Röda Sten

Karamellbröderna Anton och Fred Kanold och deras fastighetsaffärer utgör grunden för Göteborgs andra biografkedja. 1917 bildades Fastighets AB Orion med Fred Karnold som verkställande direktör och en styrelse bestående av direktör Carl Jönson, landfiskal Carl Rhodin, Ivar Westerberg och Anton Karnold.

I huset vid Lilla Nygatan 2/Östra Larmgatan 22 från 1850 fanns från början bara bostäder. 1917 köptes det av Orion från handlanden Knut Lindstrand. En fjärde våning byggdes på och lägenheterna ersattes med kontor och biografen Palladium. Arkitekter var O. Dymling och P. Nilsson.

Styrelsen för Palladiumbolaget bestod av N. Y. E. Christensen (direktör), Fred och Anton Kanold, Westerberg, Rhodin, Jönsson och Viktor Skånberg.

På 1970-talet stod Palladiumbiograferna som fastighetsägare, men när Europafilm 1980 tog över kedjan följde inte fastigheten med. Efter ett par år sålde AB Kanold huset till Trygg Ömsesidig Livförsäkring, som är den nuvarande ägaren.

På samma sätt var kedjans övriga biografer uppdelade i olika fastighetsägare, samtliga med kontor i Palladiumhuset. Här fanns också Skandinavisk filmcentral (1920-22) och Svenska Musikerförbundets göteborgsavdelning (1923-1939). Än i dag tillhör biografpersonalen musikerförbundet, en tradition som går tillbaka till stumfilmens dagar när musikerna var en viktig del av filmupplevelsen.

Järntorgsbiografen, som snart döptes om till Rialto, tillkom via krokiga vägar. Kedjans tredje biograf, Röda Sten, kom 1934, med Byggnadsföreningen Mariaplan 3 u.p.a. som fastighetsägare. Föreningen tecknades under olika perioder av Christensen, Orion och direktör Frans Hausl (Palladiumbolagets chef från 1941). För själva bion svarade AB Röda Sten.

PALLADIUMBOLAGETS BIOGRAFER
Palladium 1919
Rialto 1923, från 1969 Prisma
Maxim 1926
Odéon 1927-1928
Scala 1928-1933
Röda Sten 1934-1963
Carolus 1935; från 1973 Star
Fyren 1943 (Fyren samägdes av Palladium, Centrumbio och Europafilm i Biograf AB Fyren.)
Biorama 1965
Biograferna gick 1980 över till Europafilm, som köptes av SF 1984.

I början av 30-talet fanns det bara två biografer väster om Järntorget, Olympia vid Långedragsvägen och Majornas Bio vid Stigbergstorget. Så när Palladiumbiograferna öppnade Röda Sten vid Mariaplan 27 augusti 1934 var det med övertygelsen att det fanns ett behov i de västra utmarkerna. Mycket riktigt, biografen klarade sig ända fram till den stora biodöden på 60-talet. Ingången var under orden “Röda” på fasaden med affärer på båda sidor om foajén.

En kåsör (signaturen -we) blev så till sig att han tyckte att Mariaplan började bli en allvarlig konkurrent till Piccadilly Circus. De var ju båda runda och biografens neonskylt skulle säkert följas så småningom av reklam för tandkräm och rakvatten. “Det måste vara litet oroligt att bo vid Mariaplan efter detta.”

HT rapporterade den 28 augusti: Premiären började med att Fritiof Hedvall trädde framför ridån och läste en prolog av Fritz Schèel, som minde om allt vad den riktiga Röda Sten fått skåda under seklernas lopp ute vid älvmynningen, där sjöfarten väller fram, och anknöt därtill allt vad filmen har att berätta av gammal och nytt

Premiärfilmen var Flickorna i Gamla stan, “en stockholmsfilm” med Edvard Persson och Gideon Wahlberg, som samtidigt gick upp på Palladium, men som förspel visades Film-Bengts film från gamla Majorna. Det var utsålt långt i förväg till båda kvällsföreställningarna.

Maskineriet är det modernaste i Sverige med hela anläggningen speciellt byggd för ljudfilm. Den är av Philips fabrikat, alltså holländsk, och har dubbla aggregat, så att man omedelbart kan tillgripa reservaggregatet om det ordinarie skulle krångla. Kasetterna rymma 1 500 m film, vilket innebär att man endast behöver två kasetter för en helaftonsfilm.

Man hade bara en projektor, vilket innebar att det behövdes en paus i långfilmen för att ladda om. Då hördes Fritiof Hedvalls röst igen, denna gång genom högtalare, som berättade att biografen har en anordning så att publiken kan få höra extra upplysningar, sportresultat o d direkt från maskinrummet under filmpauserna.

Entrén låg mitt i den främre lägre affärsdelen av huset. Till vänster i vestibulen fanns biljettkontor och toaletter, till höger konfektyraffären. Man kom in salongen mitt på den ena långsidan. Det finns två olika uppgifter om antalet platser: 527 och 467.

Från början var väggarna sammetsklädda, rött upptill och svart-grönt nedtill, pelarna gick i svart sammet, ridån i mörkgrönt. Börje Hansson och Åke Blomberg hade målat ljusa bilder i taket. Det var smalt och högt och en smula trist. 1944 ansvarade arkitekt Gustaf Alde för en renovering: panel i laserad furu nedtill, ljudabsorberande plattor i blått upptill. Duken blev större, ridån i röd sammet och lokalen gav en trevligare känsla.

Den symboliska röda stenen av plåt ovanför entrén (av en besökare beskriven som en tjock fransyska avsedd som middagsbiff åt jätten Finn) ersattes med en baldakin och en träklädsel i teakfärg som kommandobryggan på ett fartyg. Återinvigningsfilmen var Till sista man.

1946 var det dags för en ny ombyggnad. Nya röda stolar kom från Robert Ditzinger i Stockholm och golvet fick en lutning, en tydlig trend i biografdesign vid den här tiden. Återinvigningsfilmen 23 september hette Två glada sjömän i Alaska. Den 31 maj 1963 stängde biografen

Emil Rogård, som förestått Scala under biografens första fem år, utsågs till att sköta Röda Sten. Fredrik Bergendahl (född 13/12 1916) inträdde i biobranschen som maskinist på biografen 1934 efter studier vid Hermods Korrespondensinstitut. Olle Nyholm (född 2/10 1920) var maskinist från 1937.