Hagabion

79.1

Även Folkets Bios andra biograf i Göteborg, den nuvarande vid Linnégatan 21, ligger i lokaler som inte var avsedda för filmvisning, men nu blev ombyggnaderna mer omfattande. Viktoriaskolan hade byggts 1875 efter arkitekten V Adler. I början var det en folkskola, senare fortsättningsskola. När föreningen med kommunens hjälp hittade lokalerna hade de stått tomma några år.

Stora salongen, som egentligen hette Svarta salongen efter färgen på väggarna, men det var ingen som använde det namnet, kom till genom att kombinera fyra klassrum med en bit av källaren. Gymnastiksalen blev kafé, och tre kontorsrum förvandlades till Blå salongen, dvs Lilla salongen. En samlingslokal för möten, kurser och fester kallades för Rosa rummet.

Huset byggdes om hösten 1982 med hjälp av en byggledare, en byggtekniker, några AMS-arbetare, men mest med frivilliga insatser från medlemmarna. Renoveringen gick på 1,6 miljoner. De sista spikarna slogs i medans den första publiken väntade i foajén.

Lördagen den 8 januari 1983 ringlade kön långt ned på Linnégatan. Mellan 12 på dagen och 2 på natten startade en film varje timme, varannan gång i Svarta, varannan i Blå salongen. 15 stycken hann med med:

Chefen
Land och söner
En välsignad dag
Natten vid havet
Birgit Haas måste dö
Mod att leva
Milka
Förföljelsen
Atomic cafe
Hemligheten
Kärlekspassionen
Jag går upp på morgonen med girafferna
Vem dödade Jennifer Collins
När seklet var kort
Slutstation frihet
Ebba the movie.

Säkringarna gick tre gånger under visningen av den sista filmen. Man erkänner själva att malörer händer lite oftare än på vanliga biografer. All arbetskraft kring själva visningarna, maskinist, kassör, vaktmästare, är fortfarande obetalda medlemmar och på grund av rotation och ständig nyrekrytering lyckas inte alla skaffa sig rutin.

Publiken ökade från 25 000 per år vid den gamla biografen till 60 000 per år, man hade kalkylerat med 30-40 000. De filmer som gick bäst de första fem åren var Smärtgränsen (10 000 besökare), Stop making sense (7 000) och Nostalghia (5 000).

Andra föreningar har också lokaler i huset. Fotograficentrum var med från början och tanken var att de skulle ordna utställningar i kaféet som anknöt till filmerna. Vid invigningen kunde man titta på gamla göteborgsmiljöer.

Antalet platser i en biografsalong kan skifta under en längre period av olika anledningar. En vanlig orsak är att stolar så småningom slits ut, så Hagabions stora salong hade efter ett tag inte längre 151. Det var ovanligt trångt mellan raderna, ett intryck som förstärktes när någon satte sig i stolen framför och ryggstödet kom farande som på en flygplansfåtölj.
Salong 2 hade 51 något provisoriska sittplatser i början, senare 42.

Visningarna upphörde den 1 november 2001 och vid rivningen av biografen i samband med ombyggnad hittade man en andra gradäng dold under den övre. Brandmyndigheterna hade upptäckt att det inte var så lätt att ta sig ut, så man tvingades flytta biografen till det gamla Rosa rummet och ett kontor som slogs ihop. Visningarna i den nya salongen med 58 platser inleddes den 14 januari 2002 följt av en högtidligare invigning den 18 januari.

Hur man skulle använda den minsta salongen var inte riktigt klart när man länge projekterade en tredje salong; skulle det bli en intern biograf, eller ett forum för mer politisk film (den gamla tanken som aldrig släppt). I praktiken kom den med sina 18 platser att bli en nedflyttningsbio för de filmer som drog minst publik. Vid invigningen den 23 februari 1992 visades den tjeckiska Örat som legat förbjuden på hyllan i sitt hemland sedan den spelades in 1969.

När det var dags för fem-årsjubileum frossades det på film i dagarna tre och man konstaterade att man visat mer än 500 filmer under de fem åren för en publik på 300 000. (Sedan Folkets Bios start i Göteborg 1974 hade mer än 1 300 filmer visats.)

1998 1997

Utanför den ordinarie repertoaren förekommer olika serier och specialvisningar. Man kör under perioder även film i Angered och på Aftonstjärnan. I Frölunda startades en lokal förening som tog över visningsverksamheten där.

På grund av verksamhetens karaktär, med ideella insatser och ambitiös programpolitik, som ändå måste vara tillräckligt kommersiell för att det ska gå ihop, så har Hagabion kanske haft fler kriser än andra biografer. En av de största kom när Capitol och Svea började konkurrera om publiken. Så småningom profilerades repertoaren och publiken fick något olika förväntningar på filmerna vid respektive biograf.

Första Hagabion.

79.4 79.3a 79.3b

Mignon

MIGNON-001

I november 1941 öppnade två biografer i Göteborg, som låg varandra märkligt nära i tid och rum. På månadens första dag kom Mignon på Linnégatan 64. Tre veckor senare var det dags för Capitol, bara några kvarter därifrån vid Skanstorget. Och året innan hade Rio på Landsvägsgatan invigts.

Alla var privatägda och alla hade för avsikt att köra goda repriser, det var nog det enda sättet att få en repertoar om man inte tillhörde någon av Göteborgs fyra biografkedjor, Cosmorama (senare SF), Centrum, Palladium eller Royal (senare Sandrews). De urgamla Östra Bio (1918) och Svea (1909) levde vidare med rika reprisprogram.

Både Mignon och Capitol öppnade med samma film, Cobra, med djungeldrottningen på modet, Dorothy Lamour och Robert Preston. Den hade haft premiär fyra veckor tidigare på Palladium och Röda Sten. Söndagsmatinéer var en viktig del av biografernas verksamhet vid den här tiden och redan dagen efter invigningskvällen visade Mignon En bengalisk lanciär med Gary Cooper.

65.2

Göteborgs-Posten rapporterade om den nya biografen söndagen den 2 november:

Över entrén har byggts en baldakin med namnet i neonljus och tre stora fönster ger goda reklammöjligheter. Hallen med biljettluckan är enkelt men trevligt inredd och salongen är ljus och luftig. Ena sidoväggen är helt i björkpanel liksom inramningen till projektionsduken; taket, ena långväggen och en rund bärpelare äro kalkbehandlade och väggen i bakgrunden är hållen i blå färg. Bänkarna äro bekväma och klädda med rött tyg. Vidare kan tilläggas att ridån är en vit s.k. färgspelsridå och lokalen är försedd med modern ventilationsanläggning. Maskinutrustningen är också fullt modern med två Erko-apparater för ljud och bild samt Gelosoförstärkare.

Pelaren blev med tiden berömd, för den skymde delvis sikten från ett par platser. I biografer som hade sådana lite sämre platser fanns det ofta instruktioner till kassörskan att bara sälja dessa till mindre nogräknade besökare som såg ut som om de inte vågade klaga – upprörda klagomål vid kassan var ingen bra reklam, men kunde man hitta folk som led i tysthet, så var det en biljett såld. Det fanns 182 platser.

När biografstrejken slog till den 17 juni 1946 stängde stans alla biografer, utom just Mignon. Ägaren, Ottar Edorson (AB ATA), körde själv filmen och hans fru satt i kassan, men man kunde inte få någon ny, så de fortsatte att visa Badflickan med Esther Williams.
1 juli var det stopp även för Mignon. Antagligen kunde inte badflickan Esther locka hur länge som helst, och trycket från de fackligt anslutna biograferna måste ha varit stort.

Strejken slutade måndagen den 2 september, men Mignon slog upp portarna redan på söndagen, två dagar före alla andra biografer. Det uppdämda biobegäret var stort, folk slogs för att komma in. Långt före öppningstid tryckte en kompakt folkmassa på, och det blev så oroligt att vaktmästarna var tvungna att kalla på polis. Och ändå var det bara Badflickan som gick i repris.

65.315/12 1946 (ovan); 4/10 1947 (nedan)

65.4

Ottar Edorsons exakta funktion vid Mignon är svår att fastslå från den information som finns, möjligen var han bara föreståndare. Eller också var han delägare tillsammans med stockholmaren direktör Gösta Håkansson i AB ATA. Det är detta företag som anges som ägare till biografen i biografägareförteckningarna mellan 1942 och 1947 och figurerar i Adresskalendern 1942-1956.

Från den 13 juni 1948 tar Carl Nelson vid Royal Film över biografen. Edorson verkar ha fortsatt på någon sätt, för när Royal Film drar sig tillbaka den 31 december 1960 tar han över driften tillsammans med hyresvärden Richard Ahlgren innan Svensk Filmindustri blir den siste ägaren från den 4 juni 1968.

Efter att Kronan döpts om till Smultronstället och börjat visa art-cinema saknade SF en riktigt bra nedflyttningsbiograf för sin vanliga repertoar. Därför fyllde Mignon ett tomrum. När huset rivningshotades i början av 80-talet drev personalen på Mignon en kampanj för att en ersättningsbiograf skulle byggas istället. Överraskande nog gick SF med på det, samtidigt som man stängde två andra biografer utanför centrum, Kaparen vid Stigbergstorget och Flamman vid Redbergsplatsen. Antagligen såg man en ny trippel lite utanför centrum som ett ekonomiskt försvarbart alternativ till de två enorma singelbiograferna. Personalen fick inte igenom sitt krav att den nya biografen skulle kallas Mignon. I stället blev det Klappan, på andra sidan kvarteret vid Sveaplan.
65.5Mignon