man kommit dit.

Favorit visade också Oskar Messters ljudfilmer från sverigeturnén 1905. Till de vanliga stumfilmerna utförde musikdirektör Alex. Hubert musiken.

Så sent som i januari 1909 hade man sjungande bilder på programmet. Codac var där för se hur Favorits nya säkerhetsanordningar fungerade, efter branden på Ideal veckan innan. Det “myckna katzenjamret” tilltalade inte GT:s signatur: “De roa många, men inte mig, ty jag kan inte med grammofonmusik. Ur teknisk synpunkt hade nog bilderna sina förtjänster.” (28/1)

21.421.3

Den 14 december 1909 öppnade American Bazar, föregångaren till Epa, i samma fastighet. Alla varor kostade 15 öre. Det blev en succé och 1911, året biografen stängnde, utvidgade man. 1923 kom kafé Fürstenhof.

Ägaren till ett bredvidliggande hus i kvarteret, Albert Fränkel, lät inreda en teatersalong med 250 platser. Där öppnade Pallasteatern den 23 november 1928 med Karlssons bröllop. Året därpå ändrades namnet till Apollo-teatern med John Botvid som chef. Han skulle senare bli en av de mest anlitade skådespelarna i svensk film, hela 107 roller.

I dag är de tre fastigheterna sammanbyggda och inte det minsta spår återstår av Favorit.

Filmstaden

81.1

Jonny Isaksson ansvarade för ombyggnaden av DowntownKungsgatan 35 1994, som ledde till nedtonad färgsättning, bättre gradänger, nya stolar, motordrivna avmaskningar, THX-ljud i två salonger, digitalljud i tre och Dolby i samtliga. Lustigheterna försvann, men det fanns fortfarande oavsiktliga sådana, som salong 2 där duken blev mindre efter reklamfilmen om det var en CS-film som skulle visas, eftersom den inte kunde breddas mer var man tvungen att minska på höjden för att få rätt bildproportion.

81.4

Downtown öppnade den 30 juni 1995 under det nya namnet Filmstaden och med sina 16 salonger och drygt 1800 platser var biografkomplexet det största i Sverige, fram till invigningen av Filmstaden Sergel i Stockholm den 3:e november samma år.

Antal platser: 1: 278, 2: 113, 3: 101, 4: 89, 5: 49, 6: 78, 7: 89, 8: 139, 9: 111, 10: 242, 11: 104, 12: 231, 13 (tidigare salong 11): 37, 14 (12): 46, 15 (13): 45, 16 (14): 48 – Totalt: 1815.

Ovana biobesökare blandade ihop Filmstaden och Biopalatset, film och bio är ju samma sak. Svensk Filmindustris stockholmschefer fick sig en tankeställare när de kom på besök och bad taxin åka till Filmstaden – alla tre bilarna körde till Biopalatset. Det var då som orden Down Town återinfördes med små bokstäver i annonserna.

81.5b

I slutet var biografkomplexet lite trångt och slitet – med flera stolar T-märkta, T som i tuggummi – och SF planerade ett nytt i Bergakungens salar. Efter nedläggningen av Victoria den 2:a juni fanns det bara kvar en singel, av de 15 man hade på 70-talet. Efter Palladiums stängning, inte en enda. Och 2007 stängde Filmstaden.

(Ett stort tack till maskinist Magnus Elm som lyckats hålla reda på alla historiska fakta, både för Downtown/Filmstaden och Klappan.)

81.6

Göteborgs Kinematograf

17.2

Kungsgatan (på bilden från 1900) är den gata i staden som längst varit biogata. Från när Göteborgs Kinematograf öppnade 9 september 1905 (vid nr 15) till Victorias stängning 2002 har här alltid legat minst två biografer.

Huset med butiksskyltarna på höger sida byggdes om 1904. I den bortre tredjedelen av fastigheten låg Göteborgs Kinematograf (senare Intima-Biografen, Lilla Teatern och Facklan).

I mitten av nästa kvarter på höger sida fanns Favorit en kort tid. Längst bort i bilden skymtar träden kring Domkyrkan; här låg Kronan och här var Filmstaden Downtown fortfarande verksam en bit in på 2000-talet. I kvarteret bortom kyrkan, på vänster sida fanns Victoria och i korsningen med Östra Hamngatan låg Grand.

Göteborgs Kinematograf är den äldsta biograf som kom att fortsätta sin verksamhet ända fram i “modern tid”. Det var också den biograf som längst behöll uttrycket “Kinematograf”. Efter att ha bytt namn två gånger, 1918 till Intima-Biografen och 1944 till Facklan, drogs den slutligen med i det stora bionedläggningsraseriet på 1960-talet.

Göteborgs Kinematograf blev stadens ledande biograf efter Olympia i Arkaden. För att möta konkurrensen från de många biograferna satsade man på egna reportage med hjälp av fotograferna Charles Magnusson, Robert Olsson och Nils Thomasson; man spelade in ljudfilmer och man hade en programsättning av sensationsfilmer som ledde till de första föräldraprotesterna mot filmfördärvet. 1905-06 var en tumultartad tid i stadens biografhistoria.

17.5

Ombyggnaden 1904 av fyravåningshuset är ritad av arkitekten A. Westerlind, som också, tillsammans med fabrikör Anton Almquist, var fastighetsägare (1911-17 var Almquist ensam ägare).

Huset bestod av två parallella kroppar som förenades innanför en långsmal gård. Alla fasader täcktes nästan helt av fönster, de mot gatan var stora, medan de mot gården var långsmala.

På båda sidorna om porten fanns en butik med två skyltfönster vardera och lagerlokal innanför. Porten var tvådelad, den högra ledde genom en gång in till gården. I gången till vänster fanns en butik, följt av vaktstuga och hiss; ovanför ledde en brygga över från hissen till den högra huskroppen. Innanför gården låg en strykinrättning till vänster och tvätt till höger, mellan dem en trappa upp till övriga våningar.

Den vänstra delen av porten mot gatan ledde till ett trapphus. Den främre delen av första våningen var utställningslokal i båda huskropparna, en smal förbindelse fanns mellan trapphuset och ytterväggen. Innanför i den vänstra delen låg ett sockerbageri och ett konditori, i den högra matsalar och kafé. Den andra våningen upptogs helt av utställningsutrymmen medan den tredje var vind.

Det finns inga ritningar från den första biografens tid, men ombyggnadsritningar från tiden för namnbytet till Intima-Biografen visar att biografen låg i den vänstra huskroppens bottenvåning. Göteborgs Kinematograf kom till på det klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. Antalet platser är okänt.

I husets högra butik fanns under olika perioder mellan 1906 och 1913 Bröderna Ekmans Kappaffär, cykel- och sportaffären G. R. Johansson & Co samt Café Tua. Den första pingstförsamlingen, Smyrna bildad 1914, inrättade en predikolokal längre upp i huset. Långt senare hade scenskolan sina lokaler här innan den flyttade ut till Bö.
17.9

Den tidigaste annonsen för Göteborgs Kinematograf är från lördagen den 9/9 1905 (HT). Texten betonar programbytet två gånger i veckan och visningstiderna framhålls, typisk information som presenterar en ny biograf. Men det hindrar inte att biografen kan ha öppnat någon vecka tidigare.

Polisens tillstånd är daterat den 11 augusti och biografernas säsongstart efter sommaruppehållet låg gärna i slutet av augusti. Att Oriental den 1 september inledde säsongen med att markera: “Ett charmant program. Är fortfarande den största och trefligaste Biograf-Teatern i Gbg” kan förstås vara en släng åt Göteborgs Kinematograf.
Priserna, 35 och 25 öre, och öppningstiderna, 5-10.30, sön 1-5, 6-10.30, var de normala för tiden.
17.16

Basen i alla biografers program vid den här tiden utgjordes av korta farser och dramer, som ofta varierade samma tema. Skådespelarna och regissörerna och alla andra var anonyma. Det enda som skilde en film från en annan var en säljande titel eller en lustig beskrivning. Oftast nämndes bara ett eller två huvudnummer i annonsen, och ibland inget alls. Göteborgs Kinematograf verkar ge upp oftare än andra biografer när man inte har något att slå på:

“Två gånger i veckan bjuder Göteborgs Kinematograf på totalt nytt program. I dag nytt” och “I dag trefliga komiska vackra lärorika nyheter” (6/12 1905), “Vår lokal har den bästa ventilationen af alla lokaler i hela staden” (9/12), “Vårt enormt komiska program väcker stormande munterhet” (27/4 1906), “Ny Odödlig Nyhet och ett stort nytt charmant och särdeles roande Kinematograf-Program” (2/5), “Önskar Ni ett godt skratt? Det i dag uppsatta Programmet är Makalöst skrattretande” (22/9) och  “Folket jublar över det i dag uppsatta nya programmet” (14/11).

Men man hade också svensk premiär på filmer som i dag är en del av filmhistorien: Edvin Porters Hur Mr Jones förlorade sina kläder /How Jones lost his roll (25/10 1905), Hönan med guldägget /La poule aux oeufs d’or “Vacker, Vackrare än någonting förut, Vackrast af allt som kanske kan uppnås” konstnärligt kolorerad – OBS! 14 000 fotografier (23/11), Hepworths Alice i Undrens Land /Alice in Wonderland (9/12), Alice Guys De två små vilsnegångna /Les petits coupeurs de bois vert  (23/12), Charles Magnussons Sillfiske i Bohuslän (19/1 1906) och En flickas hjältedåd /The little train robbery med Marie (Mae) Murray (gemensam premiär med Olympia 14/2).

Den 19 mars 1908 meddelade en annons: “Dagens nettoinkomst afsättes till förmån för de arbetslösa i Göteborg. Intressant program, däribland de arbetslösas demonstration.” Samma år kunde man se Olympiska spelen på bio, från den 20 augusti.
17.17ny

1910 hade Värmländingarna premiär på Göteborgs Kinematograf. Den var längre än andra filmer och förebådade, tillsammans med den ännu längre Regina von Emmeritz och konung Gustaf II Adolf på Cosmorama (28/11), långfilmens intåg i filmprogrammen.

Den 22 maj 1916 visades en vision av milleniumskiftet. Filmen År 2.000 var ett sensationsdrama i 4 akter. “Iscensättningen visar än en gång över vilka fenomenala möjligheter filmkonsten förfogar.” Den 4 september samma år ingick  Metropol och Göteborgs Kinematograf konsortieavtal och började samannonsera.

STERNER vs POLISEN & CODAC
I äldre svenska filmhistorier (Idestam-Almquist) och i Uno Asplunds anteckningar anges Charles Magnusson som ägare till Göteborgs Kinematograf. Att det är fel bekräftas av en notis i GT den 24 januari 1906 där polisen klagat på en av filmerna:

Anmärkningarne framställdes till vaktmästaren å lokalen, men med så ringa påföljd att numret gafs två dagar därefter. Då polisen efterhörde anledningen till detta svarade vaktmästaren, att ingenting kunde göras af personalen på kinematografen, då anmärkningen ej var ställd direkt till kinematografens ägare hr Nils Einar Sterner.
Med anledning häraf var hr Sterner i går kallad till inställelse inför poliskammaren och meddelade därvid att han ej hade kännedom om, hurudant det klandrade numret vore.
Poliskammaren erinrade hr Sterner om dennes skyldighet att ställa sig polisens order till efterrättelse och att denna skyldighet jämväl gälde de å kinematografen anställda personerna.

Hr Sterner har en gång förut erhållit en privat påminnelse i samma riktning af polisintendenten.

Tre månader senare är det Sterner som går till angrepp. Han har tröttnat på signaturen Codacs spydigheter och försöker utröna om det är den anonyme skribenten eller tidningen som har ansvaret eftersom han tänker vidtaga rättsliga åtgärder. Han vänder sig särskilt mot en artikel, “Odödligheten på kinematograf”  i GT den 23 mars.

Efter en del tjatande, redaktionen menar att det “knappast har något annat syfte än att göra reklam för ifråga varande kinematograf”, lyckas han den 11 april få in ett “Beriktigande” där han menar att den tidigare publicerade “artikeln syntes mig vara tendentiös, gående ut på en ovederhäftig kritik af våra bilder för att därmed understryka ett beröm för en annan kinematograf.”

I december 1906 startade Magnusson Kronan med en uttalad målsättning att bara visa rumsrena kvalitetsfilmer, en reaktion mot den skandal som Göteborgs Kinematograf hade orsakat med sin programsättning i slutet av 1905. Det kan bekräfta att han inte hade något att säga till om vad det gäller driften av Göteborgs Kinematograf, men det kan också vara så att han bara utnyttjade skandalen för att ställa sin egen biograf i bättre dager.

Asplund menar att Sven Pettersson, som var fotograf och Magnussons medarbetare i deras gemensamma fotolaboratorium, övertog biografen 1906. Det här är antagligen ett av flera exempel på hur svårt det kan vara att hålla isär ägare och föreståndare. Pettersson fungerade nog som biografföreståndare.

När Svensk Kinematograf upplöstes i april 1909 blev Emil Olsson och J.A. Qvicklund biografens ägare. Förre konduktören Qvicklund har inte satt några andra spår i Göteborgs filmliv, men Olsson blev känd som “Kinne-Olle” när han 1914 byggde Metropol.

Göteborgs Kinematograf: En lyckad konkurs

AB Svenska Kinematografteatern bildades i januari 1905 men övertogs inom ett år av AB Svensk Kinematograf. Likheten i namnen har gjort att bland andra Idestam-Almquist blandat ihop de två.

Bolagsordningen beskriver företagets verksamhet: att tillverka, försälja och uthyra kinematografutensilier ävensom att förevisa kinematografbilder. Den är undertecknad av Johny Barthold Schuback, Claes Hansson och Axel W Larsson samt bevittnad av Hugo Wikström och E F Ljungström. En kopia av registreringen finns vid Kungl Patent- & Registreringsverket den 13 februari 1905.

Enligt en notis i GT (22/11 1905) konstituerades Svensk Kinematograf dagen innan med ändamål att från den 1 Jan. 1906 öfvertaga aktiebolaget Svensk kinematografteaters affärsrörelse, utvidga denna samt driva tillvärkning af kinematograffilms.

De större aktieägarna i det nya bolaget var Wilhelm Ranch (150 aktier), Carl G Boisen (64) och Axel V Larsson (60). Övriga 60 fanns hos Martin Rydell, Charles Palmqvist och Hjalmar Krusell.

Verksamheten låg vid Kungsgatan 15 med kontor, direktörsbostad och Göteborgs Kinematograf samlat på samma adress. Nils Einar Sterner hade varit administrativ chef  i Norsk Kinematograf-Aktiesellskap, som i november 1904 öppnade Norges första biograf i Kristiania.

Erik Montgomery och Johny Schuback var också inblandade i det norska äventyret, men nu var de ute ur leken. Riktigt hur det gick till är inte utrett, men Montgomery-koncernen tycks ha tappat inflytandet i Göteborgs filmliv i samband med att Kinematografteatern upphörde, man förlorade också sina landsortsbiografer till den nya bolagsbildningen.

I november 1905 var Sterner mantalsskriven på Östra Hamngatan 30, Kinematografteaterns ena kontorsadress, med en hänvisning till Kristinelundsgatan 3 som hemadress. I Adresskalendern för 1907 (som avser förhållandet 1906) står han som verkställande direktör för Svensk Kinematograf med samma hemadress som tidigare. I kalendern för 1908 är disponent Vilhelm Ranch (hemadress Färgaregatan 4) direktör. Bolaget är listat i kalendern till och med 1909, det år som en annan ägare övertog Göteborgs Kinematograf.

Jan Olsson är den som mest rotat i de gamla bolagspapperen. I Från filmljud till ljudfilm redovisar han turerna som bakgrund till sin genomgång av de svenskinspelade ljudfilmerna. Adresskalenders uppgifter om byte av direktör får sin förklaring i 1907 års utdragna bolagsstämma med stadgeändringar och nya aktieägare som följd. Bolaget upplöstes den 8 april 1909 och inom två veckor hade Göteborgs Kinematograf fått nya ägare.

Den konkurs som följde blev lyckad. När samtliga skulder betalats med ränta, så delade aktieägarna på resten. (GT 16/3 1910).

Göteborgs Kinematograf: Charles Magnusson

17.1

Charles Magnusson (26/1 1878 – 18/1 1948) bodde under skoltiden på Viktoriagatan 4 i Göteborg. Efter Carlstedts förberedande skola flyttade han till andra klass i Göteborgs Real-Läroverk (senare Vasa Högre Allmänna Läroverk), men han var ingen större begåvning. Efter femte klass (och två år i tredje) slutade han våren 1894 med dåliga betyg i allt utom Naturlära där fysik och kemi ingick.

Hans intresse för fotografi ledde till internationella priser redan i gymnasiet och för att ha råd att ägna sig åt sin hobby tog han jobb i olika firmor som kontorist och bokhållare. Året för när Magnusson köpte sin första filmkamera varierar i olika källor mellan 1903 och 1905. Innan de många biograferna öppnade runt om i staden under 1904 och Olympia börjat spela in egna filmer (tidigaste dokumenterade är från 16 februari 1904)  är det knappast troligt att Magnusson började tänka på att skaffa sig kamera.

Magnusson berättade i Filmbladet 1916:2 att han 1905 träffade Nils Sterner på gatan och blev erbjuden anställning som fotograf och kontorist vid nyöppnade Göteborgs Kinematograf. Redan dagen därpå, den 16 september, tog han sin första film, på Heden, där Barnens dag för första gången firades i Göteborg i dagarna två. Filmen, som är bevarad med 1 minut och 48 sekunder, visades den 20 september på Göteborgs Kinematograf.

Magnusson bör rimligen ha haft en del erfarenhet av filmande innan. Debuten kan ha ägt rum redan vid Holmenkollendagen den 13 mars. Han låg antagligen bakom de filmer som visats på nyrenoverade Stjärnan i augusti: Tyska pansarfartygens besök i Göteborg i Juli 1905, Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm, Ett eldsläckningsprof å Heden i Göteborg i Juli, 1905 med Kolsyresprutan KOSTOS, Kungl. Kortègen å Djurgården i Stockholm. Det skulle förklara hans snabba anställning vid Göteborgs Kinematograf. Sterners tidigare associationer med Montgomery, som ägde Stjärnan, bör ha gjort att han kände till Magnusson när de två träffades på gatan.

1908.7

De första filmerna framkallades i det egna badrummet, men snart hade han inrättat ett laboratorium. Under hösten levererades en rad filmer till Göteborgs Kinematograf: Hvalfångarnes lif, Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11) och enligt en annons införd dagen efter premiären den 29 december: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma.

När Haakon VII, Norges förste kung efter unionsupplösningen, kom till Kristiania den 25 november, tilläts bara en fotograf ombord på båten. Det var Charles Magnusson.

1908.6

Svensk Kinematograf, som formellt bildades den 23 oktober 1905, drev Göteborgs Kinematograf. Idestam-Almquist menade att biografen var Magnussons, men han ingick inte bland aktieägarna, annat än en kort period under själva bolagsbildningen, antagligen av taktiska skäl. Och det kan knappast ha varit förenligt med arbetet som filmfotograf. Tillsammans med fotografkollegan Robert Olsson dokumenterade de allt från galoschfabrikation i Skåne via sillfiske i Bohuslän och timmerhuggning i Värmland till sameliv i Jämtland.

Charles Magnusson hade under många år sällskap med Emma Wilhelmina, född i Haga 1884 och dotter till handlanden August Nordblom på Snickaregatan, som drev ett smörstånd i Saluhallen, så dottern kallades för Smör-Emma. Hon blev senare kassörska vid Kronan och bytte namn till Bio-Emma.

Magnusson tänkte gifta sig, men tyckte att han borde ha en tryggad ekonomi först, och ville därför starta en biograf med kvalitetsprogram till skillnad från de spekulativa filmer som föräldrar och lärare hade protesterat mot på andra biografer. Han gick till sin svåger Otto Stendahl som drev vinkällare vid Vallgatan, där man kunde få portvin för 20 öre glaset; Georg Blickingberg och Gösta Ekman tillhörde stamgästerna. Stendahl hjälpte honom hitta en lämplig lokal i närheten, på Kungsgatan mittemot Domkyrkan.

Den 31 juli 1907 bildades AB Biokronan med Magnusson som chef och Stendahl som styrelsemedlem. Året därpå vidgades ambitionerna när han tillsammans med Karl Oskar Krantz, en filmuthyrare i Lund, bildade Biografaktiebolaget Kronan. Och 1909 blev Charles Magnusson direktör för Svenska Bio i Kristianstad och lämnade därmed Göteborgs biografvärld.

Göteborgs Kinematograf: Egen produktion

Ingen biograf av klass kunde klara sig utan en egen filmproduktion. Med fler än tio biografer i Göteborg 1905 hårdnade konkurrensen. Annonseringen speglar kampen om publiken.

På biograferna kunde man se världshändelser: Strider kring Port Arthur, En färd med en engelsk expedition till Nordpolen med ångaren “Arctic”, Engelska militäröfningar under boerkriget i Afrika och Jordgubbsskörd i England. Kändisreportage var också populära, vid den här tiden begränsade de sig till kungligheter: Kejsar Wilhelms Medelhafsresa, Vicekonungens kröning i Indien, Originalbilder från fursteparets bröllop i Windsor och Prins Gustaf Adolf och Prinsessan Margarethas ankomst till Stockholm.

17.10

Men det var de lokala verklighetsbilderna som väckte störst intresse. Även här blev öppnandet av Göteborgs Kinetmatograf i september 1905 en tändande gnista. En annons i HT förkunnade: Spårvagnsolyckan i Göteborg den 9 sept. 1905/Obs! Eget tagna/Obs! Enda existerande. Inför det första firandet av Barnens dag i staden lovade man den 12/9 Hela bruttoinkomsten … öfverlämnas till kommitterade för ‘Barnens dag’. och den 20/9 kunde man bjuda på ett reportage från firandet, upptaget av Svensk Kinematografs egen fotograf, Charles Magnusson.
17.11

Från premiärannonserna kan man se att Magnusson inte stannade i Göteborg: Kapprodd i Kristiania (30/9), Gamla Akershus fästning i Kristiania (4/10), Konung Haakons mottagning: Ombordstigningen å ång. “Heimdal” (18/11), Konung Haakons mottagning i Kristiania den 25 november 1905 (29/11). Även Olympia uppmärksammade den norske kungens återkomst efter unionsupplösningen: Konung Haakon VII:s intåg i Kristiania (28/11) från “Anders Skogs ateljé”.

Att ha unika bilder var viktigt. Göteborgs Kinematograf sparade inte på orden i annonsen den 29 november:

17.8

Att komma först var också viktigt: 4 timmar efter aftäckningen af Jonas Alströmers staty förevisade Göteborgs Kinematograf densamma (annons 30/12, dagen efter premiären).
Magnusson fortsatte kringresandet under 1906: Kristian IX:s begravningståg från Köpenhamn till Roskilde (februari). Anders Skog kunde berätta att man hade egna “biografister” både i Roskilde och Sundsvall söndagen den 18/2. Redan den 19/2 visade båda biograferna filmen från begravningen och den 21/2 annonserade Olympia om Traftäflingarne och skidtäflingarne i Sundsvall.

Den 24 februari inledde Göteborgs Kinematograf serien Svenska bilder med ett avsnitt om Värmland. Den 8 mars visade Olympia Norrlandsbilder från “egen utsänd Bioscopist” och den 15 mars Skidtäflingarne vid Holmenkollen den 12 dennes. Efter “tre veckors oerhörda strapatser” kunde  Göteborgs Kinematograf den 31 mars presentera Lappbilder fotograferade av  Robert Olsson och Nils Thomasson.

Höstsäsongen öppnade Kinematograf med en liten clou. I en trespaltsannons den 25 augusti utlovade man: hela det för Hans Majestät Konungen förevisade utfvalda program, som vann Hans  Majestäts särskildt uttalade fulla och nödiga bifall. Dagen innan hade man visat film för kungen i Marstrand, bland andra den från invigningen av industriutställningen i Norrköping på sommaren. Antagligen ägde visningarna rum i Societetssalongen.

Om filmen Lika mot lika ingick i programmet är osäkert, hela dess existens är osäker. Men om filmen fanns, så var den regisserad av Svensk Kinematografs chef N.E. Sterner och Knut Lambert och hade Knut Lambert, Helfrid Lambert och Tollie Zellman i rollerna.

Charles Magnussons film från Göta Elf-katastrofen i april 1908 blev den mest kända av verklighetsfilmerna från den här perioden. Den visades på Kronan och såldes till hela Europa. Även Göteborgs Kinematograf hade en film från olyckan på programmet.
Veckojournaler med lokalt filmade inslag fortsatte att vara ett viktigt inslag i filmprogrammen på alla större göteborgsbiografer under hela stumfilmsperioden.

Intima Biografen

17.6

Göteborgs Kinematograf kom 1905 till på det för tiden klassiska sättet, genom att väggen mellan två angränsande rum slogs ut. När Göteborgs Kinematograf blev med i Maxim-kedjan 1918 fick den namnet Intima-Biografen. Samma år blev handlanden A. Reisenman ny fastighetsägare.

Året därpå hette ägaren till huset Biografkonsortiet Kungsgatan 15, som rimligtvis bör ha något att göra med AB Maxim. Misstankarna stärks genom att direktör och vice konsul Roland Frodi 1920 blev den nye ägaren (Orvar Frodi var i styrelsen till Maxim-bolaget). Roland bodde vid Vasa Kyrkog. 1 och hade kontor på Västra Hamng. 2. 1921 dyker plötsligt fastighetsägaren C. W. Elfströms stärbhus upp. Senare tar handlanden Sven Uhlén över.

Det finns inga beskrivningar eller bilder från den första biografen, men från arkitekt A. Hermanssons ombyggnadsritning från 1933 kan man se hur Intiman senare såg ut. Till höger om entrén till bion fanns ett skyltrum, till vänster en liten butik med ingång från passagen in till “förrummet” där kassan låg rakt fram till vänster vid en svängd vägg. Till vänster om kassan fanns “apparatrummet” och till höger om den kom man in i salongen via några uppåtgående trappsteg.

Salongen hade lutande golv med 18 rader till vänster om gången och 5 rader om 3 platser till höger. Det fanns 174 platser. Tre pelare stod längsmed gången och huvuddelen av salongen. Ändringarna innebar att butiken försvann för att man skulle kunna bygga en passage direkt från gatan till maskinrummet. I utrymmet som blev över innanför biografentrén installerades en kiosk.

1919.1717.12Båda annonserna från1919.

17.14a17.14b

August Carlsson fortsatte att bygga ut sin biografimperium när han 1921 lade Intima och Biorama till sitt tidigare innehav, Stora Biografen och Star. Men det tycks ha blivit för mycket, för redan den 20 maj 1922 stängde han biografen och hyrde ut Intima till Viran Rydqvist som bedrev teaterverksamhet i lokalerna tills hon 1926 byggde om en lokal på Kyrkogatan till Lilla teatern. Så den 10 september 1926 blev det film igen i Intima-Biografen. Från 1939 tar hustrun Emma och sonen Folke Carlsson över. I samband med en renovering 1944 byter de namn på biografen till Facklan.