Aveny

59.3DSCN4462

Centrumbiografernas Aveny vid Kungsportsavenyn 25 var Sveriges modernaste bio när den invigdes den 13 december 1939. Den var till och med byggd så att man kunde “transformera för television”, vad det nu innebar. Längst bak fanns telefoner för lomhörda. I taket satt 56 000 ventilationshål. Fåtöljerna kom från NK. Alla ljuskällor var dolda. Projektorerna var de senaste Zeiss-maskinerna “för färgfilm”. Den moderna färgspelsbelysningen med ljusorgel, ridåmaskinen, figurelevatorn och vattenfontänen installerades av Weichert & Carls.

AVENYN-01159.2

Figurelevatorn var den hiss som förde undan den nakna damen med globen som stod framför ridån innan föreställningen. Konstnären bakom skulpturen hette Erling Valldeby. Fontänen stängdes av så småningom för den läckte vatten in i salongen och skvalandet störde visningen. Vid något tillfälle ramlade den ner iI april 1992 var man tvungen att ställa in en föreställning när damen vägrade försvinna ner. Senare placerades hon i Palladiums foajé och ännu senare i Bergakungen – stillastående.
59.4ny13/12 1939. Invigningsfilmen gick 10 veckor.

Öppningsfilmen på Aveny den 13 december 1939 var Kalle på Spången. Kvällen inleddes med musik, som bekräftade salongens goda akustik. Därefter läste Frithiof Hedvall en prolog, skriven av Fritz Schéel, som handlade om hur gamla förnäma Avenyn förvandlades till ett modernt stråk. Innan filmen började dök Edvard Persson upp och sa några trevliga ord på skånska.

spången.jpg

Robert Hansson (född 20/6 1897 i Kvistofta) var maskinmästare vid Aveny åtminstone till 1957. Han hade börjat i biobranschen redan 1928. Han installerade ett system som kallades för Magnascope. Det innebar att man med hjälp av en förstoringslins ökade storleken på bilden under särskilt spektakulära scener. Det nästan kvadratiska normalbildsformatet härskade på biograferna innan 50-talet. De försök som hade gjorts i USA med 70 mm-film runt 1930 kom knappast till Sverige.

Magnascope, som förstorade duken fyra gånger, introducerades av Paramount i USA 1925 och var tänkt att användas bara i utvalda scener, men många biografer utnyttjade systemet oftare, särskilt för västernfilmer. Först i och med att CinemaScope dök upp 1953 försvann Magnascope. Ture Schön minns en visning av Robin Hoods äventyr på Cosmorama 1938 när actionscenerna blev större på duken. Då kallades fenomenet för Grandeur, antagligen av copyrightskäl, men principen torde ha varit samma.

Den 12 augusti 1940 tog Aveny över det dagliga kortfilmsprogrammet från Lillan. De korta visningarna upphörde i maj 1947.

Birger Eriksson kom efter 26 år på Boulevard till Aveny och fungerade som Centrumbios huvudmaskinist ända fram till slutet.

Fru Beda Andersson intervjuades av Handelstidningen i april 1947, då hade hon städat efter biopubliken på Victoria i 33 år, sedan biografen öppnade 1914, och betraktades som äldst i skrået. Hon tyckte att biopubliken hade blivit hyggligare med åren.

“Efter Harold Lloyd-filmerna förr i världen – bevare oss, så det såg ut! Fru Rundquist och en av hennes kamrater som varit 25 år på Cosmorama har lika dystra minnen av Douglas Fairbanks och de gamla Chaplin-filmerna.

Den lilla mannen med mustaschen tycks emellertid alltjämt dra till sig en publik, som han säkert inte tänkt på från början. När hans Moderna tider för en tid sedan togs upp som repris på Aveny, då var bl.a. toaletterna söndersparkade, när fru Olsson kom för att städa på morgonen. Just nu medan Jens Månsson går har hon det lite lättare, för på Edvard Perssons filmer kommer bara ordentligt folk, säger hon. Det är äldre människor, och så barn, som de äldre håller reda på. Ditte människobarn samlar inte heller så mycket skräp, och snygg publik hade också Greta Garbos filmer och Mrs Miniver, säger fru Rundquist.”

59.5Göteborgs Morgonpost 15/9 1947.

59.8b9/1 1950.

59.8a

59.716/10 1950.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/06/Bwanadevil3.jpg/220px-Bwanadevil3.jpg

Den 4 maj 1953 visades på Aveny den första långfilmen i 3D i Göteborg: Bwana-Djävulen av Arch Oboler och med Robert Stack. Den 15 juni kom den andra, Mannen som levde två liv av Lew Lander och med Edmond O’Brien; den tredje fick premiär den 28 september, Vaxkabinettet av enögde regissören André de Toth, med Vincent Price och Charles Buchinski (det vill säga Bronson).

Den 26 december 1957 fick 70-mmfilmen Jorden runt på 80 dagar premiär, fast i vanligt format. Maskinmästare Hansson försökte förbättra upplevelsen genom att låta en vaktmästare styra ljudet manuellt mellan de olika högtalarna. Flera biografer fick projektorer för 70 mm, men aldrig Aveny.

1977 kom en ombyggnad. Väggarna blev “dystert murriga och golvet täcks av en brunaktig heltäckningsmatta”, enligt ett biograftest i GP 1995. Bland de senare succéerna var Lasse Åbergs Repmånad och den första filmen i serien Polisskolan.

Centrumbiograferna och Europafilm hade ägt Aveny från början. 1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som i sin tur blev köpt av Svensk Filmindustri 1984.

1988 hade man planer på att flytta in salongsväggen, så att foajén skulle bli större och salongen förlora sju bänkrader. Samtidigt skulle hela väggen mot gatan tas upp som en entré. Tanken var att man skulle rädda singelbiograferna genom att öka försäljningsytorna. Men det genomfördes som bekant aldrig. Redan dagen efter stängningen den 5 maj 1997 flyttades biografstolarna till en förortsbiograf i Köpenhamn.

Biografen har i dag byggts om till affär, men baldakin och skyltfönster är bevarade.

59.6

Göta

56.1

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

56.8

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

56.714/11 1938

56.6

56.3a15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

56.3b

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

GÖTA-016 GÖTA-013

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.

56.4

Roy

Efter att Royal stängt i maj 2007 renoverades biografen och öppnade igen 6 november 2008 med Folkets Hus och Parker som ägare. Namnet ändrades till Roy eftersom SF förbjöd användningen av det gamla namnet samtidigt som  neonskylten inte fick ändras, man släckte helt enkelt de två sista bokstäverna.

Se vidare Roys hemsida.

Spegeln

63.7

Spegeln kom till som resultatet av en tävling. Den tomma tomten i korsningen Vasagatan-Kungsportsvenyn 14 skulle bebyggas med något fint, så för säkerhets skull utlystes en arkitekttävling. Nils Olsson vann och han uttalade sig för GT:

Jag är övertygad om att förslaget till nybyggnaden skall gillas även bland de mest konservativa pessimister ifråga om omdaningen av Kungsportsavenyen… Huset kommer att få ett förnämligt och tilltalande utseende med hela fasaden klädd i vit marmor och jag hoppas att detta blir upptakten till omdanandet av Avenyen.

Årshyran var vid starten 37 500 kr och Cosmoramabolaget, som ägde biografen hela tiden, bidrog med inventarier för 62 000 kr. I januari 1964 upphörde göteborgsbaserade AB Cosmorama och alla biograferna togs över av moderbolaget Svensk Filmindustri.

Signaturen Grip inledde sin recension av invigningsfilmen:

Den förnämt enkla salongen är inbjudande och filmversionen av Claire Boothes ganska elaka pjäs Kvinnorna – vilken för ett par år sedan blev en stor succès på Stadsteatern – satte publiken i det rätta invigningshumöret. Man glömde för en stund mörkläggning, krigstelegram och andra tråkigheter…

63.3

Grip avslutade sin anmälan med att kommentera den nya biografen:

Luftskyddsanordningar skymma själva entrén under den utskjutande skärmen med namnskylten, men kommer man bara innanför skärmen får man en känsla av lyx. Hallen har försetts med spegelväggar och en spegelpelare, på ena kortsidan finner man en dekorativ brinnande buske med lyftande svalor, och så har man inbyggda biljettluckor och konfektstånd…

63.2

Salongen [491 platser] med sin läktare skiljer sig avsevärt från de moderna biograferna i allmänhet genom sin förnämt diskreta inredning, som kommer en att tänka på moderniserad fransk salong. Väggarna äro klädda med brokad, som påminner om gyllenläder, taket är vitt och utan utsmyckning. På vardera sidan om den i gråblå ton hållna ridån hänga ett par fina glasarmaturer från Orrefors, komponerade av konstnärerna Hald och Langberg, utsmyckningen av långväggarna utgöres av lyxande vindruvsklasar och på läktaren uppbära mässingsapor sittande på trädgrenar lamporna…
Teatern är ritad av arkitekt Nils Olsson och den dekorativa utsmyckningen är delvis gjord efter ritningar av konstnären Evald Dahlskog.

Annat konstnärligt arbete i metall och speglar utfördes av H. Lundstedt medan Gunnar E. Ström bidrog med en mindre del av utsmyckningen.

63.8

En nyhet var fästmanssofforna i gammalrosa på läktaren, “bekväma soffor för två, som säkert komma att bli uppskattade”. En annan var att maskinrummet var synligt genom fönster mot gatan, åtminstone senare när mörkläggningen upphörde.. Vid invigningen fanns det också ett skyddsrum med “gastätning och moderna luftväxlingsarrangemang”, som vid behov kunde rymma hela publiken.

Som alla andra biografer fick Spegeln CinemaScope under 50-talet, men den bredare bilden trängdes in på 6,5 m i den gamla scenöppningen. 1961 beslutade man att bygga om scenen, så att 10 m av kortsidans bredd skulle kunna användas. Vid något tillfälle minskade platserna till 439, kanske var det nu. Arbetet började 29 maj och återinvigning ägde rum 26 juni. När man 1962 började bygga om baldakinen upptäckte man att den höll på att ruttna, så en totalrenovering krävdes.

Franz Havel (född 29/1 1895 i Zalezly, Tjeckoslovakien) gick den långa vägen. Han började som flöjtist vid Cosmorama 1 september 1921; när ljudfilmen kom blev han vaktmästare och från 1940 var han föreståndare för Spegeln. 1969 arbetade han som biljettkontrollör.

P.15

Den legendariske maskinisten Magnus Elm var på Spegeln fram till nedläggningen, senare vid Klappan, Downtown/Filmstaden, Svea och praktiskt taget alla ställen det går att köra film, inne och ute.

I de planer som SF hade när det gällde att rädda Spegeln från nedläggning på 80-talet tänkte man flytta in foajéväggen en bit i salongen för att få en större foajé för ökad försäljningsverksamhet. Läktaren skulle byggas om till personalrum.

Man letade också efter en plats längs Avenyn för en ny multibiograf. Ett alternativ kunde vara att ta över hela huset där Spegeln låg, ett annat att stänga Spegeln och göra om Domus-huset till biokomplex. Inget av detta hände som bekant, utan biografen upphörde 11 december 1989.

I dag använder Burger King Spegelns gamla entrédörrar, och de gäster som sitter vid fönstren på övre våningen befinner sig mitt i det gamla maskinrummet.

REPERTOAR 1940
26/4 Kvinnorna (invigningsfilm)
14/5 Escapade
27/5 De tre valserna
10/6 Mannen från högländerna
19/8 Juninatten
16/9 Sången från Montmartre
14/10 Synderskan
4/11 Christina (med Greta Garbo i repris)
16/12 Kärlekens kavalkad
26/12 Nordlandets lag

27/4 1942

27/4 1942

2/7 1942

2/7 1942

7/6 1943

7/6 1943

63.6