Klappan

80.1

Efter 60-talets stora biografdöd stabiliserades läget något under det följande decenniet. Olympia och Redbergsgården stängde 1971, Rex i Gamlestaden 1973, samma år som Carolus byggdes om till Star och Capitol förvandlades till porrbion Nya Boulevard.

70-talets nya biografer blev Sandrews I-II-III 1972 samt Pornorama och gamla Hagabion, båda 1973. Smultronstället bytte 1971 namn tillbaka till Kronan.

Trippeln i Nordstaden ledde till att gamla biografer började byggas om för att öka lönsamheten genom fler salonger: Lilla Palladium öppnade 1975. Lill-Göta invigdes 1977, följt av Mitt-Göta 1979.

80-talet skulle bli nästa stora nedläggningsperiod, men när Klappan öppnade den 24 augusti 1984 hade bara SF:s Flamman och Kaparen varit stängda sedan 1982. Rio upphörde  för att lämna plats åt ett parkeringshus två månader efter Klappans invigning. Folkets Bio slog igen den gamla Hagabion 1983 och öppnade den nya biografen 1984. Och så stängde förstås Mignon.

Hela kvarteret Bäcken mellan Linnégatan och Sveaplan revs våren 1982. SF:s personal på Mignon kämpade för att det skulle byggas en ersättningsbio i fastigheten. SF gick med på det, men den fick inte kallas för Mignon, och den hamnade på andra sidan kvarteret, vid Sveaplan. Här hade en av Göteborgs tidigaste biografer, Biograph-Teatern legat mellan 1904 och 1908 i ett numera rivet hus vid Sveaplan, antagligen där Gyllene Prag nu är.

80.2Stig Lavén, platschef för Svensk Filmindustri

Arkitekt Lennart Clemens, som är ansvarig för ombyggnaden av Victoria 1975 och Göteborgs första filmstad, Downtown, 1986, ritade Klappans tre salonger i hans typiska källarstil med karamellfärgerna neonturkos, chockrosa, svart, blåblått, orange, illgrönt och klargult. Det var 66 + 79 + 93 = 238 platser.

Luftkonditionering och rör låg öppna i taket och på golvet fanns en specialdesignad matta med motiv av älskande par eller nå’t sån’t. Med undantag av mattan påminner det betänkligt om den allra första tidens källarbiografer i Arkaden.

Märkligt nog var man stolta över skapelsen, till och med de för högt uppsatta biodukarna ansågs vara något positivt. Hur långt från verkligheten man var, kan man ana av ett uttalande från SF:s Lennart Frankzén som tyckte att biografen skulle bli bra för frölundaborna, som nu får relativt nära. Inte ens frölundabor är så dumma att de skulle hoppa av spårvagnen vid Linnéplatsen för att gå på bio i karamellfärgade källarskrubbar när de kan åka fem minuter till och gå på riktig bio.

Trots det så gick Klappan riktigt hyggligt, men Downtown hade öppnat på Kungsgatan och man ville hellre satsa på det större komplexet. I årsredovisningen slog man ut intäkterna över årets alla månader, trots att biografen var stängd 3,5 månader under sommaren. Det blev lättare att motivera stängningen då. I maj 1993 tog det slut. I november året därpå öppnade nya ägare biografen under namnet Svea.

Svea

När SF stängde Klappan vid Sveaplan i maj 1993 ville Clas Gunnarsson och Ulf Berggren överta biografen, men SF tackade snabbt nej och tömde sedan för säkerhets skull lokalen på maskiner och stolar – den brända markens teknik. Men bostadsrättsföreningen, som äger huset, ville fortsätta med bio. Det fanns flera intressenter, bland andra Folkets Bio och Rolf Magnusson som drivit Rio och Fyren det sista året. Det blev Gunnarsson och Berggren (från Polfilm) som fortsatte driften under namnet Svea.

Med hjälp av reducerad hyra det första året, billig utrustning, delvist ideellt arbetande personal, och begagnade stolar från Downtown lyckades Gunnarsson-Berggren få ihop en fungerande biograf. SF övertalades att sälja filmdukar, ljus- och högtalaranläggning.
1988 hade de båda tagit över Bio Capitol, men från 1997 var Gunnarsson ensam ansvarig för båda biograferna. Svea hade något färre platser än Klappan i de tre salongerna: 60 + 61 + 90 = 211.

Öppningsfilmen 11 november 1994 blev Ladybird, Ladybird av Ken Loach. 2008 stängde trippeln.