Mignon

MIGNON-001

I november 1941 öppnade två biografer i Göteborg, som låg varandra märkligt nära i tid och rum. På månadens första dag kom Mignon på Linnégatan 64. Tre veckor senare var det dags för Capitol, bara några kvarter därifrån vid Skanstorget. Och året innan hade Rio på Landsvägsgatan invigts.

Alla var privatägda och alla hade för avsikt att köra goda repriser, det var nog det enda sättet att få en repertoar om man inte tillhörde någon av Göteborgs fyra biografkedjor, Cosmorama (senare SF), Centrum, Palladium eller Royal (senare Sandrews). De urgamla Östra Bio (1918) och Svea (1909) levde vidare med rika reprisprogram.

Både Mignon och Capitol öppnade med samma film, Cobra, med djungeldrottningen på modet, Dorothy Lamour och Robert Preston. Den hade haft premiär fyra veckor tidigare på Palladium och Röda Sten. Söndagsmatinéer var en viktig del av biografernas verksamhet vid den här tiden och redan dagen efter invigningskvällen visade Mignon En bengalisk lanciär med Gary Cooper.

65.2

Göteborgs-Posten rapporterade om den nya biografen söndagen den 2 november:

Över entrén har byggts en baldakin med namnet i neonljus och tre stora fönster ger goda reklammöjligheter. Hallen med biljettluckan är enkelt men trevligt inredd och salongen är ljus och luftig. Ena sidoväggen är helt i björkpanel liksom inramningen till projektionsduken; taket, ena långväggen och en rund bärpelare äro kalkbehandlade och väggen i bakgrunden är hållen i blå färg. Bänkarna äro bekväma och klädda med rött tyg. Vidare kan tilläggas att ridån är en vit s.k. färgspelsridå och lokalen är försedd med modern ventilationsanläggning. Maskinutrustningen är också fullt modern med två Erko-apparater för ljud och bild samt Gelosoförstärkare.

Pelaren blev med tiden berömd, för den skymde delvis sikten från ett par platser. I biografer som hade sådana lite sämre platser fanns det ofta instruktioner till kassörskan att bara sälja dessa till mindre nogräknade besökare som såg ut som om de inte vågade klaga – upprörda klagomål vid kassan var ingen bra reklam, men kunde man hitta folk som led i tysthet, så var det en biljett såld. Det fanns 182 platser.

När biografstrejken slog till den 17 juni 1946 stängde stans alla biografer, utom just Mignon. Ägaren, Ottar Edorson (AB ATA), körde själv filmen och hans fru satt i kassan, men man kunde inte få någon ny, så de fortsatte att visa Badflickan med Esther Williams.
1 juli var det stopp även för Mignon. Antagligen kunde inte badflickan Esther locka hur länge som helst, och trycket från de fackligt anslutna biograferna måste ha varit stort.

Strejken slutade måndagen den 2 september, men Mignon slog upp portarna redan på söndagen, två dagar före alla andra biografer. Det uppdämda biobegäret var stort, folk slogs för att komma in. Långt före öppningstid tryckte en kompakt folkmassa på, och det blev så oroligt att vaktmästarna var tvungna att kalla på polis. Och ändå var det bara Badflickan som gick i repris.

65.315/12 1946 (ovan); 4/10 1947 (nedan)

65.4

Ottar Edorsons exakta funktion vid Mignon är svår att fastslå från den information som finns, möjligen var han bara föreståndare. Eller också var han delägare tillsammans med stockholmaren direktör Gösta Håkansson i AB ATA. Det är detta företag som anges som ägare till biografen i biografägareförteckningarna mellan 1942 och 1947 och figurerar i Adresskalendern 1942-1956.

Från den 13 juni 1948 tar Carl Nelson vid Royal Film över biografen. Edorson verkar ha fortsatt på någon sätt, för när Royal Film drar sig tillbaka den 31 december 1960 tar han över driften tillsammans med hyresvärden Richard Ahlgren innan Svensk Filmindustri blir den siste ägaren från den 4 juni 1968.

Efter att Kronan döpts om till Smultronstället och börjat visa art-cinema saknade SF en riktigt bra nedflyttningsbiograf för sin vanliga repertoar. Därför fyllde Mignon ett tomrum. När huset rivningshotades i början av 80-talet drev personalen på Mignon en kampanj för att en ersättningsbiograf skulle byggas istället. Överraskande nog gick SF med på det, samtidigt som man stängde två andra biografer utanför centrum, Kaparen vid Stigbergstorget och Flamman vid Redbergsplatsen. Antagligen såg man en ny trippel lite utanför centrum som ett ekonomiskt försvarbart alternativ till de två enorma singelbiograferna. Personalen fick inte igenom sitt krav att den nya biografen skulle kallas Mignon. I stället blev det Klappan, på andra sidan kvarteret vid Sveaplan.
65.5Mignon

En tanke på “Mignon

  1. 1941 – Göteborgs biografer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s