Aveny

59.3DSCN4462

Centrumbiografernas Aveny vid Kungsportsavenyn 25 var Sveriges modernaste bio när den invigdes den 13 december 1939. Den var till och med byggd så att man kunde “transformera för television”, vad det nu innebar. Längst bak fanns telefoner för lomhörda. I taket satt 56 000 ventilationshål. Fåtöljerna kom från NK. Alla ljuskällor var dolda. Projektorerna var de senaste Zeiss-maskinerna “för färgfilm”. Den moderna färgspelsbelysningen med ljusorgel, ridåmaskinen, figurelevatorn och vattenfontänen installerades av Weichert & Carls.

AVENYN-01159.2

Figurelevatorn var den hiss som förde undan den nakna damen med globen som stod framför ridån innan föreställningen. Konstnären bakom skulpturen hette Erling Valldeby. Fontänen stängdes av så småningom för den läckte vatten in i salongen och skvalandet störde visningen. Vid något tillfälle ramlade den ner iI april 1992 var man tvungen att ställa in en föreställning när damen vägrade försvinna ner. Senare placerades hon i Palladiums foajé och ännu senare i Bergakungen – stillastående.
59.4ny13/12 1939. Invigningsfilmen gick 10 veckor.

Öppningsfilmen på Aveny den 13 december 1939 var Kalle på Spången. Kvällen inleddes med musik, som bekräftade salongens goda akustik. Därefter läste Frithiof Hedvall en prolog, skriven av Fritz Schéel, som handlade om hur gamla förnäma Avenyn förvandlades till ett modernt stråk. Innan filmen började dök Edvard Persson upp och sa några trevliga ord på skånska.

spången.jpg

Robert Hansson (född 20/6 1897 i Kvistofta) var maskinmästare vid Aveny åtminstone till 1957. Han hade börjat i biobranschen redan 1928. Han installerade ett system som kallades för Magnascope. Det innebar att man med hjälp av en förstoringslins ökade storleken på bilden under särskilt spektakulära scener. Det nästan kvadratiska normalbildsformatet härskade på biograferna innan 50-talet. De försök som hade gjorts i USA med 70 mm-film runt 1930 kom knappast till Sverige.

Magnascope, som förstorade duken fyra gånger, introducerades av Paramount i USA 1925 och var tänkt att användas bara i utvalda scener, men många biografer utnyttjade systemet oftare, särskilt för västernfilmer. Först i och med att CinemaScope dök upp 1953 försvann Magnascope. Ture Schön minns en visning av Robin Hoods äventyr på Cosmorama 1938 när actionscenerna blev större på duken. Då kallades fenomenet för Grandeur, antagligen av copyrightskäl, men principen torde ha varit samma.

Den 12 augusti 1940 tog Aveny över det dagliga kortfilmsprogrammet från Lillan. De korta visningarna upphörde i maj 1947.

Birger Eriksson kom efter 26 år på Boulevard till Aveny och fungerade som Centrumbios huvudmaskinist ända fram till slutet.

Fru Beda Andersson intervjuades av Handelstidningen i april 1947, då hade hon städat efter biopubliken på Victoria i 33 år, sedan biografen öppnade 1914, och betraktades som äldst i skrået. Hon tyckte att biopubliken hade blivit hyggligare med åren.

“Efter Harold Lloyd-filmerna förr i världen – bevare oss, så det såg ut! Fru Rundquist och en av hennes kamrater som varit 25 år på Cosmorama har lika dystra minnen av Douglas Fairbanks och de gamla Chaplin-filmerna.

Den lilla mannen med mustaschen tycks emellertid alltjämt dra till sig en publik, som han säkert inte tänkt på från början. När hans Moderna tider för en tid sedan togs upp som repris på Aveny, då var bl.a. toaletterna söndersparkade, när fru Olsson kom för att städa på morgonen. Just nu medan Jens Månsson går har hon det lite lättare, för på Edvard Perssons filmer kommer bara ordentligt folk, säger hon. Det är äldre människor, och så barn, som de äldre håller reda på. Ditte människobarn samlar inte heller så mycket skräp, och snygg publik hade också Greta Garbos filmer och Mrs Miniver, säger fru Rundquist.”

59.5Göteborgs Morgonpost 15/9 1947.

59.8b9/1 1950.

59.8a

59.716/10 1950.

https://i0.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/en/thumb/0/06/Bwanadevil3.jpg/220px-Bwanadevil3.jpg

Den 4 maj 1953 visades på Aveny den första långfilmen i 3D i Göteborg: Bwana-Djävulen av Arch Oboler och med Robert Stack. Den 15 juni kom den andra, Mannen som levde två liv av Lew Lander och med Edmond O’Brien; den tredje fick premiär den 28 september, Vaxkabinettet av enögde regissören André de Toth, med Vincent Price och Charles Buchinski (det vill säga Bronson).

Den 26 december 1957 fick 70-mmfilmen Jorden runt på 80 dagar premiär, fast i vanligt format. Maskinmästare Hansson försökte förbättra upplevelsen genom att låta en vaktmästare styra ljudet manuellt mellan de olika högtalarna. Flera biografer fick projektorer för 70 mm, men aldrig Aveny.

1977 kom en ombyggnad. Väggarna blev “dystert murriga och golvet täcks av en brunaktig heltäckningsmatta”, enligt ett biograftest i GP 1995. Bland de senare succéerna var Lasse Åbergs Repmånad och den första filmen i serien Polisskolan.

Centrumbiograferna och Europafilm hade ägt Aveny från början. 1980 gick alla Centrums biografer över till Europafilm, som i sin tur blev köpt av Svensk Filmindustri 1984.

1988 hade man planer på att flytta in salongsväggen, så att foajén skulle bli större och salongen förlora sju bänkrader. Samtidigt skulle hela väggen mot gatan tas upp som en entré. Tanken var att man skulle rädda singelbiograferna genom att öka försäljningsytorna. Men det genomfördes som bekant aldrig. Redan dagen efter stängningen den 5 maj 1997 flyttades biografstolarna till en förortsbiograf i Köpenhamn.

Biografen har i dag byggts om till affär, men baldakin och skyltfönster är bevarade.

59.6

Annonser

Biorama

29.1Foto: Bertil Wahlin 1983.

Huset med Biorama (numera Hagateatern) vid Södra Allégatan 2a, byggdes 1911, samma år som biografen startade. Invigningen ägde rum den 15 september 1911. Antalet platser i början är okänt, men uppgifter från 1930 anger 150, 1940 var det ändrat till 175.

Trots sin litenhet var Biorama en betydelsefull biograf som till och med fick en och annan sverigepremiär: till exempel Trilby eller Hypnotismens makt/Demoniska makter (26/2 1912), visserligen en österrikisk film, men ändå.

I sina minnen från Biorama berättade Gunnar W. Blomgren i Arbetet den 8 augusti 1998 om att Emma Carlsson var i kompanjonskap med Erik Montgomery, hon satt i kassan, han skötte projektorn. Emma (född Dahlström 21/9 1896 i Tofteryd, död 15/11 1951) var sedan 28 augusti 1894 gift med August Carlsson.

Folke Carlsson (1903-1969), Augusts och Emmas son, berättade i G-P (17/12 1961):

Först ägdes biografen av en [Otto] Montgomery, som sålde den till min fader 1921. Innan vi övertog den, utfördes musiken av ett självspelande piano. Före varje föreställnings början trädde det in en utexaminerad musikdirektör klädd i frack och vaxade mustascher och bugade för publiken. Därefter vred han på en knapp, så att pianot började spela, sedan bugade han sig åter och lämnade lokalen. Efter 1921 sköttes musikunderhållningen av en violinist och en pianist fram till 1929, då ljudfilm installerades.

Till att börja med spelades ljudet upp på grammofonskivor, på s.k. vitaphon-anläggning, vilket kunde bli ganska besvärligt när det gällde synkronisering av ljud och bild ibland. Sedan kom movietone-systemet, som innebar att ljudbandet låg i filmremsan. 1958 införde vi cinemascope.

– Biorama började inte omedelbart med äventyrsgenren. Första året var repertoaren blandad. Där spelades exempelvis En ung mans väg till ena pigo med Christian Schröder i huvudrollen. Sten Stensson Sten gick också på Biorama, Augustas lilla felsteg icke att förglömma. Denna film visade sig vara ett “felsteg” även när det gällde filmsättning, trots att pjäsen som de två andra var komedi.

Men året därpå började vi med wild-west-genren och sedan har vi hållit oss uteslutande till den. I början av tjugotalet var Tom Mix, Ken Maynard, Hot Gibson och William S. Hart de stora pang-pang-kanonerna. Gary Cooper kom 1926-27, och när det gäller denna speciella genre har vi väl visat de flesta av de stjärnor som funnits inom branschen.

En söndag i oktober 1911 var det inbrott i Biorama. Vid sidan av entrédörrarna fanns en reservlucka som användes vid biljettförsäljningen på söndagarna. När kassörskan kom vid fyratiden upptäckte hon att luckan var intryckt och att biljetter låg utspridda på golvet.
Man märkte de kvarvarande biljetter och ställde en detektivkonstapel på plats. En efter annan kommo skolgossar passerande förbi biljettluckan direkt till ingången med sina biljetter. Dessa voro ej märkta och så anhölls vederbörande. Detta upprepades gång på gång tills omsider ett 20-tal gossar infångats. (GT 22/10 1911)

29.73/5 1917
29.43/2 1919

29.229.59/3 1919

29.316/6 1919
29.8ny1921.81921

Ernst Landström hoppade in som biografvaktmästare för en kamrat en kväll 1923. Han blev kvar i nästan 60 år. Aftonbladet intervjuade honom den 10 september 1972:

– Jag vill nog fortsätta riva biljetter så länge jag kan. Men söndagsmatinéerna har jag sagt nej till. Ungarna är alldeles för bråkiga. Och inte får man ta i dom, heller.

– Här går mest vilda västern- och äventyrsfilmer. Och biografen kallas ibland Revolverhallen. Särskilt förr var här också bråkigt och stökigt ibland… Men sen jag fick polisbricka och polismans förordnande fick folk lite större respekt.

– Ett tag körde vi en massa porrfilmer. Men det var bara skräp. Utom de danska. De är mer humoristiska.

– Jag tycker bäst om filmerna förr. Jag minns särskilt “Ropet från Volga”. Det var en tjusig stumfilm.

– Då kostade biljetten 85 öre och vi körde tre föreställningar varje kväll. En pianist och fiolspelare i salongen stod för musiken. Men finalen [fiolen?] skar sig mest. Publiken döpte violinisten till falskspelaren.

En gottpojke gick omkring med en låda på magen och sålde godis; en äldre dam spelade piano, det blev tydligen mest Chopin oavsett vad som hände på duken.

Otto Montgomery lämnade så småningom över biografen till sin son Erik. 1918 kan lokalen ha tillhört Maxim-kedjan, som samma år förvärvade Maxim-Teatern på Östra Hamngatan. August Carlsson tog över driften den 1 september 1921.

Men så dyker Fastighets AB Wodan upp. Det bolaget finns i Adresskalendern som ägare till fastigheten 1922-1939, men dessutom som biografägare enligt Biografägarförteckningen från 1930.  Att de under en period står som ägare beror kanske på att de ansåg sig som den formella biografägaren eftersom de ägde fastigheten. I vilket fall som helst, så återkommer Carlssons namn senare, först hustruns (August dog 26/2 1939) från ungefär 1936, och senare sonens (Emma dog 15/11 1951) från 1951.

När Palladiumbiograferna tog över Biorama 1965 blev den i början en premiärbio med Med dragna revolvrar som första film, följt av Hjältarnas ö med James Mason, Hetsjakt med Ann-Margret och popfilmen Bland sunar och mods samt som annandags-premiär De blodiga hjältarna. Den 26 mars 1973 blev Biorama en porrbio.

1980 gick Palladiums alla biografer över till Europafilm, som i sin tur köptes av Svensk Filmindustri 1984. På hösten 1989 stängde Biorama.

Lilla teatern (numera Hagateatern) tog över lokalen 1990. Man kan fortfarande ana biografen under valven och den lilla duken mellan de två nödutgångarna. Det väldigt lilla maskinrummet kan man också titta in i, men projektorgluggarna är igensatta med små dockskåp.
29.6

Draken

70.4

Under den andra halvan av 1950-talet byggdes i Göteborg stadens fem sista singelbiografer. Först och störst var Draken, uppförd 1955-56 efter arkitekt Nils Einar Eriksson ritningar. Den nya biografen ingick i Folkets Hus-komplexet och ersatte Cosmoramabolagets Nya Teatern, som sedan 1925 hade varit inhyst i Arbetarföreningens fina tegelbyggnad på andra sidan Järntorget. Om rivningen hade fördröjts ett par-tre år är det tveksamt om man vågat satsa på en så stor lokal. Under 1956 gick fortfarande nästan 80 miljoner människor på bio, men just det året ägde de första TV-sändningarna i Sverige ägde rum. Början på den stora biodöden låg bara fyra år framåt i tiden.

Draken int.jpg

Det är många städer där det finns en biograf som heter Draken – men det är bara i Göteborg som det namnet betecknar icke en kinesisk drake utan ett drakskepp. Och upphovsmannen till att det blev så i Göteborg, är konstnären Gunnar Erik Ström [1892-1982] . Han fick nämligen i uppdrag att komponera ridån – och han vägrade absolut att måla en färggrann kinadrake. I Göteborg skall det vara ett drakskepp, sade han, och därvid blev det. (GP 27/4 -56) Ridåns mönster målades för hand av Bröderna Ljungbergs Textiltryck AB under ledning av konstnären Einar Ljungberg.

70.2

Ström designade också Drakens neonskylt. Detta blev den grandiosa finalen på en lång karriär som utsmyckare av Göteborgs biografer, från Cosmoramas balkongbarriärer, via Palladiums takmålning, Flammans prosceniemålningar till Kaparens stuckreliefer.

Redan gatutrafikanterna lockas av den stora baldakinen med ett drakskepp som galjonsbild. Från entrén kommer man in i en mahognyinfattad kassahall, varifrån en marmortrappa för upp till en pampig, rymlig och luftig foyer, vars glasväggar utåt gatan ger “cinemascope-sikt”. Långväggen mot salongen i gråstrimmig italiensk marmor prydes av porträtt av den svenska filmens kvinnliga storheter, alltifrån Garbo och Bergman. (HT 27/4 -56)

Salongens väggar var beklädda med en cellulosalackerad mahogny, 1000 kvadratmeters panel, levererad av Åmans snickerfabrik i Åhus, och hämtad från en enda stock – hur otroligt det än låter. (HT)

En nyhet för Sverige är att personer med nedsatt hörsel tack vare en magnetslinga runt lokalen som alstrar radiovågor, kan höra ljudet lika bra som alla andra. (GP)

De 742 stolarna var mörkblå. Senare, antagligen i samband med Cinerama-ombyggnaden, minskades antalet platser till 713.

70.11

P.7Ari Nordström.

I maskinrummet stod tre projektorer av märket Philips FP 6, som kunde visa normalfilm, vidfilm/Vistavision (med eller utan bred ljudfront) samt CinemaScope med optiskt eller magnetiskt ljudband. Draken var den enda göteborgsbiograf som kunde visa CinemaScope-filmer med magnetljud. Ljudanläggningen bestod av tre cell-högtalare bakom duken och tio effekthögtalare dolda i salongens tak eller bakom väggpanelen.

Cosmoramabolaget konstaterade lite förskräckt att man hade lagt ned enorma pengar på biografen, men resultatet hade blivit en biograf av så ovanliga dimensioner att dess like inte kunde uppbringas i västra Sverige. För att stärka sig sammanställde man några rekordsiffror (den tidigare paradbiografen Cosmoramas mått anges inom parentes):

Sceninramning: 13 x 7 m (9,6 x 7,5 m)
Ljusrampen i taket: 47 m
Höjd från parkettgolv till tak: 9-11 m (12-13 m)
Salongen: 29 x 18 m (24 m lång)
Foajéns yta: 270 kvm (225 kvm); fönsterytan mot gatan: 60 kvm
Reklamlådan på baldakinen: 24 m (12 m)

draken bak.jpg

70.8

draken invign

Vid invigningen den 26 april 1956 visades den italienska expeditionsfilmen Förlorad kontinent på den 12,6 m breda duken, Göteborgs största CinemaScope-duk.  Den föregicks av ett collage av gamla göteborgsbilder ur SF:s journalfilmer och en prolog skriven av Uno Asplund och framförd av Ludde Gentzel (nedan) från Stadsteatern:

Låt oss få festlig fars och mäktig drama,
musik och romantik av fin boké.
Ja, det finns garanti från Cosmorama
att kvalité blir Drakens ABC.

70.1

70.3

Draken påminde gärna om att man hade stadens största biografduk. En morgon i september 1977 hade någon skämtare bytt ut en bokstav i den stolta texten på baldakinen.

draken cinerama

Den tekniska utvecklingen gick snabbt den här tiden och fyra år efter invigningen byggdes Draken om till en Cinerama-biograf med tre specialprojektorer, som stod 5,5 m från varandra och visade en varsin tredjedel av filmen på den 20 x 7 m stora duken. Så bred var den att nödutgångsdörrarna måste flyttas uppåt i salongen. För att inte den djupt svängda duken skulle reflektera ljus mot sig själv var den konstruerad av 1 500 smala plastband, impregnerade med glasfibrer och riktade parallellt och vinkelrätt mot objektivet. Nu var det fem högtalare bakom duken, sex i salongen och en separat bandspelare för ljudet.

70.5Vid premiären den 14 decmber 1960 visades Världens sju underverk, med flickor i foajén utklädda i olika nationalitesdräkter, gäststudenter och generalkonsuler representerande de länder som är med i filmen. Sju trumpetare blåste fanfar från baldakinen utanför bion och från scenen. Skådespelerskan Jane Friedmann läste en prolog författad av Uno Asplund. Senare visades Drömmen om paradiset och Så vanns vilda västern, men det spektakulära systemet dog snart ut, det var för dyrt och krångligt, både att spela in och att visa.

Frakt- och tullkostnaderna kom tydligen som en chock för Cosmoramakontoret. Det var tre gånger så höga eftersom varje Cinerama-film krävde tre gånger så mycket film. För de två första filmerna hade man betalat 10 000 kr.

70.7

1960
Världens sju underverk (The Seven Wonders of the World, 1957)

1961
Drömmen om paradiset (Search for Paradise, 1957)
Äventyr i Söderhavet (South Sea Adventure, 1958)

1962
På vift med Cinerama (This is Cinerama, 1952)
Cinerama Holiday (1955)
Ryssland – landet vi icke känner (Sovjet 1957)

1963
Windjammer (1958) reprisvisning av en film som tidigare visats på Palladium
Så vanns vilda västern (How the West was Won, 1962)
Bröderna Grimms underbara värld (The Wonderful World of the Brothers Grimm, 1962)

70 MM
70 mm-filmer med två Favorit 70-projektorer ersatte Cinerama som storbildssytem från den 1 augusti 1966. Den stora bilden och det sex-kanaliga magnetljudet gav en storslagen upplevelse med både bild och ljud utan att vara tekniskt krångligt. Först med införandet av det brusreducerande systemet Dolby stereo 1979 kunde det optiska ljudet komma upp i samma kvalitetsnivåer som magnetljudet.

1966
På främmande mark
Vånda och extas, Bibeln

1967
Doktor Dolittle
Krig och fred, del  I
Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner
Doktor Zjivago

1968
Slaget vid Litte Big Horn
Fiskarens skor
Kanonen vid San Sebastian
Örnnästet

1969
Kungen och jag
Karakatau – öster om Java
Den längsta dagen
En ding, ding, ding, ding, värld
De blodiga sköldarna
Ben-Hur
Hello Dolly

1970
55 dagar i Peking
Pansarslaget
Airport
Kellys Hjältar

1971
Djävulens fästning
Två red ut
Törnrosa

1972
Tolv fördömda män

1973
Hjältarna från Telemarken
Den tysta flykten
Grand Prix
Polarstation Zebra svarar ej

1974
Sound of Music

1976
Så vanns vilda västern
Patton – pansargeneralen
Tora! Tora! Tora!
Romarrikets fall

1977
That́s the way it is

1978
2001

1979
Det stora slaget
Kanonbåten San Pablo

1980
Cleopatra
The Rose

1981
Spartacus

1982
West Side Story
Poltergeist

1984
Brainstorm
Indianerna
Det vilda gänget
Borta med Vinden

1985
Cocoon

1986
Aliens – återkomsten

1992
Drömmarnas horisont

Drakens historiska och tekniska hemsida av Stefan Adler och Magnus Elm.

70.10
NEDLÄGGNINGSPLANER
Tankarna på att lägga ned Draken går åtminstone tillbaka till 1988. Då hade Lorensberg slagit igen som bio och Galenskaparna spelade Stinsen brinner. Både Galenskaparna och Backa Teater letade efter nya lokaler. Prisma och Draken nämndes som tänkbara alternativ, men Galenskaperna tyckte de salongerna var för små och blev till slut kvar på Lorensberg. Backa Teater hamnade i Bulten och Draken fortsatte ännu en tid som biograf, men storhetstiden var över.

En gång i tiden var Draken en av de bästa biograferna i Europa vad det gällde ljud och bild. Godfrey Reggio, regissören till den symfoniska filmen Koyaanisqatsi, ansåg att visningen av hans film på Draken under filmfestivalen hade varit bättre än den vid Zoo Palast under Berlinfestivalen.

SF lät den tekniska utrustningen på Draken förfalla när man insåg att det inte fanns någon framtid i biografen, man höll ju igång bara för att inte riskera att Sandrews skulle ta över. När Sandrews började bygga sitt Biopalats kände man sig säkrare. I den interna utredningen 1988 om biografernas framtid konstaterades helt kort: “Denna biograf finns [det] inte mycket man kan göra med…” Och 1995 stängde man i maj.

https://i2.wp.com/www.fiffisfilmtajm.se/wp-content/uploads/2011/09/h%C3%B6st-i-paradiset.jpg

Nya Draken invigdes den 23-24 september med knattebio, två förhandsvisningar, Höst i paradiset och Dolores Claiborne, samt en utsåld visning av Coppolas Apocalypse som inledning på Cinematekets höstserie. Men några regelbundna filmvisningar var det aldrig tal om, det förbjöd SF med hot om att de i så fall skulle komma och hämta visningsutrustningen.

Biografen var räddad, genom en gemensam ansträngning av Göteborg Film Festival, Göteborgs-Posten, Göteborgs stad, SF och privatpersoner som “köpte” stolar och annat lösöre. Så småningom blev det ekonomiska ansvaret för stort för festivalen. Under en period från 1999 hade Sandrew-Metronome visningar i Draken, men numera drivs lokalen av Folkets hus som låter kongresser och möten få företräde.

Stadsbyggnadskontoret har i sin utredning om de tre sista singelbiograferna, Victoria, Palladium och Royal, menat att det är värdefullt att bevara alla tre, men inte nödvändigtvis som biografer, även annan verksamhet kan vara tänkbar, om det leder till att lokalerna bevaras. Draken uppfyller de kraven mer än alla andra stängda biografer. Hur f.d. Victoria och f d Palladium har “bevarats” kan man se genom att göra besök i de affärer som tagit över lokalerna.

Drakens ljud förföll och delar av salongsbelysningen slocknade när festivalen tog över, det var helt enkelt för dyrt att åtgärda. Senare återkom både klangen och ljuset.
http://gbgfilmfestival.files.wordpress.com/2009/12/giff_dragon_rgb_red.png

Filmstaden

81.1

Jonny Isaksson ansvarade för ombyggnaden av DowntownKungsgatan 35 1994, som ledde till nedtonad färgsättning, bättre gradänger, nya stolar, motordrivna avmaskningar, THX-ljud i två salonger, digitalljud i tre och Dolby i samtliga. Lustigheterna försvann, men det fanns fortfarande oavsiktliga sådana, som salong 2 där duken blev mindre efter reklamfilmen om det var en CS-film som skulle visas, eftersom den inte kunde breddas mer var man tvungen att minska på höjden för att få rätt bildproportion.

81.4

Downtown öppnade den 30 juni 1995 under det nya namnet Filmstaden och med sina 16 salonger och drygt 1800 platser var biografkomplexet det största i Sverige, fram till invigningen av Filmstaden Sergel i Stockholm den 3:e november samma år.

Antal platser: 1: 278, 2: 113, 3: 101, 4: 89, 5: 49, 6: 78, 7: 89, 8: 139, 9: 111, 10: 242, 11: 104, 12: 231, 13 (tidigare salong 11): 37, 14 (12): 46, 15 (13): 45, 16 (14): 48 – Totalt: 1815.

Ovana biobesökare blandade ihop Filmstaden och Biopalatset, film och bio är ju samma sak. Svensk Filmindustris stockholmschefer fick sig en tankeställare när de kom på besök och bad taxin åka till Filmstaden – alla tre bilarna körde till Biopalatset. Det var då som orden Down Town återinfördes med små bokstäver i annonserna.

81.5b

I slutet var biografkomplexet lite trångt och slitet – med flera stolar T-märkta, T som i tuggummi – och SF planerade ett nytt i Bergakungens salar. Efter nedläggningen av Victoria den 2:a juni fanns det bara kvar en singel, av de 15 man hade på 70-talet. Efter Palladiums stängning, inte en enda. Och 2007 stängde Filmstaden.

(Ett stort tack till maskinist Magnus Elm som lyckats hålla reda på alla historiska fakta, både för Downtown/Filmstaden och Klappan.)

81.6

Flamman

54.1

“Redbergslids nya storbio” – den sjunde länken i AB Cosmoramas biografkedja, ritades av arkitekten Sten Branzell och uppfördes av byggnadsingenjören Olle Engkvist. Den konstnärliga utsmyckningen stod konstnären Gunnar Ström för. Byggnadskostnaden var 333 000 kr, varav tomt 40 000 kr och inventarier 45 000 kr.

Tillsammans med Victoria och Cosmorama disponerade nu Cosmorama-bolaget tre stora biografer “av kontinentala mått”, samt de mindre salongerna Nya Teatern, Kronan, Odéon och Röda Lyktan.

Cosmorama var fastighetsägare från början; från 1964, när dotterbolaget upphörde, stod Svensk Filmindustri som ägare och från 1975 Fastighets AB Hufvudstaden, som ägdes av SF. 1986 tog Göteborgs Finska Pingstförsamling över fastigheten.

https://i0.wp.com/www.nordicposters.com/p2/flickornas_alfred_35_2.jpg

Som öppningsprogram den 14 oktober 1935 visades Flickornas Alfred med Birgit Tengroth och Sture Lagerwall samt kortfilmen Havet lockar med Per-G. Holmberg. Filmen gick samtidigt upp på Victoria.

54.828/3 (ovan) och 31/8 (nedan) 1939.

54.954.3 14/12 1939

Flamman, och senare Kaparen, hade ofta  funktionen att parallellköra en extra stor premiärfilm med en av biograferna i centrum. Men man programsatte också lite udda filmer som man kanske inte riktigt trodde på, som den tyska Hennes engelska giftermål, som kom redan andra veckan. De största svenska filmerna gick i regel två veckor, men annars byttes programmet ut varje vecka.

GP rapporterade dagen efter öppnandet:

Den originella exteriören med glasskåpet har fångat uppmärksamheten och det stod täta köer när biljettförsäljningen i går middag började till kvällens öppningsföreställningar. Det har tydligen inte varit så lätt att inpassa en biografbyggnad i den spetsiga hörntomten, men arkitekten Sten Branzell har likväl lyckats få in både en rymlig och trevlig salong och luftig entréhall.

54.7

54.6

Man kommer från Redbergsvägen direkt in i en stor glashall, hållen i gult och grönt, och från denna leder en bred trappa upp till salongen. Utanför denna löper en gång med sittplatser på ena sidan. Taket är här, liksom i hallen, i grönt, ena väggen är varmt gul, medan den andra är mörkblå med en rad silverpelare. Utmed den sistnämnda väggen är inbyggd en marmorbänk, som uppvärmes underifrån.

54.1054.5

Själva salongen, som är något kilformig, verkar hög och luftig och de i rött klädda stolarna äro bekväma. Taket och övre delen av väggarna äro beklädda med grov puts, som först täckts med en kraftig röd färg och därefter belagts med guld. Det blir en god effekt. Hela väggen i salongens bakgrund är klädd med röd manchestersammet och nedre delen av långväggarna är också klädd med sammet, fast i en gulaktig ton. Prosceniet omgives av ett par allegoriska målningar konstnären Gunnar Erik Ström, på ena sidan Afrodite med en fackla, på andra sidan Atlas med jordklotet. Hr Ström svarar också för färgsättningen inom biografen.

Flamman vid Redbergsvägen 19 var en biograf i tiden. Funktionalismen slog igenom på 1930-talet och biograferna befriade sig från behoven att efterlikna teatrarna. Den 29 meter långa salongen smalnade av mot duken. Golvet med de 684 platserna sluttade ordentligt för att garantera goda siktlinjer.

Det var den första av stadens biografer som byggdes direkt för ljudfilm, om man bortsåg från Lundby bio, och det verkade man göra.

Entrén öppnade sig storslaget och inbjudande utåt mot omgivningen.De äldre biograferna, som Victoria, Cosmorama och Palladium, hade plana golv och trånga portar.

De många stolarna [684], i en biograf utanför centrum, vittnar om vilken stark tro det fanns i biografbranschen. Under 1930-talets senare hälft ökade antalet biografer i Sverige med 50%. Många av Göteborgs mest kända biografer byggdes under den här perioden: Spegeln, Royal, Skansen, Kaparen, Fyren. Nästan alla är i dag nedlagda. I bästa fall, som med Flamman och Royal, har byggnaden och lokalen bevarats.

Flamman stängde den 31 december 1982. I dag används byggnaden som frikyrklig möteslokal, biosalongen finns i stora drag kvar, men anpassad till de nya behoven: duken är ersatt med estrad, platsantalet är minskat från 684 till 150 med en ny mittgång; maskinrummet är kontor. Den berömda funkisexteriören är i stort sett oförändrad.

PERSONAL
Föreståndarveteranen Gösta Lundquist kom från Nya Teatern till Flamman när biografen öppnade i oktober 1935, men redan 1 januari året därpå återvände han till Nyan och Sven Brantby tog över.

Vanja Andersson (född 1/10 1890) började som kassörska vid Cosmorama 14/8 1920, men flyttade 1935 till Flamman.

Paul Grundberg (född 23/1 1906) började som kontorist vid AB Cosmorama 1920 och kom som vaktmästare till Flamman när biografen öppnade.

Arne Pettersson (född 26/7 1918) var vaktmästare från 1937.

Flammans maskinrum var utrustat med två Ernemann-projektorer. En tid efter öppnandet installerades automatisk kolmatning för lamporna, vilket betydde att filmerna i princip kunde köras av en maskinist, men på grund av den stora duken med kraftig H.i-belysning krävdes stor påpasslighet och man tyckte det var säkrast med ett maskinistbiträde (lön 140 kr). Som sådant anställdes Åke Johansson 1937. Han hade tidigare erhållit utbildning inom bolaget.

Valter Lagerkvist (född 23/10 1903 i Lugnäs) var först elev på Palladium innan han blev huvudmaskinist på Flamman när den gamle maskinisten Öhrlund flyttades till Victorias nya dagvisningar. I maskinistsysslan ingick även eldning, skötsel av ventilation och gasbrännare.

Åke Jeverstam (född 8/5 1907 i Fjärås) var tjänsteman vid Lindholmens varv innan han blev maskinistbiträde vid Cosmorama 1937, senare blev han maskinist på Flamman.

54.4

Fyren

68.8

68.2

Staden hade inte råd att anlägga en park vid Stigbergstorgets norra sida, så biografen Fyren kom till istället. Så här rapporterade Handelstidningen den 26 januari 1943:

Stadsbilden vid Stigbergstorget är helt förändrad genom den nya fastighetens tillkomst… I det pampiga komplexet, vars ytterbeklädnad är gult fasadtegel, finner man inte mindre än 112 lägenheter och 8 butikslokaler… Både Göteborgs bank, restaurangen Gatenhielm och 85 andra hyresgäster ha flyttat in och i går [25/1] öppnade Palladiumbolaget sin nya biograf Fyren.

Det var deras femte biograf i staden och man delade den med konkurrenterna Centrumbio och filmbolaget Europafilm.

68.11984. Foto: Jan Wiridén (ovan) – 1943 (nedan)

68.3

Entré, vestibul, foajé och salong är som utrymmen fortfarande intakta i Bengans skivaffär, som nu finns i lokalerna. En besökare i dag kan jämföra med följande beskrivning från invigningen:

Över entrén är en baldakin av naturträ, belyst av neonrör och med namnet i glittrande bokstäver. Vestibulen har panel av bok… Konstnären Sten Ericsons relief… [visar] …många märkliga ting som vid fiskafänget dras upp från havsbotten.

Man går några trappsteg ned för att komma till foyern och salongen. Både i vestibul och foyer är det marmorgolv… Armaturen är ganska ovanlig, lamporna äro nämligen klädda med metalltråd i form av blommor. Från foyern kan man också komma direkt in i skyddsrummen.

68.4

Inne i salongen är väggarna hållna i en ljus grönaktig färgton, och nedtill klädda av en ganska hög panel i bok. Taket är blått och golvet belagt med linoleum i parkettmönster. Salongens konstruktion har gjort det nödvändigt med ett antal pelare, som blivit cascobehandlade och fått armatur i form av blomsterrankor med lampor som blommor.
Framför biografduken ha två ridåer placerats, den ena handtryckt och mönstrad, den andra i vitt silver för färgspel.

Salongen hade 556 platser, senare minskat till 519.

68.5

Invigningen var traditionell. Efter ett välkomsttal av direktör Frans Hausl vid Palladiumbolaget läste Bengt-Åke Benktsson en prolog skriven av Kåre Skredsvik:

Så bjuder jag ridån åsido dragas
för månget ödes, mången vacker sagas
och alla fjärran länders rikedom.
Välkomna hjärtligt denna stund, go vänner,
då Fyrens glöd för första gången bränner,
välkommen hit… Och tack för att ni kom!

En film om Florida och en tecknad film om en rolig katt visades innan huvudnumret, sverigepremiären på Ursäkta skynket, “en amerikansk dårfars” med Abbott & Costello, kördes igång av filmmaskinist Mattsson.

68.7

Repertoaren de första veckorna:
8/2 Dårarnas paradis (med Palladium)
15/3 Örneskadern (med Palladium)
22/3 Som du vill ha mig (med Palladium)
29/3 En natt i New Orleans (med Carolus)
24/5 På rytmens vingar
16/8 Farlig gäst i London
6/9 Mannen från Sudan

68.10

1947 (ovan) – 29/9 1947 (nedan)

68.9

När Europafilm gick i konkurs ledde det till att alla Palladium- och Centrumbiografer 1984 hamnade hos SF. Och nedläggningarna inleddes. Under Fyrens sista vecka samma år visades Från och med herr Papphammar kl 7 och 8 och Mannen som slutade röka kl 9. Gösta Ekman d.y. var som populärast, nästan lika populär som sin farfar.

Måndagen den 1 oktober förblev biografens dörrar stängda. Rolf Magnusson från den rivna Rio-biografen tog över salongen och den 15 februari 1985 började han driva lågprisbio med Den stora kapplöpningen jorden runt som första program. Peter Sellers Oh, vilket party! Monty Python och Den rosa pantern blev de största succéerna, men det höll inte ens ett år. Den 21 december stängde Fyren. Sedan brakade Bengans in med skivorna, men exteriören ser ut ungefär som förr, och man kan fortfarande lätt se hela biografens disposition i interiören.

68.6

Göta

56.1

Göta blev Avenyns första biograf, byggd 1936 i Götapalatset. De två sista kvarteren närmast Götaplatsen fick ingen bebyggelse förrän i mitten av 30-talet. På den ena sidan dominerade Lorensbergsparken, på den andra var det mer ospecificerad öppen mark. På Avenyn låg vid den här tiden bostadshus med trädgårdar framför, inga restauranger, affärer eller biografer.

Götapalatset tycks ha varit en prestigeadress, med utsikt över Götaplatsen. Bland hyresgästerna i början fanns kapellmästare Sonja Sahlberg, skådespelarna John & Wiola Brunius, Margit Manstad och Sven Miliander. Biograf AB Lido, som senare skulle driva Saga, var registrerad på adressen under 30-talet.

56.8

Biografen invigdes den 13 oktober 1936 på sedvanligt sätt, med musik och läst prolog, men man började nu bli ganska van med att öppna nya biografer, så Handelstidningen tyckte att man inte gjorde så förfärligt stort väsen av sig, utom när öppningsfilmen, Flottan dansar med Fred Astaire och Ginger Rogers,  kom igång:

…akustiken var bra, kanske t.o.m. så bra att ljudet kunde dämpats lite. Den saken rättas väl till, kanske redan i dag.

Innan dess hade invigningspubliken fått höra levande violinsolo och en prolog, läst av Martin Strömberg, som dock kände på sig att lokalen inte riktigt var avsedd för hans konstart, i alla händelser saknade han tydligen sufflörluckan.

De många biografer som öppnade i Göteborg i slutet av 30-talet och början av 40-talet visade prov på en konstnärlig utsmyckning som i våra dagar ter sig häpnadsväckande. Göta var ett utmärkt exempel.

Det första som mötte publiken var konstnären Anders Olssons mörkgröna konststensstaty av gudinnan Filmia. Innanför de båda salongsdörrarna fanns stora intarsiaarbeten av jakaranda och sykomor i en brungrå kaukasisk valnötspanel som gick ända upp i taket. Den ena föreställde en filminspelning, den andra skådespelare.

Salongens sidoväggar hade panel längst ned som övergick i gräddgul veloursammet i kontrast mot de smala, svarta pelarna. Taket var svagt gul-vitt, fåtöljerna moss-gröna. Ljuset kom från en snäckskalsformad ramp vid scenens nederkant och lampetter på väggarna.

56.714/11 1938

56.6

56.3a15/1 (ovan) och 26/12 (nedan) 1939.

56.3b

På förmiddagen den 31 december 1941 utbröt en våldsam brand framme vid scenen. Tio meter höga lågor slog emot de brandmän som ryckte ut med fyra bilar. Inte bara nyårsdagens föreställning ställdes in, utan man tog tillfället i akt att göra en övergripande renovering.

När bion öppnade igen den 17 mars, med Vägen till Santa Fe, var nästan allt nytt i salongen. Taket hade sänkts, väggarna vid scenen avslutades med panel av italiensk valnöt, de övriga hade klätts i tyg med diskret mönster, de 700 stolarna var varmt röda. Ridåsystemet var nytt för Göteborg, en yttre ridå i blå plysch och en bakre i silverton. Ljudanläggningen var från Philips, kallades för Cymfonie och var förberedd för stereofonisk film. Därför kläddes fondväggen in med akustiska plattor.

Foajén var mer tilltalande med bekväma fåtöljer, moderna bord av glasskivor och klädda bänkar efter väggarna. Arkitekt var Gunnar O. Jacobson.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 26 april 1947 stod följande rubrik: “Garbo drar snygg publik, svårstädat efter Chaplin”. Signaturen Uno (Asplund?) hade intervjuat städerskor på olika biografer.

Det finns de som påstår att den göteborgska biopubliken är den grisigaste i landet. Man vill nästan hoppas det för det övriga Sveriges skull…

GÖTA-016 GÖTA-013

Göta var den enda av Centrumbios biografer som kunde köra 70 mm-filmer, men resultatet var inte särskilt lyckat, duken var för liten, instängd mellan pelarna i salongen.  Mot slutet av biografens levnad blev bilden allt mörkare, spegeln i projektorn gick inte att byta ut på grund av en skruv som fastnat. Maskinisten körde sällan hela sluttexterna och när man klagade, svarade han att det bestämde han.

När en del av foajén blev Lill-Göta 1977 minskade antalet platser i stora salongen från 700 till 669. Två år senare, när den bakre delen av salongen blev Mitt-Göta blev det bara 308 platser kvar i den ursprungliga bion.

Det lokala bolaget Centrumbio ägde Göta tillsammans med Europafilm från början. 1980 tog Europafilm över alla Centrums biografer och 1984, när Svensk Filmindustri köpte  Europafilm, användes de tre Göta-salongerna för premiärer och nedflyttningar.

När man efter några år började driva Downtown åt Esselte med inriktning på 13-23-åringar insåg man plötsligt att man borde kanske ha en biograf som specialiserade sig på en mer vuxen publik, så repertoaren på Göta förändrades efter de linjerna.

Satsningen blev lyckad, från 1987 till 1989 steg beläggningen med från 10% till nästan 40%. Procentuellt sätt gick Göta bättre än Downtown. 1990 fanns långtgående planer på att bygga om Göta och mer eller mindre integrera bion med det brasseri som planerades.

Det finns ritningar som visar att man hade planer på att ha bord inne i Lill-Göta, så att man kunde äta och dricka medan man såg filmen. Den skulle kunna hyras av slutna grupper och företag.

Man försökte tydligen också, som alternativ, att få brasseriet att flytta till biografen Aveny, så att man skulle kunna göra ett större komplex av Göta, men istället blev det nedläggning i maj 1997.Om den ekonomiska trenden från slutet av 80-talet höll i sig, så kan stängningen inte ha varit av andra skäl än att få Downtown att bära sig bättre.

Entré och det yttre skalet av interiören kan få gamla götabesökare att ana att det här en gång i tiden fanns en bio.

56.4