1951

Göteborg har 353 687 invånare.

Årskronologi.

Svensk filmkris, ateljéerna stängs, ingen långfilmsproduktion.

Biograferna höjer biljettpriserna med 25-30 öre. Priskontrollnämnden återinför prisstoppet med retroaktiv verkan, men går efter förhandlingar med på de genomförda höjningarna.

Den franska statistiska centralbyrån konstaterar att bara Australien och Nya Zeeland har fler biofåtöljer per invånare än Sverige. Om alla svenskar plötsligt fick för sig att gå på bio samtidigt, så skulle var tionde få en plats.

3/2 Riksdagen tillsätter utredning om television i Sverige.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/8/8b/Missjulie1951.jpg/220px-Missjulie1951.jpghttps://i0.wp.com/static1.purepeople.com/articles/5/69/78/5/@/525798-mademoiselle-julie-d-alf-sjoberg-637x0-3.jpg
20/4 Alf Sjöbergs Fröken Julie vinner Grand Prix i Cannes.
5/6 Den 1:a filmfestivalen i Berlin öppnar.
9-10/6 Kung Gustaf Adolf kommer på eriksgata till Göteborg.
13/6 Regissören Peter Oscarsson föds.
13/6 Skådespelaren Stellan Skarsgård föds.
28/6 Anita Ekberg väljs till Fröken Sverige på Skansen.
8/7 Skådespelaren Anjelica Huston föds.
30/7 Alf Sjöbergs Fröken Julie har premiär.
20/8 Den 12:e filmfestivalen i Venedig öppnas. Akira Kurosawas Rashomon vinner Guldlejonet.
9/9 Skådespelaren Michael Keaton föds.
20/9 Ransoneringsbyrån stängs.
25/9 Skådespelaren Mark Hamill föds.

https://i0.wp.com/movieposters.2038.net/p/Sommarlek.jpg
1/10 Ingmar Bergmans Sommarlek har premiär.
2/10 Danmark är först i Norden med reguljära TV-sändningar.
11/10 Stadsfullmäktige beslutar köpa barken Viking.
14/12 Björngårdsvillan brinner ned på grund av en cigarettfimp.
17/12 Arne Mattssons Hon dansade en sommar har premiär.

SKEPPARE I BLÅSVÄDER

Skeppare

Fiskaren Åke Kristiansson (spelad av Bengt Eklund) kommer ut från ett krogbesök med Greta (Marinne Hylén) på kroken i Gunnar Olssons Skeppare i blåsväder (1951).

Den större delen av handlingen i Skeppare i blåsväder (1951) äger rum i det fiktiva fiskeläget Burö, inspelat i verklighetens Mollösund på Orust ett par månader från slutet av augusti 1950, efter att sommargästerna åkt hem. Resten av tiden är en skildring av bohusfiskares slitsamma liv till sjöss. Åtminstone var ambitionen det, men många kritiker tyckte att det hamnade på folklustspelets larviga nivå, trots så gedigna manusförfattare som Olle Länsberg och Rune Lindström.

Adolf Jahr spelade skutskepparen Alexander och Elof Ahrle hans bästeman ombord på Drott. När Åke (Bengt Ekelund) kommer till fiskeläget och får jobb på skutan tillstöter komplikationer och konflikter, särskilt som han blir förtjust i skepparens dotter Britta (Sigbrit Molin).

Det finns ingen anledning att försöka redogöra för alla trådar här – det går fortare att se filmen – men en av tåtarna handlar om ett banklån till en ny båt, och då krävs ett besök inne i storstan. I Göteborg tycks Åkes opålitlighet bekräftas när de får se honom i sällskap med en främmande dam, antagligen en dålig sådan, eftersom hon kommer ut från Henriksberg. Ingen lämplig karl för dottern alltså. Hur det går är alldeles för krångligt att reda ut – se filmen.

TULL-BOM

TullBomNils Poppe skapade Fabian Bom i mitten av 40-talet när filmbolaget SF ville att han skulle göra en militärfars. För att undvika att härma 91:an Karlsson och andra typiskt struliga malajer gjorde han Fabian till en odrägligt noggrann och plikttrogen figur. Soldat Bom (1948) blev en succé som till och med kunde säljas till andra länder, något som är sällsynt när det gäller svenska komedier.
I uppföljarna flyttade Poppe klokt över Fabian till nya miljöer och situationer, vilket framgår av filmtitlarna.  Pappa Bom kom 1949 följd av Lars-Eric Kjellgrens Tull-Bom 1951.

Det här kan bara bli en gissning, eftersom Tull-Bom är en sällan visad film. Att hamnen i Göteborg förekommer i filmen framgår tydligt av bilden. Och av handlingsreferatet kan man dra slutsatsen att den utspelar sig i bara en stad, förutom en sekvens till sjöss och en i ett franskt fängelse.

Men tivolit i slutscenen spelas av Gröna Lund, och andra scener är tagna i Sundbyberg och Nynäshamn. Så det tycks som om man använt sig av filmens frihet att kunna kombinera olika geografiska platser och få det att se ut som om allt utspelar sig på samma ställe. En så känd bakgrund som Sjömanstornet placerar förstås handlingen i Göteborg, medan de mer anonyma miljöerna lättare och billigare har filmats närmare studion i Filmstaden Råsunda utan att bryta illusionen.

Den som ser filmen utan att känna till detta kan förstås luras till att försöka komma underfund med vilka andra göteborgsmiljöer som förekommer och hur det kan komma sig att nöjesfältet ligger alldeles intill hamnen.

Cosmoramabolaget och Odéon
I början av 50-talet anhöll Cosmorama hos Hyresnämnden att få hyran sänkt för Odéon. Man menade att den var för hög med tanke på biografens undangömda läge och jämfört med vad man betalade för sina andra biografer. Biografhyran utgick i regel ifrån antalet platser samt läge, komfort och teknisk utrustning. Den bifogade sammanställningen ger intressant information om Cosmorama-bolagets centralt belägna biografer (Cosmorama och Victoria är inte med eftersom man själv var ägare till dessa fastigheter).

Spegeln 37 500 kr/år – 491 platser à 76:37. “Har bästa läge av samtliga biografer i Göteborg. Elegant högmodern biograf i högsta klass. Kan med vinst även hållas öppen sommartid” [vilket även gäller Nya Teatern och Kronan]

Nya Teatern 43 000 kr/år – 832 platser à 51:68. “Utmärkt läge, äldre biograf av medelklass.”

Röda Lyktan 15 000 kr/år – 423 platser à 35:46. “Bra läge, äldre biograf av relativt enkel klass.” [biografen hade fortfarande bara en projektor och det regnade in i salongen]

Kronan 17 500 kr/år – 256 platser à 68:36. “Ett av de bästa lägen i staden. Äldre biograf av medelklass.”

Odéon 28 000 kr/år – 423 platser à 66:19. “Undangömt läge vid bakgata. Äldre biograf av medelklass.”

I ett utkast till ansökan har man först skrivit att Odéon går “med förlust”, men detta är överstruket och ändrat till “dåligt”. Man jämför intäkterna vid Spegeln och Odéon där de förra tagit in 287 500 kr medan den senare gett blott 106 900 kr.

Vidare framhåller man att den 34 år gamla biografen drivits av fyra olika biograffirmor, som samtliga haft svårt att få den att bära sig. Dåliga toaletter, dålig akustik. För litet väntrum [denna mening är överstruken, Odéon hade ovanligt stor foajé]. Nöjescentrum har med åren förskjutits åt övra Avenyen och Götaplatsen, vilket bestyrkes av, att vi själva inköpt 3 fastigheter vid övra delan av Avenyen, där vi har ritningar färdiga på en storbiograf på över ett tusen platser. [Dessa fastigheter slogs ihop till en och blev så småningom Epa.]

Samtidigt var varuhuset Ferd. Lundquist ute efter lokalerna. De hade akut behov av lastkaj. I det här sammanhanget betonade Cosmorama hur viktig biografen var och från deras förklaring får man en god beskrivning av hur programsättningen fungerade:

Odéon är, såsom en viktig och nödvändig länk i vår biografkedja, av utomordentligt stor betydelse för oss, såsom framgår av följande. En biografkedja som vår måste ha inte bara premiärteatrar, utan även andrahandsteatrar. Man kan inte få skumma gräddan av en filmproducents filmer och ta endast de större filmerna. Man måste även ta de mindre filmerna för att få de större. Därför är det nödvändigt att ha andrahandsteatrar som Odéon. Det är de större filmerna som ger pengar – de mindre filmerna gå ofta med förlust.

Därtill kommer, som en minst lika viktig omständighet, att till andra handsbiografer kunna från premiärbiograferna överflyttas filmer, som där är mer eller mindre “utspelta” och därför mindre inkomstbringande, såväl för biografägaren som för filmleverantören. Om vi t.ex. kör en film på biograf Cosmorama, och denna ger en bruttoinspelning av c:a 10.000:- under en vecka, så har leverantören rätt att fordra, att vi behålla filmen kvar på Cosmorama yttrerligare en vecka. Under påföljande veckan ger den oss c:a kr. 6.000:-. Men om vi då ha en andrahandsteater, såsom Odéon, till vilken vi kan flytta över filmen, så går filmägaren med på, att vi gör detta, och vi tager då av filmen från biograf Cosmorama. Vi kan då på denna biograf sätta upp en ny film, som istället för kr. 6000:- ger oss kr. 16.000:- ifrågavarande vecka. Härigenom få vi på biografen Cosmorama en bruttoinspelning av kr. 10.000:- mer än om vi kört kvar den förstnämnda filmen därstädes. På så vis hjälper oss Odéon att få en större inspelning på Cosmorama-biografen.

Därtill kommer kanske det allra viktigaste: Odéon hjälper oss att kunna behålla våra filmleverantörer. Vi ha sedan c:a 25 år i följd lyckats förnya våra årskontrakt med världens två största filmbolag i Amerika; Metro och Fox. Attacker ha icke saknats från våra konkurrenter att ta dessa leverantörer ifrån oss. Det har hittills inte lyckats, tack vare att vi haft ett litet övertag i antalet teatrar och antalet sittplatser, varigenom det blivit möjligt för oss att spela in ett något större belopp pr år, än våra konkurrenter skulle ha gjort. Filmerna förhyras nämligen av oss mot 40 à 45 % på bruttoinspelningen. Detta vårt övertag är tyvärr ganska litet, och förlusten av Odéon skulle komma att ytterligare minska detta.

Man spekulerade i olika lösningar för ersättningslokal. Ett nybygge på Avenyn skulle betinga för hög hyra (ev 200 000 kr/år), likaså hörnfastigheten intill Odéon där Ferd. Lundquist planerade en ombyggnad för företagets parkering (ca 80 000 kr/år, dvs dubbelt så mycket som man betalade nu). Ett tredje alternativ vore att förmå Lundquist att köpa Boulevard. Man var också rädd att om Lundquist fick som de ville, så skulle Ströms förnya sin attack på Kronan.

Ända sedan 1953 hade Hyresnämnden underkänt Lundquists nästan årliga försök att vräka Cosmorama. När Cosmorama stängde Röda Lyktan i Haga vid årsskiftet 1959/60 reagerade Lundquist:

Speciellt anmärkningsvärt är, att Cosmorama utan att underrätta hyresvärden fr.o.m. den 1 januari 1960 nedlagt den centralt belägna andrahandsbiografen Röda Lyktan med i det närmaste lika stort antal platser som Odéonbiografen och med utmärkt och inarbetat läge i Göteborg.

SF förde ett dubbelspel, man ville bli av med biografen, men man ville samtidigt att fastighetsägaren skulle ge så hög ersättning som möjligt, därför gav man sken av att den var viktig.

Omsättning och intäkter hade konstant minskat sedan 1956, det bästa bioåret i Göteborg någonsin. Radions Biodags rapporterade 1959 att 1958 hade betytt en markant nedgång för biografbranschen, i Stockholm skulle besöksfrekvensen ha minskat med 30%, och i Göteborg med 18-20%. Siffrorna var överdrivna, 7 % för Göteborg var en mer korrekt siffra. Men det här var bara början. Minskningen i faktiska siffror från 1956 till 1958 var för Stockholm från 16 826 000 till 12 229 000, och i Göteborg från 6 607 000 till 5 691 000.

Televisionen var den största boven, men alltför ofta pratar man om den som den enda. Orsaksbilden blir fullständigare om man även tar hänsyn till de nya bostadsområdena med fler egnahem och allt vad detta förde med sig i extra-arbete, både ute i trädgården och i hobbyrummet i källaren. Restiderna till biograferna blev längre och hade man skaffat sig TV var motivationen mycket låg för att ge sig ut. På 60-talet var kostnaderna för hemelektronik för första gången högre än utgifterna för nöjen utanför hemmet.

Vid styrelsemötena diskuterade man vad som kunde göras för att öka publikintresset: spela grammofonskivor i foajén, ordna kaffebarer, visa fler trailers. Så småningom skulle bingon komma in i foajéerna på dagtid. I värsta fall blev det bara bingo, som i Röda Lyktans fall.

Omsättning och bruttovinst för Odéon samt total biopublik i Göteborg och total vinst för hela Cosmoramabolaget

  • ÅR — OMSÄTTN — BRUTTO — PUBLIK — VINST
  • 1949 —            —                 — 5 421 000 —
  • 1950  —            —                — 5 332 000 —
  • 1951  — 128 148 — 22 858 — 5 575 000 —
  • 1952  — 152 110 — 15 787 — 5 662 000 —
  • 1953  — 161 846 — 15 210 — 5 998 000 —
  • 1954  — 149 526 — 14 707 — 6 033 000 —
  • 1955  — 188 147 — 3 470 —   6 216 000  — installation av CinemaScope
  • 1956  — 222 453 — 40 261 — 6 607 000 —
  • 1957  — 196 567 — 24 951 — 6 491 000 — 112 000
  • 1958  — 184 115 — 19 641 — 6 050 000 — 59 750
  • 1959  — 141 691 — minus 722 —  —
  • 1960  — 140 947 — 2 917 — —

Palladium: Palladiumbolaget

Karamellbröderna Anton och Fred Kanold och deras fastighetsaffärer utgör grunden för Göteborgs andra biografkedja. 1917 bildades Fastighets AB Orion med Fred Karnold som verkställande direktör och en styrelse bestående av direktör Carl Jönson, landfiskal Carl Rhodin, Ivar Westerberg och Anton Karnold.

I huset vid Lilla Nygatan 2/Östra Larmgatan 22 från 1850 fanns från början bara bostäder. 1917 köptes det av Orion från handlanden Knut Lindstrand. En fjärde våning byggdes på och lägenheterna ersattes med kontor och biografen Palladium. Arkitekter var O. Dymling och P. Nilsson.

Styrelsen för Palladiumbolaget bestod av N. Y. E. Christensen (direktör), Fred och Anton Kanold, Westerberg, Rhodin, Jönsson och Viktor Skånberg.

På 1970-talet stod Palladiumbiograferna som fastighetsägare, men när Europafilm 1980 tog över kedjan följde inte fastigheten med. Efter ett par år sålde AB Kanold huset till Trygg Ömsesidig Livförsäkring, som är den nuvarande ägaren.

På samma sätt var kedjans övriga biografer uppdelade i olika fastighetsägare, samtliga med kontor i Palladiumhuset. Här fanns också Skandinavisk filmcentral (1920-22) och Svenska Musikerförbundets göteborgsavdelning (1923-1939). Än i dag tillhör biografpersonalen musikerförbundet, en tradition som går tillbaka till stumfilmens dagar när musikerna var en viktig del av filmupplevelsen.

Järntorgsbiografen, som snart döptes om till Rialto, tillkom via krokiga vägar. Kedjans tredje biograf, Röda Sten, kom 1934, med Byggnadsföreningen Mariaplan 3 u.p.a. som fastighetsägare. Föreningen tecknades under olika perioder av Christensen, Orion och direktör Frans Hausl (Palladiumbolagets chef från 1941). För själva bion svarade AB Röda Sten.

PALLADIUMBOLAGETS BIOGRAFER
Palladium 1919
Rialto 1923, från 1969 Prisma
Maxim 1926
Odéon 1927-1928
Scala 1928-1933
Röda Sten 1934-1963
Carolus 1935; från 1973 Star
Fyren 1943 (Fyren samägdes av Palladium, Centrumbio och Europafilm i Biograf AB Fyren.)
Biorama 1965
Biograferna gick 1980 över till Europafilm, som köptes av SF 1984.