Facklan

17.7

Efter en renovering av Intima Biografen öppnade biografen den 30 augusti 1944 med det nya namnet Facklan. August Carlssons änka Emma var nu ensam ägare. Den första tiden försökte man sig på att vara kortfilmsbiograf, men det dröjde bara ett par månader innan långfilmen var tillbaka.. Först kom Kalle på Spången den 1 oktober.

https://i0.wp.com/cf2.imgobject.com/t/p/original/3amkfidmPbMqMIsahY3bQBTrl6y.jpg

Redan den 1 februari 1945 fanns det en ny ägare till biografen, Royal-Film, Göteborgs fjärde biografkedja, som senare blev Sandrew.

Göteborgs-Posten skrev den 15 september 1946 om försöken att göra Facklan till en renodlad reprisbiograf, många göteborgare hade önskat få se om filmer som Borta med vinden och Den stora illusionen. Men det kunde vara svårt att få filmbolagen att släppa till en storfilm, även som repris, på en liten biograf. I samband med ombyggnaden sommaren 1950 pratade man fortfarande om att göra Facklan till “en reprisfilmsbio av bästa klass, alltså med äldre utländska märkesfilmer på repertoaren”.

Renoveringen var omfattande, det var nästan bara väggstommen och platsantalet, 167, som var samma. Det blev nya fåtöljer, ny ridå, ny duk och ny inredning i både salong och foyer. Lars Erik Strömberg var maskinist vid den här tiden. Maskinrummet fick äntligen dubbla projektorer, så att det inte längre behövdes någon paus under visningen. (HT 19/9 -50)

17.13ny17.19

Biografen stängde den 8 juni 1961. Huset, från 1863, står kvar, men är så mycket ombyggt sedan 1961 att det inte finns några spår av tidigare verksamhet.

17.15

Lindholmens Biograf

33.1

Den 9 september 1893 beslutade ett tiotal ungdomar i nykterhetslogen på Lindholmen att bilda en klubb för att samla ungdomen kring idrotten och så tändes Aftonstjärnan. Man lånade pengar för att bygga ett klubbhus. Byggmästaren Olsson (“Noremobon”) lovade att det skulle stå färdigt på ettårsdagen av klubbens bildande. Huset brann ned fredagen den 5 augusti 1902. Planering inleddes genast för vad som skulle bli den nuvarande byggnaden. Redan den 22 november hölls taklagsfest och B-salen var klar så att man kunde hålla nyårsvaka i den.

Den 1 mars 1903 invigdes huset med 500 personer närvarande i A-salen när redaktör A C Lindblad förundrades över att fattiga arbetare på Lindholmen kunnat åstadkomma detta. Men de flesta av områdets bostadshus i slutet av 1800-talet byggdes på det här sättet, som lagarbete mellan 4-8 varvsarbetare. I början av 1900-talet tillkom landshövdingehus och när Lindholmen 1920 var fullt utbyggt hade stadsdelen drygt 4 000 innevånare.

Aftonstjärnan, Lindholmens “Folkets hus”, blev ett hem för olika föreningars aktiviteter och möten, men även fester och danstillställningar. 1910 blev man först på Lindholmen med att installera el, samtidigt drogs vatten in i de två lägenheterna. Enligt Länsstyrelsens dokumentationsskrift inför byggnadsminnesförklaringen (nr 37, 1994), så började man hyra ut stora salen (A-salen) på andra våningen till biografföreställningar 1915.

Arne Andersson, född och uppväxt i föreningshuset, och antagligen son till vaktmästaren Karl Andersson räknar i Gamla Lindhomspojkars Jultidning 1970 upp aktiviteter som kunde förekomma:

…Arbetareinstitutets föreläsningar med ljusbilder om upptäcktsfärder, kurserna i linjal- och maskinritning, nykterhetslogerna med barntemplet om söndagarna, andliga väckelsemöten av Frälsningsarmén och Smyrna, schacktävlingar … föredrag om riks- och kommunalpolitik, teater, sång och musik … bio, dans, dragspelskonserter, bordtennis, trollkonstnärer, brottning…

Uppgiften i Länsstyrelsens skrift om att A-salen rymmer 400 personer avser antagligen andra aktiviteter än filmvisning. De 260 bioplatserna var fasta träbänkar. En vedeldad träkamin utgjorde den enda värmekällan på vintern. Trots det så lär det ha funnits skäl för smeknamnet “Loppis” säger vissa som minns, andra menar att det bara var enklare att säga “Ska vi gå på Loppis?” än “Ska vi gå på Lindholmsbiografen?” Några lär ha sagt “Loppan”.

Man gjorde ett projektorrum av trappans burspråk, men det visade sig att projektionsvinkeln blev för brant, och småningom togs ett av lägenhetsrummen i anspråk för maskinrum. Förutom A- och B-salen rymde huset ett biblioteksrum och i bostadsdelen fem lägenheter.

Informationen om när bioverksamheten startade och vem som drev den är motsägelsefull i olika källor. Uno Asplund och Hans Sidén menar att det var 1918, och det kan vara så att en mer permanent verksamhet tog sin början då, men mycket talar för att någon form av filmvisning förekom redan från 1915.

Enligt Svenskt biograf- och filmfolk i ord och bild (1940) hade Karl Andersson (“Kalle Lalli” – född 5/8 1872) innehaft och drivit bio i alla år sedan 1915. De uppgifterna lämnade han säkert själv, och det är väl troligt att han tog i lite i överkant, för andra källor motsäger honom. Andersson var plåtslagare och förman vid Lindholmens varv sedan 1921. Han var också medlem i föreningen Aftonstjärnan och under en lång period ordförande.

Så varför är Anderssons uppgifter felaktiga? I en minnesskrift anges mölndalsbon herr Karlström som ägare till biografen 1916 med visningar enbart lördagar och söndagar. Han klagade på att förtjänsten var dålig eftersom man samtidigt anordnade dans i B-salen (som tillsammans med C-salen låg på första våningen) och funderade på om han skulle fortsätta med biografen under 1917.

Av detta kan man dra slutsatsen att den som ansvarade för biografen var utomstående, och att han var orolig för sina intäkter. Länsstyrelsens skrift påstår att husets vaktmästare stod för driften av biografen under någon period, men det måste i så fall gälla under tider när inte någon av de namngivna ägarna skötte den, till exempel om Karlström gav upp.

Andersson blev den siste vaktmästaren och han flyttade med sin familj från huset 1936.
Enligt Porträttgalleri utgivet av Sveriges biografägareförbund 1920 “äger och leder f.n.” Oscar Brune Lindholmens biografteater. Han inträdde i biografbranschen 1915, men troligen på ett annat ställe.

Namnet Lindholmens Biograf började användas i och med att han tog över verksamheten 1918 och utökade visningarna till fredagar. Han var född den 1 april 1881 i Öxabäck, revisor i Göteborgs biografägareförening och ogift. Några få bevarade bioprogram från 1919 visar att verksamheten då var regelbunden, 30 000 besökare lär ha kommit under året.

33.3

1/9 1918 (ovan), 27/4 1919 (nedan)

1919.11

1921.6

33.5

Barnprogram kl 6:

Penrods olycksdag
Chaplin som filmskådespelare
Skeppsbrutna bland kannibaler: Första avdelningen: Två slags människoätare
(Vid Nya Guineas kust led expeditionen skeppsbrott och expeditionens medlemmar kunde med knapp nöd rädda sig och det viktigaste av sina förråd i land. De fingo ett ganska kyligt mottagande av infödingarna, vilka ha den tråkiga vanan, att när det faller lägligt, äta upp sina medmänniskor.)

I början av 1921 gick Brune med 460 kr förlust under årets första sex veckor. Han bad om att få hyran sänkt, men istället annullerades hans kontrakt. Föreningen Aftonstjärnan tog själv över driften, och som vaktmästare är det troligt att Karl Andersson blev ansvarig. I biografägareförteckningen från 1936 står John Hvarvenius, hemmahörande på Haga Östergata 20, som ägare och i förteckningen från 1939 Karl Andersson.

Med de fakta som står till buds är den troliga händelsekedjan att Andersson slutar driva biografen när han flyttar från huset och Hvarvenius tar över, men ger upp efter ett tag och Andersson kommer tillbaka. Med tanke på att det hinner förflyta en viss tid från uppgiftslämningen tills förteckningen kom ut är det troligt att ägarbytena skedde åtminstone året innan publiceringsåret.1936 hade biografen 230 platser och 1939 228.

Jörgen Jarkvist har för uppsatsen Hisingens Biografer (Filmvetenskap vid Göteborgs universitet, 1996) intervjuat Erik Bohlin, som minns en hel del från verksamheten i Aftonstjärnans lokaler, bland annat att pianisten 1924 råkade spelade Här dansar Fridolin till bilder från Hjalmar Brantings begravning – och om det blev tyst, berodde det på att han tog sig en klunk ur pilsnerflaskan.

1941 upplöstes föreningen Aftonstjärnan och fastigheten köptes av Hugo Hammarin som inrättade en karamellfabrik, A Göransson & Co,  i B- och C-salarna.

I förteckningen från 1942 finns en överraskning. Där står Royal Film (blivande Sandrew) som ägare till Lindholmens Bio. Bolaget började etablera sig i Göteborg med Royal 1940 och Plaza 1941, så vad vore mer naturligt än att muta in en biograf på Hisingen också, men det är osäkert om det kom igång några visningar.

Det finns inga tidningsannonser för Lindholmens Bio från den här tiden som skulle kunna bekräfta att verksamhet pågick. Kan det ha varit så att man ångrade sig, att lokalen inte var tillräckligt ståndsmässig (karamellfabrik i undervåningen) för det nya företaget, och att det var orsaken till att visningarna på biografen dog ut under en period 1943 tills de återuppstod under namnet Stjärnan den 25 september? Royal Film förvärvade istället den två år gamla Capitol-biografen 1943.

Mignon

MIGNON-001

I november 1941 öppnade två biografer i Göteborg, som låg varandra märkligt nära i tid och rum. På månadens första dag kom Mignon på Linnégatan 64. Tre veckor senare var det dags för Capitol, bara några kvarter därifrån vid Skanstorget. Och året innan hade Rio på Landsvägsgatan invigts.

Alla var privatägda och alla hade för avsikt att köra goda repriser, det var nog det enda sättet att få en repertoar om man inte tillhörde någon av Göteborgs fyra biografkedjor, Cosmorama (senare SF), Centrum, Palladium eller Royal (senare Sandrews). De urgamla Östra Bio (1918) och Svea (1909) levde vidare med rika reprisprogram.

Både Mignon och Capitol öppnade med samma film, Cobra, med djungeldrottningen på modet, Dorothy Lamour och Robert Preston. Den hade haft premiär fyra veckor tidigare på Palladium och Röda Sten. Söndagsmatinéer var en viktig del av biografernas verksamhet vid den här tiden och redan dagen efter invigningskvällen visade Mignon En bengalisk lanciär med Gary Cooper.

65.2

Göteborgs-Posten rapporterade om den nya biografen söndagen den 2 november:

Över entrén har byggts en baldakin med namnet i neonljus och tre stora fönster ger goda reklammöjligheter. Hallen med biljettluckan är enkelt men trevligt inredd och salongen är ljus och luftig. Ena sidoväggen är helt i björkpanel liksom inramningen till projektionsduken; taket, ena långväggen och en rund bärpelare äro kalkbehandlade och väggen i bakgrunden är hållen i blå färg. Bänkarna äro bekväma och klädda med rött tyg. Vidare kan tilläggas att ridån är en vit s.k. färgspelsridå och lokalen är försedd med modern ventilationsanläggning. Maskinutrustningen är också fullt modern med två Erko-apparater för ljud och bild samt Gelosoförstärkare.

Pelaren blev med tiden berömd, för den skymde delvis sikten från ett par platser. I biografer som hade sådana lite sämre platser fanns det ofta instruktioner till kassörskan att bara sälja dessa till mindre nogräknade besökare som såg ut som om de inte vågade klaga – upprörda klagomål vid kassan var ingen bra reklam, men kunde man hitta folk som led i tysthet, så var det en biljett såld. Det fanns 182 platser.

När biografstrejken slog till den 17 juni 1946 stängde stans alla biografer, utom just Mignon. Ägaren, Ottar Edorson (AB ATA), körde själv filmen och hans fru satt i kassan, men man kunde inte få någon ny, så de fortsatte att visa Badflickan med Esther Williams.
1 juli var det stopp även för Mignon. Antagligen kunde inte badflickan Esther locka hur länge som helst, och trycket från de fackligt anslutna biograferna måste ha varit stort.

Strejken slutade måndagen den 2 september, men Mignon slog upp portarna redan på söndagen, två dagar före alla andra biografer. Det uppdämda biobegäret var stort, folk slogs för att komma in. Långt före öppningstid tryckte en kompakt folkmassa på, och det blev så oroligt att vaktmästarna var tvungna att kalla på polis. Och ändå var det bara Badflickan som gick i repris.

65.315/12 1946 (ovan); 4/10 1947 (nedan)

65.4

Ottar Edorsons exakta funktion vid Mignon är svår att fastslå från den information som finns, möjligen var han bara föreståndare. Eller också var han delägare tillsammans med stockholmaren direktör Gösta Håkansson i AB ATA. Det är detta företag som anges som ägare till biografen i biografägareförteckningarna mellan 1942 och 1947 och figurerar i Adresskalendern 1942-1956.

Från den 13 juni 1948 tar Carl Nelson vid Royal Film över biografen. Edorson verkar ha fortsatt på någon sätt, för när Royal Film drar sig tillbaka den 31 december 1960 tar han över driften tillsammans med hyresvärden Richard Ahlgren innan Svensk Filmindustri blir den siste ägaren från den 4 juni 1968.

Efter att Kronan döpts om till Smultronstället och börjat visa art-cinema saknade SF en riktigt bra nedflyttningsbiograf för sin vanliga repertoar. Därför fyllde Mignon ett tomrum. När huset rivningshotades i början av 80-talet drev personalen på Mignon en kampanj för att en ersättningsbiograf skulle byggas istället. Överraskande nog gick SF med på det, samtidigt som man stängde två andra biografer utanför centrum, Kaparen vid Stigbergstorget och Flamman vid Redbergsplatsen. Antagligen såg man en ny trippel lite utanför centrum som ett ekonomiskt försvarbart alternativ till de två enorma singelbiograferna. Personalen fick inte igenom sitt krav att den nya biografen skulle kallas Mignon. I stället blev det Klappan, på andra sidan kvarteret vid Sveaplan.
65.5Mignon

Plaza

36.12

1941 bytte Scala namn och öppnade som Plaza den 3 september. Royal-Film (från oktober 1965 Sandrews) blev ny ägare. En rejäl ombyggnad ägde nu rum. I princip stod bara fasaden kvar. Arkitekten, som hette Nils Olsson, var redan ansvarig för sju av stadens biografer.

Rivningen av den gamla interiören inleddes den 1 juli och den 22 juli kunde närmare 40 man, under ledning av ingenjör Dan Frändberg, börja installationen. Nästan 100 arbetade när det var som mest bråttom.

42.8

Direktör Carl A. Nelson (född 13/9 1899 i Stockholm) vid Royal Film, som hade 14 biografer runt om i landet, var på besök i Göteborg för att övervaka arbetet:

Det är vår mening, säger han, att förvandla lokalen till en verkligt elegant premiärbio.

Platsantalet ökade med nästan 100 stolar. Vi ha uppnått detta genom att riva ned en vägg och ändra om läktaren. Så sänka vi taket för att ge lokalen en mera intim prägel.

Väggarna madrasserades och bekläddes med pegamoid i en varm vinröd ton, samma färg fick stolarna. Balkongen, som gick i en båge, fick en panel i valnötsmahogny och läderimitation i beige. Salongen, med en bakre vägg klädd i blå sammet, var nu dubbelt så bred och duken satt mitt på väggen, omgiven av en panel i sapeliimahogny och ridå i silver.

42.7

Fasaden stod kvar, men den kommer att ändras på det sättet att det sätts upp en glasbaldakin, som jag hoppas skall bli mycket effektfull. Den blir skålformad, skulle man kunna säga, med ett olikfärgat neonrör i varje skål. En ny effekt à la Broadway på gamla Östra, tyckte Handelstidningen. Nya moderna dörrar och reklamarrangemang ha vi naturligtvis tänkt på. Uppvärmningen blir elektrisk [vilket var en nyhet vid den här tiden.

Publiken imponerades av neonrören i baldakinen, glastaket i foajén, de maddrasserade dörrarna till salongen och ljusspelet på den vita ridån. Ventilationssystemet var ultramodernt, luften kom in vid taket och försvann genom 300 små hål under fåtöljerna, som var 416 till antalet. Projektorerna var Ernemann VII B med Magnasol II Hi-lampor och Zeiss Ikon ljudutrustning. Intrycket var starkt, med tanke på krigstid och materialbrist.

42.15

När Royal-Film öppnade Plaza 1941 var tanken att bion skulle få dubbelpremiärer med Royal, och den första blev Spökreportern med Åke Söderblom och Anna-Lisa Ericson.

Den 6 december 1946 startade Plaza Non-Stop med “Krossen” från Skräckens hus, och det kom en ny film varje fredag 12-18. Senare i december visades Varulven i London och Spindelkvinnan slår tillbaka. Genren var tydlig. Men den 2 januari 1947 kom Revolver-Bill,  den 1:a västernfilmen på Plaza Non-Stop. Genren blev i fortsättningen dominerande på bion.
42.12

Plazas repertoar blev med tiden alltmer pang-pang och äventyrsfilmer med sjunkande publiksiffror. Från 1960-talet återgick man till mer traditionella filmer. 1968 stängde bion för omfattande renovering och när den öppnade i augusti hade den fått namnet Cinema.

42.10

Sandrews: Royal-Film

Den sista av de fyra stora biografkedjorna i Göteborg blev Royal-Film, som så småningom skulle ha Capitol, Plaza, Facklan och Mignon (samt, från 1938, Grand i Mölndal). Direktör Carl A. Nelson, regissör Schamyl Bauman och biokung Anders Sandrew (från 1941) var delägare i bolaget. Nelson var sonson till N.P. Nilsson “Häst-Nisse”, som ägde flera av Stockholms tidigaste biografer.

1953 förvärvade Sandrews samtliga aktier, och 1965 försvann Royal-Film som begrepp och ersattes med Sandrews. Chefer i Göteborg har genom åren varit disponent Bror Nelson (född 25/7 1897), Ingeborg Sjöberg, Reinhold Taube (från 1966); Lena Rehnberg (från 1991) och Kent R. Anderson (från 1996).

 

Sandrew 1-2-3

76.1

Den 16 december 1972 invigdes för första gången i Göteborg en ny biograf med flera salonger. Sandrew funderade i slutet av 60-talet på hur man skulle kunna motverka den nedåtgående trenden i biografbranschen. I London och Paris upptäckte man multibiografen, men medan man i England satsat på salonger som var av samma storlek, så menade Sandrews chef Göran Lindgren, att det vore klokare med olika stora, då kunde filmerna flyttas ned till en mindre duk när publiktrycket minskade.

Den första biografen av den här typen som invigdes i Sverige var Grand i Stockholm som byggdes om till Grand 1-2-3 (senare också en fjärde salong) med resp 352, 97 och 48 platser. Den öppnade i september 1970. Göta blev den första göteborgsbiograf som förvandlades på det här sättet 1977, med en tredje salong 1979.

Sandrew fortsatte trenden. Lund fick en trippel 1-2-3 1972. I Göteborg fanns ingen lämplig biograf att göra om, så där byggde man Sveriges första flersalongsbiograf i Nordstan, invigd 16 december, med 159 + 76 + 76 platser. Under de närmaste åren spred sig den nya biograftypen till fler städer: Malmö, Linköping, Uppsala (1973), Helsingborg (1974), Umeå (1975), Halmstad (1976), Norrköping, Kista, Eskilstuna, Gävle (1977), Boden, Västerås, Borlänge, Södertälje. Även Stockholm fick fler månglingar under den här perioden.

76.3

Den stora fördelen var en minskad personalstyrka och lokalkostnaderna utslagna på fler föreställningar. Det här innebar att man kunde starta visningarna redan mitt på dagen, men på de mindre orterna visade sig publikunderlaget för litet eller biovanorna för rigida, så där gick man snart tillbaka till kvällsvisningar.

I dag, när den här typen av anläggningar blivit en norm, är det svårt att förstå den misstro som resten av filmbranschen visade Sandrews tilltag. Man skrattade åt den lilla salongen i Grand på blott 48 platser och de amerikanska filmbolagen vägrade lämna sina filmer till de här små lådorna.

Anders Sandrew kom till biografbranschen på samma sätt som göteborgspionjären Anders Skog hade gjort redan 1904. De var båda affärsinnehavare och de såg vilket stort intresse det fanns för filmen. Sandrews första biograf blev Metropol i Stockholm, som invigdes 9 november 1926. På drygt tio år växte en kedja med 16 biografer upp i huvudstaden. I början av 40-talet blev man delägare i Carl Nelsons landsortskedja Royal Film.

Den första biografen i Göteborg blev nybyggda Royal 1940. Senare tog man över Capitol, Plaza (som blev Cinema), Facklan och Mignon, Royal Films biografer gick så småningom över till Sandrews. När Sandrew 1-2-3 byggdes i Nordstaden återstod bara Cinema och Royal, Facklan hade stängt, Capitol och Mignon gått till nya ägare. Cinema stängde också snart, med tre nya salonger i Nordstan tyckte man att den blev överflödig. 1986 byggdes Nordstan ut och trippeln stängde, för att samma år öppna med sju salonger i källaren, nu med namnet Sandrew Nordstan.