Den 9 september 1893 beslutade ett tiotal ungdomar i nykterhetslogen på Lindholmen att bilda en klubb för att samla ungdomen kring idrotten och så tändes Aftonstjärnan. Man lånade pengar för att bygga ett klubbhus. Byggmästaren Olsson (“Noremobon”) lovade att det skulle stå färdigt på ettårsdagen av klubbens bildande. Huset brann ned fredagen den 5 augusti 1902. Planering inleddes genast för vad som skulle bli den nuvarande byggnaden. Redan den 22 november hölls taklagsfest och B-salen var klar så att man kunde hålla nyårsvaka i den.
Den 1 mars 1903 invigdes huset med 500 personer närvarande i A-salen när redaktör A C Lindblad förundrades över att fattiga arbetare på Lindholmen kunnat åstadkomma detta. Men de flesta av områdets bostadshus i slutet av 1800-talet byggdes på det här sättet, som lagarbete mellan 4-8 varvsarbetare. I början av 1900-talet tillkom landshövdingehus och när Lindholmen 1920 var fullt utbyggt hade stadsdelen drygt 4 000 innevånare.
Aftonstjärnan, Lindholmens “Folkets hus”, blev ett hem för olika föreningars aktiviteter och möten, men även fester och danstillställningar. 1910 blev man först på Lindholmen med att installera el, samtidigt drogs vatten in i de två lägenheterna. Enligt Länsstyrelsens dokumentationsskrift inför byggnadsminnesförklaringen (nr 37, 1994), så började man hyra ut stora salen (A-salen) på andra våningen till biografföreställningar 1915.
Arne Andersson, född och uppväxt i föreningshuset, och antagligen son till vaktmästaren Karl Andersson räknar i Gamla Lindhomspojkars Jultidning 1970 upp aktiviteter som kunde förekomma:
…Arbetareinstitutets föreläsningar med ljusbilder om upptäcktsfärder, kurserna i linjal- och maskinritning, nykterhetslogerna med barntemplet om söndagarna, andliga väckelsemöten av Frälsningsarmén och Smyrna, schacktävlingar … föredrag om riks- och kommunalpolitik, teater, sång och musik … bio, dans, dragspelskonserter, bordtennis, trollkonstnärer, brottning…
Uppgiften i Länsstyrelsens skrift om att A-salen rymmer 400 personer avser antagligen andra aktiviteter än filmvisning. De 260 bioplatserna var fasta träbänkar. En vedeldad träkamin utgjorde den enda värmekällan på vintern. Trots det så lär det ha funnits skäl för smeknamnet “Loppis” säger vissa som minns, andra menar att det bara var enklare att säga “Ska vi gå på Loppis?” än “Ska vi gå på Lindholmsbiografen?” Några lär ha sagt “Loppan”.
Man gjorde ett projektorrum av trappans burspråk, men det visade sig att projektionsvinkeln blev för brant, och småningom togs ett av lägenhetsrummen i anspråk för maskinrum. Förutom A- och B-salen rymde huset ett biblioteksrum och i bostadsdelen fem lägenheter.
Informationen om när bioverksamheten startade och vem som drev den är motsägelsefull i olika källor. Uno Asplund och Hans Sidén menar att det var 1918, och det kan vara så att en mer permanent verksamhet tog sin början då, men mycket talar för att någon form av filmvisning förekom redan från 1915.
Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) hade Karl Andersson (“Kalle Lalli” – född 5/8 1872) innehaft och drivit bio i alla år sedan 1915. De uppgifterna lämnade han säkert själv, och det är väl troligt att han tog i lite i överkant, för andra källor motsäger honom. Andersson var plåtslagare och förman vid Lindholmens varv sedan 1921. Han var också medlem i föreningen Aftonstjärnan och under en lång period ordförande.
Så varför är Anderssons uppgifter felaktiga? I en minnesskrift anges mölndalsbon herr Karlström som ägare till biografen 1916 med visningar enbart lördagar och söndagar. Han klagade på att förtjänsten var dålig eftersom man samtidigt anordnade dans i B-salen (som tillsammans med C-salen låg på första våningen) och funderade på om han skulle fortsätta med biografen under 1917.
Av detta kan man dra slutsatsen att den som ansvarade för biografen var utomstående, och att han var orolig för sina intäkter. Länsstyrelsens skrift påstår att husets vaktmästare stod för driften av biografen under någon period, men det måste i så fall gälla under tider när inte någon av de namngivna ägarna skötte den, till exempel om Karlström gav upp.
Andersson blev den siste vaktmästaren och han flyttade med sin familj från huset 1936.
Enligt Porträttgalleri utgivet av Sveriges biografägareförbund 1920 “äger och leder f.n.” Oscar Brune Lindholmens biografteater. Han inträdde i biografbranschen 1915, men troligen på ett annat ställe.
Namnet Lindholmens Biograf började användas i och med att han tog över verksamheten 1918 och utökade visningarna till fredagar. Han var född den 1 april 1881 i Öxabäck, revisor i Göteborgs biografägareförening och ogift. Några få bevarade bioprogram från 1919 visar att verksamheten då var regelbunden, 30 000 besökare lär ha kommit under året.
1/9 1918 (ovan), 27/4 1919 (nedan)
Barnprogram kl 6:
Penrods olycksdag
Chaplin som filmskådespelare
Skeppsbrutna bland kannibaler: Första avdelningen: Två slags människoätare
(Vid Nya Guineas kust led expeditionen skeppsbrott och expeditionens medlemmar kunde med knapp nöd rädda sig och det viktigaste av sina förråd i land. De fingo ett ganska kyligt mottagande av infödingarna, vilka ha den tråkiga vanan, att när det faller lägligt, äta upp sina medmänniskor.)
I början av 1921 gick Brune med 460 kr förlust under årets första sex veckor. Han bad om att få hyran sänkt, men istället annullerades hans kontrakt. Föreningen Aftonstjärnan tog själv över driften, och som vaktmästare är det troligt att Karl Andersson blev ansvarig. I biografägareförteckningen från 1936 står John Hvarvenius, hemmahörande på Haga Östergata 20, som ägare och i förteckningen från 1939 Karl Andersson.
Med de fakta som står till buds är den troliga händelsekedjan att Andersson slutar driva biografen när han flyttar från huset och Hvarvenius tar över, men ger upp efter ett tag och Andersson kommer tillbaka. Med tanke på att det hinner förflyta en viss tid från uppgiftslämningen tills förteckningen kom ut är det troligt att ägarbytena skedde åtminstone året innan publiceringsåret.1936 hade biografen 230 platser och 1939 228.
Jörgen Jarkvist har för uppsatsen Hisingens Biografer (Filmvetenskap vid Göteborgs universitet, 1996) intervjuat Erik Bohlin, som minns en hel del från verksamheten i Aftonstjärnans lokaler, bland annat att pianisten 1924 råkade spelade Här dansar Fridolin till bilder från Hjalmar Brantings begravning – och om det blev tyst, berodde det på att han tog sig en klunk ur pilsnerflaskan.
1941 upplöstes föreningen Aftonstjärnan och fastigheten köptes av Hugo Hammarin som inrättade en karamellfabrik, A Göransson & Co, i B- och C-salarna.
I förteckningen från 1942 finns en överraskning. Där står Royal Film (blivande Sandrew) som ägare till Lindholmens Bio. Bolaget började etablera sig i Göteborg med Royal 1940 och Plaza 1941, så vad vore mer naturligt än att muta in en biograf på Hisingen också, men det är osäkert om det kom igång några visningar.
Det finns inga tidningsannonser för Lindholmens Bio från den här tiden som skulle kunna bekräfta att verksamhet pågick. Kan det ha varit så att man ångrade sig, att lokalen inte var tillräckligt ståndsmässig (karamellfabrik i undervåningen) för det nya företaget, och att det var orsaken till att visningarna på biografen dog ut under en period 1943 tills de återuppstod under namnet Stjärnan den 25 september? Royal Film förvärvade istället den två år gamla Capitol-biografen 1943.
Göteborgs biografer 