Lorensbergs-Bio

LORENSBERG-003

Lorensbergsteatern i Lorensbergsparken kom till som en muta. När gaturegleringen 1915 hotade att riva restaurang Lorensberg lovade ägaren Sophus Petersen att han skulle bygga en teater om restaurangen fick stå kvar. Han beviljades uppskov till 1930, och göteborgarna fick en ny teater.

1916 invigdes teatern i en byggnad av betong, på grund av brandrisken, och med landets första elektriskt drivna vridscen. Salongen var uppdelad i två avdelningar med totalt ca 980 platser. Vid öppnandet spelades Strindbergs Ett drömspel i regi av Mauritz Stiller och med Inez Lundmark som Indras dotter. Victor Sjöström läste en prolog skriven av Bertil Malmberg.

Stiller slutade efter ett par månader och dramatenregissören Gustaf Kinden kom i hans ställe, men göteborgarna ville inte ha någon ny teater. Intäkterna sinade och redan 1917 funderade Petersen att börja spela varieté.

Tio rika göteborgare ställde upp med 100 000 kr vardera för att köpa teatern och “rädda den åt konsten”. Och så bildades AB Göteborgs Teater – Stadsteatern i januari 1918. En uppsättning från den här perioden var Sankta Johanna med Harriet Bosse, 1926.

51.3Lorensbergs-Teaterns sista annons 30/4 1934 innan det blev biograf.

51.1

1934 blev Stadsteaterns nya byggnad vid Götaplatsen färdig, och Lorensbergsteatern köptes av skåningen och advokaten Sture Persson. Det blev början till Biograf AB Centrum, Göteborgs tredje biografkedja (efter AB Cosmorama och Palladiumbiograferna). Lillan, Skansen, Göta, Gnistan, Aveny och Saga skulle följa. I teaterns gamla scenutrymmen och loger installerades Teaterhistoriska museet.

51.2LORENSBERG-00251.6

Arkitekterna R.O Svensson och H E Widlund ansvarade för ombyggnaden av Lorensberg medan konstnären Paul Källström bidrog med utsmyckning. Färgerna var genomgående ljusa och fåtöljerna röda. Den övre foajén stängdes av med järndörrar.

Premiärfilm den 19 september 1934 var Frank Capras Det hände en natt med Clark Gable och Claudette Colbert, och Victor Sjöström kom tillbaka för att läsa en invigningsprolog, författad av Martin Strömberg. Invigningspubliken bestod av “hela Göteborg” och förbluffelsen var stor över den festliga interiören med bekväma fåtöljer istället för de traditionella biostolarna. Lorensberg ansågs höra till stadens mest ansedda biografer och var med sina 856 platser näst störst efter Palladium. Senare blev det 746.

1933.14

51.751.85/9 (ovan) och 17/10 (nedan) 1938

51.951.5
Lorensberg hade en särskild anordning som kunde påverka bildens storlek på duken under visningens gång. Vid stora scenupptåg eller landskap vidgades bildytan medan intimare scener var i ett mindre format.

Ett markant första intryck vid ett biobesök utgjorde portvakten Larsson som var 2,15 lång och skytt på dagtid. Göteborgarna menade att han hade skjutit i höjden, medan smågrabbarna starkt misstänkte att han hade styltor under den långa rocken.

Nils Holm (född 11/9 1894 i Filipstad) började i biobranschen redan 1907. Efter studier vid Radio City Music Hall i New York och arbete som biografmaskinist vid olika biografer på landsorten kom han till Centrumbio som maskinmästare när bolaget startade.

Handelstidningen intervjuade stadens biografstäderskor i april 1947:

Palladiums städerskor sedan 10 år, fru Olsson och fröken Karlsson, har alltid varit särskilt glada åt de lättstädade musikfilmerna. Men vissa av kortfilmsbiografernas besökare tycks tillhöra ett särdeles släkte, och på de hårdkokta detektiv- och äventyrsfilmerna kommer bössen riktigt fram.

Värst bär de sig åt i början av månaden, så länge spriten räcker – man få en särdeles avsmak för dem, när man hör vad städerskorna kan få gå och torka upp efter dem. Naturligtvis blir de första bänkraderna [de med lägre biljettpriser] i regel svårast åtgångna. Men fru Jansson på Lorensbergsbio bidrar med en lustig bild av hur högkonjunkturen avspeglas på biogolven. Apelsinskal, chokladaskar och allt sådant – “man skulle tro att folk inte åt någonting hemma!” – hittade man tidigare huvudsakligen under de billigaste bänkarna. Men nu när det har blivit bättre tider och även vårdslösa ungdomar har fått god råd, ligger det skräp strött mest överallt.

Det är antagligen en felskrivning i artikeln – om man byter ut “billigaste” mot “dyraste” blir det mer mening i meningen.

Ett annat kapitel är vad folk glömmer eller tappar. Det är inte bara handskar, halsdukar och paraplyer utan snart sagt allting från damhattar till smycken och plånböcker. Rekordet i glömska slog väl ändå den som en kväll gick ifrån en bordslampa på Lorensberg! Också ett körkort hittades där en gång och fick länge och väl ligga i kassan, tills fru Jansson slutligen letade rätt på ägaren. Han blev glatt överraskad – han hade inte haft en aning om att han någonsin varit av med kortet.

Sommaren 1946 var det biografstrejk. När visningarna kom igång igen den 3 september blev det kö vid alla biografer från klockan tolv. Allra tidigast var studenten Ulf Tilander som satt med en bok på Lorensbergs trappa och väntade från klockan nio. Vid elvatiden stod 50 människor i kö och klockan tolv minst 250. Vad filmen hette? Trollbunden av Hitchcock och med Ingrid Bergman.

1950.111950.12

Inför teaterns 50-årsjubileum 1966 berättade Sten Persson (som tagit över företaget efter sin far 1952) för Arbetet om biografens största långkörare genom åren:

Disneys Askungen (1950) och Snövit och de sju dvärgarna (1938).
William Wylers De bästa åren (1947) med Myrna Loy.
Chaplins Rampljus (1952) och Moderna tider (1936).
John Hustons Målaren på Moulin Rouge (1953) med José Ferrer som Toulouse-Lautrec.
Elia Kazans Storstadshamn (1954) med Marlon Brando.
Billy Wilders I hetaste laget (1959) med Marilyn Monroe.
Krigsfilmerna Kanonerna på Navarone (1961) och Bron över floden Kwai (1960).
James Bond-filmerna Åskbollen och Goldfinger (båda 1965).
Beatles-filmen A hard day’s night (1964) som på klingande svenska hette Yeah! Yeah! Yeah!
Ingrid Bergman-filmerna Casablanca (1944) och Klockorna i S:t Mary (1946) med Humphrey Bogart, resp. Bing Crosby.
Top Hat (1936) med Fred Astaire och Ginger Rogers.
Härifrån till evigheten (1953).

Våld i mörkret (1949) om våldtäkten på en dövstum flicka (Jane Wyman) gick så dåligt efter Annandags-premiären att den flyttades redan efter en vecka till Skansen där den fortsatte att dra publik under ett helt år.

Jubileumsåret 1966 var det vid ett tillfälle mer dramatik i salongen än på duken när en visning av Moreau-Bardot-filmen Viva Maria avbröts av polisen. Man var på jakt efter en bankrånare, Clark Olofsson. Elva år senare upprepades incidenten, nu för en scen i danska filmen Clark. Många unga göteborgare klippte håret och ansade skägget för att passa som statister i biopubliken.

I slutet av 60-talet var Lorensbergsteatern hotad av rivning. Det visade sig att när planerna på att Cirkus, som låg vägg-i-vägg, skulle rivas, så hade man även räknat in teatern. I detta osäkra läge tog Centrum över Rex i Gamlestaden, eftersom nybyggnad inte var att tänka på.

1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som 1984 köptes av Svensk Filmindustri. Den 13 september 1987 upphörde filmvisningarna.

Byggnaden, salongen och vridscenen är till stor del bevarade. Teater och revy har återvänt. Maskinrummet har blivit en del av Lorens Bar i den gamla övre foajén. Projektorerna hänger fritt i luften ovanför bardisken. Tydligen går det att köra film i dem fortfarande. Teaterhistoriska museets samlingar flyttades till Stadsmuseet.