Pariser-Biograf-Teatern

Huset vid Victoriagatan 2 byggdes 1875. Hörnpartierna på fastigheten var utformade som små torn och entrén till biografen var mitt i det närmaste tornet, från Victoriagatan. Salongen sträckte sig längsmed Parkgatan och fortsatte till vänster utanför bild. Även den senare Wasa-teatern låg här, och inte i huset mitt emot, Victoriagatan 1, som vissa källor anger, där fanns däremot ett av stadens många badhus under det förra seklets första decennier.

Ombyggnadsritningar från 1905 visar planer på en Automatrestauration med entré från Victoriagatan till hörnrummet, till höger innanför entrén fanns ett herrum, rakt fram själva restaurangen och i andra ändan, i ett motsvarande tornrum, låg damrummet. Men av restaurangen blev inget.

Den 17 oktober 1906 öppnade Pariser-Biograf-Teatern. Gustaf Smith blev ägare till fastigheten samma år, och han tycks ha haft en positiv inställning till biografer. Tio år senare startade han Allébiografen på Norra Allégatan i en lokal, som tidigare hyst en Automatrestaurang. Han gjorde ett försök att återuppliva bioverksamheten i huset på Victoriagatan, när han öppnade Wasa-teatern 1920.

F W Edholm var en av stadens biografpionjärer. Han var ägare till Göteborgs första biograf i Arkaden redan på den tid den inte hade något namn och fortsatte under Alhambra-perioden tills den stängde 1917. 1905-06 invigdes många biografer i Göteborg, så Edholms öppnande av Pariser-Biograf-Teatern ska kanske ses som ett uttryck för tidens expansionsiver.

GT:s Codac besökte biografen strax efter öppnandet:

I hörnet mellan Park- och Viktoriagatan, där det en gång tänktes att en automat skulle breda ut sina håfvor, torra och våta, mest våta, för de hungrigas och törstigas ögon, där härskar nu ‘Pariser Biografteatern’ och bjuder på en spis af helt annat slag.
Pariser Biografteatern är alldeles ny. Jag tror att det var andra dagen den var igång i går. Ett besök där är därför en enkel skyldighet mot kinematografpubliken, som kanske icke ännu vet om detta nya tillfälle till dess tjänst.

Man konstaterar att lokalen är en af de bättre, litet långsmal men rymlig och prydlig.
Programmet består af idel konstruerade nummer, ofarliga och delvis ganska roliga, men ändå till fullkomlighet renodlade från alla realiteter.

‘Klockarens dotter’ är en sentimental och moraliserande bild som handlar om en ung kvinnas lidande, en ung mans samvetslöshet och den gamle klockarefaderns förtviflan. Det hela slutar med förlåtelse och en vacker scen med knäfall och välsignande gester.
En historia till af sentimentalt innehåll handlar om kärlek, lättsinne, svartsjuka och revolverskott.

De två lustiga bitarne, af hvilka den ena handlar om en debut som chauffeur, och är ganska lustig, förmå knappast balansera all denna sentimentalitet, och hade man icke de hiskliga grimaserna i slutet på slutnumret, så vore det nog klent beställt med glädjen då programmet är genomgånget.

En nyhet på programmet var en paus midt uti det, som utfylldes med musik för piano, stråke och mässingsinstrument, jag tror att det var cello och valdthorn. Det är bestämt ingen dum idé.

Det finns inga uppgifter om när biografen stängde, men den visade film fortfarande sommaren 1907, då Codac kom med en ny rapport:

På Pariser Biografteatern vid Viktoriagatan har man också ett originalnummer, hvilket villigt skall erkännas. Det framställer fiske på skotska kusten och förtjänar väl att ses.
Ett annat större nummer är en äfventyrsskildring som kallas Spanska sjöröfvare. Den innehåller en mängd vilda brottningar och bataljer och slutar med den tillfångnatagna kvinnans befrielse.

Ett nummer framställer en scen ur Lohengrin, skäligen klumpigt ihopkommet, ehuru det skulle vara motsatsen. Det gör ingen glad, men förargar ingen.
Precis detsamma kan sägas om slutnumret, som återigen är ett skämt med en kärlekskrank karlstackare.” (GT 9/7)

1920 skulle filmen återvända till huset, nu med namnet Wasa-Teatern.