Svea var en legendarisk göteborgsbiograf som besökarna hade ett personligt förhållande till och som många fortfarande minns. Det var en typisk pojkbiograf där västern- och äventyrsfilmer med William S. Hart och Tom Mix visades.
Biografen låg inne på gården vid Hvitfeldsplatsen 1 B. Affischen i skylten vid porten mot gatan föreställer Rödskinn och råskinn (Indian Agent), en amerikansk film från 1948, som hade premiär i Sverige 1949 och återkom i en nedklippt, barntillåten version 1951. Det var en västernfilm med Tim Holt, en riktig Svea-film med andra ord.
En man ringde och berättade att han som tonåring alltid var där på 20-talet. För att komma till själva salongen gick man gick in genom en port från Hvitfeldtsplatsen, ungefär mitt emot Engelska kyrkan. Aktuella och kommande program affischerades i porten och i glasskåp mot gatan. När man passerat den ganska långa och trånga gången måste man fortsätta över en ordinär bakgård och gå uppför en liten trappa till en biljettkur som vaktade ingången till biografen. Det var alltid kö och ofta fullsatt. En sträng yngling kallad “Döven” höll koll på vilka som för tillfället var portade på grund av dåligt uppförande.
Svea hade bara träbänkar och en ensam pianist, på de andra biograferna var det ofta orkestrar; och flickor gick sällan dit, vilket var skönt. Toaletten fanns nere på gården, så ett trick för att ta sig in var att försöka se ut som om man bara varit ute för att slå en snabb drill. Vad som hände med Svea senare visste inte mannen, för han slutade gå på bio och gick till sjöss.
Olle Edström berättar i Göteborgs rika musikliv om att tanten som spelade piano också fungerade som godisförsäljare innan filmen och i pauserna när projektorn laddades om. Det lär också ha hänt att barn kom fram till henne för att handla kola medan hon spelade. I mitten av 1920-talet ska biljetterna ha kostat 25 öre, vilket motsvarade de billigaste platserna på finare biografer.
Gamäng i GP (4/12 1960) tror att det var kassörskan som spelade piano, till höger om duken. Första bänk var populärast och på läktaren kunde man sitta, stå eller ligga. Att sitta på bänkraden närmast under läktarkanten var ett misstag, allt möjligt kunde komma nedramlande.. När ljuset släcktes blev det busliv och ibland slagsmål, så att man var tvungen att tända igen; var det en spännande film kunde det bli konstant oroligt och man fick tända flera gånger.
När hjälten var hotad ropade man:
– Hets, skurken är bakom dig.
Och man slängde allt man kom åt, grannens mössa, äppelskruttar och snus på boven.
Sven Hultén (död 1973) intervjuades av Big Ben (dvs Uno Asplund) i Göteborgs-Posten den 11 februari 1973. Hulténs far, C. B. Hultén spelade piano på Grand Kinematograf 1908 och det blev sonens första möten med filmen när han kom till biografen för att hälsa på. Ibland fick han hjälpa till med ljudeffekter, pistolskott för västernfilmer och allmänt buller genom att slänga saker på golvet.
Sven fick sitt första jobb på Svea vid nyåret 1911. Han kom in i ett riktigt familjeföretag. Ägaren, Carl-Otto Andersson, körde filmerna själv, och han hade inte långt till sitt dagjobb som urmakare vid Magasinsgatan 5. Hans fru satt i kassabåset ovanför trappan medan dottern Signe spelade piano. Hon kunde bara spela med höger hand och det hon spelade hade inte så mycket att göra med det som hände på duken. Sven föreslog en gång att man skulle släppa deras katt på tangenterna, det skulle låta lika bra. Man var tvungen att veva filmen särskilt långsamt för att Signe skulle hinna med. Familjen bodde vid Pilgatan 18.
Artikeln i GT den 10 oktober 1943 om 60-årsfirande Signe Andersson är betydligt snällare i omdömet. Hon hade spelat både på Stora Biografen och Olympia tidigare och på Svea skulle hon stanna i 30 år. Från 1913 drev hon också biografen.
Hon har spelat för sådana stumfilmsstjärnor som Douglas Fairbanks i Zorros märke, Tom Mix och William Hart, samtliga nämnda i den ordning som publiken gillade dem. Hjärter Ess var en seriefilm – de var moderna då – och åskådarna kunde under 7 veckor undan för undan följa händelsernas utveckling. Och så bör väl filmhunden Rin-Tin-Tin också nämnas som en av de stora favoriterna.
Man förstår att det inte varit lätt alla gånger att lägga musiken till rätta för den skiftande filmrepertoaren. Men fröken Andersson hade väderkorn för vad som gjorde sig och biopubliken torde i allra högsta grad varit belåten med ackompanjemanget.
Signe lämnade antagligen biografen när ljudfilmen kom, och var kanske bidragande till att den kom allra sist till Svea bland Göteborgs biografer, först 18 april 1934, med Harold Lloyd i Fötterna först. I biografägareförteckningen från 1936 står Karl Lönner som ägare.
Tillbaka till Sven Hulténs minnen. Han var en allmän hjälpreda för 12 kr i veckan, bland annat klippte han filmerna enligt polisens anvisningar. Men det hände nog ibland att han satt tillbaka det han hade tagit bort. Det fanns en överkonstapel som var en entusiastisk rökare, så man hade en låda cigarrer till hands för att lättare få igenom filmerna.
Så småningom fick filmerna fraktas till polisen innan visning. En som minns i Folkminnesarkivet (IFGH 6449) har berättat om att han hjälpte dottern (Signe) att dra filmkassetterna på kälke en vinter till polisens högkvarter vid Spannmålsgatan för att de skulle godkänna dem. Han fick 2 fribiljetter varje gång.
Längst fram under duken stod ett podium där småpojkarna fick lägga sig på rygg och titta upp på duken när det var fullt. Så värst mycket lär de inte ha sett. På läktaren var det en sådan trängsel ibland att Sven knappt fick plats med projektorn och bilden delvis skymdes.
John Rydén från Bromma var på Svea som barn på 30-talet, och skrev en prisbelönt berättelse om sina biominnen i samband med att Sergelteatern i Stockholm invigdes.
Här är några detaljer från den: Pissekuren stod ute på gården och det hände att pojkar försökte smita in genom att låtsas att de varit där. Vaktmästaren stod alltid och löste korsord i luckan. “En unken doft slog emot en – men så hade det alltid luktat på Svea – det liksom hörde till Tom Mix, Harold Lloyd och Chaplin.”
Svea kom in genom sin köksdörr och hade hemlagade klubbor och knäck för 5 öre styck. “Ja, hon hette inte Svea, men det var ju praktiskt att kalla henne så.” Hon började med att peta ner snusmobborna som satt på duken från föregående förställning, någon ridå fanns inte. När visningen skulle börja kom filmgubben i kubb och överrock och gick in i en utbyggnad på läktaren. Efter tre akter (vilket motsvarar ungefär 30 minuter) tändes allt ljuset för omladdning av projektorn. Man kunde sitta kvar och se nästa föreställning utan att det kostade extra.
Svea hade också en stor vevgrammofon som omväxling till pianomusiken. När ljudfilmen kom satt man upp en svart avlång skiva på vänsterkanten av duken, för att inte ljudspåret skulle synas. (Normalt maskas det i projektorn.)
Innan bioverksamheten startade 1909 hade lokalen använts av fackföreningar och nykterhetsloger. I början satt publiken på träbänkar med plats för sex vuxna eller tio barn, men de ersattes med klaffstolar som slamrade. Ture Schön såg sin första film på Svea på 30-talet, men blev så förskräckt över stöket att han inte återvände förrän i slutet av 40-talet. Den förste ägaren hette Fritiof Olsson, 18 mars 1910 tog Carl-Otto Andersson och i december 1913 Signe Andersson.
Karl Lönner, den siste ägaren (från senast 1936) förbättrade ordningen genom att portförbjuda de värsta oroselementen. Han försökte också höja kvalitén på repertoaren, men filmbolagen svarade “sådana filmer var reserverade för större biografer”. (Ny Tid 29/3 1953).
Från början fanns det 187 platser (varav 20 på läktaren), senast 1930 blev det 200, senast 1936 260 och senast 1939 175.
Både gatu- och gårdsbyggnaden är från 1905, arkitekt Einar Ohlsson. De båda husen stod parallella och man nådde Svea genom att gå rakt fram från porten över gården till en dörr i högra hörnet som ledde via ett vindfång in i en samlingssal, som hade sin kortsida mot gården. Där fanns bänkar i tre sektioner och ett litet podium vid den botre något vinklade väggen. I det främre vänstra hörnet ledde en dörr ut till det runda trapphuset med en motsvarande dörr på första våningen ut till salens läktare där det fanns plats för fem bänkrader
De första två våningarna i husets vänstra del innehöll en mindre samlingslokal och förvaringsutrymmen. De två översta våningarna bestod av lägenheter. Tre latriner stod längst till vänster på gården.
Det finns inga ombyggnadsritningar från 1909 när samlingslokalen blev biograf, och alla muntliga berättelser bekräftar att mycket lite förändringar gjordes. Flera människor tycker sig minnas att man gick uppför en trappa för att komma till biografen, och att trappan till och med gick på utsidan. Det är ett litet mysterium. Det var ett mysterium tills en teckning dök upp, som visar en trappa innanför dörren. Det stämmer inte med ritningen, och det tycks betyda att man kom in på läktaren.
1928 byggdes en trappa utanpå huset, men den gick från det nedersta fönstret (som blev dörr) i trapphuset till det vänstra fönstret (som också blev dörr) på första våningen. Det var säkerhetskraven som gjorde att maskinisten i fortsättningen fick ta denna omväg.
Det finns ingen information om vad Svea visade de första åren efter öppnandet 29 september 1909. Den första tidningsannonsen dök upp den 21 januari 1910, men uttryck som “Nytt storartat program” ger ingen större information om vilka filmer som visades. Tre föreställningar per kväll, men stängt måndag och tisdag, var Sveas typiska modell.
De filmer som gick bäst de sista tio åren var: Blixt Gordon, King Kong, Robin Hood, Kapten Blod, Gunga Din, Greven av Monte Cristo, En bengalisk lansiär, Marco Polo, Anthony Adverse, Trader Horn och Tarzanfilmerna. Indianfilmer gick inte alls lika bra som tidigare och William Boyd och Tom Mix hade ersatts av Johnny Weismuller.
Vid nedläggningen 29 mars 1953 blev Svea lagerlokal för en elektrisk firma. I dag är kvarteret rivet.
1915
27/3 I allvarlig fara (drama) + Det är lång väg till Tipperary (lustspel)
27/11 Lotta vill till landet (lustspel)
1917
1918
Göteborgs biografer 