Biorama

29.1Foto: Bertil Wahlin 1983.

Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.

Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.

I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.

Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):

Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.

Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.

– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.

Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.

En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)

29.73/5 1917
29.43/2 1919

29.229.59/3 1919

29.316/6 1919
29.8ny1921.81921

Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:

– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.

– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.

– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.

– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.

– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.

En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.

Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.

Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930.  Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.

När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.

1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.

Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
29.6

Annonser

Haga Kinematograph

10.1

Bilden är från ca 1910. Haga Kinematograph låg i byggnaden längst till höger (men strax utanför bilden) i hörnet av Södra Allégatan och Östra Skansgatan. Öppnandet den 26 november 1904 blev början till ett nytt biografcentrum i Göteborg. I maj 1905 kom den första grannen, Stora Biografen, den vänstra byggnaden på bilden. Huset i mitten blev också biograf, Metropol, men först i mars 1914. Närmare Järntorget etablerades Biorama och, norr om Allén, Allébiografen, båda på 1910-talet. Det är alltså ett ansenligt antal tidiga biografer som har legat inom ett litet område i utkanten av Haga. I dag är alla husen rivna, utom det Biorama låg i.

10.2

I hörnet Södra Allégatan byggdes ett flervånings bostadshus med affärer på gatuplanet i slutet av 1800-talet. De tre affärerna längs med Skansgatan slogs ihop 1904 för att skapa en biograflokal med ett okänt antal platser på ca 15 x 5 m med ingång på hörnet.

Ägaren till Haga Kinematograph, Otto Montgomery, bodde själv en tid i huset. Uno Asplund menade att biografen fick en ny ägare 1 november 1907, men Nordisk Filmtidning 1909:5 anger fortfarande Montgomery som ägare med kontor på Östra Skansgatan 2. När nybyggda Biorama öppnade 1911 flyttade Montgomery sina visningar och senare även sin bostad dit.

Carl August Nilsson (född 4/4 1881 i Grimeton) debuterade 20 februari 1905 som maskinist vid Haga Kinematograf. Han kom senare att visa film på flera ställen i Sverige och starta en biograf i Jönköping-

10.326/11 1904, Haga Kinematografs första annons.

Efter ett besök på biografen skrev GT:s “Codac” den 1/12:

I Haga-kinematografen bjöds först på ett nummer ‘förstklassig musik’, piano och trumma, och sedan en bild som kallades Pariserlif. Jag undrar om polisen har sett den bilden. Inte precis därför att det vore så säkert, att den kunde förmå vederbörande att stryka den, hvilket emellertid vore det behagligaste, utan därför, att det skulle vara intressant att veta hvar gränserna för det enligt polisens mening anstötliga går. En nybakad students äfventyr i Paris skall bilden framställa. En flock halfvuxna pojkar sutto längst fram och hade roligt åt fånigheterna, mest åt en cancan som t. o. m. på vår s. k. varieté skulle ansetts tvifvelaktig, så mycket mer som dess omständighet särskilt markeras af , att den ‘nybakade studentens’ stackars föräldrar komma in i orgien.
De två öfvriga bilderna nämner jag icke, därför att så länge programmet upptar ett nummer, som gör det så osmakligt som detta, anser jag mig förhindrad att säga ett enda förmildrande ord.

BIOGRAFELÄNDET
I november 1909 började stockholmstidningarna skriva om biografeländet. Signaturen Pen i GT gav en tidsbild av Göteborgs gatuliv: går man oförsiktigtvis med strömmen som rör sig ute om kvällarne är man också snart i gapet på någon af dessa ljusfyllda portaler med en galonerad gestalt som behagfullt smeker folk i ansiktet med programmen.

Man trodde inte att det kunde vara lika illa ställt som i Stockholm, men bestämde sig för att på måfå gå in på “någon af de tarfligare biograferna”:

I Haga har man ett par sådana förlustelseställen, där vi voro inne och gjorde studier. Programmet var ingenting att fasa öfver, men det var dumt och osmakligt. Det kunde vara oändligt mycket bättre, men först skulle själfva lokalerna vara snygga och framför allt luftiga. Att en lokal sådan som den lilla i hörnet vid Södra Allégatan får användas till teatersalong är förvånande. Man kväfs därinne. Från fem till half 11 i sträck repeterar programmet sig själft, pianisten hamrar ihjäl sig på tangenterna och projektionsduken är skådeplatsen för en massa otroliga saker. Skaror af minderårig ungdom äro troget bänkade på tioöresplatserna och kunna inte se sig mätta på hästar i sken, sagobilder och upptåg, – Och utanför står den lille gossen och har det kallt och lider i tysthet. Han måste naturligtvis in, det känner han. Vaktmästaren omtalar, att nu börjar snart ny föreställning, båglampan susar, men de skrikande affischerna dramatisera själfva luften, alstra spänning och slutligen löser sig konflikten således att fattigmansbarnet försöker med första herre: ‘Ge mej ett öre!’ (13/11 1909 GT)

Metropol

30.4

Södra Allégatan 6 var en träbyggnad i två våningar från 1853. 1898 blev hela bottenvåningen en butik med tre stora fönster. I maj 1913 ritades en ombyggnadsplan för fastigheten. Bottenvåningen skulle bli foajé, gården innanför biosalong med en läktare på tre sidor. Trappan dit planerades att gå upp i tre sektioner från foajén, längsmed ytterväggen mot gatan, den högra väggen och slutligen den mot salongen. Kassan var tänkt att ligga under trappan med salongsentrén rakt fram, mellan kassa och apparatrum.

Salongen skulle ha en mittgång med 117 platser på vänstra sidan och på den högra, som delades av en passage fram till nödutgångarna, 48 i den främre och 66 i den bakre sektionen. Duken var placerad något till vänster för att komma mitt för maskinrummet.
Läktaren, som skulle gå längsmed tre sidor, hade man fyllt med platser. Det såg kanske effektivt ut i teorin, men i verkligheten var det inte många som skulle se hela duken.

30.3

Redan efter två månader kom en ny ritning, som tog hänsyn till både säkerhetskrav och siktlinjer. Tidigare var kontor inritade på övervåningen, men nu sköts hela läktaren in i huskroppen med bara en liten del utstickande på “innergården”, det blev en brantare lutning. Läktaren mot den högra väggen förlorade de flesta av stolarna för att passagen mot nödutgångstrapphuset i det bortre högra hörnet ska bli lättare. Trappan upp är flyttad till vänster sida av foajén, med ett avskilt trapphus. Hur många platser det blev i det andra förslaget är okänt

30.11

EMIL OLSSON
Kino-Olle (Kinne-Olle) var enligt Asplund ett original som söp, men han byggde också Metropol. 1909-15 står han som verkmästare i Adresskalendern, med bostad på Chalmersgatan 29. 1916-31 titulerar han sig som biografägare, utom 1918 då han för ett år är direktör. Från 1931 är han fastighetsägare. 1915 flyttade han till Haga Kyrkogata 12b och året därpå till Hvitfeldtsplatsen 1a; från 1929 blev det Linnégatan 1.

I april 1909 trädde Olsson in i biografbranschen när han tillsammans med J A Quicklund tog över Göteborgs Kinematograf. 1914 förvärvade han Södra Allégatan 6 och öppnade Metropol. 1917 började han visa film i Folkbiografen (dvs B-salen i Arbetarföreningens hus). I november 1918 avyttrade han Göteborgs Kinematograf till Maxim och den 1 januari 1927 tog stockholmaren Jan Bergendahl över Metropol.

När filmvisningarna i Folkbiografen upphörde är osäkert, men det bör ha varit någon gång under 20-talet. Så det verkar som om Olsson lämnat biografbranschen, men ändå hänger titeln biografägare med på lagfarten till hans död 1936. Fastigheten (med Röda Lyktan, som biografen hette från 1929) var registrerad i Emil Olssons sterbhus till åtminstone 1940.
30.5a1915 (framsida ovan, mittuppslag nedan)

30.5b30.6Framsidan från 1919 speglar bättre biografens repertoar.

Metropols öppningsfilm den 28 mars 1914 blev den danska Under klubban (Hammerslaget) av Robert Dinesen och med Betty Nansen. Det var en biograf i samma stil som Svea,men med “gott anseende” (Asplund), med mycket stark betoning av västernfilmer, seriefilmer (följetonger) och liknande okultiverade genrer i programmet. 1920 annonserade man stolt i programbladet: “västra stadsdelarnes ledande biografteater”.

30.723/8 1915 Den första Chaplin-annonsen i Sverige

Att de första Chaplinfilmerna i Sverige, Charlie som boxare (The Champion) och ytterligare tre titlar, visades här den 23 augusti 1915 säger något om biografens status. Hans låga, burleska humor i de tidigaste filmerna ansågs inte rumsren, flera blev censurförbjudna och det fanns biografer som av princip vägrade visa hans filmer.

Även för Charlie i parken (16/9), Charlie på motortävlingen (15/11) och Tango (17/1) var den svenska urpremiären förlagd till Metropol, men Chaplins berömmelse växte snabbt, och när Göteborg någon gång i framtiden lyckades knycka en urpremiär från Stockholm, så hamnade den på de stora, fina biograferna: Äventyraren (26/12 1918) på Cosmorama och Klockan 1 på natten (25/8 1919) på Palladium.

1919.181919

Efter fem år på Östra Bio kom veteranmaskinisten Sven Hultén till Scala för en kort sejour innan han flyttade vidare till Metropol. Efter tjänst på Victoria och Cosmorama avgick han i pension 1967 efter 38 år som biografmaskinist. I en tidningsintervju (GP 11/2 73) berättade han om sina favoriter på bio:

Den elegante detektiven Max Landa var en, Mary Pickford – oj, vad hon var söt! – en annan. Likaså Douglas Fairbanks! Jag glömmer aldrig hans Zorros märke.Inte heller glömmer jag Gösta Ekman – en makalös skådespelare. Men Chaplin förstod jag mig aldrig på trots att han var så enormt populär.

Röda Lyktan

30.1

Sommaren 1926 var Metropol stängd för en genomgripande reparation. När Cosmoramabolaget tog över biografen 12 oktober 1929 blev den en typisk reprisbiograf under namnet Röda Lyktan.

Invigningsprogrammet var en överflyttning av Lättmatrosers lilla lusttur med Nordens populäraste komikerpar genom filmhistorien, danskarna Fy og Bi (Fyrtornet och Släpvagnen). Det var fortfarande stumfilm på de flesta av Göteborgs biografer.

Då ljudfilmen kom till Röda Lyktan 26 december 1930 med Ken Maynard-filmen Sadelns son försågs biografen med den första svenska ljudfilmsutrustningen i Göteborg, från AGA-Baltic. De stora konkurrenterna på området var annars amerikanska Western Electric och tyska Klang-Film.

Den gamla fastigheten förföll, och det hände att det regnade in. Man beslöt sommaren 1955 att på grund av “ovisshet om stadsplan och sanering av området” tills vidare bara “nödtorvtigt måla fasaden och utföra ren behovsrenovering för övrigt”. En CinemaScope-utrustning kostade man ändå på under året.

När Nya Teatern stängde i februari samma år hade projektor och förstärkare flyttats till Röda Lyktan, men tydligen fanns det bara plats för en projektor för man fortsatte att köra med en paus för omladdning ända till slutet. (Antagligen var Röda Lyktan den sista biograf som körde med en projektor, men Folkets Bio skulle senare återuppliva den gamla traditionen i början av sin verksamhet.)

30.830.9
Den sista filmen på Röda Lyktan, från annandag jul till nyårsdagen 1960, blev David Crockett och flodpiraterna. En bilutställning flyttade in i huset innan det så småningom blev bingolokal, ett av de vanligaste ödena för gamla biografer vid den här tiden. I dag finns inga spår.
30.2

Röda Lyktan efter att bion lagts ned och blivit bingohall. På den tomma tomten till vänster stod Stora Biografen och i stenhuset till höger låg Haga Kinematorgraf.

Stora Biografen

16.1
När Stora Biografen vid Södra Allégatan 7 öppnade 6 maj 1905 låg den ett hus bort från Haga Kinematograf som startat sin verksamhet i november året innan. Det är den äldsta av biograferna som det existerar en interiörbild från, och det är också den enda från före 1906 som lyckades klara sig ända in på 1920-talet.

På vykortet från Stora Biografen har man gjort ett collage som inte bara visar salongen, utan också kassa och väntrum, det vill säga foajén. Av publikbilden kan vi dra slutsatsen att det fortfarande var vanligt att behålla huvudbonaden på, något som det skulle bli ändring på när alltfler damer med yviga hattar började skymma sikten. Griffith gjorde till och med en film om problemet, Those awful hats.I annonsen innan öppnandet den 6 maj beskriver Stora Biografen sig som “Första klassens Kinematograf”.

Så här såg invigningsprogrammet ut:

Musik
Blomstertrolleri (kolorerad)
Faust och Margareta [La damnation du Docteur Faust] (kolorerad, handmålad)
Musik
Den förvandlade åsnan
Kasperföreställning (kolorerad)
Utskeppning af bufflar
Den 2 Maj, månskenssvärmare
En vild häst tämjes och dresseras på två timmar
Lerforsen i Norge
Arbete efter skörden
Flickor dansande quadrill
En intressant lektyr (komiskt)
Striden i köket (komiskt).
Visningstiderna var 5-10 sön 1-5, 6-11. Senare påpekade man: “Stor elegant salong med god ventilation”.

När den förste ägaren, handlanden John Jansson, som samtidigt drev Biograph-Teatern vid Sveagatan, övergav Stora Biografen, tog fastighetsägaren, bokhandlare Thor Zackrisson, själv över verksamheten, från 1 november 1905. 1906 titulerade han sig sjökapten vilket kan förklara varför det kom en ny ägare, Otto Montgomery, från 28 april 1906.

1907 hade Zackrisson gått i land igen och kallade sig nu kamrer. 1908 sålde han fastigheten till vice häradshövding Harald Josephson, som drev en advokatbyrå med Sam de Maré på Södra Hamngatan 19 och hade bostad vid Vasagatan 6.

Den 24 november berättade en liten notis i GT att AB Stora biografen hade bildats med ett aktiekapital på 40 000 kr. Styrelsen bestod av Zackrisson (verkställande direktör), Hugo Noring (kassör) och Knut Rinman (bokhållare).

I en reklamdrive 11 november utlovade man ett guldur eller en fotografikamera värd 100 kr till den som köpte den 10 000:e biljetten. Det ledde till att Zackrisson åtalades för brott mot lotteriförordningen. Han försvarade sig med att han personligen inte var ansvarig för biografen, den drevs av en styrelse, där han visserligen var v d. Han hade inte heller själv satt upp affischen i fråga, men medgav att den var uppsatt på styrelsens order. I februari förkunnades domen: böter på 50 kr av vilka 2/3 tillföll åklagaren och 1/3 stadens fattigkassa

En ny biokung, August Carlsson från Varberg, gjorde entré i Göteborgs biografliv när han tog över Stora Biografen 1 september 1912. Sonen Folke Carlsson berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten:

Till att börja med kostade biljetterna på Stora Biografen 10 öre för barn och 25-35 öre för äldre. Sedan steg priserna successivt… På Stora Biografen hade vi under stumfilmens tid ett kapell som bestod av en cello, en fiol och ett piano.

Signe Andersson intervjuades av GT (10/10 1943) när hon fyllde 60 om sin tid som stumfilmspianist. Det fanns ingen

ransonerad tid. Bion fick hålla öppet så länge det fanns tillgång på publik. En sjätte november såg det visserligen litet dystert ut med frekvensen … Men allt eftersom kvällen fortskred strömmade åskådarna till i sådana skaror, att man fick veva filmen ända till halv 1 på natten.

Till att börja med – det var år 1906 – tyckte direktör Husberg, som var den förste ‘filmgubben’ i stan, att det var anspråksfullt att bara köra film. Man blandade upp celluloidkonsten med artistuppträdanden. Där fanns bondkomiker, Kalle Nämndeman, Hasse Lind och andra stjärnor på området, samt vissångerskan Gerda Wiberg. En gång hade direktionen fått tag på en arabisk eldslukare, som visade sina konster innan publiken fick ta del av filmen ‘Köpenickkaptenens’ dramatiska handling. Vid detta tillfälle hade fröken Andersson valt att beledsaga ‘kaptenens’ bravader med Dubbelörnen, ett arrangemang som slog synnerligen väl ut.

Muntliga uppgifter kan innehålla minnesfel. Signe Andersson började vid Stora Biografen 1906 och Hasse Lind uppträdde våren 1907. Köpenickkaptenen hade premiär på Stora Biografen den 12 november 1906 (och dagen därpå på Stjärnan) och så tidigt hade man inte börjat med varieté på biograferna. (Ett tillstånd finns från 1909.)

Men Köpenickskaptenen fanns kvar i Göteborg. Den visades så sent som i augusti 1908 på Stjärnan. Den “arabiske eldslukaren” är antagligen Aissaoua, en “live fakir från Cairo”, som gästade Stora Biografen åtta dagar från 31 maj 1907, men då stod Ett fruktansvärt dilemma på programmet.

Knut Husberg blev “filmgubbe” första gången 1904 då han i ett par månader drev Ideal vid Johannesplatsen. Men det var först i samband med öppnandet av Cosmorama 1908 som man kan räkna med att han märktes i Göteborgs biografliv. Det finns uppgifter som säger att Cosmorama-bolaget kan ha ägt Stora Biografen en kort tid 1916, men det troliga är att man lurats till att tro det på grund av att Sven Hedberg, Cosmoramas legendariske vd 1929-1955, var direktör för Maxim 1918-23, och Maxim blev i november 1917 den siste ägaren till Stora Biografen.

Så det kan inte ha varit Husberg som blandade in artistuppträdanden på Stora Biografen, utan det måste ha varit den dåvarande ägaren, Otto Montgomery, även han en av stadens första “filmgubbar”.

Maxim förvärvade fastigheten 1918 och sålde den 1924, två år efter att biografen stängt, till biografägaren Emil Olsson, som vid den här tiden ägde grannfastigheten (Södra Allégatan 6) med biografen Metropol; möjligtvis bodde han också på samma adress.

När Stora Biografen stängde 15 februari 1922 flyttade caféet på bottenvåningen upp i lokalen. 1924 öppnade Göta Skoaffär (från 1925 Haga Skomagasin/-affär) som drevs av Olsson. Från 1932 kallar sig Olsson för fastighetsägare. Från 1937 anges Emil Olssons sterbhus som ägare. 1938 etablerade sig konfektyraffär Nanna Nordberg på adressen. Senare tog en möbelaffär hela gatuplanet i besittning och använde den gamla bion som lager. Byggnaden brann så småningom ned.

Huset var från 1860, Baptisternas samlingssal på första våningen från 1861. Den hade två dumt placerade pelare och var ca 14 x 9 m. I Göteborgsbilder 1850-1950 beskrivs den som ett mycket enkelt rum, mer som en skola än ett bönrum, med bänkar och en kateder invid långväggen närmast allén. På bottenvåningen mot Allégatan fanns fyra butiker. Så det första året gick biopubliken in från Skolgatan genom en portgång och över gården till en trappa i det bortre hörnet.

16.3

Verksamheten gick tydligen bra, för redan året därpå gjordes en renovering i form av modernisering och utvidgning i samband med att biokungen Otto Montgomery övertog lokalen. En dörr togs upp på husets långsida mot Allégatan.

16.4Olika rum slogs ihop för att skapa en passage till den bakre delen av byggnaden. Kassan är på ritningen inritad till höger strax innanför vindfånget. Från vykortet kan vi se att den i verkligheten hamnade till vänster om de tre trappsteg som går upp till det väntrum (f.d butikslager) som leder vidare mot gårdssidan av huset där en ny trappa byggdes (f.d. veranda).

16.5

Den nya entrén till salen blev mitt på långsidan, medans den gamla entrén blev nödutgång. En pelare togs bort, maskinrummet var vid den östra (vänstra) väggen. Den 28 april 1906 ägde återinvigningen rum. I bottenvåningen blev det café i två ihopslagna affärslokaler till vänster om biografentrén.

16.6

Den andra ombyggnaden, 1908, kom sig av att säkerhetskraven, som en direkt följd av branden på Ideal, nu blev allt strängare för filmvisningar, bland annat med brandsäkra väggar till maskinrum och separat entré som inte fick gå via salong eller foajé. En ritning från 4 mars visar hur maskinrummet har flyttats till den andra kortväggen och delvis placerats utanför huset, i mellanrummet till nästa fastighet, med en separat trappa som ser ut att leda till nödutgångstrappan. 196 platser är inritade med en mittgång och en gång genom höger sektion, från entrédörrarna till mittgången. Detta godkändes inte, i ritningen från 24 mars har platsantalet reducerats till 173 för att ge plats åt en gång längst bak, från mittgången till nödutgången.

16.7A16.7B

Varje biograf delade ut programblad till besökarna. Man uppmanades att studera detta noga eftersom det var lättare att förstå vad filmen handlade om. De tidigaste filmerna hade varken förtexter eller andra förklarande texter. I början var programmen i form av flygblad, som kunde bli ganska långa om det ingick många filmer i föreställningen. Senare standardiserades de i ett A4-format vikt på mitten med filmbeskrivningen på insidan, en logo på framsidan och annonser på baksidan. Det avbildade programmet är från 1919.

16.2

Filmreklamen kunde vara påhittig. Sammanfattningen av handlingen till Köpenickskaptenen! gavs i versform.

16.8

Stora Biografen nämnde sällan filmtitlar i annonserna under 1905, utan nöjde sig med utrop i stil med “Nytt intressant program”. Två filmer finns belagda:

3/6 Jungfrun af Orleans i 12 akter, praktfull handmålad bild. (Inte bara Stora Biografen, utan också Grand och Olympia hade öppet större delen av sommaren.)

23/12 Napoleon

1906 gick i samma stil: Stora Biografens apparater äro de modernaste och återge bilderna i naturlig storlek

På hösten hade man fått tag på en tysk teaterbaserad film som presenterades med många ord:

Hvad som i så hög grad bidrager att öka bildens estetiska värde är att man ser samma aktörer hvilka uppfördt nämnda skådespel å en af Berlins främsta scener – pliktskyldig diskretion hindrar oss att namngifva hvilken – under det att i hufvudsak samma dekorationer användts. Vår bild gör inga som helst afvikelser från originalskådepelet, det har på sin höjd koncentrerats kring spelets handling.

Signaturen “Codac” gjorde ett besök i december (GT 7/12) och återgav något av filmens illusionsskapande kraft:

Dessutom visas en bra och intressant bild från en resa Helsingborg-Helsingör-Köpenhamn och vidare ut i Stora Bält. Färden går både med färja, ångbåt och tåg, och man har understundom förnimmelsen af, att den ljusa fläcken på duken i fonden står stilla, och hela salen med ilande fart rusar förbi scenerierna, som synas på den.

16.9

FAMILJEN CARLSSON
August Carlsson “Varbergs-Carlsson” (född 17/3 1873 i Skrea, Halland, död 26/2 1939) från Varberg hade inget att göra med film från början. Direktör Folke Carlsson (född 25/8 1903 i Falkenberg) berättade 17 december 1961 i Göteborgs-Posten att hans far kom i kontakt med biobranschen första gången 1910, då han som ägare till Falkenbergs snickerifabrik fick en beställning på stolar och annan inredning till Biorama i Göteborg.

Ett frö fanns där nog, för sonen mindes hur pappan varje år 6 november visade skioptikonbilder på biografen Svalan i Varberg med tecknade motiv från 30-åriga krigets och Hjältekommunens dagar. Denna vana följde med till Göteborg, då Stora Biografen startades 1912...

Hans påstående att biografen startade 1912 motsägs av andra fakta. Han menar nog att familjen tog över driften av biografen. Det blev den första av en lång rad med biografer, både i Göteborg och på andra platser.

Biorama, biografen som gav impulsen, förvärvades 1921. Den stannade i familjens ägo tills den gick över till Palladiumbiograferna 1965.

August Carlsson flyttade 1916 från Annedal till Södra Allégatan 5, till den fastighet som Montgomery tidigare bott i. Från det året kallar Carlsson sig för biografägare, men 1919 är han fabrikör igen och 1922 direktör.

Familjen Carlsson skapade så småningom ett litet biografimperium med Stora Biografen (1912-17), Star (1913-16), Majornas Bio (1920-30), Intima-Biografen/Facklan (1921-45), Biorama (1921-1965), Scala (1924-28) och Lunda Biografen (ca 1935) i Göteborg samt biografer i Jönköping, Värnamo, Kalmar, Västerås, Varberg, Falkenberg, Halmstad, Uddevalla, Lysekil, Lund och Ystad, sammanlagt ca 20 biografer.

När August dog 1939 tog hustrun Emma och sonen Folke över de två kvarvarande biograferna, Intima och Biorama. Den senare fortsatte Folke driva till 1965.

Att det var många handlanden bland pionjärtidens biografägare är nog inte en slump. De hade etablerade kontakter, ofta internationella, för sina övriga varor och många var fastighetsägare eller hade rutin på att hyra lokaler. För flera av dem, som Anders Skog, blev biografdriften en bisyssla, medan John Jansson helhjärtat tycks ha gått in för den nya branschen. Inom ett år öppnade han tre biografer runt om i Göteborg.

Först kom Nya Kinematografen/Stjärnan på Östra Hamngatan, 20 juni 1904. Efter att ha lämnat ifrån sig den salongen till en annan handlande i oktober startade han Biograph-Teatern vid Sveagatan 25 den 26 november och ett halvår senare, den 6 man 1905, var det dags för Stora Biografen vid Södra Allégatan 7, men han övergav den redan den sista oktober samma år. Biograph-Teatern blev han trogen tills den lades ned 1908.