GÖTEBORGS FÖRSTA FILMVISNING

V.1

Den 26 december 1896 debuterade en ny uppfinning i Göteborg. De bilder som ställdes ut på Valand i Konstföreningens regi hängde normalt stilla på salongernas väggar. Nu skulle allt förändras, för i stadens tidningar kunde man läsa följande annons:V.2
V.3
Det var inte Edisons kinematograf som visades,  men han var den som oftast kom med uppfinningar vid den här tiden, och kända namn säljer bättre. Trots den höga entréavgiften verkar det ha blivit succé. Den särskilda damrabatten togs bort efter några dagar då det kostade 50 öre för alla vuxna och 25 öre för barn. (Det finns en teori om att ”Dam” var en felskrivning för ”Barn”.) Dagen före nyårsafton förklarade en annons att tiden nu var utsträckt 11-3 och 4-10 på vardagar.

Redan den 23 december hade det varit en privatvisning för bland andra pressen. På självaste julafton hade Göteborgs-Posten en artikel om händelsen.  Det måste ha ansetts som en stor nyhet, för texten var ovanligt lång och dessutom signerad. Göteborgs första biorecension skrevs av signaturen Monocle:

“… Rörliga ljusbilder, framställda genom kinematograph, komma enligt annons att förevisas å Valand. Den omnämnda apparaten, Edisons senaste uppfinning, återger på ett underbart sätt serier av fängslande bilder – allt som lefver och rör sig i naturen, trafiken på gator och torg, hafvets vågor, som torna sig upp: allt ter sig så tydligt och nära inpå oss. Den märkliga apparaten har aldrig förut visats i Göteborg.

Men i våra dagar kunna vi få se hur bilderna taga lif i sina ramar och bli så lefvande att alla gamla familjeporträtt skulle blekna af afvund om de kunde se det.
Och trollkarlen som dessa underverk åstadkommer är tidens mäktige allherskare – eletriciteten.
.
.. En stor hvit skuggspelsyta återför er till er barndoms oskyldiga tid, då ni med armar och händer åstadkom svanor och harar och gubbar som räcker ut tungan.

Men ett, tu, tre ryckes ni ur barndomstankarne in i nutiden med dess pulserande lif.

Ni befinner er på en jernvägsstation.

På perrongen går folk och väntar och in brusar ett jernvägståg.
Det kommer i sådan fart att ni inbillar er att det skall rusa fram ur ramen och köra öfver er der ni sitter och börjar redan bittert ångra att ni inte olycklsfallsförsäkrat er.

… Vidare skåda vi med beundrande blickar en serpentindanserska, så anständigt, att de mest omtänksamma mödrar kunna sätta henne i händerna på sina barn, och roddfärd – en del fruntimmer som stiga ur en båt och på landgången oförsigtigt blotta de mest förtjusande vrister och vador…
De ha, gunås, mycket att lära av serpentindanserskan.

… Vi hade hört glunkas om att kinematographen skulle visa en strand med vågskvalp, och sporde efter föreställningens slut “impression” härom.
Han upplyste oss, att vår förmodan var riktig, men att “vågorna” ännu lågo på tullen och först efter helgen kunde börja skvalpa. Antagligen vilja tullherrarne ta sig en funderare på enligt hvilken rubrik förtullningen bör ske.

Till förmån för den af skyddstullar ruinerade statskassan föreslå vi en ny rubrik: Vågor, andra slag, 5 kronor per kilo.

Graphofonen är en förbättrad fonograph. De besvärliga hörlurarna hafva aflägsnats och åhörarna lyssnar till graphonen liksom till vanlig instrumentmusik eller ett muntligt föredrag. Vid gårdagens förevisning återgaf graphonen bl.a. en scen ur militärlifvet i Berlin. Kejsar Wilhelm låter alarmera Alexander-gardersgrenaderregementet. Man hör hur alarm slås. Soldaterna rusar till sina platser. Kommandoropen ljuda. Regementet sätter sig i rörelse.

Äfven humoristiska bilder ingå i programmet. Så är “en oväntad honnör” en skrattretande illustration till den fatala belägenhet hvari en gammal gentleman råkar derigenom att han tager plats på samma bänk hvarpå förut en soldat sitter. Soldaten som är ifrigt sysselsatt med en baby och dess vårdarinna, måste hastigt resa sig för att göra honnör för en officer som passerar. När soldaten reser sig förlorar gentlemannen balansen och kommer i närmare beröring med allas vår moder jorden – samtidigt som bänken ramlar över ända. Att få bänken rätt och gentlemannen ren blir soldatens allt annat än tacksamma uppgift.”

Andra recensioner kom den 28 december:

“Förvånansvärt är att se t.ex. huru ett bantåg avgår från stationen i full storlek eller det lif och den rörelse som råder vid Operabaren i Paris. Allt tillgår så naturligt att man formligen tror sig lefva in bland den mängd som här är samlad och i den trängsel som råder med droskor, ekipage, spårvagnar, arbetsfordon m.m.” (Handelstidningen)
“…något så intressant och märkligt att man verkligen ej kan tänka sig maken” (Göteborgs Morgon-Post)

V.5

Arthur Rehn.

Den tyske bagaren i Göteborg Otto Meichner hade fått besök av ett par bekanta från Berlin som berättade om en ny uppfinning kallad kinematografi. Meichner övertalade landsmannen, trädgårdsmästare Max Ferdinand Haberman att köpa en projektor (antagligen från Edgar Normand) och några filmer. Som maskinist tog han en av sina anställda i bageriet, Arthur Rehn.

“På den tiden var jag anställd som sockerbagare hos Otto Meichner [Stolz karamellfabrik] här i stan. En dag kom det ett par tyskar, landsmän till min chef alltså, som hette Ornas och Buschau. De hade i Berlin sett en ny uppfinning som kallades kinematografi och som väckt stor uppmärksamhet. Det verkade som om man skulle kunna göra pengar på den. Till dessa filmpionjärer slöt sig ännu en tysk-göteborgare, trädgårdsmästaren Max Ferdinand Haverman. Meichner bad mig att jag skulle sätta mig in i hur en projektor sköttes. Jag var en 18-19 år och var naturligtvis pigg på allt nytt, så jag accepterade. Därmed var biografsällskapet fulltaligt.

Vi spände upp vår duk i vad som numera är Valands festvåning, då konstskolans utställningslokal. Vi visade våra filmer från kl. 13 till kl. 22 eller 23. För att dra folk behövde vi affischera. Och jag gick omkring och satte upp plakat på träden i parkerna i stan, men då tog polisen mig och sa att det var förbjudet. Förresten så hette en av våra filmer just “Affischering förbjuden”…

[I GT 11/1 1957 hade Rehn berättat att “det var göteborgspremiär för sandwich-män, 6 stadiga Landala-pojkar vandrade runt i staden med stora reklamplakat om den förestående världshändelsen. (Mycket populärt extraarbete som honorerades med 1 kr pr gång.)”]

Jag stod och vevade min klumpiga projektor – principen för den har emellertid inte ändrats ännu. På första bänkraden där det var finast att sitta på den tiden satt familjen Dickson, som tillhörde våra flitigaste besökare.

På första bänken fick man betala hela 50 öre, men på de andra kostade det bara hälften. Vi hade ju också andra inkomster för det hände att filmen gick av. De bildrutor som då blev oanvändbara klistrade vi upp på en pappskiva där det stod “Minne från kinematografen” – de kostade 25 öre.

– Folk var litet misstänksamma mot den nya uppfinningen, och det hände inte sällan att folk lyfte på duken för att titta efter om det var något fuffens. När vi under vår långa turné hade lappar bland publiken blev de så rädda när vi visade en film med ett tåg som rullade in på stationen, att de sprang ut eller hukade sig. Huka sig gjorde förresten många även betydligt längre söderut.

Det var inte lätt att vara biografmaskinist under pionjärtiden, trots att projektorerna inte var på långa vägar så komplicerade som nu. Filmen var oerhört eldfarlig, och kolen i projektorerna var alldeles för stora. Det blev så vart i projektorn att kylvattnet i den glasvägg som skilde kolet från filmremsan ofta kokade. Det gällde alltså att veva med en viss försiktighet.

– Projektorn var förmodligen tillverkad i Frankrike på licens av Edison, men snart nog gjordes ett försök att konstruera en svensk. Den gjordes efter vår projektor hos Ljungbergs mekaniska verkstad på Södra Hamngatan.

När Meichners biografsällskap hade turnerat färdigt i landet så ville herrarna försöka sin lycka i huvudstaden, men då hade Olof Leja börjat visa “rörliga bilder” där redan, och göteborgarna kunde inte få tag i någon lokal. Arthur Rehn ville inte gå arbetslös så han slutade med filmjobbet och återvände till sockerbagararbetet i Göteborg. Strax därefter blev han emellertid svarvare [Bohus mekaniska] och han fortsatte på den banan och lämnade filmen för gott.”

(Bengt Röhlander: “Göteborgare visade film på Valand 1896″, GT 26/12 -54)