Hagabion

Biografen låg på andra våningen, bakom muralvåningen, med fikarummet innanför det fönster som skymtar på gårdssidan.

Den första Hagabion låg i nästan tio år mitt i Haga. Mot slutet av 70-talet bestod stora delar av stadsdelen av ödetomter mellan fallfärdiga byggnader. I höstmörkret vandrade många människor de ödsliga gatorna mot Skolgatan 26 där de innanför porten äntrade en skranglig trätrappa till första våningen för att i en improviserad biograflokal med 80 platser på stenhårda bänkar se på filmer som var mer medvetna än de som gick på den vanliga repertoaren.

Folkets Bios första biograf i Sverige öppnade i februari 1973 på Högbergsgatan i Stockholm.  I oktober året därpå, ett och ett halvt år efter grundadnet, var det dags för lokalföreningen i Göteborg att starta sin biograf. Det fanns en uttalat politisk målsättning, att utgöra ett alternativ till de kommersiella filmerna. Programmet bestämdes gemensamt av medlemmarna.

Den finska Smyrnakyrkan hade tidigare varit i lokalerna, och när Folkets Bio tog över och byggde om gick man tillbaka till en gammal tradition från biografernas barndom. Om man undantar 70-talets porrbiografer (ett annat alternativt utbud), så var Vasateatern på Victoriagatan 1920 och Redbergsgården 1943 de sista biograferna som etablerade reguljär visningsverksamhet i lokaler som inte var avsedda för filmvisning.  SF körde film i Redbergsgårdens samlingssal mellan 1943 och 1971, men det var bara på helgerna.

Hagabion återinförde även pausen, som flera biografer hade haft långt in i ljudfilmstiden, eftersom det bara fanns en 35 mm projektor. Folkets bio hade bara råd med en, men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå inte fanns plats för två. Och dessutom såg man ofta fram emot halvtid när ljuset tändes och skjutdörren drogs undan till sidorummet med det väntande kaffet. GT beskrev det med tidstypiska ord så här: “I ett rum intill visningslokalen kan man efter filmen dricka te och diskutera.”

Bion var en av de första i Sverige som installerade ungerskt optiskt stereosystem, det var nog inte så många andra som gjorde det. Det fanns även en 16-projektor. Stolarna kom från Rex som fick några över när Teater Fem byggde ut scenen.

Man tycks inte ha gjort så stort väsen av sig vid invigningen den 8:e oktober 1974. Den första filmen blev en repris från den vanliga repertoaren, Costa-Gavras Gisslan. GP rapporterade att man “i fortsättningen [kan] se en progressiv och udda film varje kväll i veckan”. Den mjuka starten berodde antagligen på att visningsverksamheten redan hade börjat en år tidigare.

I juli 1973 kördes den allra första Folkets Bio-filmen i Göteborg. Det var Maj Wechselmans Viggen 37 som visades vid två fullsatta föreställningar i Folkets Hus A-sal. Under den sommaren och hösten åkte man omkring i Göteborg med en projektor i en folkvagnsbuss och ställde upp den (projektorn alltså) i fritidsgårdar på Hisingen, i Frölunda och Masthugget

Costa-Gavrasfilmen ingick i planerade temakvällar: 13/10 Uruguay, 20/10 Bolivia, 25/10 Latinamerikansk protestmusikkväll, 27/10 Kuba. Senare programrubriker var Afrikansk film och Filmer om kvinnor med föredrag och debatter i samband med visningarna. Den första barnfilmen, Kalle Anka, skräck och bilism, vevades 1975.

1975 var ockå året för den första av Folkets Bios många kriser. Programpolitiken var vid den här tiden strikt politisk, men det fanns helt enkelt inte tillräckligt många bra alternativa filmer. Vid ett möte beslutade man, trots många protester, att kompletera med filmer från ordinarie repertoaren. Karl fick sällskap med Bröderna Marx och Chaplin.
Sedan gick det bara “utför”. 1976 började man med nattvisningar, fredagar och lördagar, något som hade prövats på Smultronstället redan 1967. Och det kom ännu mer publik till de övervägande kommersiella filmerna.  Man förklarade för de rättfärdiga att extrainkomsterna gjorde att man inte behövde kompromissa med ambitionerna i det ordinarie programmet.

1979 var man uppe i tio kvällsföreställningar per vecka, men det var Nattfolkets bio på fredagar och lördagar som gick särskilt bra. Biografen i Stockholm hade lagts ned något år innan, och vid den här tiden styrdes verksamheten från Göteborg där 40% av medlemmarna fanns. Sommaren 1981 var det dags för en festival med riktigt dåliga filmer, Raggargänget var favoriten, men där fanns även godbitar av Robban Broberg och Janne Halldoff, men Jörn Donner lyckades stoppa sin film.

Några av de största succéerna var Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979), Musikfilmen – vi har vår egen sång (1976) och Tältfilmen (1978). Antalet besökare ökade varje år, ibland med 100%, och till slut blev köerna för långa till den lilla lokalen på Skolgatan. Detta var den direkta orsaken till att man såg sig om efter nya lokaler, inget överhängande rivningshot, även om grävskopan förr eller senare definitivt skulle komma. Så hösten 1982 upphörde visningarna.

I dag är huset rivet och verksamheten flyttad till nya lokaler. Andra Hagabion.

Bio och Gud
De har varit ett givande och tagande mellan biografbranschen och kyrkan när det gäller lokaler. Den finska Smyrnakyrkan lämnade sin lokal till Folkets Bio och tog senare över Flamman vid Redbergsplatsen från SF där de fortfarande är kvar. Frälsningsarmén flyttade in i Gnistan på Kvilletorget och man tog också över det lilla huset på Långedragsvägen där Oden visat film på 20-talet. Stora Biografen flyttade in i en lokal som hade använts av baptisterna.