Downtown

Att biografsituationen i Göteborg i dag ser ut som den gör beror på Mats Arehns Kalabaliken i Bender. Sedan 1940-talet hade de flesta av biograferna i staden ägts av fyra stora kedjor, två av dem, Svensk Filmindustri (SF) och Sandrews, med huvudägarna i Stockholm, de andra två, Palladium- och Centrum-biograferna, lokala.

1980 sålde Kanoldbröderna sina Palladiumbiografer (Palladium, Prisma, Star och Biorama) till Europafilm. Europafilm var redan delägare tillsammans med göteborgaren Sten Persson i Centrumbiograferna (Lorensberg, Göta, Aveny, Skansen och Fyren) och när en stockholmare samma år testamenterade sitt aktieinnehav till Europafilm blev de plötsligt huvudägare till Centrums biografer. Och så kom premiären på Europafilms Kalabaliken i Bender 1983 och blev ett så stort fiasko att producenten ett år senare gick i konkurs. SF köpte upp bolaget och stod plötsligt som ägare till nästan alla Göteborgsbiografer. Ska man vara riktigt noga var det Bonniers, SF:s ägare, som gjorde köpet.

Det fanns flera idéer om hur situationen skulle hanteras. En av dem handlade om att utveckla försäljningsytorna i foajéerna genom att flytta in den bakre salongsväggen (Spegeln och Aveny) och bredda kontaktytan mot gatan och de förbipasserande. Palladium med en för trång entré och Draken, som få människor passerar, skulle läggas ned omgående. En ett annat förslag tyckte att personalen kunde pendla mellan Aveny och Spegeln. Man utforskade möjligheterna att göra en filmstad i Konsum-komplexet på Avenyn eller bygga om hela huset där Spegeln låg till biografer.

Med svikande tro på att singelbiografer var ekonomiskt bärkraftiga fanns det till slut bara en sak att göra, att börja lägga ned dem. Och så kom den andra stora biografdöden: Fyren (som drevs det sista året av en privatperson) och Star 1985, Skansen och Kronan 1986, Lorensberg 1987, Cosmorama 1988, Spegeln, Biorama och Prisma 1989 samt Sandrews Cinema 1987. SF hade förstås ingen anledning att konkurrera med sig själv, och man kan bara spekulera i hur det skulle ha kunnat se ut i Göteborg i dag om de fyra bolagen hade fått fortsätta att slåss om biopubliken.

Trenden gick mot allt större filmstäder där personal- och hyreskostnader kunde slås ut på fler filmer i fler salonger. Samtidigt hade nya marknader dykt upp med ett stort behov av film, video och kabel. Esselte var framgångsrikt på båda områdena och ville nu slå sig in på biografområdet tillsammans med CIC. I Göteborg blev det en kapplöpning med SF, som misslyckades med att få bygglov till en stor anläggning på den gamla cirkustomten bredvid Lorensberg.

Downtown på Kungsgatan invigdes den 19 december 1986 med den nya “smaklösa” design som Lennart Clemens hade specialiserat sig på. Mönstren i inredningen hade han fått inspiration till i en bok om afrikansk konst av Winnie Mandela. Man vände sig särskilt till ungdomspubliken, och den första tiden var det något av restaurang i foajén med kycklingklubbor, bakad potatis, varma cookies och färskpressad apelsinjuice.

De tio salongerna var inte numrerade, utan betecknades med bokstäver, de sju minsta, A-G, låg en trappa upp och de tre större, H-J, i källaren. Anledningen till bokstäverna var att biljettdatorn inte accepterade en siffra som första inmatning. Länge trodde man att det var 1094 platser totalt, men det visade sig att en plats i salong E hade ramlat bort i biljettdatorn.

Antal platser: (bokstäverna ersattes så småningom med nummer): A/4: 100, B/5: 61, C/6: 78, D/7: 89, E/8: 60, F/9: 75, G/10: 111, H/3: 118, I/2: 118, J/1: 285 – Totalt: 1095; från 1 december 1989 även: 11: 37, 12: 49, 13: 46, 14: 48 – Totalt: 1275; Hösten 1994 slogs salong 8 och 9 ihop och blev salong 8 med 139 platser, och salong 10 döptes om till 9.

Det fanns ett visst leklynne. Besökarna möttes i salong H av en liten duk, modell diabildvisning, så många gick ut och klagade. När filmen började kom den riktiga duken upp ur en låda i golvet. Salong F gav en riktig känsla av källarlokal med sina två stora fönster mot Vallgatan. De täcktes förstås när det var dags, men det hände ibland att de sista sluttexterna projicerades in på kakelugnen i lägenheten på andra sidan gatan.

Med de amerikanska filmbolagen uppknutna till SF och Sandrews hade Esselte allt svårare att få de riktigt stora filmerna till sina många salonger. 1987 inledde man ett samarbete med SF och bildade bolaget Göteborgsbiograferna HB som från januari 1988 ansvarade för driften av Down Town. I början av 1990-talet blev SF ensam ägare till biografen. Den här utfrysningsmetoden har SF fortsatt med, på senare tid i förhållandet till Roy, Capitol och Hagabion.

Den 1 december 1989 invigdes de fyra minsta salongerna, kallade 11-14 i början. Salong 9 försvann hösten 1994 när den slogs ihop med salong 8. Sommaren 1995 öppnade tre större salonger och man gjorde om numreringen. Denna utbyggnad var den direkta orsaken till att fler biografer stängdes: Klappan 1994, Draken 1995, Lilla Palladium 1996, Göta och Aveny (som man haft planer på att göra om till dubbelbio) 1997.

Vuxensatsningen på Göta hade gått bra, men beläggningen på Down Town var för dålig. I ett förvirrat försök att få över vuxenpubliken kallade man vissa visningar på Down Town för Götasalongerna, men det ledde bara till att besökare gick och letade efter en biograf vid Götaplatsen. Efter en ombyggnad bytte Downtown 1995 namn till Filmstaden.

Annons