Olympia

Anders Skog (1859-1929) föddes i Stommen, Gunnarsskog, två mil norr om Arvika, och var en mångsysslare. Han kom till Göteborg ca 1880, började 1884 som grosshandlare med försäljning av smör, ost och bacon åt rallare vid västkustbanan. Efter att hans syster, som var gift i USA, skickat honom en Smith Premier-skrivmaskin såg han 1896 till att bli agent för skrivmaskinsfirman i Sverige.

Genom amerikanska kontakter hamnade han i Paris där han studerade fonografen hos Werner Frères och blev generalagent för Edison i Sydsverige. Han gjorde vid hemkomsten inspelningar på fonograf som han sålde till kringresande filmvisare och kaféer i Sverige, Danmark och Island – en tidig jukebox.

Skog förekommer som handlande i Adresskalendern från åtminstone 1884. Han bytte ofta lokal: Kungstorget 8, Vallgatan 13, Sillgatan 13, Vallgatan 27 och Drottninggatan 13 innan han till slut blir mer permanent med lager på Drottninggatan 18 och kontor i gamla Korkfabrikens hus vid Magasinsgatan 17. En annons i kalendern 1900 berättar att han nu börjat sälja grafofon- (fonograf-) -apparater. En äkta Columbia, som vunnit Grand Prix i Paris 1900, kunde fås för 20 kr, inspelta och insjungna originalrullar för 2 kr styck och stora, så kallade Grand-rullar för 6 kr.

Från 1902 har han “utställning” och minutförsäljning i Arkaden, nu med apparater från 10 kr och inspelta och insjungna P-rullar (förkortning för pianorullar) för 2 kr styck eller 20 kr för dussinet. “Öfver 500 olika nummer.” Han fortsätter att titulera sig som handlande. I Adresskalendern finns inte ett spår av att han drev biograf i Arkaden.

Enligt en intervju i GP den 7 juni 1960 med landets äldste biografmaskinist, 79-årige Emil Andersson, så var Anders Skog den enda på den här tiden som importerade film och apparater.

De första var Edisonprojektorerna, men eftersom de inte låg i samma klass som t.ex. de franska och engelska, kom edisonsfabrikatet till mycket litet användning här i Sverige.

– Anders Skog, som inom parentes var en hårdhudad chef, får man nog räkna till en av de allra främsta pionjärerna. Det var strängt taget han som satte fart på bioverksamheten här i landet. Han hade intresse och pengar. Två egenskaper som var nödvändiga.

– Jag minns, att den första som fick köpa en apparat var teaterdirektör Oscar Wennersten, känd författare till många folklustspel som ännu i dag spelas på våra friluftsscener. Han köpte apparaten på avbetalning och jag skulle, som Skogs representant, följa med som maskinist och framförallt inkassera avbetalningarna på apparaten.

Andersson sammanfattade också utvecklingen:

– Det var goda tider och bra förtjänster några år…, men folk tröttnade naturligtvis på, att se de gamla filmerna. Några nya kom sällan in, i alla fall inga med nya motiv. 1906 och nästan hela 1907 låg därför alla biografer i landet nere och det var först hösten 1907 som det på nytt blev liv i dem. Det var när Nordisk Film i Köpenhamn började spela in små kärleksfilmer m.m.

Emil Andersson tycks ha rest omkring i Sverige, Norge och Finland med Wennersten redan från 1901. Det innebär att Skog sålde filmprojektorer långt innan han startade Olympia.

Tillsammans med göteborgaren Johnsson öppnade Andersson 1903 Stockholms första permanenta biograf vid Biblioteksgatan. Han var den förste i Göteborg som monterade in “sjunkande belysningen” i en biografsalong – när, är inte bekant. Fortfarande 1960 var han innehavare av maskinfirman Andersson & Börjesson i Göteborg.

Skogs lagerchef Anders Bengtsson berättade för Idestam-Almquist hur han mindes när den första filmprojektorn anlände från Werner i Paris, i små bitar i en låda. Bruksanvisningen var på obegriplig utrikiska, men man lyckades ändå få ihop den.

Anders Skog drev även Oriental vid Kungstorget en kort tid i början av 1904 och hade biografer i Stockholm (första 1904), bland andra Ideal vid Biblioteksgatan och Malmö (första 1906). Det blev sammanlagt åtta  runtom i Sverige. Han hyrde ut sina filmer till andra när han var klar med dem själv.

Småningom blev Skog alltmer intresserad av bilar, och avvecklade biografrörelsen. Hans Firma And. Skog var den mest betydande bilagenturen utanför Stockholm. I februari 1909, när han var 50 år, vann han KAK:s vintertävling genom att köra Göteborg-Stockholm på 23 timmar 24 minuter och 42 sekunder. Självfallet gjordes det ett filmreportage från tävlingen.

Som handlande hade Anders Skog internationella kontakter. Så beslutet att öppna en biograf intill  fotoaffären i Arkaden måste ha kommit naturligt när han såg köerna till Göteborgs första biograf en bit bortåt gatan.

I slutet av 1903 tog han upp en ny dörr i fasaden 50 meter till höger om pionjärbiografen, där Törnstens herrekipering senare etablerade sig, och den 9 januari året därpå fick Göteborg sin första biogata när Olympia öppnade.

Olympia hade samma entrépriser som grannen, det vill säga 25 öre för vuxna och 10 öre för barn. En bra lördag kunde intäkterna bli 350 kr. Antal platser är okänt. Som biografmaskinister anlitades bryggardrängar som vevade en Urban Perfect Bioscope-projektor.

Den legendariska stumfilmspianisten Signe Andersson kom till Olympia från Stora Biografen under Anders Skogs tid. Signe hade upplevt Köpenickskapten på Stora Biografen. Den filmen visades på göteborgsbiografer 1908. Skog lämnade Olympia i juni 1909. Så Andersson bör ha bytt biograf någon gång under den här perioden. 1911 flyttade hon till Svea; kan det ha varit i samband med att Edholm blev ägare till Olympia? (Mer om Signe Andersson under Svea.)

Ett osignerat brev i HT-arkivet styrker det mesta av slutsatserna:

Sprängkullsgatan 37 [Signes bostadsadress]
60 År fyller 11/10 43 Fröken Signe Andersson. Har i många år varit pianist i Svea-Biografen många minns nog henne på den tiden. Åren 1906-1908 skötte hon musiken på Stora Biografen dito Biograf Olympia arkaden åren 1908-1910. För sitt glada väsen är det nog många som ihågkommer henne på denna högtidsdag.

SENARE ÄGARE
Efter de första lyckade åren bytte Olympia ägare flera gånger, den 1 juni 1909 tog Carl G Olsson (som då ägde Biograph-Teatern vid Torggatan på andra sidan Gustaf Adolfs-torg) och John Löfmark över för att redan den 14 april 1910 lämna vidare till musikdirektör Carl Bernhard Hultén (pianist vid Grand Kinematograf) som småningom (1911?) lät den gå till Alhambras ägare F W Edholm. Man kan tänka sig att ingen annan ville ha biografen – det fanns hela 18 stycken i Göteborg vid den här tiden, det stängde och öppnade någon om året – och att Edholm helt enkelt bara tog sig an den övergivna biografen.

Biograflokalerna blev allt större och bekvämare på 10-talet och det är märkligt att de två pionjärerna i källaren lyckades hålla sig kvar i konkurrensen så länge. I början av 1915 slog Edholm igen Olympia, enligt Asplund, men i den sammanfattning av biografläget i Göteborg som Aftonbladet gör den 3 mars 1913 finns inte biografen med. (Asplund har skrivit ordet “FEL” bredvid denna uppgift på en fotokopia av artikeln, så det verkar som om han hade bevis för att Olympia fortfarande existerade.) 1917 dog Edholm och Göteborgs första biograf, Alhambra, följde honom i graven. Arkaden var inte längre någon biogata, och skulle hellre aldrig bli det igen.

Arkaden var fortfarande Göteborgs centrum vid tiden för Olympias stängning. Samma år öppnade ett stort café med matsal i bottenvåningen. I ritningar från 1918 framgår att en kägelbana tagit över biograflokalen. Den startade kanske i samband med att biografen upphörde eftersom ett inre rum är markerat som den nya banan, medan det yttre, före detta biograflokalen, anges som den gamla. I Asplunds anteckningar står det “Bowlingbana efter 1915.”

1929 förvandlades det gamla biografutrymmet/kägelbanan till ett musikrum med en ny trappa direkt upp till affären i gatuplanet där Waidele installerade sig. I dag finns inga spår kvar. Byggnaderna kring den diagonalt gående gatan Arkaden revs 1972.

DEN OSYNLIGA FILMAPPARATEN
Emil Andersson berättade i GP 7/6 1960 om en filmvisning med hans kompanjon (?Johnsson) på teatern i Hälsingborg. 27 man ur Södra Skånska Infanteriregementets musikkår spelade och det var premiär för den “osynliga filmapparaten”:

– Tidigare hade ju alltid apparaten varit placerad i salongen men nu hade vi flyttat på en del parkettstolar och tagit ett hål i väggen bakom där apparaten placerats. Men publiken var orolig och bestormade vaktmästarna med frågor om, “vad det här var för skoj”, det finns ju ingen apparat sa’ dom och trodde det hela var ett lurendrejeri. Men desto större blev deras förvåning när ridån gick upp på slaget 8 och filmen började. Den gången fick vi applåder.

I Olympias öppningsprogram den 9 januari 1904 visades Faust i underjorden. Göteborgs-Posten skrev: “Att dessa kinematografförevisningar blifvit ett värkligt folknöje, därom vittnar den ständigt växande köbildningen i Arkaden om söndagsaftnarne.” Man berömde också “den nya, enkelt och praktiskt inredda lokalen” och uppmärksammade särskilt en tjurfäktningsfilm (Tjurfäktning i Barcelona 1903).

Observera hur man betonar ”Nya lokalen”. Detta därför att  den gamla biografen i Arkaden inte hade något egentligt namn. Så kunde det inte fortsätta. Göteborgs första biograf fick snart namnet Alhambra.

En av de största tidiga succéerna hade svensk urpremiär den 27 april. Det var Det stora tågröfveriet i Amerika även känd som Den stora tågplundringen eller Amerikanska stråtröfvare plundra ett posttåg eller Det stora tågrånet, med andra ord Edwin Porters The Great Train Robbery från 1903, av många kallad den första västernfilmen. Den kom att visas upprepade gånger på flera biografer.

En annan klassiker, som antagligen hade svensk premiär på Olympia under året, var den 27 minuter långa Den otroliga resan (Voyage à travers l’impossible, 1904) av Georges Méliès. Det danska bolaget Nordisk Films var en stor leverantör till Göteborgs biografer. Skogs första kontakt med dem ägde rum i december 1906.

Exakt när det här programmet visades har inte gått att fastställa. Skidtäflingarne i Slottsskogen gick den 1 mars. Spökhotellet hade premiär på Oriental den 20 maj och fick två reprisveckor på Olympia från 12 september. Delar av filmprogrammet kunde bytas ut i förtid eller hållas kvar längre. Att det är i början av verksamheten understryks av att man poängterade “nya förevisningslokalen”. Men projektorn är inte längre en Urban utan en Olympia Elektric Biograph; det kan förstås vara ett påhittat namn för att imponera.

Hiawatha visades på Olympia från den 21 januari 1904, Riddar Blåskägg på ännu inte döpta Alhambra. Observera den tidiga sensationsreklamen.

5/10 Bergsbana i Spanien + Jupiter i underjorden (färglagd) + Ett Skeppsbrott + Kolingen och grilljanarne + Komisk badscen – Mixed bath

12/12 En rundresa i Världsrymden i 40 scenerier (förevisad på Alhambra i London första gången 27/10) + Zeus i underjorden + (från 13/12) Göteborg i vinterskrud (en spårvagnsresa med Ringlinjen)

14/12 Drama i en kolgruva + Göteborg i vinterskrud + En tur med trawlångare i Kattegatt + Landstrykaren i badrummet + Den kärlekskranke Rekryten

16/12 Borneo och Ceylon (410 m “tager c:a 25 minuter genom apparaten” – H.M. Loman, medl. i Brittiska fotografiska sällskapet) + Sprätten i trångmål.

27/12 Rekryterna härdas + De amerikanska banktjuvarna (“The Yeggs”) + Konstapeln lurar sergeanten

Stora Biografen

När Stora Biografen vid Södra Allégatan 7 öppnade 6 maj 1905 låg den ett hus bort från Haga Kinematograf som startat sin verksamhet i november året innan. Det är den äldsta av biograferna som det existerar en interiörbild från, och det är också den enda från före 1906 som lyckades klara sig ända in på 1920-talet.

På vykortet från Stora Biografen har man gjort ett collage som inte bara visar salongen, utan också kassa och väntrum, det vill säga foajén. Av publikbilden kan vi dra slutsatsen att det fortfarande var vanligt att behålla huvudbonaden på, något som det skulle bli ändring på när alltfler damer med yviga hattar började skymma sikten. Griffith gjorde till och med en film om problemet, Those awful hats.I annonsen innan öppnandet den 6 maj beskriver Stora Biografen sig som “Första klassens Kinematograf”.

Så här såg invigningsprogrammet ut:

Musik
Blomstertrolleri (kolorerad)
Faust och Margareta [La damnation du Docteur Faust] (kolorerad, handmålad)
Musik
Den förvandlade åsnan
Kasperföreställning (kolorerad)
Utskeppning af bufflar
Den 2 Maj, månskenssvärmare
En vild häst tämjes och dresseras på två timmar
Lerforsen i Norge
Arbete efter skörden
Flickor dansande quadrill
En intressant lektyr (komiskt)
Striden i köket (komiskt).
Visningstiderna var 5-10 sön 1-5, 6-11. Senare påpekade man: “Stor elegant salong med god ventilation”.

När den förste ägaren, handlanden John Jansson, som samtidigt drev Biograph-Teatern vid Sveagatan, övergav Stora Biografen, tog fastighetsägaren, bokhandlare Thor Zackrisson, själv över verksamheten, från 1 november 1905. 1906 titulerade han sig sjökapten vilket kan förklara varför det kom en ny ägare, Otto Montgomery, från 28 april 1906.

1907 hade Zackrisson gått i land igen och kallade sig nu kamrer. 1908 sålde han fastigheten till vice häradshövding Harald Josephson, som drev en advokatbyrå med Sam de Maré på Södra Hamngatan 19 och hade bostad vid Vasagatan 6.

Den 24 november berättade en liten notis i GT att AB Stora biografen hade bildats med ett aktiekapital på 40 000 kr. Styrelsen bestod av Zackrisson (verkställande direktör), Hugo Noring (kassör) och Knut Rinman (bokhållare).

I en reklamdrive 11 november utlovade man ett guldur eller en fotografikamera värd 100 kr till den som köpte den 10 000:e biljetten. Det ledde till att Zackrisson åtalades för brott mot lotteriförordningen. Han försvarade sig med att han personligen inte var ansvarig för biografen, den drevs av en styrelse, där han visserligen var v d. Han hade inte heller själv satt upp affischen i fråga, men medgav att den var uppsatt på styrelsens order. I februari förkunnades domen: böter på 50 kr av vilka 2/3 tillföll åklagaren och 1/3 stadens fattigkassa

En ny biokung, August Carlsson från Varberg, gjorde entré i Göteborgs biografliv när han tog över Stora Biografen 1 september 1912. Sonen Folke Carlsson berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten:

Till att börja med kostade biljetterna på Stora Biografen 10 öre för barn och 25-35 öre för äldre. Sedan steg priserna successivt… På Stora Biografen hade vi under stumfilmens tid ett kapell som bestod av en cello, en fiol och ett piano.

Signe Andersson intervjuades av GT (10/10 1943) när hon fyllde 60 om sin tid som stumfilmspianist. Det fanns ingen

ransonerad tid. Bion fick hålla öppet så länge det fanns tillgång på publik. En sjätte november såg det visserligen litet dystert ut med frekvensen … Men allt eftersom kvällen fortskred strömmade åskådarna till i sådana skaror, att man fick veva filmen ända till halv 1 på natten.

Till att börja med – det var år 1906 – tyckte direktör Husberg, som var den förste ‘filmgubben’ i stan, att det var anspråksfullt att bara köra film. Man blandade upp celluloidkonsten med artistuppträdanden. Där fanns bondkomiker, Kalle Nämndeman, Hasse Lind och andra stjärnor på området, samt vissångerskan Gerda Wiberg. En gång hade direktionen fått tag på en arabisk eldslukare, som visade sina konster innan publiken fick ta del av filmen ‘Köpenickkaptenens’ dramatiska handling. Vid detta tillfälle hade fröken Andersson valt att beledsaga ‘kaptenens’ bravader med Dubbelörnen, ett arrangemang som slog synnerligen väl ut.

Muntliga uppgifter kan innehålla minnesfel. Signe Andersson började vid Stora Biografen 1906 och Hasse Lind uppträdde våren 1907. Köpenickkaptenen hade premiär på Stora Biografen den 12 november 1906 (och dagen därpå på Stjärnan) och så tidigt hade man inte börjat med varieté på biograferna. (Ett tillstånd finns från 1909.)

Men Köpenickskaptenen fanns kvar i Göteborg. Den visades så sent som i augusti 1908 på Stjärnan. Den “arabiske eldslukaren” är antagligen Aissaoua, en “live fakir från Cairo”, som gästade Stora Biografen åtta dagar från 31 maj 1907, men då stod Ett fruktansvärt dilemma på programmet.

Knut Husberg blev “filmgubbe” första gången 1904 då han i ett par månader drev Ideal vid Johannesplatsen. Men det var först i samband med öppnandet av Cosmorama 1908 som man kan räkna med att han märktes i Göteborgs biografliv. Det finns uppgifter som säger att Cosmorama-bolaget kan ha ägt Stora Biografen en kort tid 1916, men det troliga är att man lurats till att tro det på grund av att Sven Hedberg, Cosmoramas legendariske vd 1929-1955, var direktör för Maxim 1918-23, och Maxim blev i november 1917 den siste ägaren till Stora Biografen.

Så det kan inte ha varit Husberg som blandade in artistuppträdanden på Stora Biografen, utan det måste ha varit den dåvarande ägaren, Otto Montgomery, även han en av stadens första “filmgubbar”.

Maxim förvärvade fastigheten 1918 och sålde den 1924, två år efter att biografen stängt, till biografägaren Emil Olsson, som vid den här tiden ägde grannfastigheten (Södra Allégatan 6) med biografen Metropol; möjligtvis bodde han också på samma adress.

När Stora Biografen stängde 15 februari 1922 flyttade caféet på bottenvåningen upp i lokalen. 1924 öppnade Göta Skoaffär (från 1925 Haga Skomagasin/-affär) som drevs av Olsson. Från 1932 kallar sig Olsson för fastighetsägare. Från 1937 anges Emil Olssons sterbhus som ägare. 1938 etablerade sig konfektyraffär Nanna Nordberg på adressen. Senare tog en möbelaffär hela gatuplanet i besittning och använde den gamla bion som lager. Byggnaden brann så småningom ned.

Huset var från 1860, Baptisternas samlingssal på första våningen från 1861. Den hade två dumt placerade pelare och var ca 14 x 9 m. I Göteborgsbilder 1850-1950 beskrivs den som ett mycket enkelt rum, mer som en skola än ett bönrum, med bänkar och en kateder invid långväggen närmast allén. På bottenvåningen mot Allégatan fanns fyra butiker. Så det första året gick biopubliken in från Skolgatan genom en portgång och över gården till en trappa i det bortre hörnet.

Verksamheten gick tydligen bra, för redan året därpå gjordes en renovering i form av modernisering och utvidgning i samband med att biokungen Otto Montgomery övertog lokalen. En dörr togs upp på husets långsida mot Allégatan.

Olika rum slogs ihop för att skapa en passage till den bakre delen av byggnaden. Kassan är på ritningen inritad till höger strax innanför vindfånget. Från vykortet kan vi se att den i verkligheten hamnade till vänster om de tre trappsteg som går upp till det väntrum (f.d butikslager) som leder vidare mot gårdssidan av huset där en ny trappa byggdes (f.d. veranda).

Den nya entrén till salen blev mitt på långsidan, medans den gamla entrén blev nödutgång. En pelare togs bort, maskinrummet var vid den östra (vänstra) väggen. Den 28 april 1906 ägde återinvigningen rum. I bottenvåningen blev det café i två ihopslagna affärslokaler till vänster om biografentrén.

Den andra ombyggnaden, 1908, kom sig av att säkerhetskraven, som en direkt följd av branden på Ideal, nu blev allt strängare för filmvisningar, bland annat med brandsäkra väggar till maskinrum och separat entré som inte fick gå via salong eller foajé. En ritning från 4 mars visar hur maskinrummet har flyttats till den andra kortväggen och delvis placerats utanför huset, i mellanrummet till nästa fastighet, med en separat trappa som ser ut att leda till nödutgångstrappan. 196 platser är inritade med en mittgång och en gång genom höger sektion, från entrédörrarna till mittgången. Detta godkändes inte, i ritningen från 24 mars har platsantalet reducerats till 173 för att ge plats åt en gång längst bak, från mittgången till nödutgången.

Varje biograf delade ut programblad till besökarna. Man uppmanades att studera detta noga eftersom det var lättare att förstå vad filmen handlade om. De tidigaste filmerna hade varken förtexter eller andra förklarande texter. I början var programmen i form av flygblad, som kunde bli ganska långa om det ingick många filmer i föreställningen. Senare standardiserades de i ett A4-format vikt på mitten med filmbeskrivningen på insidan, en logo på framsidan och annonser på baksidan. Det avbildade programmet är från 1919.

Filmreklamen kunde vara påhittig. Sammanfattningen av handlingen till Köpenickskaptenen! gavs i versform.

Stora Biografen nämnde sällan filmtitlar i annonserna under 1905, utan nöjde sig med utrop i stil med “Nytt intressant program”. Två filmer finns belagda:

3/6 Jungfrun af Orleans i 12 akter, praktfull handmålad bild. (Inte bara Stora Biografen, utan också Grand och Olympia hade öppet större delen av sommaren.)

23/12 Napoleon

1906 gick i samma stil: Stora Biografens apparater äro de modernaste och återge bilderna i naturlig storlek

På hösten hade man fått tag på en tysk teaterbaserad film som presenterades med många ord:

Hvad som i så hög grad bidrager att öka bildens estetiska värde är att man ser samma aktörer hvilka uppfördt nämnda skådespel å en af Berlins främsta scener – pliktskyldig diskretion hindrar oss att namngifva hvilken – under det att i hufvudsak samma dekorationer användts. Vår bild gör inga som helst afvikelser från originalskådepelet, det har på sin höjd koncentrerats kring spelets handling.

Signaturen “Codac” gjorde ett besök i december (GT 7/12) och återgav något av filmens illusionsskapande kraft:

Dessutom visas en bra och intressant bild från en resa Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn och vidare ut i Stora Bält. Färden går både med färja, ångbåt och tåg, och man har understundom förnimmelsen af, att den ljusa fläcken på duken i fonden står stilla, och hela salen med ilande fart rusar förbi scenerierna, som synas på den.

FAMILJEN CARLSSON
August Carlsson “Varbergs-Carlsson” (född 17/3 1873 i Skrea, Halland, död 26/2 1939) från Varberg hade inget att göra med film från början. Direktör Folke Carlsson (född 25/8 1903 i Falkenberg) berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten att hans far kom i kontakt med biobranschen första gången 1910, då han som ägare till Falkenbergs snickerifabrik fick en beställning på stolar och annan inredning till Biorama i Göteborg.

Ett frö fanns där nog, för sonen mindes hur pappan varje år 6 november visade skioptikonbilder på biografen Svalan i Varberg med tecknade motiv från 30-åriga krigets och Hjältekommunens dagar. Denna vana följde med till Göteborg, då Stora Biografen startades 1912...

Hans påstående att biografen startade 1912 motsägs av andra fakta. Han menar nog att familjen tog över driften av biografen. Det blev den första av en lång rad med biografer, både i Göteborg och på andra platser.

Biorama, biografen som gav impulsen, förvärvades 1921. Den stannade i familjens ägo tills den gick över till Palladiumbiograferna 1965.

August Carlsson flyttade 1916 från Annedal till Södra Allégatan 5, till den fastighet som Montgomery tidigare bott i. Från det året kallar Carlsson sig för biografägare, men 1919 är han fabrikör igen och 1922 direktör.

Familjen Carlsson skapade så småningom ett litet biografimperium med Stora Biografen (1912-17), Star (1913-16), Majornas Bio (1920-30), Intima-Biografen/Facklan (1921-45), Biorama (1921-1965), Scala (1924-28) och Lunda Biografen (ca 1935) i Göteborg samt biografer i Jönköping, Värnamo, Kalmar, Västerås, Varberg, Falkenberg, Halmstad, Uddevalla, Lysekil, Lund och Ystad, sammanlagt ca 20 biografer.

När August dog 1939 tog hustrun Emma och sonen Folke över de två kvarvarande biograferna, Intima och Biorama. Den senare fortsatte Folke driva till 1965.

Att det var många handlanden bland pionjärtidens biografägare är nog inte en slump. De hade etablerade kontakter, ofta internationella, för sina övriga varor och många var fastighetsägare eller hade rutin på att hyra lokaler. För flera av dem, som Anders Skog, blev biografdriften en bisyssla, medan John Jansson helhjärtat tycks ha gått in för den nya branschen. Inom ett år öppnade han tre biografer runt om i Göteborg.

Först kom Nya Kinematografen/Stjärnan på Östra Hamngatan, 20 juni 1904. Efter att ha lämnat ifrån sig den salongen till en annan handlande i oktober startade han Biograph-Teatern vid Sveagatan 25 den 26 november och ett halvår senare, den 6 man 1905, var det dags för Stora Biografen vid Södra Allégatan 7, men han övergav den redan den sista oktober samma år. Biograph-Teatern blev han trogen tills den lades ned 1908.

Svea-Biografen

Svea var en legendarisk göteborgsbiograf som besökarna hade ett personligt förhållande till och som många fortfarande minns. Det var en typisk pojkbiograf där västern- och äventyrsfilmer med William S. Hart och Tom Mix visades.

Biografen låg inne på gården vid Hvitfeldsplatsen 1 B. Affischen i skylten vid porten mot gatan föreställer Rödskinn och råskinn (Indian Agent), en amerikansk film från 1948, som hade premiär i Sverige 1949 och återkom i en nedklippt, barntillåten version 1951. Det var en västernfilm med Tim Holt, en riktig Svea-film med andra ord.

En man ringde och  berättade att han som tonåring alltid var där på 20-talet. För att komma till själva salongen gick man gick in genom en port från Hvitfeldtsplatsen, ungefär mitt emot Engelska kyrkan. Aktuella och kommande program affischerades i porten och i glasskåp mot gatan. När man passerat den ganska långa och trånga gången måste man fortsätta över en ordinär bakgård och gå uppför en liten trappa till en biljettkur som vaktade ingången till biografen. Det var alltid kö och ofta fullsatt. En sträng yngling kallad “Döven” höll koll på vilka som för tillfället var portade på grund av dåligt uppförande.

Svea hade bara träbänkar och en ensam pianist, på de andra biograferna var det ofta orkestrar; och flickor gick sällan dit, vilket var skönt. Toaletten fanns nere på gården, så ett trick för att ta sig in var att försöka se ut som om man bara varit ute för att slå en snabb drill. Vad som hände med Svea senare visste inte mannen, för han slutade gå på bio och gick till sjöss.

Olle Edström berättar i Göteborgs rika musikliv om att tanten som spelade piano också fungerade som godisförsäljare innan filmen och i pauserna när projektorn laddades om. Det lär också ha hänt att barn kom fram till henne för att handla kola medan hon spelade. I mitten av 1920-talet ska biljetterna ha kostat 25 öre, vilket motsvarade de billigaste platserna på finare biografer.

Gamäng i GP (4/12 1960) tror att det var kassörskan som spelade piano, till höger om duken. Första bänk var populärast och på läktaren kunde man sitta, stå eller ligga. Att sitta på bänkraden närmast under läktarkanten var ett misstag, allt möjligt kunde komma nedramlande.. När ljuset släcktes blev det busliv och ibland slagsmål, så att man var tvungen att tända igen; var det en spännande film kunde det bli konstant oroligt och man fick tända flera gånger.

När hjälten var hotad ropade man:

– Hets, skurken är bakom dig.

Och man slängde allt man kom åt, grannens mössa, äppelskruttar och snus på boven.
Sven Hultén (död 1973) intervjuades av Big Ben (dvs Uno Asplund) i Göteborgs-Posten den 11 februari 1973. Hulténs far, C. B. Hultén spelade piano på Grand Kinematograf 1908 och det blev sonens första möten med filmen när han kom till biografen för att hälsa på. Ibland fick han hjälpa till med ljudeffekter, pistolskott för västernfilmer och allmänt buller genom att slänga saker på golvet.

Sven fick sitt första jobb på Svea vid nyåret 1911. Han kom in i ett riktigt familjeföretag. Ägaren, Carl-Otto Andersson, körde filmerna själv, och han hade inte långt till sitt dagjobb som urmakare vid Magasinsgatan 5. Hans fru satt i kassabåset ovanför trappan medan dottern Signe spelade piano. Hon kunde bara spela med höger hand och det hon spelade hade inte så mycket att göra med det som hände på duken. Sven föreslog en gång att man skulle släppa deras katt på tangenterna, det skulle låta lika bra. Man var tvungen att veva filmen särskilt långsamt för att Signe skulle hinna med. Familjen bodde vid Pilgatan 18.

Artikeln i GT den 10 oktober 1943 om 60-årsfirande Signe Andersson är betydligt snällare i omdömet. Hon hade spelat både på Stora Biografen och Olympia tidigare och på Svea skulle hon stanna i 30 år. Från 1913 drev hon också biografen.

Hon har spelat för sådana stumfilmsstjärnor som Douglas Fairbanks i Zorros märke, Tom Mix och William Hart, samtliga nämnda i den ordning som publiken gillade dem. Hjärter Ess var en seriefilm – de var moderna då – och åskådarna kunde under 7 veckor undan för undan följa händelsernas utveckling. Och så bör väl filmhunden Rin-Tin-Tin också nämnas som en av de stora favoriterna.

Man förstår att det inte varit lätt alla gånger att lägga musiken till rätta för den skiftande filmrepertoaren. Men fröken Andersson hade väderkorn för vad som gjorde sig och biopubliken torde i allra högsta grad varit belåten med ackompanjemanget.

Signe lämnade antagligen biografen när ljudfilmen kom, och var kanske bidragande till att den kom allra sist till Svea bland Göteborgs biografer, först 18 april 1934, med Harold Lloyd i Fötterna först. I biografägareförteckningen från 1936 står Karl Lönner som ägare.

Tillbaka till Sven Hulténs minnen. Han var en allmän hjälpreda för 12 kr i veckan, bland annat klippte han filmerna enligt polisens anvisningar. Men det hände nog ibland att han satt tillbaka det han hade tagit bort. Det fanns en överkonstapel som var en entusiastisk rökare, så man hade en låda cigarrer till hands för att lättare få igenom filmerna.

Så småningom fick filmerna fraktas till polisen innan visning. En som minns i Folkminnesarkivet (IFGH 6449) har berättat om att han hjälpte dottern (Signe) att dra filmkassetterna på kälke en vinter till polisens högkvarter vid Spannmålsgatan för att de skulle godkänna dem. Han fick 2 fribiljetter varje gång.

Längst fram under duken stod ett podium där småpojkarna fick lägga sig på rygg och titta upp på duken när det var fullt. Så värst mycket lär de inte ha sett. På läktaren var det en sådan trängsel ibland att Sven knappt fick plats med projektorn och bilden delvis skymdes.

John Rydén från Bromma var på Svea som barn på 30-talet, och skrev en prisbelönt berättelse om sina biominnen i samband med att Sergelteatern i Stockholm invigdes.
Här är några detaljer från den: Pissekuren stod ute på gården och det hände att pojkar försökte smita in genom att låtsas att de varit där. Vaktmästaren stod alltid och löste korsord i luckan. “En unken doft slog emot en – men så hade det alltid luktat på Svea – det liksom hörde till Tom Mix, Harold Lloyd och Chaplin.”

Svea kom in genom sin köksdörr och hade hemlagade klubbor och knäck för 5 öre styck. “Ja, hon hette inte Svea, men det var ju praktiskt att kalla henne så.” Hon började med att peta ner snusmobborna som satt på duken från föregående förställning, någon ridå fanns inte. När visningen skulle börja kom filmgubben i kubb och överrock och gick in i en utbyggnad på läktaren. Efter tre akter (vilket motsvarar ungefär 30 minuter) tändes allt ljuset för omladdning av projektorn.  Man kunde sitta kvar och se nästa föreställning utan att det kostade extra.

Svea hade också en stor vevgrammofon som omväxling till pianomusiken. När ljudfilmen kom satt man upp en svart avlång skiva på vänsterkanten av duken, för att inte ljudspåret skulle synas. (Normalt maskas det i projektorn.)

Innan bioverksamheten startade 1909 hade lokalen använts av fackföreningar och nykterhetsloger. I början satt publiken på träbänkar med plats för sex vuxna eller tio barn, men de ersattes med klaffstolar som slamrade. Ture Schön såg sin första film på Svea på 30-talet, men blev så förskräckt över stöket att han inte återvände förrän i slutet av 40-talet. Den förste ägaren hette Fritiof Olsson, 18 mars 1910 tog Carl-Otto Andersson och i december 1913 Signe Andersson.

Karl Lönner, den siste ägaren (från senast 1936) förbättrade ordningen genom att portförbjuda de värsta oroselementen. Han försökte också höja kvalitén på repertoaren, men filmbolagen svarade “sådana filmer var reserverade för större biografer”. (Ny Tid 29/3 1953).

Från början fanns det 187 platser (varav 20 på läktaren), senast 1930 blev det 200, senast 1936 260 och senast 1939 175.

Både gatu- och gårdsbyggnaden är från 1905, arkitekt Einar Ohlsson. De båda husen stod parallella och man nådde Svea genom att gå rakt fram från porten över gården till en dörr i högra hörnet som ledde via ett vindfång in i en samlingssal, som hade sin kortsida mot gården. Där fanns bänkar i tre sektioner och ett litet podium vid den botre något vinklade väggen. I det främre vänstra hörnet ledde en dörr ut till det runda trapphuset med en motsvarande dörr på första våningen ut till salens läktare där det fanns plats för fem bänkrader

De första två våningarna i husets vänstra del innehöll en mindre samlingslokal och förvaringsutrymmen. De två översta våningarna bestod av lägenheter. Tre latriner stod längst till vänster på gården.

Det finns inga ombyggnadsritningar från 1909 när samlingslokalen blev biograf, och alla muntliga berättelser bekräftar att mycket lite förändringar gjordes. Flera människor tycker sig minnas att man gick uppför en trappa för att komma till biografen, och att trappan till och med gick på utsidan. Det är ett litet mysterium. Det var ett mysterium tills en teckning dök upp, som visar en trappa innanför dörren. Det stämmer inte med ritningen, och det tycks betyda att man kom in på läktaren.

1928 byggdes en trappa utanpå huset, men den gick från det nedersta fönstret (som blev dörr) i trapphuset till det vänstra fönstret (som också blev dörr) på första våningen. Det var säkerhetskraven som gjorde att maskinisten i fortsättningen fick ta denna omväg.
Det finns ingen information om vad Svea visade de första åren efter öppnandet 29 september 1909. Den första tidningsannonsen dök upp den 21 januari 1910, men uttryck som “Nytt storartat program” ger ingen större information om vilka filmer som visades. Tre föreställningar per kväll, men stängt måndag och tisdag, var Sveas typiska modell.

De filmer som gick bäst de sista tio åren var: Blixt Gordon, King Kong, Robin Hood, Kapten Blod, Gunga Din, Greven av Monte Cristo, En bengalisk lansiär, Marco Polo, Anthony Adverse, Trader Horn och Tarzanfilmerna. Indianfilmer gick inte alls lika bra som tidigare och William Boyd och Tom Mix hade ersatts av Johnny Weismuller.

Vid nedläggningen 29 mars 1953 blev Svea lagerlokal för en elektrisk firma. I dag är kvarteret rivet.